Jag önskar att jag blir en äkta spelskribent.

Rubriken är lite fel. Jag är spelskribent fast här på min blogg. Jag recenserar spel och filmer då och då. Men då har jag köpt det spelet eller den filmen alternativt sett den på bio.
Men det vore kul att vara en äkta skribent. Att få testa spel som spelföretag skickar till en och sedan få recensera det.
Jag har visserligen varit en skribent för Megazine och det var roligt. Men då spelade jag inga recensionsexemplar av spel. Däremot skrev jag trevliga texter och gänget var väldigt trevliga.
Då och då provar jag att söka tjänster som skribent när vissa sidor söker. Tyvärr har jag fått nej många gånger, och det är synd på ett sätt. För min egen del. Men å andra sidan så tycker jag att sidorna gör ett rätt val och väljer en eller några som är bättre. Och det är ju huvudsaken. Att de ska ha de som är bäst. Annars vore ju det inte intressant att besöka deras sidor.
Men drömmen finns kvar. Jag vill så gärna men har nu kommit till en punkt där jag accepterar att jag kanske inte har allt som räcker till för att vara spelskribent. Man måste ju skriva bra svenska som man förstår. Jag ska inte ljuga, jag kan skriva som en kratta. Visserligen kan andra rätta ens fel, och det gjorde de på Megazine. Det är bra. Men ju mer språkligt begåvad och mer påläst man är – desto mer chans har man. Och det förtjänar man.
Jag såg att Feber.se sökte en skribent men jag vågar inte ens söka. Orkar inte anstränga mig längre. Det kanske är lika bra – det lär vara tidskrävande att hålla på att spela under tidspress för att recensera. Dessutom är jag snart halvvägs till 70 år gammal.
Nu låter det som att jag tycker synd om mig själv. Okej, det kanske jag gör. På ett sätt. Jag önskar bara att jag hade fått en tjänst eller eventuellt ett jobb som skribent tidigare. Men det är hård konkurrens i en tuff bransch.
Jag får fortsätta skriva om spel, musik och film här i min takt och sätt i bloggen. Det är nog lika bra. Men drömma kan jag få göra?

Näthatet tillåter inte folks framgångar.

Igår läste jag ett av de starkaste texter som någonsin skrivits. En text som tar upp näthatet från en kvinnlig gamers perspektiv.
Skribenten Fenjima, från Feber och Loading, gästade Svampriket och bidrog med en text där hon hade utsatts för näthat, trakasserier och andra vidrigheter.

Fenjima är en väldigt omtyckt person i spelsverige. Det är inte så konstigt, eftersom hon är en väldigt enastående skribent och så utstrålar hon självförtroende. Hennes passion för spel, fast hon har haft en 19 års timeout (!), är riktigt enorm, och hon dyrkar film med.
Jag följer henne på Twitter och Instagram, och vi har haft trevliga diskussioner om spel och film (vi är skräckfilmsdyrkare båda två) på Twitter. Jag tycker att Fenjima är en väldigt pigg och glad kvinna som vet vad hon gör. Det är för min del enkelt att respektera en person som är glad, har samma intressen som en själv och utstrålar självförtroende.

Men tyvärr har framgång ett dyrt pris.

Fenjima har blivit kallad för mycket nedlåtande saker, precis som många gamerkvinnor får varje dag. Fast i hennes fall handlar det om att folk tror att hon vill ha uppmärksamhet.
Den här bilden att ”kvinnor inte kan ett skit om spel” är något som hatare verkligen vill ha intakt.

Varför?
Varför ska inte kvinnor kunna något om spel?
Varför blir kvinnor kallade för horor bara för att de skriver en riktigt bra recension av till exempel The Last Of Us? (Det är bara ett exempel)

Det finns många kvinnliga spelskribenter och alla är lysande. En del av dom hörs i radion (Angelica Norgren och Susanne Möller i P3 Spel till exempel), en del får priset som årets spelskribent. (Kerstin Alex)

Fenjima har gjort jättemycket i livet. Modell. Programledare. Kläddesigner. Aktiv bloggerska. Förälder.
Ändå har hon livet framför sig!

Artikeln som Fenjima skrev till Svampriket blev riktigt uppmärksammad på grund av att den är så smärtsam men också viktig. Den skit som Fenjima fick ta emot på grund av att hon är hon är verkligen bisarr. Det här är personlig kränkning. Men hon har stöd av en stor skara fans och andra spelskribenter (mig inkluderad) eftersom hon är awesome.

Svampriket blev hackat kort efter Fenjimas artikel dök upp. En slump? Det tror jag inte.

Ingen rök utan eld.
Någon eller några vill inte att hennes ord ska höras eller läsas.
Varför?
What is the bloody point?
Som hon skrev i slutet av artikeln, är detta hennes första spelbaserade artikel. Hennes första recension av ett spel är att vänta. Jag är definitivt övertygad av att massor är spända av att läsa hennes första spelrecension för nu har riktat blicken mot hennes skrivtalang. Tyvärr lär hatarna stå där med sina ”Ku Klux Klan”-fasoner i beredskap. De vill bränna bort framgång hos kvinnor. Oavsett kategori.

Det går inte heller att försvara kvinnor som blir utsatta för näthat utan att få en slev med skit kastat på en. Ta Phil Fish, han som skapade spelet Fez, som ett exempel. Han försvarade en kvinnlig indieprogrammerare som blev trakasserad men hans privatliv, konton osv blev uthängt på nätet utav hackers/hatare.

Anita Sarkeesian, feminist och bloggerska, är nog den mest kända personen som fått så inihelvetes mycket skit för sina åsikter. Så illa att nån idiot försökte bryta sig in i hennes hem.

Alltså. Vad fan är det med folk?

Det värsta är att det här är så vanligt och det går inte att få bort. Den inställning många manliga gamers har är osund och vedervärdigt. Spelar en kvinna i något onlinespel blir hon garanterat kallad för värdelös, hora eller att hon ska suga kuk.
Vad har hänt med spelvärlden? Ska inte spel vara roliga att spela?
Roliga, spännande, sociala, engagerade och inspirerande.
Inte hatiska och förnedrande.
Det här är mobbning som hatare sysslar med.

Även jag har fått hatmail ifrån näthatare. Jag fick ett igår. Men det är harmlöst och innehåller tomma ord, i jämförelse med sånt andra får höra varje dag. Fast visst är det tråkigt att läsa sånt.
Tyvärr är det ett pris man får betala när man är en aktiv gamer i sociala medier och i bloggar.

Näthatare finns överallt. Även jag har råkat ut för dom.

Näthatare finns överallt. Även jag har råkat ut för dom. Det här är från ett mail jag fick igår.

Jag har kikat på Gamereactor ett par gånger men har aldrig hängt runt i  forumen. Å andra sidan så tycker jag att det är en charmlös sida så det är ingen sida jag gärna återkommer till.

Stödet för Feministiskt Initiativ ökar jättemycket. Det var riktigt nära att de kunde få plats i regeringen och i riksdagen. Vid nästa val tror jag att det kommer att ske.

Vi i Sverige tar upp näthatet, främst inom spelkulturen och tar det på allvar för hatet är på riktigt. Tänk er hur det till exempel är i USA. Hur stort är motståndet mot hatet där?

Tekniken går framåt men tyvärr följer hatet med den likt en förkylning. Trakasserier och intrång sker hela tiden. Nakenbilder offentliggörs. Jennifer Lawrences mobil hackades och det sprids nakenbilder på henne överallt. Jag personligen skiter i att hon tar nakenbilder på sig själv, för det är hennes ensak. Låt det då förbli så. Vilket är för sent nu.
Att vara framgångsrik har ett dyrt pris, som sagt. Men någonstans måste man för fan dra en gräns.

”Jag väljer att inte vara rädd längre! Jag tar på mig den stålrustning som jag ser att mina kvinnliga kollegor stolt bär och så ger jag mig ut och krigar. Krigar för att jag, och sådana som mig ska få ha våra intressen och vara dem vi är utan att bli kritiserade konstant.” – från Fenjimas artikel i Svampriket.

Jag tror och hoppas att många kvinnliga – och för all del manliga också – kommer att kommer i framtiden att kalla Fenjima för en inspiration till framtida artiklar. Jag tror att det här är bara början för denna glädjespridande skribent, och jag följer gärna hennes karriär som spelskribent. Heja Fenjima!

Till er som håller på att trakassera folk på nätet på grund av att ”er värld håller på att förstöras utav andras framgångar”:
Håll käften.
Håller ni inte med en persons recension av en film som ni gillar, diskutera det med respekt. Kalla inte hen för vidriga saker.
Mordhota inte kvinnor som är framgångsrika. Mordhota inte nån kvinna alls. Mordhota inte någon i överhuvudtaget.
Lägg inte ut ens privatliv offentligt.
Kalla ingen för hora, kuksugerska, bögjävel, fitta, kuk, något nedvärderande om ens hudfärg och så vidare bara för att någon har gjort något enastående. Svälj avundsjukan.
Ge er.
Sluta.
Nu.

Ja. Spel behöver feminism. Spel behöver bli mer jämlika och de trötta könsrollerna behöver suddas ut.

Ja. Spel behöver feminism. Spel behöver bli mer jämlika och de trötta könsrollerna behöver suddas ut.

Säsong 2! Sätrapôjks tio frågor till Kerstin Alex!

Denna gång blir det en efterlängtad intervju med en kvinna med vassa och raka ord i sina recensioner och artiklar. Hon är både älskad och hatad av många, men för mig är hon helt enastående. Det här är min intervju med Aftonbladets skribent Kerstin Alex!

Kerstin Alex är spelrecensent och skribent hos Aftonbladet. Hon räds inte för att ta till hårda ord mot något hon verkligen avskyr, och mjuka ord till det hon tycker är bra.

1. Beskriv dig själv som gamer.

Trots att jag växt upp utan spelintresserade syskon eller vänner har intresset funnits där konstant sen jag var 3 år. Min barndom har varit allt annat än lätt och spelandet blev, och är än idag min vardagseskapism. Jag brukar kalla mig för asocial gamer som i att jag ogillar MMO, party eller annat där man tvingas interagera med andra spelare. Jag får nästan alltid prestationsångest av att spela med fler personer. Jag avskyr krigsrelaterade FPS, Fightning och sportspel. Jag älskar plattform, äventyr, äventyr/action, hack and slash och mer än gärna spel med djupare handling knutet till samhället.

2. Läser i din twittersida att du gillar gore. Det första jag tänker på är brutala skräckfilmer, men i det här fallet så tänker jag på Resident Evil. Hur tycker du att den spelserien har utvecklats?
Jag ÄLSKAR gore! Resident Evil borde, som jag brukar säga, byta genre på pappret från Survival Horror till renodlad shooter. Det är inte Survival Horror när man kaskadspyr ammunition på horder av töntiga zombies. Utvecklare verkar vara rädda för att utveckla just skräck eftersom det är en mycket smalare genre. Det är helt okej att de vill tjäna mycket pengar. Men skräck, som vilken genre som helst, borde få existera vid sidan av spel som Call of Duty, inte inta samma form. Jag tycker 4an och 5an är helt okej spel, men skräck? Nej.

Resident Evil 4 är helt okej – men är det skräck? Det tycker inte Kerstin eftersom Resident Evil bytt form från Survival Horror till renodlad shooter.

3. Hur länge har du varit spelskribent?
För att vara exakt har jag varit spelskribent i 1 år och 9 månader. Jag började på Gameplayer.se augusti/september 2010. Efter det skrev jag spel- och filmrecensioner för kulturbloggen november-december 2011. Jag scoutades av Aftonbladet Spela i slutet av det året och fick min första recension publicerad i tidningen i januari i år.

4. Vad är värst? Fanboy eller hater?
Fanboys är väl haters av allt de inte älskar? Jag tycker det i princip är samma sak att vara hater och fanboy, att ha tunnelseende.

5. Finns det någon spelserie som du tycker ”är så uttjatat att få se färg torka är mer spännande”?
Haha vilken fråga. Final Fantasy är väl en sån serie. Har visserligen aldrig tyckt om JRPG:s heller, plus att jag är sur på Square Enix för att de väljer att göra ett Final Fantasy XIII-2 istället för Kingdom Hearts 3.

6. Vad är ett exempel på en riktigt bra spelkaraktär?
En riktigt bra spelkaraktär ska gå att sympatisera med, vara jordnära men ändå ha det där extra man saknar. Jag älskar Nathan Drake just därför. Han har humor, han gör bort sig, men i slutändan klarar han av saker jag aldrig skulle ha klarat. Min absoluta favoritkaraktär är Jennifer i ”Primal” som släpptes 2003 till Playstation 2. Hårdrockarbrud som svär, har sarkastisk humor, räddar dagen och ändå inte är översexualiserad eller överdrivet maskulin.

7. Finns det något spel du ångrat att du har spelat? Varför?
Jag ångrar att jag envist fortsätter spela Silent Hill-serien. Jag borde ha slutat vid ”Silent hill 4: the room”. Allt efter det har förstört all respekt jag hyst för seriens tidigare titlar som gjordes av Team Silent. ”Silent hill” har gått från att vara en riktigt bra psykisk terror till gubben i lådan-nonsens.

8. Hur tror du att det kommer att se ut om fem år i tv-spelens värld?
Ska jag vara ärlig så väljer jag att inte tro eller spekulera någonting. Dels för att jag inte har någon aning, men också för att det är roligare att överraskas av utvecklingen. Men spel som kulturform har ju blivit mer och mer accepterad. Casualspelare tror jag är avgörande för hur utvecklingen kommer att se ut de följande 5 åren.

9. Har du ett tips på ett riktigt underskattat spel?
Problemet är att de spel jag lirat som ingen annan lirat har alltid varit ganska dåliga. Det vill säga det finns nog ingen ”underskattad” titel jag gillar som jag skulle rekommendera någon annan. Summoner är en sådan. Jag skäms nästan över att säga att jag älskade det och lade ner hur många timmar som helst på det.

10. Är spelindustrin tuffare än för tio år sedan?
Tuffare på vilket sätt? Jag var 13 år för 10 år sedan och hade nog inte så bra koll på industrin då. Ändå vill jag svara ja i och med alla iphone/android-spel kostar lite att producera, och spelserier som pressar fram en ny halvdan titel om året bara för att hänga med i svängarna. Sen om massproduktionshetsen redan hade startat för 10 år sedan vet jag inte.

Sen kommer en bonusfråga från Frances Blaxell; som jag intervjuade innan dig: Kerstin, du får väldigt många kommentarer på din stil att recensera. Speciellt anser folk att du utelämnar information om spel och ”hur” de spelas, tex spelmekaniskt. Istället beskriver du nästan enbart känsla och upplevelse. Vad är viktigt enligt dig att ta med i en recension? Känner du att folk har befog för sin kritik av din unika stil? Tror du att du kommer utvecklas eller har du funnit din ”röst”?

Det viktigaste för mig att ta med i en recension är för- och nackdelar, vad som får spelet att skilja sig från resten. Jag har inga problem med att skriva om det spelmekaniska, men om det inte utmärker sig (vilket den sällan gör) känns det onödigt att på 1200 tecken ta upp något så oväsentligt. På ett sätt har de befog för sin kritik. Men det finns så många olika vinkar att tackla en recension på, tekniskt eller som i mitt fall samhällskritiskt. Alla typer borde få existera sida vid sida. En recensent som inte har behov av utveckling borde pensioneras. Men jag har absolut funnit min röst och jag är otroligt stolt över den. I frågan skriver du att den är ”unik”, jag är hellre unik än en i mängden. Men jag har alltid varit såhär när jag kritiserat saker, så unik – visst. Men jag är fortfarande mig själv och kommer aldrig vilja vara någon annan.

Kerstin, du är enastående! Jag är så glad att få intervjua dig! Tack så otroligt mycket!

Nästa gång är det en intervju med en charmig kvinna som är expert med nål, tråd och spel; Sanna Valapuro!

Sätrapôjks 10 frågor, Säsong 2:

  1. Ina.
  2. Robert Arveteg.
  3. Frances Blaxell. 
  4. Kerstin Alex.
  5. Sanna Valapuro. (kommer snart)
  6. Daniel ”qn2Quid” Andersson. (kommer snart)
  7. Maria Myhr. (kommer snart)
  8. Tommy Håkansson. (kommer snart)