Recension: Alien Isolation.

alien_Isolatation

En av tidernas farligaste monster är utan tvekan Xenomorph – eller Alienmonstret som många garanterat känner till. Ridley Scotts legendariska rymdskräckis Alien är fortfarande effektiv sedan 1979, tack vare det ursnygga fotot och miljön. Självklart, tack vare Sigourney Weavers starka hjältinna Ellen Ripley också.

Det har kommit många spel som baserats på Aliens filmlicens men ingen har någonsin gjort den första filmen rättvisa. Ingen har fångat den där klaustrofobiska, mörka och skrämmande känsla som Ridley Scott gjort för nästan 40 år tidigare.

Tills nu. Eller ja, 2014, om man ska vara petig.

Alien Isolation utspelar sig femton år efter händelserna i första Alien-filmen. Ellen Ripley har försvunnit, och i det här spelet så får man spela som hennes dotter Amanda Ripley. Hon får ett spår att sändaren som var ombord skeppet Nostromo (det som hennes mamma var ombord på under händelserna i första filmen) har hittats, och att den är ombord ett annat skepp vid namn Sevastopol. Men när Amanda och några av hennes kollegor försöker ta sig ombord skeppet, sker en olycka och hon separeras från de andra innan hon tar sig ombord själv på Sevastopol. Ombord upptäcker Amanda att skeppet är en farlig plats. Någonting lurar i skuggorna. Någonting fasansfullt. Något som vi som har sett filmerna har sett förut. Det finns ett läskigt Alienmonster ombord.

Alien Isolation är ett utsökt skräckspel som är en sorts katt och råtta-lek där man som spelare är råttan.

Skeppet Sevastopol är en riktigt läskig plats. Jag får direkt känslan av obehag och rädsla så fort jag tar mina första steg ombord. De vitgrå korridorerna med automatiska rymddörrar är sjukt vackra, helt estetiskt. När ljuset tränger sig igenom de smala springorna i de kolsvarta partierna så blir det riktigt snyggt. Men skräckinjagande.

Det märks att Creative Assembly försöker efterlikna Ridley Scotts klassiker och det funkar. Både när det gäller miljö och skräck.
Helvete.
Det är så spännande att skinnet försöker slita sig ur kroppen.

Alla som har sett en Alien-film, vet att monstret, Xenomorph, är en varelse som man inte vill bråka med.
Om den får tag i dig, blir du dess rymdkebab.
Skjuta den är helt lönlöst. Dess skinn är som pansar. Och prova inte ens att springa ifrån den. Det är självmord.

Har du någon gång drömt om att få uppleva skräcken ifrån klassiska Alien? I Alien Isolation kan du det. Miljöerna är härligt science fiction-aktiga med uns av 1970-talstouch.

Har du någon gång drömt om att få uppleva skräcken ifrån klassiska Alien? I Alien Isolation kan du det. Miljöerna är härligt science fiction-aktiga med uns av 1970-talstouch.

Amanda Ridley ska försöka smyga sig genom de faror som lurar ombord Sevastopol, utan ens att föra det minsta oväsen. Till och med en liten sur fis kan fånga Alienmonstrets uppmärksamhet.
Monstret har otroligt överlägsna sinnen, och är riktigt intelligent. Nyckeln till framgång är att vara smartare än den. Men det är en äkta utmaning, för att jag som spelare har en så stor respekt för det livsfarliga monstret. Minsta snedsteg och det kan stå en dyrt.
Xenomorph är inte det enda hotet ombord dock. Det finns människor därinne som vill försvara sig mot inkräktare. Gärna med skjutvapen.
Och så de förbannade androiderna. De är väldigt sega att ta död på och de är livsfarliga, särskilt när de är flera.

Men helt försvarslös är inte Amanda Ripley. Hon kan samla på sig olika reservdelar för att tillverka till exempel bomber, blinkgranater och medkits för att hela sig själv. Eftersom Alien Isolation är ett spel i förstapersonsperspektiv, så kan Amanda använda sig av skjutvapen men ha i åtanke att det för oväsen. Du vill inte ha ett ursinnigt monster efter dig.
Längre fram så kan man använda en eldkastare för att skrämma bort Alienmonstret men man slukar bränsle vid användning. Det är svårt att hitta mer bränsle åt eldkastaren så använd den klokt.
Att skapa nya grejer är kul men det kan bli jobbigt när man inte har rätt tillbehör för att skapa den grej man vill ha.

Kontrollen är bra och tajt, dock kan det bli krångligt när man ska tillverka grejer. Men den största missen (?) tycker jag är att Creative Assembly ignorerat att ge Amanda Ripley förmågan att hoppa. Alltså, vad fan?
Varför kan man inte hoppa?

Äventyret är rätt stort, det tog mig runt 15-20 speltimmar att klara av det. Men då dog jag rätt så ofta. Men det var värt hela resan, för storyn och själva skräckresan är riktigt tajt. Alien Isolation är bevis nog att genren survival horror fortfarande är hett. Det finns också utmaningar att testa om man vill göra något i tävlingsväg.
Vågar du testa Nightmare-svårighetsgraden, förresten?

Tre plus:
1. Det här spelet är skrämmande. Det är så effektivt att man kippar efter andan när Alienmonstret är i närheten.
2. Atmosfären och miljön är helt klart något som Ridley Scott skulle vara stolt över. Alien Isolation är den perfekta hyllningen till första Alien.
3. Amanda Ripley är minst lika badass som sin legendariska mamma Ellen.

Tre minus:
1. Varför går det inte att hoppa med Amanda Ripley?
2. Ammunition tar slut fortare än vad man tror. Det kan bli väldigt knivigt ifall man råkar ut för de fall man verkligen behöver skjuta.
3. Androiderna är rena plågor. Särskilt när det är flera på en gång som vill ta död på dig.

06_1402071176

Det här vill man inte uppleva när man spelar Alien Isolation. Tro mig. I denna situation så är man mer än körd. Skräcken är total.

Slutsats:

Det här är ett av de bästa filmlicensspelen genom tiderna. Det är till och med det allra bästa Alien-baserade spelet någonsin. Creative Assembly har lyckats ta med den fasanfulla skräcken och den täta atmosfären ifrån Ridley Scotts legendariska film och få ihop ett av de mest genomtänkta smygspelen jag någonsin har spelat. Hjärtat slog i typ 120 km/h när de mest skräckinjagande situationerna inträffade. Den stora respekt jag har för det mardrömslika Alienmonstret bestod fortfarande efter att ha spelat Alien Isolation, för det är ett livsfarligt och intelligent monster utan dess like. Man kan aldrig vara för säker i Sevastopols korridorer. Minsta snedsteg och man är död. Ändå älskar jag detta. Jag älskar att bli trollbunden av den magi vars låga tändes av Ridley Scott. Ett par skavanker dock får mig att inte sätta högsta betyg, men det är fan nära. För det här är ett spel som man inte får bara missa. Det är inte förvånande att svenska spelsidan Svampriket utnämnde Alien Isolation till årets bästa spel 2014 – för det är ett spel med GOTY-klass. Fruktansvärt spännande!

Betyg: En stark fyra av fem.

Alien Isolation finns ute till Playstation 3, Playstation 4, XBOX 360, XBOX One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Annonser

Friday The 13th-spelet är nu möjlig!

0f26a23fb688810b663f1096201d2e8c_original

Jag har följt Kickstarter-kampanjen länge nu, sedan 13:e oktober. När Gun Media berättade att deras multiplayerspel vid namn Summer Camp, plötsligt bytte namn till Friday The 13th: The Game så fick de strålkastarna riktade mot sig. När de tog till en Kickstarter för att få ihop nya rörelsesscheman och nya animationer så började pengarna flyga in.

De behövde minst 700.000 dollar för att det ens skulle bli ett nytt spel med Jason Voorhees – det första på typ 20 år.

Innan jag gick och la mig igår kväll så stod mätaren på 687.000 dollar, och drygt två dagar återstod.

Imorse stod mätaren på – 706.000 dollar!

När jag läste det så blev jag riktigt, riktigt glad! Jag menar, de här killarna på Gun Media har kämpat som bara fan för att nå hit upp. Fanskaran hos Friday The 13th-filmerna är såpass hög och stark att det har hjälpt till att få ihop de nödvändiga pengarna som krävs för att kunna göra spelet till verklighet.

Trots att jag är riktigt lycklig nu så är jag samtidigt riktigt försiktig. Varför?

Jo, jag har följt kampanjen varje dag och jag har märkt en tydlig sak. Det finns troll på Facebook som hävdar att idén är ren skit och att det inte finns single player, så därför donerar de inte några pengar. Till exempel. Men det som är fjantigt och till och med skadligt för Kickstarter-kampanjen är de troll som kommer in och lägger upp en fin hög summa med pledges (en insats) och i nästa minut rycka undan det. Och det handlar om några hundra dollar – till och med tusen dollar har jag sett.

I forumet på Kickstartersidan så nämner en del att det är sura Last Year-anhängare som kommer in för att jävlas. Last Year var ett skräckspel som också startades som ett Kickstarter-projekt, och det var ett Friday The 13th-liknade koncept men sedan lades ner. Nu gissar jag bara, men jag tror att det lades ner på grund av att Friday The 13th skulle göras. Och det gör Last Year-fansen förbannade.

Vilket är konstigt för att Friday The 13th var en inspiration för Last Year.

I alla fall.

Om det nu sitter ett troll eller två på de riktigt höga pledges och bara väntar på att rycka sig ur lagom till kampanjen tar slut, då skadas Friday The 13th-spelet rejält. Det finns fyra stycken som har donerat 10.000 dollar och en som har donerat 7500 dollar och om de drar sig ur, då tappas det nästan 50.000 dollar. Det kan bli riktigt förödande.

Så därför är jag försiktig.

Men om, inom de två dagar som återstår av Kickstarter-kampanjen, lyckas samla in minst 750.000 dollar eller till och med 800.000 dollar – då kan jag koppla av. Then we are out of the woods, som jänkarna säger.

Randy GreenbackGun Media har gjort ett enormt jobb med Kickstarter-kampanjen. Han är deras ögon och öron, och har definitivt lyssnat på fansen därute. De nya pledgen som öppnades under kampanjens gång har gett frukt – smart med ”design a achivement/trophy” för det intresserar folk. Att få vara en del av spelet.

Men de stora hjältarna är faktiskt de som har lagt ut pengar för Friday The 13th: The Game. En del har till och med öppnat nya Kickstarter-konton för att kunna lägga ut mer pengar. Jag är imponerad av fanbasen, som sagt.

Tänka sig att ett samtal med filmseriens ägare och regissören till första filmen, Sean S. Cunningham, kunde göra så mycket för utvecklandet av ett spel.

Igår avslöjades de sista stretch goalen och de är riktigt intressanta. Att kunna spela som rullstolsbundne Mark ifrån Friday The 13th II vore ju riktigt intressant även om summan att nå dit är rätt hög. Jag gillar de nya kartorna ifrån ”Abadoned Camp”, New York och Jason X. Det skulle vara fantastiskt om det plötsligt sköt upp skyhöga pengar såpass högt att det kunde finansiera dessa mål.

nbm

All stretch goals är avslöjade. Single player-läget, offline-läget med botar och självklart att få spela som Pamela Voorhees är de magiska målen som jag gärna vill ha med.

Nu kommer det intressanta. Gun Media har nämnt att det går fortfarande att skicka in pengar till projektet efter Kickstartern tagit slut. Såvida det fortfarande insamlingen är över 700.000 dollar förstås. Så det finns en stor möjlighet att man kan få till spelläge för ensamma spelare – och det kanske tystar de sura trollen därute.

Det är två dagar kvar av Kickstarter-kampanjen för Friday The 13th: The Game. Det viktigaste målet är nu passerat och jag hoppas att det fortfarande är över den gränsen när kampanjen är slut. Jag tycker att resan har varit lång, krokig men samtidigt väldigt fascinerande. Att det finns så mycket kärlek för Jason Voorhees och Friday The 13th-filmerna är bevis nog för att det här spelet ska bli möjligt.

Det här har jag väntat på.

Så om du vill skicka typ en femtiolapp eller så, då får du gärna gå in på Kickstarter, lägg in din pledge och känna dig stolt för att du har hjälpt till att kunna vara en del av Friday The 13th: The Game.

Jason Voorhees är tillbaks!

Här är ett fantastiskt musikspår som kommer att vara med i spelet, gjord av Harry Manfredini. Jag får gåshud av denna, den påminner om de gamla filmernas soundtracks men samtidigt är den fräsch!

Recension: Resident Evil HD Remastered.

resident-evil-hd-remastered-logo

Den här recensionen är för min del både en riktig recension och en återblicksrecension på samma gång. Att återbesöka den klassiska herrgården utanför Raccoon City är en äkta nostalgikick. Det här är en omgjord version av Gamecube-remaken av originalet, som i mitt tycke är den bästa versionen av skräckspelet. Frågan är om det är värt att ta en tripp tillbaks till herrgården och alla dess zombies?

Jag häpnas fortfarande över den underbart snygga bakgrudnen. I HD-utgåvan så upptäcker jag att det är ännu snyggare än någonsin tidigare.

Jag häpnar fortfarande över den underbart snygga bakgrunden. I HD-utgåvan så upptäcker jag att det är ännu snyggare än någonsin tidigare.

Svaret är ett givande och bestämt ja. Resident Evil HD Remastered är ett läckert överlevarskräckspel med glimten i ögat. Jag behöver inte gå in på historien så värst mycket, för det känner ju vilken inbiten gamer som helst. Men kortfattat: en polisstyrka letar efter en annan styrka som mystiskt har försvunnit, och spåren leder till en herrgård i Raccoon Forest. Man kan välja att spela som Chris Redfield eller Jill Valentine. Beroende på vem du väljer så kan den enes historia vara annorlunda med den andra. Jag vill också lägga till att Chris och Jill har sina för – och nackdelar. En äkta Resident Evil-fantast väljer absolut att spela bådas scenarion, som i mitt tycke är en utmanande och härlig speltripp. Det är upp till Chris eller/och Jill att lösa mysteriet på herrgården och överleva ifrån alla zombies och andra monster.

Det första som väcker min uppmärksamhet är den uppdaterade grafiken och ljudet. När gänget kommer in i herrgårdens hall så märker jag att Capcom har snickrat mycket på bakgrunden. Aldrig tidigare har jag uppfattat golvet vara så skinande rent och snyggt. Redan i Gamecube-versionen tyckte jag att det upphottade Resident Evil var snyggt år 2002, men självklart har HD-grafiken förstärkt spelets skönhet. Herrgården ser ännu mer trovärdigt antik och övergiven ut än tidigare.

Matrummet är det första rummet man besöker efter hallen. Ljussättningen är bedårande.

Matrummet är det första rummet man besöker efter hallen. Ljussättningen är bedårande.

Herrgården har många pussel att lösa. En av de stora utmaningarna är att hitta de till exempel nycklar och nödvändiga saker för att ta sig vidare i spelet. Capcom hade redan i originalet tänkt ut att man har begränsad plats i sin ryggsäck, så det gäller att tänka på vad man ska ha med och vad man kan ta med senare. Oftast hamnar man i en situation där man plötsligt har dåligt med energi och behöver en helande Green Herb eller en First Aid Spray så har man fullt i säcken. Eller om man ska ha hagelpatroner och man inte har plats för dom på grund av att man har mycket skit i ryggsäcken. Därför måste man kuta som en tok till närmaste Item Box som naturligtvis ligger på andra sidan herrgården. Tänk på vad man ska ha med sig, men det är inte så lätt. Pusslen är kluriga men inte omöjliga. Det är faktiskt kul att lösa dom, efter ett par actionsekvenser med zombies.

En av de största bristerna med Resident Evil och Gamecube-remaken var kontrollen. Den uppgraderades visserligen i remaken så att man kunde vända sig om med en enkel rörelse med styrspaken, (tror jag) men att få springa helt fritt kunde man inte göra. Förrän nu. Man kan välja att spela klassiskt, men också välja att styra karaktären i vilken riktning man vill. Det här är den största och bästa förändringen inför Resident Evil HD Remastered. Plötsligt är det lättare att smita ifrån ett hopkok av promenerande döingar. Det enda som kan ställa till det är när man ska flytta på ett objekt, för ibland får man för sig att springa åt fel håll när man väl håller på att springa. Annars välkomnar jag den nya kontrollen!

Den stora ormen Yawn är en av spelets mest otäcka bossar. Den ger mig kalla kårar varje gång jag ser den.

Den stora ormen Yawn är en av spelets mest otäcka bossar. Den ger mig kalla kårar varje gång jag ser den.

Sen kanske det bara är jag, men jag tror att Capcom har smugglat in ett par nya ting här och där. Vissa fiender har jag inte uppfattat har varit på det området tidigare – men så var det drygt 12 år sedan jag spelade Gamecube-remaken så det kanske är bara inbillning. Något som inte är inbillning är att Chris och Jill har fått sig nya kläder. Man kan välja att sätta på dom BSAA-kläderna (som de har på sig i Resident Evil 5) och det är en kul smågrej.

En sak jag vill ge kritik för är att det tar tid att sätta igång själva spelet. Det är väldigt mycket laddningstider, iallafall till PS4. Annars flyter spelet på riktigt bra och det hackar inte som jag hade för mig att Gamecube-spelet gjorde i filmsekvenserna.

En av nyheterna som introducerades i Gamecube-versionen var Crimson Heads. Om man inte skjuter skallen av en zombie eller bränner upp kroppen så kommer den till liv igen och är aggressivare och spriger mot dig. Se upp.

En av nyheterna som introducerades i Gamecube-versionen var Crimson Heads. Om man inte skjuter skallen av en zombie eller bränner upp kroppen så kommer den till liv igen och är aggressivare och springer mot dig. Se upp.

Eftersom det här är en sorts återblicksrecension, så måste jag fråga mig själv: Känns Resident Evil HD Remastered lika bra som Gamecube-remaken var? Känns det lika bra att spela som det gjorde då?

Svaret är återigen ja.

Än idag tycker jag att den omgjorda versionen är den allra bästa, och med denna uppiffade HD-remake så känns det som ett underbart återbesök. Pusslen är fortfarande kluriga, omgivningen är faktiskt snyggare och skarpare än tidigare. Man får fortfarande lyssna på Barrys ostiga kommentarer (Jill Sandwich, någon?) och bli smått rädd för de stora bossarna. Det här är en tvättäkta överlevnadskräckklassiker som fortfarande är överlägsen många kopior och uppföljare – med undantag för Resident Evil 2.

Däremot hade jag önskat att Capcom hade placerat in lite mer saker i den HD-injekterade utgåvan. Lite mer pussel och kanske ett 2-spelarläge online hade varit kanon. Men jag är ändå jävligt glad att de har förbättrat den hemska kontrollen och har gjort den bra. Dessutom är spelet inte så dyrt. Ungefär ett par hundringar på PSN köpte jag det för till min PS4:a.

Att se BSAA-dräkterna ifrån Resident Evil 5 i det här spelet är minst sagt kul. En fin länk mellan ettan och femman.

Att se BSAA-dräkterna ifrån Resident Evil 5 i det här spelet är minst sagt kul. En fin länk mellan ettan och femman.

Tre plus:

1. Den nya kontrollen är mycket välkommen! Äntligen kan man springa åt vilken riktning man vill utan att vrida karaktären.

2. Den nya HD-grafiken och det läckra 5:1-ljudet lyfter upp stämningen rejält.

3. Än idag så är det här ett magnifikt skräckäventyr i världsklass.

Tre minus:

1. Ett klassiskt scenario där man har för mycket saker i ryggsäcken och inte kan ta med mer grejer är rätt frustrerande. Särskilt när man vill ha ammunition eller energi. Det är visserligen en del av Resident Evils charm, men det kan bli jobbigt under fel tillfälle.

2. Några nya pussel hade inte skadat.

3. Varför finns inte spelet till Wii U? Gamecubekontrollen skulle passa riktigt bra.

 

Barry, Barry. Hans ostiga repliker är ändå en del av Resident Evils historia, och jag är faktiskt glad att det är oförändrat.

Barry, Barry. Hans ostiga repliker är ändå en del av Resident Evils historia, och jag är faktiskt glad att det är oförändrat.

Slutsats:

Resident Evil HD Remastered är i stort sett samma spel som Resident Evil Remake, med några förbättringar som grafiken och viktigast av allt: kontrollen. Fortfarande är spelet den bästa versionen av första Resident Evil och det tåls absolut att ta en tur i herrgården med Chris och Jill. Eftersom jag inte har spelat remaken på 12 år så var det här ett underbart återbesök. Om man inte har spelat första Resident Evil, eller om man älskar spelserien så rekommenderar jag absolut denna uppdaterade HD-utgåva. En bra start, som fortfarande är helgrymt. Herrgården bjuder fortfarande på en rättvis utmaning i spelväg.

Betyg: En stark 4:a av 5.

Resident Evil HD Remastered finns ute nu. Det finns till Playstation 3, Playstation 4, XBXO 360, XBOX One, PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Jerrys 100 favoritfilmer genom tiderna. Plats 20: Friday The 13th VI – Jason Lives.

1378877226_1

I den fjärde filmen dödade Tommy Jarvis den farlige Jason Voorhees. Fansen ville ändå ha mer fast Jason var död, så det kom kort efter en femte film: Friday The 13th V – A New Beginning, men den var så katastrofalt dålig och fansen blev jättebesvikna. (eftersom Jason inte var med mer än i Tommys hallucinationer)  Det enda som kunde rätta till allt var att Paramount skulle sätta tillbaks Jason i mördarsitsen igen. Men hur kunde de göra det? Jason var död. Då dök regissören Tom McLoughin upp med en fantastisk idé till den sjätte filmen – varför inte låta Jason återuppstå i bästa Frankenstein-stil? Redan i filmens inledning så märker man att Friday The 13th VI – Jason Lives har en helt ny stil än de fem föregående. Musiken av Harry Manfredini har fått en mer gotisk klang – den skräckmusiken är mer kyrkaktig. Mer orgel och kyrkklockor. Och det fungerar. I filmens inledning så återvänder Tommy Jarvis tillbaks till byns kyrkogård för att leta efter Jasons grav för att bränna upp liket. Men efter att Tommy har kört ett spett igenom Jasons kropp, så slår blixten ner två gånger och väcker Jason till liv igen. Frankenstein, som sagt. Den här Jason är väldigt lång och slank i jämförelse med de föregående filmerna, men han är ännu starkare än tidigare. Det märks när han rycker ur hjärtat ifrån Tommys polare bröstkorg med ett slag. Friday The 13th VI – Jason är för att vara rätt våldsam, den lättsammaste filmen att se på. Den är väldigt ljus och jag tycker om den här förändringen som Tom McLoughin stod för. Det behövdes. Efter femmans fiasko var Jason på rätt spår igen. Tom McLoughin behandlade legenden och Jason med största respekt och samtidigt vågade han ta ut svängarna. C.J. Graham är en bra Jason och jag gillar makeupen. Han ser verkligen ut som ett ruttet lik som vandrar. Ta filmens början som ett exempel, när Jason ligger i sin kista med all maggot och likmaskar överallt. Ett otroligt bra gjort lik. Här skapades legenden att Jason går snabbare än andra när de springer. Som jag nämnde förut, så blev Jason ännu starkare här och man får se prov på hans brutala kraft. Extra plus i kanten för Alice Coopers musik i filmen, särskilt ”He’s Back – The Man Behind The Mask” i sluttexterna. Jag tycker det är trevligt att Tommy Jarvis fick en ny chans efter femman, för han är definitivt Jasons nemesis. Friday The 13th VI – Jason Lives är den mest lättsamma av alla i serien, men långt ifrån den sämsta. Glöm inte bort att kolla in det snygga James Bond-liknande introt när förtexterna kommer.

Jerrys 100 favoritfilmer genom tiderna:

20. Friday The 13th VI – Jason Lives.

21. Trinity – Djävulens Högra Hand.

22. The Dark Knight.

23. Min Granne Totoro.

24. First Blood.

25. Nu Blåser Vi Snuten.

26. The Goonies – Dödskallegänget.

27. Die Hard.

28. The Terminator.

29. Sin City.

30. Walk The Line.

31. Jakten På Den Försvunna Skatten.

32. Django Unchained.

33. Den Nakna Pistolen.

34. A Nightmare On Elm Street 3 – Dream Warriors.

35. Friday The 13th III.

36. Evil Dead II.

37. Den Sista Färden.

38. Dum Och Dummare.

39. Taxi Driver.

40. Skönheten Och Odjuret.

41. Rocky IV.

42. Spirited Away.

43. Friday The 13th II.

44. Bad Taste.

45. Det Våras För Frankenstein.

46. Dawn Of The Dead.

47. Cry-Baby.

48. Top Secret!

49. Benjamin Buttons Otroliga Liv.

50. The Texas Chainsaw Massacre.

51. Hot Shots!

52. Terminator 2 – Judgement Day.

53. Djungelboken.

54. Dawn Of The Dead. (remake)

55. Exorcisten.

56. Kill Bill Volume 1.

57. Guardians Of The Galaxy.

58. Ghost In The Shell.

59. The Burning.

60. Rovdjuret.

61. Batman Begins.

62. Saw.

63. Det Våras För Sheriffen.

64. Ghostbusters.

65. Goldfinger.

66. Alien.

67. Adventures Of Ford Fairlane.

68. Kingpin.

69. Sagan Om De Två Tornen – Extended Edition.

70. The Texas Chainsaw Massacre. (remake)

71. Tillbaka Till Framtiden.

72. Kill Bill Volume 2.

73. Batman Returns.

74. Supersnooper.

75. Ice Age 3 – Dawn Of The Dinosaurs.

76. Casino Royale.

77. Zombieland.

78. Pirates Of The Caribbean.

79. Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

80. Forrest Gump.

81. Hot Shots! Part Deux.

82. Dirty Harry.

83. Laddat Vapen 1.

84. Mina Jag & Irene.

85. The Bourne Ultimatum.

86. När Lammen Tystnar.

87. För Några Få Dollar Mer.

88. Robocop.

89. Jurassic Park.

90. Christine.

91. Footloose.

92. Den Nakna Pistolen 2 1/2.

93. The Expendables.

94. Phantasm II.

95. En Oväntad Vänskap.

96. Skyfall.

97. Frost.

98. Lejonkungen.

99. Det.

100. The Conjuring.

Game Of Thrones vs. The Walking Dead – vilken är bäst? (innehåller spoilers)

Daenerys Taragaryen med en av sina drakar är en av Game Of Thrones populäraste karaktärer.

Daenerys Taragaryen med en av sina drakar är en av Game Of Thrones populäraste karaktärer.

Omslaget från The Walking Deads säsong 4's andra halva, där Rick och sonen Carl flyr ifrån det kollapsade fängelset.

Omslaget från The Walking Deads säsong 4’s andra halva, där Rick och sonen Carl flyr ifrån det kollapsade fängelset.

Det här inlägget innehåller spoilers från både Game Of Thrones och The Walking Dead, och har du inte sett alla säsonger från de aktuella serierna så ska du inte läsa det här inlägget. Säg inte att jag inte varnade dig. Spoilers = när man berättar viktiga delar från en serie/film, som handling, vad som händer med en karaktär, hur det slutar och så vidare. 

Amerikansk TV har inte varit bättre. Populära tv-serier som Breaking Bad, Sons Of Anarchy. True Detective, How I Met Your Mother (som haft sitt sista avsnitt och är väldigt överskattat dock) och House Of Cards har fått en stor skara fans. Men jag tror utan tvivel att två av de mest populära tv-serierna är Game Of Thrones och The Walking Dead. Det storslagna äventyrsdramat med riddare, drakar, dvärgar och erotik. Det nervkittlande överlevnadsdramat med zombies. Det är två helt olika serier men båda är minst sagt populära och man vill bara se nästa avsnitt från kommande säsonger.

Men vilken är egentligen bäst?

Det är egentligen en dum fråga, för Game Of Thrones och The Walking Dead är två helt olika genren. Men, jag ska faktiskt nämna ett par kategorier och jämföra serierna med varann. Jag ger ett poäng till den serie som är bättre än den andra i den kategorin, och den serie som fått mest poäng, vinner. Det kommer att bli en del spoilers om karaktärer och seriernas handling. Uppgiften är svår men jag ska göra mitt bästa.

 


 

Handling:

Game Of Thrones handlar om olika delar av världen som vill ta över Järntronen i King’s Landing, med storslagna slag i kriget. The Walking Dead handlar om överlevnad i en värld fylld med levanda odöda. Game Of Thrones är Sagan Om Ringen-mäktigt medans The Walking Dead är mer jordnära. Fantasy mot skräck. Det här är en svår nöt att knäcka för handlingen i bägge serierna är verkligen mäktiga och man vill bara se uppföljningen. Säsong 3 av Game Of Thrones och säsong 4 av The Walking Dead var respektive series bästa säsonger än så länge. Det blir faktiskt oavgjort i denna kategori, för jag vet inte vilken jag ska välja.

Game Of Thrones 1 The Walking Dead 1.


Upplägg:

En intressant sak jag lagt märke till i bägge serierna är hur varje episods upplägg har sett ut. Game Of Thrones försöker ta med så många karaktärer som möjligt i varje episod så att man hinner se en glimt av varje person man möter. The Walking Dead koncentrerar sig dock på vissa karaktärer i varje episod, och det märktes mer i säsong 3 och 4 – till exempel hur Daryls och Beths vänskap växte när de flydde fängelset. Men Game Of Thrones vinner här, för jag tycker att jag saknar vissa karaktärer varje gång jag ser en ny episod av The Walking Dead numera.

Game of Thrones - Winterfell

Game Of Thrones 2The Walking Dead 1.


Hjältar:

Mitt i de helveten båda serierna visar, så finns det hjältar. Där Game Of Thrones har färgstarka Jon Snow, Daenerys Taragaryen och Robb Stark, har The Walking Dead en mer sammansvetsad grupp med (nästan) enbart hjältar. Hjältar som hjälper varann mot zombierna och andra människor som vill dom illa. Men samtidigt skulle jag inte kalla någon i The Walking Dead för hjälte, utan bara personer som försöker överleva. Men Daenerys Taragaryen och för all del Jon Snow – där har vi äkta prov på hjältedom. Dessutom ser de ut som hjältar.

jon-snow-1024

Game Of Thrones 3The Walking Dead 1.


Skurkar:

Skurkar finns det gott om i Game Of Thrones. Var ska vi börja? Tywin Lannister – en hård strateg och krigsledare, dessutom är han den rikaste personen i hela riket. Cersei Lannister, hans dotter – en manipulativ, slug, förarglig och lömsk kvinna som gör allt för att behaga sig själv och ställa till det för andra. Dessutom har hon en incestrelation med sin ena bror Jamie, som också är en falsk person. Förutom då zombierna, har The Walking Dead haft ett par färgstarka skurkar: Shane, som var Ricks bästa vän, men blir knäpp när Rick återvände till sin fru Lori. (som Shane hade ett förhållande med och inte kunde komma över det för han trodde att Rick var död) Shane försökte döda Rick men blev skjuten och blev sedan en zombie. I säsong 3 dök den farlige Guvernören upp och han var verkligen en farlig jävel. Ännu värre blev han i säsong 4 där han försökte hämnas på det folk som tog ifrån hans stad, hans döda dotter och hans rykte. När han dödade den omtyckta Herschel kallblodigt i mitten av säsong 4 blev den onda cirkeln komplett för Guvernören. Men ingen av dessa nämnda karaktärer är i närheten av Joffrey från Game Of Thrones. Joffrey är ett tvättäkta exempel på en person man älskar att hata. Anledningar? De är flera. Han är lömsk, falsk, förarglig, farlig, feg, sviker löften, arg och helt genomvidrig. Det är orättvist att Jack Gleeson har fått mordhot för sin roll som Joffrey eftersom det är inte hans fel. Han spelar Joffrey med bravur – och det är det som är meningen. Här vinner Game Of Thrones också rätt lätt för skurkarna är mer tydliga än i The Walking Dead.

Joffrey21

Game Of Thrones 4The Walking Dead 1.


Badasses:

En badass är en tuff typ som sticker ut mer än de övriga i gruppen. Det kan vara både en hjälte eller en skurk, men det tydligaste är att personen i fråga ska ha en speciell stil som man beundrar. The Walking Dead har bröderna Dixon: Merle och Daryl. De är tuffa typer med hård attityd men de är ändå varandras motsatser. Merle var stor i käften och rasist men vinner med sin stridsvana. Daryl är mer tystlåten men när han säger något så sitter det kvar i minnet. Annars låter han sin armborst tala för sig själv. Och tro mig – den är rätt vass i tungan. Daryl är dessutom en av seriens största favoritkaraktärer för han är riktigt cool. En annan som är en badass sedan säsong 3 är Michionne, som hugger ruttna lemmar av zombierna med sitt vassa samurajsvärd. Game Of Thrones har några tuffingar som ”Hunden”, en jättelik riddare med bränt ansikte som tidigare arbetat åt Lannisters. En jättestor karl som dräper många personer utan att tveka. En annan som är riktigt cool är utan tvivel Tyrion Lannister, dvärgen som besöker horor och har tveklöst seriens största käft. Han är i jämförelse med sina syskon Cercei och Jamie väldigt lojal, rättvis och hederlig men har ett gäng rävar bakom sina öron. Spelad av Peter Dinkage, har Tyrion blivit ett ansikte man sent ska glömma. Men även om Tyrion är så färgstark så vinner The Walking Dead i den här kategorin eftersom jag tycker att zombieserien har fler badasses.

Daryl-Season-4-Promo-Photo-daryl-dixon-35092328-737-948

Game Of Thrones 4The Walking Dead 2.


Musik:

Titelmusiken i båda serierna är väldigt lätt att känna igen och ger serien den atmosfäriska karaktär som präglar i de två olika världarna. Game Of Thrones är slagkraftigt och ökar mer ju längre in melodin spelas. The Walking Dead sätter fart direkt och ger en isande skräckfilmstema som liknar något som Hitchcock gjort. Svårt att avgöra när det gäller titelmusiken men övrigt i musik så vinner Game Of Thrones lätt tack vare dess äventyrliga soundtrack. En enkel seger för riddarna.

 

Game Of Thrones 5The Walking Dead 2.


Dramatiska scener:

Det finns en hel del dramatik i bägge scenerna. Många kommer och går. Några blir lemlästade. Man tappar hakan, man blir ledsen och ingen av serierna lämnar någon oberörd. Men jag väljer i det här fallet The Walking Dead för det finns så mycket saker som händer i den serien som blir svårt att få bort. De här är några exempel:

  • När gänget öppnar Herschels lada och dödar ett gäng med zombies – och upptäcker att den sista zombien som var därinne var Carols försvunne dotter Sophia. Väldigt hjärtskärande eftersom man hade hoppats på att hon skulle ha klarat sig. Men så var inte fallet. Från säsong 2.
  • När Dale blev attackerad av en zombie ute på åkern och sedan blev skjuten av Daryl (på grund av sina svåra plågor efter attacken). Från säsong 2.
  • I episoden ”The Grove” från säsong 4, får man reda på att Lizzie var den som dödat alla dessa råttor och matar de odöda i fängelset. Hon hade fått för sig att zombierna är ”annorlunda” än vad många tror. Det blev hjärtskärande när man fick se att hon dödat sin syster Mika med en kniv. Den sorgsna tragedin avslutades med att Carol ville att Lizzie skulle titta på blommorna – för att sedan skjuta den trasiga flickan i huvudet.
  • Guvernörens brutala avrättning av Herschel gjorde en hel skara fans förbannade och sorgsna. Den omtyckta Herschel  blev saknad direkt och den onde Guvernören fick vad han förtjänade senare – men tragedin var ett faktum. Från avslutningen av första halvlek av säsong 4.
  • Andreas farväl och död i sista avsnittet från säsong 3; ”Welcome To The Tombs”. En av originalkaraktärerna försvann för gott och inget skulle bli sig likt.

Även om Game Of Thrones har några starka scener, som Ned Starks avrättning – så ligger The Walking Deads styrka i att man lyckats få till den exakta tajmingen, hur man lyckats bli berörd. En rättvis seger för zombieserien här.

-Carol-the-walking-dead-carol-peletier-34181962-1920-1080

Game Of Thrones 5The Walking Dead 3.


Kärlek:

Romanser finns det gott om i båda serierna. Om det här inlägget skulle enbart handla om sex så skulle Game Of Thrones vunnit med hästlängder. Men den här kategorin handlar också om relationer, omtanke och förhållanden. Ricks och Loris förhållande i The Walking Dead hade vart lite knackigt när han fick reda på att hon varit otrogen med Shane, men det höll ändå tills hon tragiskt avled. Det mest klassiska romantiska förhållandet i zombieserien är tveklöst den mellan Maggie och Glenn. När de fann varann igen efter att fängelset kollapsat i slutet av säsong 4, var det nästan som ett lyckligt slut. Vackert. Game Of Thrones har många komplicerade förhållanden och kungliga giftermål anges här och där – till och med mellan folk som inte vill äkta varann. Just Game Of Thrones har mycket svek när det gäller tillit och kärlek. Det är rätt svårt att utse en vinnare i den här kategorin, men magkänslan säger The Walking Dead för jag tycker att kärleken är något starkare här.

twds413top-710x400

Game Of Thrones 5The Walking Dead 4. 


Dialog:

Dialogen är stark i båda serierna. Men det är väldigt mycket mer och djupare dialog i Game Of Thrones så det här är en lätt match för serien med Starks, Lannisters och Taragaryen.

wztFm-900x506

Game Of Thrones 6The Walking Dead 4.


Våld och gore:

Min favoritkategori får avsluta den här stora jämförelsen.Men det är också den tuffaste kategorin för det finns så mycket våld i båda serierna. Dessutom är goren väldigt väl gjord i båda. Game Of Thrones våld är mer åt Braveheart-hållet medan The Walking Dead är klassiskt Romero-zombiestil. Jag blir lite äcklad när jag ser en hord zombies bita bort lemmar och kött från gallskrikande människor, och det isade i tänderna när jag fick se Jamie Lannisters högra hand huggas av. Mår jag såpass illa inombords så har ju båda serierna lyckats bra. Det ser rätt groteskt ut när Rick & company dödar ruttna zombies men man vänjer ju sig efter ett tag, så det tappar lite av innebörden som synd är. Men jag väljer ändå The Walking Dead eftersom jag tycker goren är mer intensiv än i Game Of Thrones. Pluspoäng för den imponerande makeupen på de odöda.

tumblr_lbezdtX0M51qc3kwlo1_500

Game Of Thrones 6The Walking Dead 5.


Poängmässigt vinner Game Of Thrones men som jag nämnde i början; de är två helt olika serier. Både Game Of Thrones och The Walking Dead har sina styrkor och brister, och lever upp till charmen. Jag längtar verkligen till de nya säsongerna börjar.

Vilken serie tycker du bäst om och varför?

Teckning: The Evil Within-omslaget. (Polychromos)

100_6129

Det kommande skräckspelet The Evil Within är något jag är verkligen intresserad av. Jag fastnade väldigt mycket för dess barbariska omslag, där mannen ovan vars ansikte sitter fast i sylvass taggtråd. Det var ett sant nöje att göra en fanart av detta omslag och det blev en del skuggning med mina Polychromospennor. En hel del.

Jag märkte att det svarta bleker efter ett tag, så jag la på lager efter lager efter lager – ja ni fattar. Jag tyckte det var riktigt kul att skugga i olika nyanser i hans ansikte, för jag fick faktiskt jämn skuggning. Särskilt vid näsan och ögat. Men håret var inte värst enkelt att göra. Jag är fortfarande ovan med Polychromos och glömmer bort att det smetar ut sig, så jag fick sudda en hel del. Sedan måste jag träna på att teckna öron. Den blev inte alls som jag tänkt mig. Synd, för jag gillar den här teckningen mycket annars och hade skitkul med den. Men jag hoppas ni gillar den.

Skräckfilmens 5 ondaste kvinnor.

Skräckfilmer har det mesta man kan tänka sig i sin genre. Men något som är ovanligt är faktiskt onda kvinnliga skräckfilmsikoner. Visst finns det många elaka såna men nästan inga med samma hype som till exempel Freddy Krueger, Hannibal Lecter eller Norman Bates. Lyckligtvis finns det några damer som har det lilla extra. Det där lilla extra som skrämmer skiten ur en. Dessa fem är mina personliga favoriter.

 

Kayako SaekiKayako Saeki – The Grudge.

Jag vet inte om det beror på den vita sminkningen, de äckligt stora uppspärrande ögonen eller den där rösten som är en korsning mellan kattspinnande, kräkningar och ljudet som Predator gör. Men en sak vet jag. Kayako är inte läskig. Hon är skitläskig! Att hon vill en riktigt ont är inte det värsta biten, utan att man inte kan undvika henne. Kayako är fan överallt. Du kan inte fly en ond ande som hyser agg mot dig.

 

Megan.Megan – The Exorcist.

Hon är faktiskt inte ond, utan ett oskyldigt offer för Satans vrede. När Hin Håle tar över den unge Megans kropp väcks en hel del obehag. Onani med krucifix, kaskader med spyor och den riktigt äckliga spindelpromenaden. Dessa scener och Djävulens ovårdade språk gör den oskyldiga, dock besatta Megan till en av de mest läskiga kvinnor på den vita duken. Någonsin.

 

Julia.Julia – Hellraiser och Hellbound: Hellraiser II.

Julia är en falsk kvinna som inleder en affär med hennes svåger Frank. Svågern löser ett pussel och blir neddragen i helvetet. När Frank återuppstår vill han ha blod och kött från människor, och hans älskarinna Julia vill hjälpa honom. Hon förför kåta män och slår ihjäl dom bara för få tillbaka Franks sanna form åter. Men Frank dödar henne och suger i sig hennes blod innan hon till slut dör på en madrass. I Hellbound: Hellraiser II återuppstår Julia och här är hon ännu farligare. Likt Frank suger hon i sig blod från sina offer. Julia är som en svart änka i denna film. Pinhead må vara den coolaste figuren i båda filmerna och Dr. Channard är den andra delens antagonist. Men det är Julia som är ormen i bägge filmerna och tro mig: Du vill inte ha Julia som återuppstått från helvetet i din närhet. Hon kan köra in fingrarna i din nacke, ge dig en kyss och suga ut ditt blod och organ. Fråga Kyle.

 

Peyton.Peyton Flanders – Handen Som Gungade Vaggan.

Peyton Flanders (egentligen heter hon Mrs. Mott) är en kvinna som vill söka hämnd mot de som orsakade sin makes självmord. Hon, under ett annat namn, blir den ovetande familjens barnvakt. Den här kvinnan är manipulativ, intelligent och en äkta sociopat. Hennes kyliga blick och onda avsikter är tillräckligt för att ge Peyton ett hederspris till en av de mest läskiga filmkvinnorna. Rebecca De Mornay borde ha nominerats och vunnit en Oscar för den här rollen.

 

Mrs. Voorhees.Pamela Voorhees – Friday The 13th och Friday The 13th II.

Möjligtvis den mest kända kvinnliga skräckfilmsfiguren och hon ger skäl till det. Mrs. Voorhees började med de blodiga och barbariska morden på Crystal Lake innan hennes förmodade döda son Jason återuppstår och fortsätter mörda. Men det som gör henne till en så briljant mördare är Betsy Palmers enastående skådespeleri, Vem hade trott att en trevlig medelålderskvinna kan vara så här schizofren och brutalt hämndlysten? Och livsfarlig. Hon är definitivt ”The Queen Of Slashers”. Hennes död är motiv nog att låta Jason fortsätta med det hans onda mamma påbörjade.

 

Det är tveklöst att kvinnor också kan vara läskiga skräckfilmsikoner. Dessa val jag gjort är bevis nog för det. Men vilka är dina favoriter bland kvinnliga skräckfilmsikoner?

Recension: Catherine.

Catherine.Vissa har det bra. Vissa har det inte.

Vincent är en person som hamnat i en riktigt knivigt sits. Att ta steget från att vara ungkarl till att inleda ett äktenskap med sin flickvän, Katherine, är riktigt stort. Jag menar, att leva ett liv med festande och umgänge med sina killpolare, som han tar en drink eller två med på puben Stray Sheep, är inget lätt liv att lämna. Om det inte vore nog, så stöter Vincent på problem. Stora problem.

Dels drömmer han underliga mardrömmar, där han klättrar upp för kuber för att hitta en väg upp – och ut. Det bör nämnas att han även ser ut som ett får i mardrömmarna. Men bekymren slutar inte där. Vincent vaknar upp en morgon och upptäcker en ung tjej (antagligen i 18-19 årsåldern) som heter Catherine i hans säng. Han blir livrädd för han upptäckt att han varit otrogen. Hur ska Vincent ta sig ut ur den här röran? Hur tar han sig ut ur mardrömmarna för gott? Och vad kommer att hända sen?

Vincent har det rätt jobbigt. Dels kämpar han med sina mardrömmar, men också med sin vetskap om att han varit otrogen - och undrar hur fan han ska lösa det här. Hans reaktion på bilden förekommer ofta i spelet.

Vincent har det jobbigt. Dels kämpar han med sina mardrömmar, men också med sin vetskap om att han varit otrogen – och undrar hur fan han ska lösa det här. Hans reaktion på bilden förekommer ofta i spelet.

Catherine är ett spel med toner av svart humor, manga och skräck. Spelet har mycket socialt prat likt Taxi Driver eller någon annan valfri Martin Scorcese-film. Jag kan lättast beskriva spelet som två spel i ett.

Dels är det i Vincents mardrömmar ett pusselspel där han ska klättra upp för kuber för att nå toppen. Det låter simpelt, men det är det inte. Jag fick använda mig av mycket tänkande, snabba reflexer och en del tur. Det finns en lösning på allt, men att hitta rätt är inte så enkelt. Vincent kan flytta, knuffa bort, dra och få ihop kuber för att hitta rätt väg. Jag gillar att man ska använda hjärnan i såna här pusselspel. Längre fram blir banorna i mardrömmarna svårare och nya typer av kuber tillkommer. Då ska man börja tänka om.

Dels är Catherine ett spel där du följer en knivig kärlekshistoria fylld av whiskey, får, otrohet, graviditet, död och sex. Hur spelet ska vara beror på dina val, likt Mass Effect och The Walking Dead. Vincent får gå igenom en hel del frågor vars svar påverkar spelet. Tänk noga på vad du svarar. Den här delen i spelet innehåller en hel del dialog, där Vincent pratar med båda kvinnorna vid olika tillfällen, och med sina killkompisar på puben. Vincent kan även prata med andra personer i spelet. Relevant eller inte, det bestämmer du. Det är intressant att man har så stor valmöjlighet.

Bossbanorna är riktigt tuffa. Inte nog att våningarna under  rasar i tempo, dessutom skapar de mardrömsmonster Vincent drömmer om stora problem för honom. Se upp.

Bossbanorna är riktigt tuffa. Inte nog att våningarna under rasar i tempo, dessutom skapar de mardrömsmonster Vincent drömmer om stora problem för honom. Se upp – eller ner…

Catherine har fin estestik. Både grafik och musik harmonierar rätt bra. Jag är överraskad att mycket klassisk musik (Beethoven, Mozart) används i pusselspelen. Men miljöerna i pusselspelen är rätt tråkiga att se på – som tur är övervägs det av klurigheten. De fina animationerna när Vincent pratar med sina vänner eller med andra får är imponerande. Bäst är de läckra manga-filmklippen som är grymt tecknade. Catherine är faktiskt rätt läskigt på ett psykologiskt sätt. Tänk dig själv att drömma samma skit om och om igen – fast det blir värre natten efter. Huga. Det hjälper inte direkt att ens huvudkaraktär knullat med en annan kvinna.

Jag vet inte om jag ska tycka synd om Vincent eller inte. Det är en svår nöt att knäcka. En del av mig gör det faktiskt för han kämpar verkligen för att ”göra det rätta”. Ska han välja Katherine eller Catherine? Eller blir utvägen en annan? Det beror på hur DU vill göra. Det är ett djup som resulterar till mer än ett slut i spelet. Omspelningar med andra ord.

Katherine representerar moral, äktenskap och att vara vuxen/ ta ansvar. Vill du vara en mogen person som bilda familj, då ska du kämpa för henne.

Katherine representerar moral, äktenskap och att vara vuxen/ ta ansvar. Vill du vara en mogen person som bilda familj, då ska du kämpa för henne. Men då är du inte heller fri.

Kontrollen i pusslen ställer lite till det, men det beror nog på att man har för bråttom. Det är dock helvetes störande att man råkar trycka fel på fel tillfälle. Jag tror jag har svärt de flesta fula orden i den stora svordomsboken på grund av detta faktum. Så tänk mer än att vara impulsiv. Men var inte för långsam heller, för våningarna under rasar ju – och då är ju Vincent dödare än en sönderkokt hummer.

Tre plus:

  • Pusselbanorna är riktigt kluriga och får dina instinkter att sättas på prov. Mycket välgjorda och bra pussel.
  • Trots att den är rätt orealistisk, så gillar jag spelets story. Taxi Driver-dialog, mangascener och spänning gör det här spelet värt att spelas om många gånger.
  • Starka karaktärer gör spelet ännu starkare. Vincent är en klockren klant som kämpar för att göra det rätta. Jag är också förtjust i både Katherine och Catherine, de är verkligen yin och yang. Men biroller som Orlando, Erica och Toby är riktigt bra.

Tre minus:

  • Kontrollen kan ställa till det när man har för bråttom – och bråttom har man ju när våningarna rasar under en på pusselbanorna.
  • Även om miljöerna är fina, så är många av dom rätt tråkiga. Särskilt pusselbanorna.
  • Atlus borde ha skapat fler svaralternativ utanför drömmarna – jag tror det hade varit mer intressant och det skulle förgyllt storyn mer. Man får inte så många valmöjligheter utanför drömmarna.
Catherine representerar frihet, förförelse, den förbjudna frukten, spänning. Vill du ha något oväntat och spänning, då ska du välja henne. Tänk på att hon är mycket yngre än Vincent och inte levt livet ännu.

Catherine representerar frihet, förförelse, den förbjudna frukten, spänning. Vill du ha något oväntat och spänning, då ska du välja henne. Tänk på att hon är mycket yngre än Vincent och inte levt livet ännu.

Slutsats:

Catherine är en imponerande historia med intressant dialog och bra story. Dess svarta humor och skräck är riktigt bra. Valmöjligheterna är riktigt kul, för de får en att vilja spela spelet igen för att få ett annat slut. Men det som är bäst i spelet är tveklöst de kluriga pusslen som får en att klia sig i huvudet ordentligt. Några småmissar dock hindrar det att få högsta betyg, men det här rekommenderas absolut för den som vill ha ett klurigt spel med kolsvart humor. Det här är en lakritsbit i en godispåse. Fylld med hallonfyllning. Gott.

Betyg: En fyra av fem.

 

Catherine finns till XBOX 360 och Playstation 3. Jag recenserade Playstation 3-varianten.