Jerrys 10 frågor till Effie Karabuda!

Då var det dags för mig att klä mig i rollen som intervjuare. Jag har under de närmaste åren intervjuat ikoniska personer inom spel och film. Kändisar som Angelica Norgren, Ludde LundbladSvampriket, Emma Gray Münthe och GamingGrannar. Alla är förebilder för många, bland annat för mig, och att få svar från dessa förebilder var faktiskt en sann ära.

Nu har jag intervjuat en annan inspirerande förebild. Hon blev utnämnd till Sveriges bästa speljournalist i vintras, är 20 år gammal och är chefredaktör på Aftonbladets spelavdelning Spela. Hon brukar vara med i P3 Spel också. Med sin starka passion för tv-spel, fantastiska intelligens och journalist-expertis har hon redan blivit stor. Låt mig lova er en sak. Hon kommer att bli ännu större, och med dessa ord mycket välförtjänt.

Det här är min intervju och tio frågor med Effie Karabuda!

 

Hur blev du intresserad av tv-spel?

Genom min storebror, kort och gott. Jag glodde storögt på brorsan när han spelade på Nintendo 64. Jag ville också! Han var faktiskt väldigt lyhörd och guidade mig genom spelandet. Han är 9 år äldre, var därför ganska tålmodig och kunde till exempel låtsas vara sämre än vad han egentligen var – så att jag skulle vinna och bli glad. Det byggde upp mitt självförtroende och till slut blev jag bättre än honom på riktigt. Jag ockuperade hans konsol totalt.

Har du förebilder inom spelbranschen/speljournalistiken?

Angelica Norgren har alltid varit min främsta förebild inom spelbranschen. Jag vet inte om jag hade börjat skriva om spel om det inte vore för henne. Det började med att jag lyssnade på P3 Spel i mina tonår och tänkte ”Men shit, Angelica är tjej, svinsmart och kan asmycket om spel – jag vill bli som henne!” Tanken ”kan hon så kan jag” drev mig till en viss del att starta min blogg om populärkultur ur genusperspektiv. Idag ser jag upp till henne lika mycket. Hon är vass, extremt professionell, snabbtänkt och har en klockren känsla för humor. Men även Michael Gill med sin försiktigt intellektuella framtoning och klipska analyser inspirerar mig – både sättet han formulerar sin tankeprocess rent stilistiskt men också hur han ens kan komma fram till så smarta slutsatser.

Föreställ dig en spelkaraktär som du stör dig mycket på. Om du fick göra välja att göra om hen, vad för ändringar skulle du göra? Och vilken karaktär?

Tänkte först på Duke Nukem, men sen kom jag fram till han är liksom ett alldeles för stort renoveringsobjekt till att börja med. Jag skulle behöva krympa hans muskler, injicera en dos östrogen, bygga på hans empatiska förmåga och ge honom ett par genusglasögon. Orka. 

Hatet mot kvinnliga spelare/skribenter/spelskapare har varit ett problem i årtionden. Men ändå verkar det som att folk inte förstår att det problemet finns. Hur ska man få folk att förstå kvinnor faktiskt är lika engagerade i spel som män är?

Jo, jag tror faktiskt att gemene man förstår. Jag möter ständigt människor som inte spelar och kan ingenting om spel – däremot har de en redan utstakad bild av gamingvärlden som kvinnofientlig. När folk får reda på vad jag jobbar med frågar de ofta ”får du mycket näthat?”. Sen kan man titta på vår interna värld och diskutera hur välkomnande den är. Många av mina Aftonbladet-läsare har inga problem överhuvudtaget med att jag är kvinna och jag blir sällan ifrågasatt. Kanske för att de känner att jag besitter så mycket kunskap. Men inom streaming, esport och onlinespelandet händer det fortfarande ganska ofta att kvinnor blir trakasserade. Jag tror att det är en vanesak. Om fler tjejer tar sig in i de här grabbiga rummen så kommer vissa till slut inte att höja på ögonbrynen.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att poängtera att mina manliga kollegor sällan får den här frågan. Vi kvinnliga spelskribenter ska inte känna krav på att representera halva mänskligheten och ständigt upplysa folk om sexismen i vår bransch. Vi sitter inte heller på svaret på problemet. Det här är något vi alla ska känna ansvar för. Att behöva rättfärdiga vårt intresse och bevisa att vi finns tar en massa energi. Nuförtiden snackar jag sällan om sexism för det hindrar mig ifrån att prata om det jag faktiskt gillar och jobbar med; spel.

Du var på E3. Vad var höjdpunkterna därifrån? (Det här var en annan fråga först som ändrades eftersom jag skickade frågorna till Effie innan E3)

Det lilla vi fick se av ”Mass Effect: Andromeda”, svenska indietiteln ”Fe” och ”Horizon Zero Dawn”. Den sistnämnda fick jag provspela och det ser väldigt lovande ut, även om jag önskade att RPG-elementen var starkare.

Fe.

Fe, under utveckling av svenska indiestudion Zoink.

Nintendo försöker att komma tillbaks efter Wii Us nederlag. Vad bör de göra så att NX inte hamnar i samma sits som dess föregångare?

Det måste ske en markant förändring både grafik- och prestandamässigt. Att ens uteslutande utveckla egna spel till en egen konsol är en stor begränsning, det minsta de kan göra är att se till att NX är lika kraftig som Playstation och Xbox. I nuläget överlever Nintendo på att vara mediokra enbart för att de har en stor och extremt lojal fanbase som sväljer allt med hull och hår bara det heter ”Zelda”. Jag är kanske lite väl hård, men de behöver skärpa till sig nu och visa att de fortfarande kan bryta ny mark. 

Vad tycker du är den största skillnaden på hur spel är idag, jämfört med tio år sedan?

Alltså, tio år sen är trots allt cirka hälften av mitt liv, så jag har inte en jättetydlig bild av hur det var då. Men jag skulle nog säga att förutom de tekniska framstegen är medvetenheten betydligt starkare än när jag var liten. Spelen börjar tas ut ur sin tekniska bubbla och blir en större del av vårt samhälle och den kritiska granskningen. Spel har också fler ögon på sig nu än förut än när de var till för en grupp inbitna nördar – nu börjar folk förstå att vi har att göra med en stor kassako, men också en form av underhållning vars interaktivitet har flera fördelar. 

Du är 20 år, men du har redan blivit ett äkta fenomen. Du har fått titeln ”årets spelskribent” och nu är du chefredaktör på spelavdelningen i Sveriges största dagstidning; Aftonbladet. Plus en äkta förebild hos kvinnor, män, yngre och äldre. Har du några råd till dom som vill bli spelskribenter i framtiden?

Haha! Roligt att bli kallad för ett fenomen. Tack. Mitt råd är att ta saken i egna händer. Vänta inte på att något ska hända. Jag startade en blogg, skrev som tusan och blev headhuntad. Sedan arbetade jag hårt hela tiden och klättrade uppåt. När jag är missnöjd med något så klagar jag inte, utan presenterar nya idéer och lösningar. Mitt jobb som spelredaktör på Aftonbladet fick jag för att jag bad om ett möte med nöjeschefen och sa i princip ”det här och det här borde ni göra istället, och jag vet hur man gör det”. Du behöver inte vara bäst på spel eller sitta och lira dygnet runt. Det viktigaste är att ha en talang för skrivandet och en förståelse för mediet, men framför allt en vilja att ta sig framåt. Kasta ut ditt material någonstans på internet! Ta kontakt med folk! Sitt inte och ruva på något.

Effie

Effie Karabuda skriver krönikor, recenserar spel och tar upp de senaste spelnyheterna i Aftonbladet. Ni kan gå in på Spela i Nöjebladet för att ta del av Effies fantastiska entusiasm för spel och teknik.

VR ökar lavinartat. Tror du att virtual reality har hittat hem?

Nja, jag har blivit ganska skeptisk till virtual reality på sistone. När jag provade på Playstation VR på E3 drabbades jag av ett vidrigt illamående i skjutarspelet ”Farpoint”. Jag rörde mig med en joystick, men stod stilla i verkligheten. Mitt huvud klarade inte av det. Sen tror jag också att folk i branschen är väldigt ängsliga rent allmänt och vill inte vara sist på bollen. VR är ett för häftigt framtidsfenomen som inte går att ignorera och man vill inte vara det där företaget som är fast i dåtiden. Men det är inte heller den mest optimala formen att spela tv-spel på, i alla fall inte i nuläget. Vi ska inte glömma bort bekvämligheten med gammalt hederligt spelande i soffan.

Vilket är det bästa spelet någonsin? Den här frågan kan jag antagligen gissa på att den kan vara svår att svara på, men gör ett försök.

Det är faktiskt inte alls svårt! Alla som känner mig, eller faktiskt inte alls känner mig utan bara har hört mig i P3 Spel och i andra poddar, vet att ”Dragon Age: Origins” är det absolut bästa jag vet. Min relation till det spelet är på gränsen till osund, men samtidigt väldigt kärleksfull. Det första spelet i serien innehåller allt som jag vurmar för; fantasy, drakar, snygga brittiska riddare, kungligheter, maffiga rustningar, isattacker, rollspel, romanser, bra dialoger… ALLT. Jag spelar om det varenda år och tröttnar aldrig. Höll på att skriva att karaktärerna i ”DA:O” är mina bästa vänner men det lät så sorgligt… jag har ett liv utanför tv-spelen också! Jag lovar!

Tack så hjärtligt mycket för dina fantastiska svar, Effie!

Dragon Age: Origins.

Dragon Age: Origins.

 

”Är det ingen sida som vill ha stackars manliga spelskribenter längre?”

68556854

Innan någon går alldeles apeshit på grund av rubriken, så rekommenderar jag att ni läser inlägget först. Okej? Tack.

Då fortsätter jag.

Jag börjar med att harkla min strupe.

 

Tv-spel väcker många känslor. Det pratas mycket om Gamergate, Anita Sarkeesian, Anna Nilssons teckningar på Svampriket som skapade en rejäl storm förra året, och nu har Notch gjort bort sig också. Fast när det gäller det sistnämnda, så rekommenderar jag att jag läser Roberts och Effies artiklar istället. Där får ni väldigt bra förklaringar i den röriga soppa som Minecraft-skaparen hamnat i.

Men det här inlägget handlar inte om något av det jag nämnde.

 

Vad handlar det här inlägget om? Varför har jag den här rubriken?

Det här inlägget handlar om speljournalism och om att söka nya förmågor. Många spelsidor växer jättemycket, och det ploppar upp nya sidor som de vore maskrosor på sommaren. Alla som är inblandade i dessa spelsidor är riktigt passionerade och brinner helhjärtat för det de tycker om. Det skrivs, podcastas och youtubas. Det är ju strålande. Att såpass många som sysslar med speljournalism är väldigt fascinerande.

Spelsidor söker väldigt många nya talanger som ska hjälpa dom att lysa starkare på marknaden. Det finns massor av personer som vill gärna skriva om spel därute, så gott om folk finns det ju.

Men det finns en sak som är väldigt intressant när det gäller spelsidornas krav idag. De söker efter kvinnliga spelskribenter.

Fast, om jag ska vara ärlig, så tror jag inte att det är ett krav. Utan jag tror att spelsidorna räcker faktiskt ut en hand till de som inte fått den här möjligheten tidigare. Jag har läst speltidningar i åratal. Tidningar som Super Play och Nintendo-magasinet. En mycket märkbar sak som jag märker mycket mer idag när jag kikar i de gamla tidningarna, är att dess innehåll dominerades av en äkta korvfest. Majoriteten av spelskribenter var killar.

I för sig var detta väldigt vanligt förr, och intressant nog inte så värst märkbart. Spelmarknaden riktade ju sig mest åt killar. Häftiga skjutspel var ju ”killspel”, och det fanns ju inga tjejer som spelade sånt – för det var ju bara killar som gjorde det. Men serru, det stämde inte ett jävla dugg. Det fanns visst tjejer och kvinnor som spelade Wolfenstein, Resident Evil, Quake och Super Mario Bros. Men tjejerna fick stå i killarnas skugga hela tiden. Mängden av skribenter i en speltidning var ungefär 90 procent killar och 10 procent tjejer. Lovisa i Super Play gillade jag. Nu har jag glömt hennes efternamn men jag tyckte om hennes texter om till exempel Pikmin och Parasite Eve. Jag undrar vart hon tog vägen.

Ähem. Hur som helst.

Lovisa var en av de få kvinnliga speljournalister under sent 1990-tal och början av 2000-talet. Frågan är om det fanns så många fler? Det gjorde det säkert, men jag kommer faktiskt inte ihåg någon. Jag är däremot säker på att det fanns flera.
Något annat som jag är säker på är att det fanns garanterat fler kvinnor som ville skriva om spel under den tidpunkten. Frågan är isåfall varför det inte var så? Och pang, en följdfråga; varför var det en dominerande korvfest inom speljournalistik?
Jag är inte rätt person att svara på den frågan, men jag skulle gärna vilja ha svar på det.

Tv-spel har alltid förknippats med ”en grej som bara killar gör”. Det fanns inte en tanke på att tjejer spelade. I alla fall inte ”tuffa” spel, utan de ”spelade hästspel” som ett exempel. Det liknande sånt som leksaksreklam visar till de olika könsroller.
Ni vet vad jag pratar om.
Leksaksreklam för pojkar är än idag tuffa grejer, bilar, Turtles, och Star Wars . Tjejer får jämt sminkgrejer, bebisdockor och matlagningsgrejer.
Ja, stereotyper som inte ändrats ett jävla dugg.
Jag avskyr den korkade synen leksaksreklam har. Killar kan väl för tusan leka med dockor och tjejer får väl flyga med en leksaks-Millenium Falcon?
”Pojkar ska bara ha blått och tjejer ska bara ha rosa”-fasoner som folk kör med får mig vilja flytta till planeten Mars. Helvete så idiotiskt.

Nu kom jag lite på sidospår där ett tag, jag ber om ursäkt. Så, vad var jag någonstans?
Internet. Den har öppnat många dörrar när det gäller speljournalistik. Spelskribenter kommer fram, fler och fler. Alla har något att säga om vad de tycker om spel. En del spelar in rekordförsök på hur snabbt man klarar av till exempel Super Mario Bros.
Många spelsidor har kommit och gått, och många består. En sak är väldigt tydlig. Vi är mer intresserade av tv-spel än någonsin tidigare. Herregud, vilken explosiv kraft det har.

Spelsajter skriker efter mer folk, för de vill ju växa och utvecklas mer och mer. Inga konstigheter.
I jämställdhetens tecken så riktar sig sajterna åt kvinnor.
Det här tror jag att många killar ser rött för.
”Jag kan lika mycket som hon men jag får inte för att jag har kuk?” Hm, låt oss ta en funderare på det.

Jag kan på ett sätt och vis förstå deras reaktioner, men det finns en viktig sak som många killar inte tänker på – eller ens bryr sig om. Hur vore det om killarna har satt sig i tjejernas sits för många år sen? Att sätta sig i tjejernas sits nu?
Har ni någon som helst aning om vad tjejer fått gå igenom? Sexuella kränkingar är bara en del av problemet. Ett annat problem är att killars bubbla inte ska sprickas.
Men kära nån, killar. Tänk.
Spelsidor förbjuder inte er för att skriva. De börjar göra något som branschen borde ha gjort för länge sen. De räcker ut en hand åt de som inte har fått chansen. Kvinnor tillhör den kategorin, men de är inte de enda.

Ni vet den där filmen Tjejligan? I den filmen visade de att tjejer kan spela en mansdominerad sport som baseball.

Ni vet den där filmen Tjejligan? I den filmen visade de att tjejer kan spela en mansdominerad sport som baseball. Att skriva om spel har varit mansdominerat länge. Men nu ska det bli ändring på detta.

Jag vill citera nystartade Nintendosidan Kuribo.se – jävlar vad det namnet är badass – om deras sökning efter nya talanger. Så här stod det på Facebook:

”Hejsan allihop! Ville bara meddela er alla att vi fortfarande söker kvinnliga skribenter som är intresserade av att skriva för Kuribo.se! Faller du utanför de traditionella könsnormerna i form av exempelvis ickebinär, trans eller liknande så söker vi även dig! Allt vi begär är att du har ett brinnande intresse för Nintendo och att skriva!”

Det där var riktigt vackert skrivet. HBTQ-personer är också en utsatt grupp när det gäller tv-spel, och jag tycker att Kuribo.se ska ha credit för att de ger dessa människor en chans.

Nej, killar. Ni blir inte utstängda. Det som händer är att alla får vara med. Om det är så att du som kille inte får en tjänst som spelskribent och spela recensionex för en spelsida, och en tjej får tjänsten – lägg inte skulden på sajten och tjejen. Skyll inte heller på dig själv, för du har gjort det du kunnat.
Skyll på den mansdominans som präglat speljournalistik i åratal istället.
Du ska få se, det blir din tur också. Men förstå att tjejer har det mycket jobbigare än dig, som är kille.
Ett kön ska inte vara ett hinder för att uppnå sina drömmar.
Så ta och tänk på det innan du nättrollar mot kvinnor som vill skriva om spel.

Kvinnorna dominerar i svensk spelmedia. Hurra!

Idag utnämnde svenska Eurogamer vinnarna i årets spelmedia-omröstning.
Jag tycker om resultaten. Särskilt i spelskribent-kategorin.
Jag tippade och röstade på Effie Karabuda och blev riktigt glad att hon tog hem segern i den tunga kategorin.
Det är riktigt välförtjänt, för Effie Karabuda har haft ett enastående år 2015.
Jag har inte sett en så stark initiativtagande och engagerad spelskribent sedan Victor Sjöströms yngre dagar på Level. (Level vann årets spelpublikation, grattis!)

Men det är något annat med omröstningen som jag blev riktigt imponerad och glad över.

Effie tog ju hem segern, men det kom två kvinnor på en delad andraplats! Emma Kujansuu och Kajsa Lundquist är två respekterade och omtyckta spelskribenter, plus så är de förebilder för många. Jag tycker att Emma har briljerat under tiden på Loading och jag hoppas att hon och Kajsa får ett ännu bättre 2016!

Speljournalistik har varit mansdominerat i årtionden och jag kan inte räkna så värst många kvinnliga skribenter under Super Plays eller Nintendo-magasinets tid.

Men nu har kvinnorna tagit stora steg. Under de senaste åren har kvinnor som Angelica Norgren, Tove Bengtsson och Kerstin Alex visat att de är enastående skribenter och öppnat dörrarna för fler kvinnor som älskar att spela och skriva.

Fenjima Manrique är numera TV4’S spelexpert och hon kommer att bli ännu större, välförtjänt dessutom!

Kvinnor har levt i skuggan när det gäller tv-spel och journalistik inom det ämnet, men inte nu längre.
Jag hoppas och tror att kvinnor kommer att få en större roll i år.
Effie Karabudas vinst som årets spelskribent 2015 betyder mer än vad man tror.
Stort grattis,  Effie, till segern!

image

Jag är inte en spelskribent utan en simpel knegare.

21898162763_da2cfe4b6f_o

Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.

Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.

Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.

Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.

Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.

Hur uppfattar jag ordet spelskribent?

En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.

Så här långt, är det rätt självklart.

Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.

Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel)
Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.

Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.

Nu är det jag kommer in i denna berättelse.

Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.

Vad är då jag?

En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.

”Men du skriver ju mycket om spel?”
Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.

”Skriver du inte recensioner också?”
Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel.
Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.

För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.

”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.

”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.

”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.

Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.

Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.

Så nej, jag är inte en spelskribent.

Inte som jag ser på saken, i all fall.

Är jag en gamer-feminist?

Jag är snart 36 år gammal (i mars) och jag har spelat tv-spel i ungefär 30 år. Under den livstiden har jag upplevt en hel del som gamer.
Det var skitcoolt att spela som en machoaktig manlig hjälte i till exempel Pro Wrestling, där min King Slender sopade banan med Star Man och alla andra brottare. Eller som Ryu Hayabusa i Ninja Gaiden. Donatello i Teenage Mutant Ninja Turtles-spelen var min favoritsköldpadda.  (och det är han fortfarande) Jag föredrog alltid Luigi framför Mario i de legendariska Super Mario-spelen, även om jag spelade gärna som den rödklädde rörmokaren.

När det gällde att välja karaktär i spel valde jag alltid en manlig karaktär. De killar jag spelade tillsammans ville inte styra en tjej, och jag hade samma tanke. Ett bra tag.
Styrde man en tjejig karaktär så var man en mes typ. Fast ibland valde jag en tjej av ren jävelskap.

Det här var i början av min period som gamer. Men de spel som man var ”tvungen” att spela som kvinna, de spelade jag faktiskt. Metroid med Samus Aran var ett praktexempel.
Då var det inga som helst problem.
Men om man spelade Mario Kart 64, så ville ingen vara Peach, för alla tyckte att hon var sämst för att hon var tjej. Tyvärr hade jag samma skitstövelaktiga attityd också.

När det

När det gällde att välja spelkaraktär i Mario Kart 64 så ville inte jag och mina killkompisar välja Peach för att hon var tjej. Hon blev en sorts hackkyckling och det är ärligt talat en dålig ursäkt. När jag tänker tillbaks till slutet av 1990-talet, så inser jag att man var en douchebag på grund av ologiska motiveringar. Idag kan jag styra en kvinnlig karaktär i ett Mario Kart-spel utan att skämmas.

Men så insåg jag något en dag. Jag blev mer och mer intresserad av att spela med kvinnliga karaktärer. Det var tack vare Final Fantasy VI.
Jag brydde mig mycket om Terra och hennes ständiga kamp om att hitta sig själv. Hennes magiska krafter var en äkta tillgång när jag kämpade mot fienderna i mitt favoritspel. Celes var en annan kvinnlig karaktär som jag brydde mig om, och hon är en av Final Fantasy VI’s bästa karaktärer. Det var något äkta med henne.
Tillsammans med Terra, öppnade Celes mina ögon för en värld där man faktiskt kan spela med karaktärer med det motsatta könet. Dixie Kong i Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest har en fantastisk flugförmåga som var guld värt.
Peach, som jag nämnde förut, var faktiskt riktigt bra i Super Mario Bros 2. Även där, en bra flygförmåga. Fast det visste jag ju tidigare men inte med samma ögon som senare. Dessutom tycker jag att hon är en av mina favoritfighters i Super Smash Bros-spelen.
Jag återupptäckte Samus Aran i mästerverket Super Metroid och jag kände mig trygg med denna starka kvinna. I Metroid Prime var hon mer än så. Hon var en gudinna med eldkraft starkare än Rambo, Terminator, Solid Snake tillsammans.
Länge kunde jag välja vilken fighter som helst i Street Fighter II och jag hade Blanka och Dhalsim som favoriter länge. Men så upptäckte jag senare med den nya synen, att Chun-Li var dom överlägsna. Världens bästa fighter i ett spel någonsin. Punkt.

Terra

Terra fick mig att öppna ögonen. När jag spelade Final Fantasy VI för första gången insåg jag den viktiga faktorn att kvinnliga spelkaraktärer var – och är – precis lika bra som manliga. Denna bild kommer ifrån Final Fantasy Anthology till Playstation.

Men tycker jag inte om manliga karaktärer längre? Det är klart att jag gör.
Solid Snake, Link, Leon S. Kennedy, Sub-Zero med flera är rena badasses. Det går utmärkt att spela med dom.

Men om jag får välja mellan Jill Valentine eller Chris Redfield i Resident Evil så väljer jag gärna Jill först.
Rosalina i Mario Kart 8 är given. Lara Croft i rebooten av Tomb Raider är helt fantastisk.

På senaste tiden har kvinnliga karaktärer vuxit och blivit starkare än någonsin. De känns mer intressanta än de manliga, även om männen är bra. Joel i mästerverket The Last Of Us överglänstes av enastående Ellie.
Jag älskar Bayonetta. Visst, hon är lite väl porrig med sina poser men vilken förbannat cool och kraftfull karaktär hon är. Därför blev jag glad att hon vann Smash Bros Ballot och att hon kommer vara med i Super Smash Bros till Wii U/3DS.
I Star Wars: Battlefront så styr jag en kvinnlig karaktär. Utan tvekan.

Jag tycker att den kvinnliga skaran i Hyrule Warriors är kanonbra och självklart blev jag glad när en kvinnlig variant av Link, Linkle, utannonserades.

Den manliga skaran av spelhjältar och skurkar har dominerat i årtionden och det är faktiskt skönt med mer kvinnliga, starka karaktärer nu. Hjältinnan i Horizon: Zero Dawn verkar fantastisk.

Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.

Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.

Det händer att jag tänker tillbaks till det förflutna och om hur jag hade för vision förr. Frågan var varför jag tyckte så om kvinnliga karaktärer då? Varför kändes de fel då?
Varför känns de helt rätt nu?

Jag tror att jag har ett svar på detta. Inga kvinnliga karaktärer känns fel. Visst, man kan störa sig på en karaktär men det ska inte bero på dess kön. Tycker jag.
Samtidigt handlar det om lärdom och respekt. Som ung visste jag inte lika mycket som jag gör nu, och under de närmaste åren har respekten bara blivit starkare.

I åratal har jag inte förstått vad feminism betydde. Vad en feminist gör. Kvinnliga gamers skrev mycket via sociala medier, artiklar och bloggar om det är för lite spelkvinnor i tv-spel. Och om det fanns några, så hade en del kvinnliga spelkaraktärer bikinis som skyddskläder. Gärna med stora bröst och figur likt ett timglas.

Det är här jag fick mig en tankeställare.
Jag började sakta att titta på historiken när det gäller tv-spel.
Dead Or Alive 3 är ett bra fightingspel, och min favoritkaraktär är faktiskt Tina Armstrong. Hennes wrestlingsteknik och råstyrka passade mig perfekt.
Vad som inte passar mig perfekt är den horribla karaktärsdesignen för kvinnorna. Silikonbröst och en klädstil som just passerat gränsen för att få porrfilmsvarning.
Begreppet ”sex säljer” stämmer tyvärr in. På mycket saker i världen. Men det betyder inte att det är en bra motivering till att ett fightingspel ska vara bra i mina ögon. Det ska vara en bra karaktärsbalans, bra kontroll och respekt för varandra.
Däremot respekterar jag de kvinnor som cosplayar som karaktärer från till exempel Dead Or Alive-spelen. Det är en helt annan sak.

Tina Armstrong

Tina Armstrong i Dead Or Alive-spelen är en asgrym fighter. Hennes wrestlingegenskaper gör henne till min favorit i de spelen. Det är däremot synd att en stor del av fokus ligger på hennes och andra kvinnors speldesign. Med väldigt få kläder, och en sexuell ”attraktion” som har lika vidrig smak som kombinationen citrusfrukter/tandkräm. Så onödigt att göra så här med en så grym fighter.

Jag började läsa om vad kvinnliga gamerskribenter skrev om. Vad de kämpar för. Och emot. Jag har läst det näthat som de utsätts för varje dag bara för att de tycker att spelbranschens syn på kvinnor är vriden.
Om det är en mognadsfråga vet jag inte, men plötsligt hade jag en helt ny synvinkel på saken.

Både Tina Armstrong och Bayonetta är helgrymma karaktärer som inte är rädda för att puckla på deras motståndare. Det betyder inte att de ska vara objekt för vissa manliga spelares runkfantasier. Seriöst.

Spelbranschen är komplicerad men det behöver inte vara det. Spel ska vara kul. Och alla ska få vara med och ha kul.

Trots att jag har fått ett nytt perspektiv på saker och ting, att jag blir glad när mer kvinnliga karaktärer tillkommer, att kvinnliga spelskribenter blir uppmärksammade på ett bra sätt och att det börjar bli lite mer balanserat så undrar jag en sak.

Är jag en gamer-feminist?

Det är faktiskt en skitsvår fråga att svara på.

En feminist kämpar för jämställdhet i samhället. Att få vara jämlika. En gamer-feminist kämpar för att kvinnor ska få lika stor värdighet som männen. Både gamers som spelkaraktärer.
Jag anser att de svenska kvinnliga spelskribenterna bara blir bättre och bättre. Det är fantastiskt att många öppnar ögonen för att se att det finns kvinnor som spelar. Tv-spel är visserligen mansdominerat men underskatta inte kvinnorna.
Respektera dom istället. Prata gärna med dom om vad de spelar, vad de tycker om för spelgenren och så istället för att säga ”men du är ju tjej, ska du spela Call Of Duty istället för (valfritt gulligt pusselspel)?”

Med tanke på mitt förflutna som gamer är jag osäker på om att jag är en gamer-feminist.
Jag tror på jämställdhet, på att både män och kvinnor har lika värderingar och att de ska få spela tillsammans utan skitprat och hat.
Jag tycker att det finns enastående spelkaraktärer därute, oavsett om de heter Link, Lara Croft, Tali, Manny Calavera eller Chun-Li.
Ett ord som gamer-feminist är något man ska förtjäna, tycker jag. Som ett svart bälte i karate ungefär. Jag tror inte att jag har gjort det. Ännu.
Det kan inte jag avgöra.
Jag har känslan av att ordet gamer-feminist betyder mer än så.
Visst, jag vill säga att jag är en gamer-feminist men jag känner att jag borde jobba lite mer på detta.

Men ordet är inte det viktigaste, utan det är vad man gör som är det viktigaste. Om det är att vara en stöttepelare, en krigare eller en omtänksam person som gör det som är rätt – i rättvisans namn. Då känner jag mig väldigt glad för att man kan hjälpa till att skapa balans i den vridna tv-spelsbranschen.
Jag borde ha insett detta tidigare. Men det är bättre sent än aldrig.

Jerrys åsikter om Eurogamers nomineringar till årets spelskribent/blogg/podcast/Youtube/spelsida.

1784853

Svenska Eurogamer har tagit över rollen som den spelsida som står för nomineringarna av spelårets tyngsta poster, sedan Level 7 tackade för sig. Precis som tidigare så samlar en jury med spelskribenter, journalister och redaktörer från olika spelmedier ihop sig och nominerar olika namn till dessa kategorier:

  • Årets spelskribent
  • Årets spelblogg
  • Årets spelpublikation
  • Årets spelpodcast
  • Årets Youtube (jag tror att denna är ny för i år, om jag inte har fel?)

Det är mycket välbekanta namn som är med i år. Thomas Arnroth, Michael Gill och Victor Sjöström är legender inom speljournalistik och jag är inte så värst förvånad att de är med bland de nominerade. Spelsidor som Svampriket och svenska IGN är bland de nominerade i årets spelpublikation, medan P3 Spel, Overkligt och Svamppod kämpar för segern i årets spelpodcast.

Jag tycker att Eurogamer har gjort ett enormt bra jobb. Tidigare har det varit rätt ojämnt – jag vill inte trampa på Level 7, för de har också gjort bra saker när de höll i detta – men nu känns det mer konkret och nu finns det fler namn som förtjänar att vinna.

Många namn är givna bland de kandiderade. Ta Thomas Arnroth till exempel. Han har en stor meritlista, och är en respekterad person inom svensk speljournalistik. Man kan säga att han är en veteran inom ämnet. Han har varit riktigt aktiv under 2015, bland annat i jämställdhetsfrågor. Thomas Arnoth är otroligt duktig på att skriva och jag förstår att folk ser upp till honom. Jag gör det, till exempel.

Joakim Kilman är också en begåvad spelskribent, bland annat på Loading, FZ, PC Gamer och jag läser gärna hans artiklar i NWT. (Nya Wermlands Tidningen) Jag uppfattar Kilman som en jordnära skribent men också riktigt vass i pennspetsen. Joakim Kilman är också en duktig musikskribent och han recenserar en del album i NWT. Jag tycker att det är jättekul att han är nominerad, för Joakim Kilman är helt klart i klass med Arnroth när det gäller journalistik. Kilman är cool, helt klart.

Något som är riktigt kul är att det finns fantastiska kvinnliga skribenter bland de nominerade. Elin EkbergLoading och Kerstin Alex är två av de allra bästa skribenterna i spelsverige och självklart ska de ju vara med.

Men jag tror att den person som har lyst starkast hela 2015 är ingen mindre än Effie Karabuda. Hon har under år 2015 slagit till jättehårt med sin energiska journalistik. Effie är effektiv, klipsk och brinner för det hon gör. Hon är med i Aftonbladet, i P3 Spel, och skriver för speltidningen Level. Redan nu är hon helt fantastisk, och vet ni vad? Effie Karabuda har en minst lika lysande framtid framför sig. Om inte ännu ljusare.

Effie Karabuda

Effie Karabuda har briljerat under 2015, och hon har varit riktigt aktiv inom speljournalistik under det gångna året. Ändå har jag känslan av att det här är bara början på en kometkarriär hos denna färgstarka skribent.

Spelpodcasts har inte varit min grej egentligen, eftersom jag tycker att de flesta är för tok för långa i min smak. Jag menar, en fem timmars avsnitt där Svamprikets medlemmar pratar om årets spel 2015 låter lite för mäktigt för min del – men det betyder inte att de är helkassa, för de är det verkligen inte. Snarare tvärtom. Men en timme är tillräckligt långt för min del. Så jag har inte direkt någon särskild favorit bland de nominerade i podcastkategorin. Inte heller Youtube-kategorin lockar mig heller, eftersom jag helst läser om saker istället. Det är dock synd att Par i Pixlar inte är med de nominerade för annars hade jag tveklöst röstat på dom för jag älskar deras podcast. Men jag respekterar Eurogamers val, helt klart.

Jag blev först förvånad att Retroresan blev nominerade för de har sänt ett avsnitt hittills i deras fjärde säsong. Men så tänkte jag till lite, för både Samson Wiklunds och Anders Brunlöfs program (kan man kalla det så?) har varit en så kallad ”ground breaking”-podcast och är väldigt viktigt för andra spelpodcasts. Jag kan säga att min förvånande omvandlats till en självklarhet, för de står för kvalitet.

Det svåraste av allt, det är att välja bland de bästa spelskribenterna, blogg och spelpublikation. Det är sjukt talangsfulla personer som driver denna stora skuta vid namn svensk spelmedia som förtjänar att få bli kallade ”årets spel-något 2015”. Youtube och podcasts är lättare dock.

Så det får bli så här, och mina röster bland de kandiderade är:

  • Årets spelpodcast 2015: P3 Spel. Deras program står för kvalitet och det är ett väldigt energiskt gäng med bra åsikter.
  • Årets Youtube 2015: Pixelpaj. Pixelpajs videos är väldigt lättsamma, roliga och framför allt intressanta.
  • Årets spelblogg 2015: Nerdphilia. Charmiga Nerdphilia är troligtvis – nej, hon ÄR – Sveriges mest entusiastiska Star Wars-nörd och hon är helt klart en enastående gamer med en asgrym blogg.
  • Årets spelpublikation: Svenska IGN. Ett gäng med fantastiska spelskribenter lyfter den svenska versionen av den gigantiska spelsidan till himmelska nivåer.
  • Årets spelskribent: Effie Karabuda. Hon har gjort ett enormt arbete och det som är otroligt är att hon har mycket kvar att ge. Hur stor kommer hon att bli?

En stor applåd till alla nominerade, och till Eurogamer som har gjort ett excellent arbete med alla nomineringar.

Nu ser jag fram emot ett ännu bättre 2016 inom svensk spelmedia!

 

Har spelbloggen Svampriket blivit sämre?

20131112-193053.jpg

En av Sveriges mest populära spelsidor; Svampriket, är en sida jag besöker ofta. Svampriket är en hyllad och väldigt omtyckt sida med lättsamma skribenter, bra inlägg och dessutom har den ju belönats med utmärkelsen ”Sveriges bästa spelblogg” ett par gånger, senaste gången var faktiskt ifjol.

Svampriket har alltid följt sin egen väg. I jämförelse med andra spelsidor så är denna mer lekfull och skribenterna bjuder på sig själva. Det är alltid lika underhållande när man få se en video med Tommy och Ludde och deras knasigheter. Sjukt underhållande.

För ett par år sen skrev jag ett inlägg om att jag trodde att Svampriket skulle resa sig och bli ännu starkare efter att ha förlorat några skribenter – och självklart har de blivit starkare.  Det är fortfarande en oerhört bra spelsajt med väldigt bra åsikter. De fick förstärkning av f.d. Kraid-medlemmarna Niklas Sintorn och Peter Ahonen, och det är ingen dålig förstärkning. Niklas och Peter är riktigt duktiga journalister och dessutom väldigt språkligt begåvade. Peter var inhoppare för ett avsnitt av P3 Spel nyligen, och han var riktigt bra.

Hur som helst.

Rubriken ovan låter kanske lite missledande, för Svampriket är ingen dålig sida. Tvärtom, faktiskt. Men det är några saker jag grubblar över.

De kör stenhårt med Quicktitts, Svamppod, Twitch-evenemang med mera. Självklart som en spelsajt så ska man ju hänga med i tiden, precis som IGN, Giant Bomb, Kotaku och så vidare gör. Men på något sätt så verkar dessa moment ha tagit överhanden ifrån deras otroligt välskrivna texter. Jag förstår att det är roligare att spela in ett podcast-avsnitt med några stycken i, för det har en annan form av debatt än i till exempel i ett forum. Det känns lite som att Svampriket överger lite sitt skrivande till förmån av dessa nya ting.

Svamppod är en trevlig podcast, men avsnittet där de flesta medlemmarna pratar om GOTY 2014 är väldigt rörigt och för tok på för långt. Det var någon som skrev att de borde ha haft en ”schackklocka” så att en annan i Svampriket-medlemmarna skulle diskutera vilket spel som skulle räknas bort. Det instämmer jag med om, för alla pratade i luven på varann hela tiden. Fast chefsredaktör Brunlöf har en bra ledarskapsröst. Jag har ett önskemål: varför inte bjuda in gamergäster i några avsnitt av Svamppod? Vore kul om de kunde ta in någon som till exempel Kerstin Alex eller kanske Tobias Bjarneby för att prata lite om spel.

På tal om ledarskap, så var det ett bra val att utse Anders Brunlöf till chefsredaktör. Han har tyngden och skärpan för att leda skutan mot framgång, vilket Svampriket har gjort. Men förutom Brunlöfs roll och konstnären Annas del i riket, så undrar jag vad de andra egentligen har för roller? Vem har ansvaret för vad i Svampriket? Eftersom det står redaktörer på dom alla, borde inte alla ha ett särskilt område som de vill ta tag i? Indie, retro, PC, jämställdhet, Nintendo, Sony, Microsoft, Svamppod Junior – you name it. Men å andra sidan kanske det skulle vara lite för stelt om en person skrev om en grej ifrån den kategori hen ansvarar för, så det är nog det bästa att alla har den valfrihet de har. Men lite mer tydligare roller skulle jag tycka vore en liten fördel.

Det här är en bagatell egentligen, men jag har lite svårt att placera Linus och vad han menar med sina texter. Han är ju väldigt duktig på att skriva och jag uppfattar som att han är väldigt påläst. Men jag får den känslan av att han klagar mycket på saker och ting. Det kanske är hans roll i Svampriket, att vara den som ska ge en känga till spelvärldens orättvisor. Jag säger inte att han ska ändra sig, för det ska han absolut inte göra eftersom jag inte vill att någon ska ändra sin karaktär. Det är bara det att jag har lite svårt att förstå honom ibland. Som sagt, det är en bagatell.

Sen är det en sista sak som jag stör mig på allvar. Jag tycker faktiskt inte om när några av sidans redaktörer via Instagram visar upp ett fotografi av ett spel (som inte har dykt upp i hyllorna än) och dess omslag som de ska spela och sedan recensera. Nu är inte Svampriket de enda som gör detta, för jag har sett fler som gör det. Men att visa upp ett spel som inte ska komma ut till butikerna förrän ett par veckor framåt via Instagram tycker jag är väldigt kaxigt och väldigt förargligt. Nu tror jag absolut inte att de menar det för att vara förargliga, utan för att de är glada. Glada ska de ju naturligtvis vara, och eftersom de är skribenter hos en känd spelsida så är det ju deras uppgift att spela och recensera spel för att visa oss spelare om det här spelet är bra eller anus. Så snälla Svampriket, var lite mer diskreta när ni får in spel ifrån spelutgivarna och visa helst inte upp fodralet i förväg på Instagram, innan spelet har kommit ut i butik. Det retar faktiskt folk. I alla fall mig.

Men nu är det slutklagat. Eller kritiserandet, välj själva. Jag står fast vid att Svampriket är en otroligt bra sida med riktigt begåvade och charmiga skribenter. De har väldigt bra visioner och de bjuder på sig själva. De är otroligt pålästa, de har en magisk tecknare och de har framtiden i sikte. Jag skulle inte förvåna mig att Svampriket vinner priset för Sveriges bästa spelblogg i år igen.

Spelsveriges syn på spel: Mer debatt än underhållning?

Anita Sarkeesian är en kanadensisk bloggare, känd för att i sin videoblogg Feminist Frequency ta upp hur kvinnor framställs i populärkulturen. Hon är en förebild bland spelskribenter. Feminism är en återkommande sak  som tas upp i spelsveriges artiklar.

Anita Sarkeesian är en kanadensisk bloggare, känd för att i sin videoblogg Feminist Frequency ta upp hur kvinnor framställs i populärkulturen. Hon är en förebild bland spelskribenter. Feminism är en återkommande sak som tas upp i spelsveriges artiklar.

Sverige har en stor skara med talangfulla spelskribenter, journalister och bloggare. Jag följer jättemånga av dessa och blir absolut förtrollad av deras fingertoppskänsla för artiklar. Deras passion för spel är minst lika fascinerande. Jag tycker det är jättebra att de lägger tid, själ och hopp för spelens skull.

Men det är något som jag lagt märke till, som får mig att fundera angående svensk speljournalistik i sig. Det har uppstått en hel debatt i en hel del artiklar skrivna, sagda i radioprogram eller podcasts i den svenska speleliten bland skribenter.

Ett exempel på detta är ämnet ”kvinnor i spel, kvinnor som spelar spel, kvinnor som skriver om spel”. Jag tror inte att det går en enda dag där orden ”kvinnor” och ”spel” nämns i artiklar. Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att kvinnor ska lyftas upp så att det blir mer jämställt i spelvärlden – och utanför spelvärlden med. Ett annat exempel på debatt i spelartiklar är våldet i spel. Behövs våld? Vad skulle det se ut om det inte fanns våld i spel? Dessa frågor har jag fått höra på i åratal. Jag har läst och hört speljournalister debattera om detta i åratal. I åratal. Ämnet är alltid aktuellt och naturligtvis viktigt. Sist tror jag att det var P3 Spel som tog upp detta i ett av vinterns program. (1:a februari för att vara exakt.) Sex, våld, den usla kvinnosynen i spel och utanför spel, Nintendos ”fiasko” med Wii U. Det finns minst en debatt i varje kategori.

Här är några exempel på artiklar som har debatt i sig:

Nu låter det som att jag klankar på debattartiklarna, men det gör jag absolut inte. Tvärtom. De behövs. Men jag saknar faktiskt något i majoriteten av artiklar, podcasts och radioprogram. Underhållningen. Tv-spel, spel till dator och brädspel är underhållande. Varför finns det då många spelsajter/tidningar/radioprogram som har mer debatt än underhållning? Varför handlar mycket om moral, rättigheter och förnedring istället för nöje, glädje och passion? Jag tycker att man inte borde dra för hårt i det politiskt korrekta utan att bara släppa loss och ha kul. Jag erkänner själv att jag skrivit en del blogginlägg som har skapat en del debatt. Men jag har absolut inget emot att jag ska le, skratta och bara koppla av när jag läser en speljournalists artikel. Jag minns att det fanns ett program i SVT som hette Kontroll (tror jag att det hette) och det kändes mer som ett debattprogram än ett underhållande program. Det var rätt stelt tyckte jag.

Det finns några som faktiskt bjuder på riktig underhållning i en del sidor. Ta Ludde och Tommy från Svampriket med sina ”quicktitt” eller sina underhållande spelvideos. ”Shadowgate-skandalen” är fortfarande något av det bästa som gjorts i svensk mark. Det tycker jag är allra viktigast med spelartiklar. Att de ska vara underhållande. Precis som spelen är. Naturligtvis ska det komma viktiga debatter om orättvisor, moral och etik. Det får inte glömmas bort. Men det ska inte heller stå i vägen för underhållningen. Så jag ber er, svenska spelskribenter. Slappna av ibland och ha roligt med era artiklar. Precis som när ni spelar ett spel ni blir jätteglada av.