”Är det ingen sida som vill ha stackars manliga spelskribenter längre?”

68556854

Innan någon går alldeles apeshit på grund av rubriken, så rekommenderar jag att ni läser inlägget först. Okej? Tack.

Då fortsätter jag.

Jag börjar med att harkla min strupe.

 

Tv-spel väcker många känslor. Det pratas mycket om Gamergate, Anita Sarkeesian, Anna Nilssons teckningar på Svampriket som skapade en rejäl storm förra året, och nu har Notch gjort bort sig också. Fast när det gäller det sistnämnda, så rekommenderar jag att jag läser Roberts och Effies artiklar istället. Där får ni väldigt bra förklaringar i den röriga soppa som Minecraft-skaparen hamnat i.

Men det här inlägget handlar inte om något av det jag nämnde.

 

Vad handlar det här inlägget om? Varför har jag den här rubriken?

Det här inlägget handlar om speljournalism och om att söka nya förmågor. Många spelsidor växer jättemycket, och det ploppar upp nya sidor som de vore maskrosor på sommaren. Alla som är inblandade i dessa spelsidor är riktigt passionerade och brinner helhjärtat för det de tycker om. Det skrivs, podcastas och youtubas. Det är ju strålande. Att såpass många som sysslar med speljournalism är väldigt fascinerande.

Spelsidor söker väldigt många nya talanger som ska hjälpa dom att lysa starkare på marknaden. Det finns massor av personer som vill gärna skriva om spel därute, så gott om folk finns det ju.

Men det finns en sak som är väldigt intressant när det gäller spelsidornas krav idag. De söker efter kvinnliga spelskribenter.

Fast, om jag ska vara ärlig, så tror jag inte att det är ett krav. Utan jag tror att spelsidorna räcker faktiskt ut en hand till de som inte fått den här möjligheten tidigare. Jag har läst speltidningar i åratal. Tidningar som Super Play och Nintendo-magasinet. En mycket märkbar sak som jag märker mycket mer idag när jag kikar i de gamla tidningarna, är att dess innehåll dominerades av en äkta korvfest. Majoriteten av spelskribenter var killar.

I för sig var detta väldigt vanligt förr, och intressant nog inte så värst märkbart. Spelmarknaden riktade ju sig mest åt killar. Häftiga skjutspel var ju ”killspel”, och det fanns ju inga tjejer som spelade sånt – för det var ju bara killar som gjorde det. Men serru, det stämde inte ett jävla dugg. Det fanns visst tjejer och kvinnor som spelade Wolfenstein, Resident Evil, Quake och Super Mario Bros. Men tjejerna fick stå i killarnas skugga hela tiden. Mängden av skribenter i en speltidning var ungefär 90 procent killar och 10 procent tjejer. Lovisa i Super Play gillade jag. Nu har jag glömt hennes efternamn men jag tyckte om hennes texter om till exempel Pikmin och Parasite Eve. Jag undrar vart hon tog vägen.

Ähem. Hur som helst.

Lovisa var en av de få kvinnliga speljournalister under sent 1990-tal och början av 2000-talet. Frågan är om det fanns så många fler? Det gjorde det säkert, men jag kommer faktiskt inte ihåg någon. Jag är däremot säker på att det fanns flera.
Något annat som jag är säker på är att det fanns garanterat fler kvinnor som ville skriva om spel under den tidpunkten. Frågan är isåfall varför det inte var så? Och pang, en följdfråga; varför var det en dominerande korvfest inom speljournalistik?
Jag är inte rätt person att svara på den frågan, men jag skulle gärna vilja ha svar på det.

Tv-spel har alltid förknippats med ”en grej som bara killar gör”. Det fanns inte en tanke på att tjejer spelade. I alla fall inte ”tuffa” spel, utan de ”spelade hästspel” som ett exempel. Det liknande sånt som leksaksreklam visar till de olika könsroller.
Ni vet vad jag pratar om.
Leksaksreklam för pojkar är än idag tuffa grejer, bilar, Turtles, och Star Wars . Tjejer får jämt sminkgrejer, bebisdockor och matlagningsgrejer.
Ja, stereotyper som inte ändrats ett jävla dugg.
Jag avskyr den korkade synen leksaksreklam har. Killar kan väl för tusan leka med dockor och tjejer får väl flyga med en leksaks-Millenium Falcon?
”Pojkar ska bara ha blått och tjejer ska bara ha rosa”-fasoner som folk kör med får mig vilja flytta till planeten Mars. Helvete så idiotiskt.

Nu kom jag lite på sidospår där ett tag, jag ber om ursäkt. Så, vad var jag någonstans?
Internet. Den har öppnat många dörrar när det gäller speljournalistik. Spelskribenter kommer fram, fler och fler. Alla har något att säga om vad de tycker om spel. En del spelar in rekordförsök på hur snabbt man klarar av till exempel Super Mario Bros.
Många spelsidor har kommit och gått, och många består. En sak är väldigt tydlig. Vi är mer intresserade av tv-spel än någonsin tidigare. Herregud, vilken explosiv kraft det har.

Spelsajter skriker efter mer folk, för de vill ju växa och utvecklas mer och mer. Inga konstigheter.
I jämställdhetens tecken så riktar sig sajterna åt kvinnor.
Det här tror jag att många killar ser rött för.
”Jag kan lika mycket som hon men jag får inte för att jag har kuk?” Hm, låt oss ta en funderare på det.

Jag kan på ett sätt och vis förstå deras reaktioner, men det finns en viktig sak som många killar inte tänker på – eller ens bryr sig om. Hur vore det om killarna har satt sig i tjejernas sits för många år sen? Att sätta sig i tjejernas sits nu?
Har ni någon som helst aning om vad tjejer fått gå igenom? Sexuella kränkingar är bara en del av problemet. Ett annat problem är att killars bubbla inte ska sprickas.
Men kära nån, killar. Tänk.
Spelsidor förbjuder inte er för att skriva. De börjar göra något som branschen borde ha gjort för länge sen. De räcker ut en hand åt de som inte har fått chansen. Kvinnor tillhör den kategorin, men de är inte de enda.

Ni vet den där filmen Tjejligan? I den filmen visade de att tjejer kan spela en mansdominerad sport som baseball.

Ni vet den där filmen Tjejligan? I den filmen visade de att tjejer kan spela en mansdominerad sport som baseball. Att skriva om spel har varit mansdominerat länge. Men nu ska det bli ändring på detta.

Jag vill citera nystartade Nintendosidan Kuribo.se – jävlar vad det namnet är badass – om deras sökning efter nya talanger. Så här stod det på Facebook:

”Hejsan allihop! Ville bara meddela er alla att vi fortfarande söker kvinnliga skribenter som är intresserade av att skriva för Kuribo.se! Faller du utanför de traditionella könsnormerna i form av exempelvis ickebinär, trans eller liknande så söker vi även dig! Allt vi begär är att du har ett brinnande intresse för Nintendo och att skriva!”

Det där var riktigt vackert skrivet. HBTQ-personer är också en utsatt grupp när det gäller tv-spel, och jag tycker att Kuribo.se ska ha credit för att de ger dessa människor en chans.

Nej, killar. Ni blir inte utstängda. Det som händer är att alla får vara med. Om det är så att du som kille inte får en tjänst som spelskribent och spela recensionex för en spelsida, och en tjej får tjänsten – lägg inte skulden på sajten och tjejen. Skyll inte heller på dig själv, för du har gjort det du kunnat.
Skyll på den mansdominans som präglat speljournalistik i åratal istället.
Du ska få se, det blir din tur också. Men förstå att tjejer har det mycket jobbigare än dig, som är kille.
Ett kön ska inte vara ett hinder för att uppnå sina drömmar.
Så ta och tänk på det innan du nättrollar mot kvinnor som vill skriva om spel.

Jag är inte en spelskribent utan en simpel knegare.

21898162763_da2cfe4b6f_o

Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.

Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.

Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.

Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.

Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.

Hur uppfattar jag ordet spelskribent?

En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.

Så här långt, är det rätt självklart.

Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.

Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel)
Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.

Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.

Nu är det jag kommer in i denna berättelse.

Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.

Vad är då jag?

En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.

”Men du skriver ju mycket om spel?”
Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.

”Skriver du inte recensioner också?”
Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel.
Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.

För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.

”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.

”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.

”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.

Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.

Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.

Så nej, jag är inte en spelskribent.

Inte som jag ser på saken, i all fall.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 14: Anna Nilsson.

image

Till vänster: Karaktären Poison från Final Fight-spelen, som också är en fighter i Street Fighter IV. Det här är Anna Nilssons tolking. Till höger: Anna Nilsson.

Beat-em-upspel är riktigt roligt att spela. Det gäller att snabba reflexer och button-masha som bara fan när man slåss mot en tuff motståndare.
Stora, muskulösa karlar i tuffa dräkter och hårdkokta tjejer som slåss stenhårt – men med en överdriven sexuell klädstil som gör dom till ”ögongodis” för den manliga spelskaran.

Varför ska kvinnliga spelkaraktärer porträtteras som en utvikningsbrud på Playboy, Penthouse eller andra manslusktidningar? Medan männen ska klä sig i coola dräkter och rustningar?

Svamprikets tecknare Anna Nilsson valde att göra något åt detta.

Anna satte sig ner och ritade sina egna tolkningar av kända kvinnliga fightingspelskvinnor, och klädde på dom precis som man borde se dom i spel. Inlägget kallades för ”Makeover Friday” och blev otroligt uppmärksammat i hela världen. Till och med Kotaku skrev om detta fenomen som Anna Nilsson skapade.

Det som hände var att en legion av nättroll, Gamergatare, mansgrisar och folk ifrån 4chan som direktöversatte från engelska till svenska (tro mig, det är jävla dåligt att jag skrattar av deras dåliga försök) stormade Svampriket och idiotförklarade Anna Nilsson.

Anna Nilsson petade på en väldigt öm punkt i den egotrippade manliga spelsynen på kvinnor. Hat haglade överallt. Men Anna Nilsson stod på sig. Hon har dessutom en enorm fanbase som stod vid hennes sida när inlägget lades upp.

Det gjordes en uppföljare där man fick se hur det skulle se ut om manliga karaktärer klädde sig så lättklätt som de kvinnliga gör i dagens fightingspel. Riktigt genialt av Anna Nilsson.

Det behövs fler som visar upp vilket stort problem det här är. Är en lättklädd kvinnlig karaktär i ett spel så jävla viktig? Kvinnan, ja. Men kläderna kan väl för fan vara lika ordinarie som de manliga. Anna Nilsson gjorde något viktigt och detta hände tidigt i år, redan i februari. Det kanske inte ändrar hur spelskapare designar kvinnliga karaktärer, men nog tror jag att Anna Nilssons skapelser har gjort intryck hos många. På gott och ont.

För min del bara gott. För övrigt så är Chun-Li den bästa kvinnliga fightern genom tiderna.

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 4: Peter Ahonen.

Peter Ahonen, tecknad av Svamprikets Anna Nilsson.

Peter Ahonen, tecknad av Svamprikets Anna Nilsson.

Peter Ahonen är en enastående spelskribent, det var han redan när han skrev för sidan Kraid. Han debuterade i Svampriket och med sin expertis och djupgående artiklar så platsar han som en av de allra bästa spelskribenterna.

Men det är inte därför Peter är med i den här kalendern med fantastiska personer 2015.

Nej, anledningen att Peter är med beror på att han har gjort ett viktigt beslut i sitt liv. Han är numera vegan och det kan tyckas vara ett litet steg för många. Men det är det inte. Att ändra om sin kost och bli vegan är ett jättestort steg. Det är väldigt många som är veganer idag och fler kommer det att bli. Jag respekterar Peter och tycker att hans beslut är helt enastående. Jag har till och träffat honom ett par gånger och han är en trevlig person. Jag önskar honom all lycka och framgång som spelskribent, som person och självklart som vegan. Han är helt enkelt awesome.

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

Kritiken mot Svampriket och Anna är bedrövligt orättvis.

Häromveckan skrev jag ett inlägg där jag undrade om att spelbloggen Svampriket blivit sämre. Jag förklarade om varför jag tyckte att sidan tappat lite sken, men samtidigt så lyfte jag upp de saker som jag tyckte och tycker är bra med Sveriges bästa spelblogg.

Svampriket brukar komma med otroliga artiklar som inte liknar något annat inom speljournalistik. I fredags publicerade deras tecknare Anna Nilsson ett väldigt välskrivet inlägg om hur kvinnliga fightingkaraktärer visas upp i tv-spel. Hon tycker att de kvinnliga slagskämparna är sexuellt objekterade och hon ville göra något åt saken. Anna ritade egna tolkningar av några av fightingvärldens mest kända kvinnor och har gjort så här:

Hon har tagit bort de sexuella poserna. Hon har klätt upp kvinnorna i mer praktiska kläder. Hon har ändrat kropparna, inga ballongbröst existerar och andra översexuella ting har blåsts bort.

Resultatet är slående. Anna har skapat mycket trovärdiga kvinnliga karaktärer som jag skulle absolut tänka mig att spela med i valfritt fightingspel.

wpid-Poison-01-.jpg

Transsexuella Poisons design är väldigt överdrivet, minst sagt. En annars rätt cool karaktär har här i originaldesignen blivit som en sorts utvikningsbrud för Playboy.

Annas omgjorda variant av Poison är min personliga favorit av hennes alster. Hon har fångat Poisons anda och gjort hen badass utan att objektera Poison. / Copyrightad av Anna Nilsson och Svampriket.

Annas omgjorda variant av Poison är min personliga favorit av hennes alster. Hon har fångat Poisons anda och gjort hen badass utan att objektera Poison. / Copyright:  Anna Nilsson och Svampriket.

 

Jag gillar Annas konstverk. Men det är många som inte gör det.

När inlägget publicerades i fredags, kom det en del hyllningar. Men som en truppmina, exploderade hatet och massor av negativ och tramsig kritik haglade på Svampriket och främst Annas ”otalang” och ”okunnighet”. Dessutom började det komma elaka kommentarer på engelska. Om jag inte har fel, så blev Svampriket hackat också.

Inlägget av Anna har startat något riktigt viktigt. Något som jag önskar borde ha börjat tidigare. Jag älskar fightingspel och jag styr jättegärna en kvinnlig karaktär. Chun-Li är en av mina personliga favoritfighters genom tiderna. Men precis som Anna tog upp i Svamprikets inlägg, har jag stört mig mycket på hur de kvinnliga slagskämparna porträtteras i spelen. Minimalt med kläder, bröst stora som beachbollar, string, sexuella poser och så vidare. Ett riktigt bra fightingspel som Dead & Alive 5 blir plötsligt väldigt smaklöst när man ser tjejernas bröst guppar och studsar när de ens går på spelplanen.

Varför är det så här?

Hur kan folk som kritiserar Anna säga att hon är oduglig och inte kan någonting som tv-spel?

Det finns två saker som får dessa troll att se rött. 1. Deras unkna kvinnosyn blir förstört och då blir de förbannade. 2. Det är en kvinna som har skrivit Svamprikets inlägg och tecknat de alternativa bilderna.

Än en gång, varför är det så här?

Vad är det för fel om att Cammy har militärbyxor på sig? Vad är det för fel att Poison i Annas design ser ännu bättre ut?

Varför är den smaklösa kvinnliga speldesignen så hårt skyddad av dessa hatare?

Varför kan de inte se det här problemet som Anna tagit upp?

Och när ska de inse att hon faktiskt har rätt?

Kritiken som ges till henne är poänglös, omotiverat och helt enkelt orättvis.

Det finns många som älskar hennes idé och stöttar henne till 100 %. Jag är en av dom. Det här är ett steg närmare i rätt riktning. Men det kommer att bli svårt att rå på den objekterade kvinnosynen som finns idag. Intressant är att en av världens största spelsidor; Kotaku, har skrivit ett inlägg om Annas bilder. Man kan absolut ge kritik, men man ska respektera personen och inte hålla på med påhopp och förtryck bara för ens så kallade ”njutbara värld” blivit förändrat.

Förändring är bra!

Anna har planterat ett frö i rättvisans jord. Det är upp till oss att vattna och ge solljus till rättvisans träd och få den här jämställdheten att bli starkare. Det känns som att vi är på rätt väg.

Sedan hoppas jag verkligen att Capcom använder sig av Annas version av Poison. Så jävla briljant!

 

 

Har spelbloggen Svampriket blivit sämre?

20131112-193053.jpg

En av Sveriges mest populära spelsidor; Svampriket, är en sida jag besöker ofta. Svampriket är en hyllad och väldigt omtyckt sida med lättsamma skribenter, bra inlägg och dessutom har den ju belönats med utmärkelsen ”Sveriges bästa spelblogg” ett par gånger, senaste gången var faktiskt ifjol.

Svampriket har alltid följt sin egen väg. I jämförelse med andra spelsidor så är denna mer lekfull och skribenterna bjuder på sig själva. Det är alltid lika underhållande när man få se en video med Tommy och Ludde och deras knasigheter. Sjukt underhållande.

För ett par år sen skrev jag ett inlägg om att jag trodde att Svampriket skulle resa sig och bli ännu starkare efter att ha förlorat några skribenter – och självklart har de blivit starkare.  Det är fortfarande en oerhört bra spelsajt med väldigt bra åsikter. De fick förstärkning av f.d. Kraid-medlemmarna Niklas Sintorn och Peter Ahonen, och det är ingen dålig förstärkning. Niklas och Peter är riktigt duktiga journalister och dessutom väldigt språkligt begåvade. Peter var inhoppare för ett avsnitt av P3 Spel nyligen, och han var riktigt bra.

Hur som helst.

Rubriken ovan låter kanske lite missledande, för Svampriket är ingen dålig sida. Tvärtom, faktiskt. Men det är några saker jag grubblar över.

De kör stenhårt med Quicktitts, Svamppod, Twitch-evenemang med mera. Självklart som en spelsajt så ska man ju hänga med i tiden, precis som IGN, Giant Bomb, Kotaku och så vidare gör. Men på något sätt så verkar dessa moment ha tagit överhanden ifrån deras otroligt välskrivna texter. Jag förstår att det är roligare att spela in ett podcast-avsnitt med några stycken i, för det har en annan form av debatt än i till exempel i ett forum. Det känns lite som att Svampriket överger lite sitt skrivande till förmån av dessa nya ting.

Svamppod är en trevlig podcast, men avsnittet där de flesta medlemmarna pratar om GOTY 2014 är väldigt rörigt och för tok på för långt. Det var någon som skrev att de borde ha haft en ”schackklocka” så att en annan i Svampriket-medlemmarna skulle diskutera vilket spel som skulle räknas bort. Det instämmer jag med om, för alla pratade i luven på varann hela tiden. Fast chefsredaktör Brunlöf har en bra ledarskapsröst. Jag har ett önskemål: varför inte bjuda in gamergäster i några avsnitt av Svamppod? Vore kul om de kunde ta in någon som till exempel Kerstin Alex eller kanske Tobias Bjarneby för att prata lite om spel.

På tal om ledarskap, så var det ett bra val att utse Anders Brunlöf till chefsredaktör. Han har tyngden och skärpan för att leda skutan mot framgång, vilket Svampriket har gjort. Men förutom Brunlöfs roll och konstnären Annas del i riket, så undrar jag vad de andra egentligen har för roller? Vem har ansvaret för vad i Svampriket? Eftersom det står redaktörer på dom alla, borde inte alla ha ett särskilt område som de vill ta tag i? Indie, retro, PC, jämställdhet, Nintendo, Sony, Microsoft, Svamppod Junior – you name it. Men å andra sidan kanske det skulle vara lite för stelt om en person skrev om en grej ifrån den kategori hen ansvarar för, så det är nog det bästa att alla har den valfrihet de har. Men lite mer tydligare roller skulle jag tycka vore en liten fördel.

Det här är en bagatell egentligen, men jag har lite svårt att placera Linus och vad han menar med sina texter. Han är ju väldigt duktig på att skriva och jag uppfattar som att han är väldigt påläst. Men jag får den känslan av att han klagar mycket på saker och ting. Det kanske är hans roll i Svampriket, att vara den som ska ge en känga till spelvärldens orättvisor. Jag säger inte att han ska ändra sig, för det ska han absolut inte göra eftersom jag inte vill att någon ska ändra sin karaktär. Det är bara det att jag har lite svårt att förstå honom ibland. Som sagt, det är en bagatell.

Sen är det en sista sak som jag stör mig på allvar. Jag tycker faktiskt inte om när några av sidans redaktörer via Instagram visar upp ett fotografi av ett spel (som inte har dykt upp i hyllorna än) och dess omslag som de ska spela och sedan recensera. Nu är inte Svampriket de enda som gör detta, för jag har sett fler som gör det. Men att visa upp ett spel som inte ska komma ut till butikerna förrän ett par veckor framåt via Instagram tycker jag är väldigt kaxigt och väldigt förargligt. Nu tror jag absolut inte att de menar det för att vara förargliga, utan för att de är glada. Glada ska de ju naturligtvis vara, och eftersom de är skribenter hos en känd spelsida så är det ju deras uppgift att spela och recensera spel för att visa oss spelare om det här spelet är bra eller anus. Så snälla Svampriket, var lite mer diskreta när ni får in spel ifrån spelutgivarna och visa helst inte upp fodralet i förväg på Instagram, innan spelet har kommit ut i butik. Det retar faktiskt folk. I alla fall mig.

Men nu är det slutklagat. Eller kritiserandet, välj själva. Jag står fast vid att Svampriket är en otroligt bra sida med riktigt begåvade och charmiga skribenter. De har väldigt bra visioner och de bjuder på sig själva. De är otroligt pålästa, de har en magisk tecknare och de har framtiden i sikte. Jag skulle inte förvåna mig att Svampriket vinner priset för Sveriges bästa spelblogg i år igen.

Jerrys årskrönika 2014.

Då så, mina läsare. År 2014 är till ända och 2015 rullar ut sin röda matta. Det har varit ett intressant år. Jag tänker i det här inlägget skriva om mitt år 2014 och om mina upplevelser. Under inläggets gång tänker jag lägga upp delar av en sorts årslista. Årslistan fungerar som Oscarsgalan där jag utser årets film, årets spel, årets tv-serie till exempel. Men också andra udda utnämningar. För övrigt så är det mest inlevelser om mitt 2014 som gäller. Då kör vi. Förresten, varning för spoilers!

Årets fotobomb: Det stod Benedict Cumberbatch för när han fotobombade U2 vid Oscarsgalan.

Årets remix: Mega Man 2-titeltemat i Super Smash Bros for Wii U.

Årets tredje bästa film: Maleficent.

Årets rötägg/rövhål: Lizard Squad för sina jobbiga DDos-attacker på PSN, XBOX Live, Swedbank och Telia.

Årets konsert: Lady Gaga i Globen den 30 september 2014.

Årets ”vill ha uppmärksamhet”: Kim Kardashian. Så fort rampljuset dras ifrån henne vill hon ha den åter igen.

Årets nej: Neverland, som ligger bakom Rune Factory, läggs ner.

Årets roligaste: Drax i Guardians Of The Galaxy.

Årets tredje bästa spel: Super Smash Bros for Wii U.

Årets boss: Executioner’s Chariot från Dark Souls II.

Jag har lärt mig under året att använda mina Polychromospennor mer och mer. Jag har inte tecknat så många teckningar som de föregående åren men nu har jag lärt mig att ta mig god tid åt den bild jag tecknar. Under året har jag studerat andra konstnärer på Instagram och lärt mig väldigt mycket. En stor fördel med Polychromospennor är att de är väldigt bra att få till mörkare effekter med. Min personliga favorit är att fylla i ansikten. Det har varit en hel del porträtt i år, och ett par av dom är mina mest framgångsrika teckningar någonsin. Jag tecknade av ett porträtt av cosplayartisten Yaha Han och vilken respons jag fick av henne på Twitter.

Att få en retweet och en kommentar från Yaha Han själv var verkligen en positiv överraskning!

Yaha Hans respons för mitt porträtt av henne var minst sagt positivt. Jag fick dessutom en retweet av henne på Twitter. Att få en sån respons av en person man beundrar är underbart!

Mitt porträtt av Yaha Han.

Mitt porträtt av Yaha Han.

Men trots att Yaha Hans bild fick sån stor respons, så var det ett annat porträtt som skulle väcka mer uppståndelse. Jag fick äran (efter att ha frågat) att teckna ett dubbelporträtt av de fantastiska Harp Twins (Camille och Kennerly). Det blev ett av de svåraste projekt jag någonsin gjort, men det var riktigt kul att få teckna de charmiga tvillingarna. När jag blev klar så visade jag upp den för dom via mail och de blev jätteglada. De frågade mig om de fick lägga upp bilden på deras Facebook-sida, och det fick de självklart! Jag hade ingen som helst aning om hur stor respons den bilden skulle få. Det blev minst sagt monstruöst stort – nästan 900 likes på Fejjan! Jag blev så rörd när deras fans skrev så fina saker och varje gång när Camille och Kennerly nämnde att de gillar den bilden så värmde det mitt hjärta. Helt otroligt!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly - direkt frånd eras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly – direkt från deras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Jag fick också till min 200:e teckning sedan min återkomst till tecknandet för tre år sen (efter tio års uppehåll) och det blev en fanart av Rosalina som åker på N64 Rainbow Road från Mario Kart 8.Jag har alltid gillat att arbeta med detaljer, och ju mer detaljer det finns, desto roligare är det att teckna! Det har varit ett kul år med mina teckningsegenskaper. Har jag någon favoritteckning för i år? Det skulle vara Super Mario 3D World-hjältarna eller Nicole Kidman-porträttet då. De känner jag mig mest stolt över i år. Även The Evil Within-bilden blev väldigt lyckad. Nästa år så ska jag lära mig mycket mer att teckna hår, för det känner jag är min absoluta svaghet. Och klädveck.

Nicole Kidman.

Nicole Kidman.

 

Årets sämsta spel: Flappin’ Bird.

Årets nykomling i Super Smash Bros: Lucina.

Årets chock: Beths död i The Walking Dead.

Årets teaser: Star Wars Episode VII – The Force Awakens.

Årets äntligen: Zelda spelbar i ett Zelda-spel fast Hyrule Warriors är en spinoff.

Årets tredje bästa låt: Echo – Outrigger.

Årets girigaste: Spelbolaget King, som vill ha ensamrätt för orden ”Candy” och ”Saga”.

Årets snällaste: Musikhjälpen.

Årets elakaste: Gamergate.

 

När det gäller film i år, så har jag mest kikat på filmer jag missat de närmaste åren eftersom jag har inte sett så värst många av årets filmer. Därför kommer det här inlägget handla mest om de filmer som inte har kommit i år. Jag har äntligen insett varför The Conjuring är en så bra skräckfilm, för den är så väldigt väl tajmad och riktigt läskig. Klart den bästa skräckfilmen sedan nyinspelningen av Dawn Of The Dead. Ska försöka ta mig an prequelen Annabelle år 2015. Jag har skrattat så att jag grinade åt Tucker Dale & Evil. Fruktansvärt sjuk på riktigt.

Trots jag har missat storfilmer som Interstellar, Hobbit: Femhäraslaget och Teenage Mutant Ninja Turtles så har jag ändå lyckat frossa i mig Guardians Of The Galaxy, återvänt till syndens stad i Sin City: A Dame To Kill For, beundrat Angelina Jolies horn i Maleficent och följt flyende ungdomar i en labyrint i The Maze Runner. Den förlängda versionen av Hobbit: Smaugs Ödemark är mycket bättre än originalet. Annars har det varit ett svagt filmår för min del. Har mest bara kikat på filmnyheter, och har följt varje nyhet om Star Wars Episode VII, Jurassic World och för all del Friday The 13th (som är den mest efterlängtade filmen för mig år 2015 vilket jag nämnde i min podcast)

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

 

Årets retrokick: N64 Rainbow Road i Mario Kart 8.

Årets Oscarvinnare: Cate Blanchett för bästa kvinnliga huvuroll i Blue Jasmine.

Årets konsol: Wii U.

Årets mest saknade: Robin Williams.

Årets näst bästa spelsoundtrackspår: Cloudtop Cruise i Mario Kart 8.

Årets drake: Ancient Dragon i Dark Souls II.

Årets mest känslosamma: Telletales The Walking Dead: Season Two.

 

Däremot har det varit en hel del tv och det finns två episka serier jag har följt under året. Game Of Thrones och The Walking Dead har övertygat även i år men det har varit barbariska säsonger/halvsäsonger år 2014. Mycket död, blod och spänning har uppstått. Jag var så rädd att Tyrion Lannister skulle ryka i Game Of Thrones, men som tur vände lyckan för honom i slutet av säsong fyra. Jag blev skitledsen för att Beth dog i midseason-finalavsnittet ”Coda” i The Walking Dead. Hon hade växt som karaktär, lavinartat. Fast jag hade fått reda i förväg att hon skulle dö på grund av AMC’s Facebooksidas blunder. (de la upp ett foto där Daryl bär Beths döda kropp på Instagram och Facebook innan avsnittet ens visades på västkusten) Men så är det med karaktärer man lär tycka om – de ryker väldigt fort ifrån en serie. Precis så hände med Beth, men också för Oberyn Martell i Game Of Thrones. När han tappert ville ställa upp som Tyrion Lannisters krigare under rättegången så vann folks respekt direkt. Han kämpade och slog ner den kolossala The Mountain. Det såg ut som att Oberyn skulle vinna men The Mountain krossade skallen på ”The Viper”. Grotesk scen som också blev ett nederlag för Tyrion. Jävligt orättvist, men så lyder Game Of Thrones och The Walking Deads lagar. The Hound blev också en bättre karaktär och scenerna med Arya Stark har varit underhållande. Nu blev jag plötsligt sugen på kyckling. Efter förlusten mot Brienne så lämnades The Hound på plätten där för att dö. Hur det går sedan får man vänta på tills våren/sommaren 2015.

Åter tillbaks till Beth Greene. Hon växte rejält när hennes vänskap med Daryl Dixon blev starkare. Plötsligt var hon från början en sisådär person till en som man faktiskt bryr sig om. Det kändes så jävla snopet och rent sagt chockerande när hon blev skjuten igenom sin skalle. Så orättvist. Jag blev nästan lika ledsen som när hennes farsa Hersel blev halshuggen av den jävla Guvernören förra året. Jag kommer absolut att följa The Walking Dead men Beth Greene kommer att bli saknad. Emily Kinney lyser i sin roll som Beth och jag kommer att sakna hennes ansikte i den omtyckta tv-serien. Förresten, visste ni att hon är sångerska också? Hon sjöng ju så änglalikt i The Walking Dead, och hennes musik är inte fy skam heller. Ren, änglalik countryliknande musikalisk värme utlovas.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

 

Årets tv-seriekaraktär: Beth Greene i The Walking Dead.

Årets område: Dragon Shrine i Dark Souls II. Vilken utsikt!

Årets nyutgivning: Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

Årets gästuppträdande: Link i Mario Kart 8.

Årets klantarslen: Walking Deads Facebooksida som avslöjade Beths död för tidigt.

Årets näst bästa låt: Freak – Molly Sandén.

Årets näst bästa film: Robocop. (remake)

Årets näst bästa spel: Mario Kart 8.

 

Min blogg har genomgått några ändringar under 2014. Det första jag gjorde var att byta namn på den. Jag tyckte att ”Sätrapôjk” var inte helt rätt namn längre, eftersom jag är snart 35 år gammal. Genast tänkte jag på Man Of Steel, som var en av år 2013s bästa filmer. Titeln var så cool. Jag bestämde mig för att byta till ”Man Of Svensätra” istället. Det namnet känns mer rätt och mer jag. Sätrapôjk är död. Länge leve Man Of Svensätra!

En nyhet i min blogg år 2014 var att jag drog igång min egen podcast; Mest Dyngprat. I det programmet så diskuterar jag om mina intressen som är musik, spel, tv och film. I ett par program har jag haft med ett par gäster, men annars har jag pratat solo. Jag hade ingen som helst aning om att det skulle vara så roligt att pyssla med en egen podcast, men det är också rätt svårt. I alla fall de gånger jag pratat själv. Jag är så självkritisk och pedant, så att det blev ett par omtagningar. Men värst är redigeringen. Det blev lättare när jag pratade med Robert och Oskar när de var gäster. I varje program så är det ett särskilt tema, och så här långt har jag publicerat sex program. Nästa år ska det bli fler, och förhoppningsvis med fler gäster. Jag hade först tänkt prata i ett podcastavsnitt om det här inlägget men det är så mycket information så jag väljer att skriva om det istället.

Årets podcast: Det Måste Spelas!

Årets spelblogg: Svampriket.

Årets hejdå: Breaking Bad, True Blood, Mad Men.

Årets vinnare: Conchita Wurst.

Årets sämsta film: Nurse.

Årets råaste: När Oberyns skalle krossas av The Mountain i Game Of Thrones.

Jag återvände till Twitter efter ett års uppehåll, och bytte även namn där från Sätrapôjk till Man Of Svensätra. Det roligaste var att såpass många som följde mig tidigare började följa mig igen. Jag hade saknat att diskutera spel, film och musik med andra som har samma intressen med en själv.

Det har varit en hel del musik år 2014. Melodifestivalen härjade under februari och mars och det var väldigt många skitlåtar med denna gång. Många så kallade fjortisfavoriter som glidit in på bananskal till finalen. Jag personligen blev sur för att Outtrigger fick möta Helena Paparizou i Andra Chansen för deras sånger var bäst och förtjänade att komma till final båda två. Paparizou segrade. Sanna Nielsen vann med ”Undo” med väldigt liten marginal mot Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothin'” – som i mitt tycke var finalens bästa sång. Men det var roligt för Sanna att äntligen vinna eftersom hon har varit med så många gånger men aldrig tidigare lyckats vinna. Hon blev tappert trea i Eurovisionfinalen! Hon förlorade mot de två bästa bidragen – tvåan The Common Linnets från Holland med sin vackra ”Calm Before The Storm” och vinnaren Conchita Wurst från Österike med ”Rise Of The Phoenix”. Conchita blev väldigt omnämnd innan tävlingen eftersom hen uppträdde i klänning, kvinnlig makeup och skägg. Dragshowartisten blev både omtyckt och hatad efter finalen, men en sak är väldigt glasklart. Conchita Wurst var en av de mest färgstarka personerna år 2014.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Jag och min sambo drog iväg till Stockholm i slutet av september för att se Lady Gaga uppträda i Globen. Globen var nästan fullsatt och vi fick vänta i två timmar när vi väl kom in och satte oss. Men väntan var värd det. Lady Gaga gav allt och bjöd på hit efter hit efter hit! Sångerna var minst lika färgstarka som hennes otroliga klädsel. När blommorna/svamparna växte på scenen när hon sjöng ”Venus” visste jag att det här var en konsert utöver det tidigare har sett. Vilken magisk kväll.

Jag tycker om att skriva topplistor, och jag tog tag i pennan och skrev en topplista med mina 60 favoritartister genom tiderna och med en liten motivering. Under hela oktober var det endast musikbaserade inlägg i min blogg. Gissa om jag blev förvånad att det var så många som följde med nedräkning till nummer ett? Till slut nådde jag slutstationen och artisten som segrade var Hank Williams. Jag kommer att göra en sån lista igen år 2015, fast med filmer nästa gång. Det har jag gått och grunnat på ett bra tag. Tiden är nog lagom för det.

Årets trailer: Guardians Of The Galaxy.

Årets DLC: Legend Of Zelda-paketet i Mario Kart 8.

Årets vapen: Alla svärd i Dark Souls II.

Årets skit: Paradise Hotel och Big Brother. Jämnt skägg.

Årets ”yes-ögonblick”: Den vidrige Joffreys död i Game Of Thrones.

Årets manliga skådis: Norman Reedus som Daryl Dixon i The Walking Dead.

Årets kvinnliga skådis: Emily Kinney som Beth Greene i The Walking Dead.

Årets låt: Stay Gold – First Aid Kit.

Jag inledde spelåret 2014 med att fortsätta med Tales Of Xillia och det tog många speltimmar att klara av det. Men det var en underbar resa med Maxwell, Jude, Leia och alla andra. Jag älskar RPG. Det blev också en del spelande med Legend Of Zelda : A Link Between Worlds. En ren och skär återkomst till mitt favorit-Hyrule som var ifrån A Link To The Past. Nintendo bevisade att de kan fortsätta att göra magiska 2D-spel.
Men hur var egentligen det nya ifrån spelåret 2014? Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så aktiv med många nya spel för i år eftersom jag inte äger Playstation 4 eller XBOX One. Så där har jag missat massor. Dessutom verkar Sony ha sagt hejdå till Playstation 3 för gott.
När jag inte har haft något annat att spela så har jag fortsatt med Final Fantasy XIII – som jag har inte klarat än fast jag ägt spelet i fyra år. Under julhelgen har jag tagit mig an det igen efter ett uppehåll sedan mars. Det är inte det bästa Final Fantasy-spelet jag spelat, det är väldigt mediokert. Men jag vill ändå klara av det. Dessutom gillar jag Vanille. Ett mål jag har år 2015 är att en gång för alla klara av Final Fantasy XIII. Sen kommer jag aldrig att spela det igen.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Men ett spel jag frossat i mig ordentligt i år är Dark Souls II. Föregångaren missade jag så jag ville testa detta. Inget annat spel har fått mig att svära som inihelvetes mycket för att man dör så lätt i Dark Souls II. Det är brutalt svårt. Ändå älskar jag det spelet. Det tog mig minst 50 speltimmar att klara av. Awesome spel indeed. Praise The Sun!
Jag skaffade mig ett Wii U för jag ville så gärna ha Mario Kart 8. Nintendo förstår det här med spelglädje eftersom Mario Kart 8 är så jävla roligt. Jag är så imponerad av Wii U’s enkelhet och fina Miiverse, och det känns som att Nintendo har ryckt upp sig med allt som de gjorde fel med Wii. Wii är en bra konsol och det finns bra spel till den. Men jag tror att Wii U kommer att bli ännu bättre. Jag laddade ned NES Remix 1 och fick testa utmaningar ifrån klassiska spel som Donkey Kong, Legend Of Zelda och Super Mario Bros. Väldigt skojigt och utmanande på samma gång. Jag ska försöka att få tag på NES Remix 2 för mer utmaningar. Nintendo gjorde en skitbra grej för de som köpte Mario Kart 8 vid lanseringsdagen – man fick en kod som man fick registrera på Nintendo Shop och man fick ladda ned ett gratis spel! Titlar som Pikmin 3, Legend Of Zelda: The Wind Waker HD och Nintendoland var alla lockande, men jag valde att ladda ner New Super Mario Bros U. New Super Mario Bros U är ett bättre spel än New Super Mario Bros Wii, som i sin tur var riktigt roligt. Jag testade spelet på Gamex för några år sen och tyckte redan då att det var riktigt roligt. Plattformsperfektion indeed.

Detta med nedladdningskoden var ett snilledrag av Nintendo, och med största sannolikhet var det för att få sålt på fler Wii U-konsoler eftersom den konsolen har haft en knackig start. Ett av de största bekymren är att tredjepartsstödet är väldigt lågt och företag som EA, Ubisoft (för tillfället), och Dice väljer att vända Nintendo ryggen. Så därför är ju Nintendo tvungna att satsa hårt och producera spel i ett högre tempo. Men nu har Wii U-försäljningen ökat rejält, tack vare magnifika Mario Kart 8 och hett efterlängtade Super Smash Bros for Wii U. Jag hoppas att Nintendo satsar på fler såna här koder längre fram.

Årets filmsoundtrack: Guardians Of The Galaxy.

Årets mysigaste: Bamse Och Tjuvstaden.

Årets ”vill ha”: Den svarta kortleken från Sin City: A Dame To Kill For.

Årets affär: Microsoft köper Mojang.

Årets mest spelade spel: Dark Souls II.

Årets modedrottning: Zelda i Hyrule Warriors.

Årets modigaste: Arya Stark i Game Of Thrones.

Årets starkaste: Clementine i Telltales The Walking Dead: Season Two.

Årets replik: ”I Am Groot”, från Guardians Of The Galaxy.

 Under hösten har jag kickat röv ordentligt med Hyrules hjältar (och fiender!) i Hyrule Warriors. Jag var mest glad för att man äntligen kunde styra prinsessan Zelda och hon är klart en av de bästa karaktärerna i hela spelet, tillsammans med Impa och Sheik. Hyrule Warriors är ett trevligt onsdagskvällsnöje. Adventure Mode rekommenderas.

Sen kom då mastodontspelet många har väntat på: Super Smash Bros for Wii U. Jag sket i Nintendo 3DS-spelet och satsade på denna brakfest. Den meningen var dåligt formulerad, och det ber jag om ursäkt för. Jag har en stor känsla att man kommer att pyssla med Super Smash Bros for Wii U väldigt länge för det är så stort och riktigt underhållande. Dessutom är det otroligt snyggt.

Sen har inte spelåret bjudit på så mycket. Eller, det har det ju. Fast man har ju hållit hårt i plånboken i år. Jag har missat otroligt många spel år 2014 som jag velat spela – kanske jag får en chans år 2015. Bayonetta 2 ser svinläckert ut för jag älskar originalet. The Evil Within fick svag respons men ändå vill jag prova det. Det prissänks snart tror jag. Tales Of Xillia 2 bör nog provas år 2015. Jag blev så otroligt besviken att Rune Factory 4 inte skulle komma till Europa, för dessutom las spelutvecklaren Neverland ner. Fan, för Rune Factory 4 var ju spelet jag längtade efter mest år 2014. Men så skulle spelet ändå komma till Europa – via Nintendo Eshop. Inte i fysisk form – men ändå. Det kom ju. Längre fram år 2015 så ska jag ha det spelet! Men så kom ju många av de stora spelen till Playstation 4 och XBOX One – och de har jag ju inte. Alien Isolation, Destiny, nyutgåvan av Grand Theft Auto V, Dragon Age Inquistion och så vidare. Det lär tyvärr dröja tills jag äger någon av de nya generationens konsoler – men jag har ju tur att jag äger ett Wii U. Nu tror jag lyckan vänder för Nintendo. Legend Of Zelda for Wii U är ju på ingående!

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Vidrigast år 2014 är tveklöst det jävla Gamergate. Gamerkvinnor mordhotas, kränks och får sina liv inträngda av rena psykopater. Varför? För att de är kvinnor. Många män har fortfarande bilden av kvinnan att ”de ska stå vid spisen och laga mat” men inte låter de göra det som de tycker är kul. Kvinnor ska inte spela spel tycker de. Synnerligen inte spel som Call Of Duty, Resident Evil eller ens Legend Of Zelda. Vilken jävla korkad syn. Det är klart de ska få spela det de tycker är kul. Jag har haft skitkul när jag spelat Mario Kart 8 online med både kvinnor och män. Och det är ju huvudsaken? Spel ska vara kul! År 2015 så önskar jag att Gamergate ska få en stor gravsten som luktar svavel, ammoniak och ruttet kött.

Årets gamer: Fenjima Manrique.

Årets country: Emily Kinney.

Årets cameo: Howard The Duck i Guardians Of The Galaxy.

Årets besvikelse: Sin City: A Dame To Kill For.

Årets hämnare: Tyrion Lannister i Game Of Thrones.

Årets spelsoundtrackspår: Shy Guy Falls i Mario Kart 8.

Årets ”faaan-situation”: När Outtrigger förlorade mot Helena Paparizou i Andra Chansen.

Årets filmkaraktär: Groot i Guardians Of The Galaxy.

Årets spelkaraktär: Clementine i Telletales The Walking Dead: Season Two.

Årets tv-serie: The Walking Dead.

Årets film: Guardians Of The Galaxy.

Årets spel: Dark Souls II.

Årets film.

Årets film.

Årets tv-serie.

Årets tv-serie.

Årets spel.

Årets spel.

Det har varit ett sisådär år 2014, men jag tror att år 2015 kommer att bli riktigt bra. Jag ska ta tag i det jag har missat och hinna ikapp till mer aktuella. Skörda min skämshög. Se igenom filmer. Bli ännu bättre att teckna. Spela in mer podcasts. Gärna med fler gäster.

Jag vill önska er alla ett riktigt gott och awesome år 2015! Nu kör vi med gaspedalen i botten!

Näthatet tillåter inte folks framgångar.

Igår läste jag ett av de starkaste texter som någonsin skrivits. En text som tar upp näthatet från en kvinnlig gamers perspektiv.
Skribenten Fenjima, från Feber och Loading, gästade Svampriket och bidrog med en text där hon hade utsatts för näthat, trakasserier och andra vidrigheter.

Fenjima är en väldigt omtyckt person i spelsverige. Det är inte så konstigt, eftersom hon är en väldigt enastående skribent och så utstrålar hon självförtroende. Hennes passion för spel, fast hon har haft en 19 års timeout (!), är riktigt enorm, och hon dyrkar film med.
Jag följer henne på Twitter och Instagram, och vi har haft trevliga diskussioner om spel och film (vi är skräckfilmsdyrkare båda två) på Twitter. Jag tycker att Fenjima är en väldigt pigg och glad kvinna som vet vad hon gör. Det är för min del enkelt att respektera en person som är glad, har samma intressen som en själv och utstrålar självförtroende.

Men tyvärr har framgång ett dyrt pris.

Fenjima har blivit kallad för mycket nedlåtande saker, precis som många gamerkvinnor får varje dag. Fast i hennes fall handlar det om att folk tror att hon vill ha uppmärksamhet.
Den här bilden att ”kvinnor inte kan ett skit om spel” är något som hatare verkligen vill ha intakt.

Varför?
Varför ska inte kvinnor kunna något om spel?
Varför blir kvinnor kallade för horor bara för att de skriver en riktigt bra recension av till exempel The Last Of Us? (Det är bara ett exempel)

Det finns många kvinnliga spelskribenter och alla är lysande. En del av dom hörs i radion (Angelica Norgren och Susanne Möller i P3 Spel till exempel), en del får priset som årets spelskribent. (Kerstin Alex)

Fenjima har gjort jättemycket i livet. Modell. Programledare. Kläddesigner. Aktiv bloggerska. Förälder.
Ändå har hon livet framför sig!

Artikeln som Fenjima skrev till Svampriket blev riktigt uppmärksammad på grund av att den är så smärtsam men också viktig. Den skit som Fenjima fick ta emot på grund av att hon är hon är verkligen bisarr. Det här är personlig kränkning. Men hon har stöd av en stor skara fans och andra spelskribenter (mig inkluderad) eftersom hon är awesome.

Svampriket blev hackat kort efter Fenjimas artikel dök upp. En slump? Det tror jag inte.

Ingen rök utan eld.
Någon eller några vill inte att hennes ord ska höras eller läsas.
Varför?
What is the bloody point?
Som hon skrev i slutet av artikeln, är detta hennes första spelbaserade artikel. Hennes första recension av ett spel är att vänta. Jag är definitivt övertygad av att massor är spända av att läsa hennes första spelrecension för nu har riktat blicken mot hennes skrivtalang. Tyvärr lär hatarna stå där med sina ”Ku Klux Klan”-fasoner i beredskap. De vill bränna bort framgång hos kvinnor. Oavsett kategori.

Det går inte heller att försvara kvinnor som blir utsatta för näthat utan att få en slev med skit kastat på en. Ta Phil Fish, han som skapade spelet Fez, som ett exempel. Han försvarade en kvinnlig indieprogrammerare som blev trakasserad men hans privatliv, konton osv blev uthängt på nätet utav hackers/hatare.

Anita Sarkeesian, feminist och bloggerska, är nog den mest kända personen som fått så inihelvetes mycket skit för sina åsikter. Så illa att nån idiot försökte bryta sig in i hennes hem.

Alltså. Vad fan är det med folk?

Det värsta är att det här är så vanligt och det går inte att få bort. Den inställning många manliga gamers har är osund och vedervärdigt. Spelar en kvinna i något onlinespel blir hon garanterat kallad för värdelös, hora eller att hon ska suga kuk.
Vad har hänt med spelvärlden? Ska inte spel vara roliga att spela?
Roliga, spännande, sociala, engagerade och inspirerande.
Inte hatiska och förnedrande.
Det här är mobbning som hatare sysslar med.

Även jag har fått hatmail ifrån näthatare. Jag fick ett igår. Men det är harmlöst och innehåller tomma ord, i jämförelse med sånt andra får höra varje dag. Fast visst är det tråkigt att läsa sånt.
Tyvärr är det ett pris man får betala när man är en aktiv gamer i sociala medier och i bloggar.

Näthatare finns överallt. Även jag har råkat ut för dom.

Näthatare finns överallt. Även jag har råkat ut för dom. Det här är från ett mail jag fick igår.

Jag har kikat på Gamereactor ett par gånger men har aldrig hängt runt i  forumen. Å andra sidan så tycker jag att det är en charmlös sida så det är ingen sida jag gärna återkommer till.

Stödet för Feministiskt Initiativ ökar jättemycket. Det var riktigt nära att de kunde få plats i regeringen och i riksdagen. Vid nästa val tror jag att det kommer att ske.

Vi i Sverige tar upp näthatet, främst inom spelkulturen och tar det på allvar för hatet är på riktigt. Tänk er hur det till exempel är i USA. Hur stort är motståndet mot hatet där?

Tekniken går framåt men tyvärr följer hatet med den likt en förkylning. Trakasserier och intrång sker hela tiden. Nakenbilder offentliggörs. Jennifer Lawrences mobil hackades och det sprids nakenbilder på henne överallt. Jag personligen skiter i att hon tar nakenbilder på sig själv, för det är hennes ensak. Låt det då förbli så. Vilket är för sent nu.
Att vara framgångsrik har ett dyrt pris, som sagt. Men någonstans måste man för fan dra en gräns.

”Jag väljer att inte vara rädd längre! Jag tar på mig den stålrustning som jag ser att mina kvinnliga kollegor stolt bär och så ger jag mig ut och krigar. Krigar för att jag, och sådana som mig ska få ha våra intressen och vara dem vi är utan att bli kritiserade konstant.” – från Fenjimas artikel i Svampriket.

Jag tror och hoppas att många kvinnliga – och för all del manliga också – kommer att kommer i framtiden att kalla Fenjima för en inspiration till framtida artiklar. Jag tror att det här är bara början för denna glädjespridande skribent, och jag följer gärna hennes karriär som spelskribent. Heja Fenjima!

Till er som håller på att trakassera folk på nätet på grund av att ”er värld håller på att förstöras utav andras framgångar”:
Håll käften.
Håller ni inte med en persons recension av en film som ni gillar, diskutera det med respekt. Kalla inte hen för vidriga saker.
Mordhota inte kvinnor som är framgångsrika. Mordhota inte nån kvinna alls. Mordhota inte någon i överhuvudtaget.
Lägg inte ut ens privatliv offentligt.
Kalla ingen för hora, kuksugerska, bögjävel, fitta, kuk, något nedvärderande om ens hudfärg och så vidare bara för att någon har gjort något enastående. Svälj avundsjukan.
Ge er.
Sluta.
Nu.

Ja. Spel behöver feminism. Spel behöver bli mer jämlika och de trötta könsrollerna behöver suddas ut.

Ja. Spel behöver feminism. Spel behöver bli mer jämlika och de trötta könsrollerna behöver suddas ut.

Jag och andra gamers rekommenderar spel som man kan spela under sommarlov/semester!

Vi känner alla igen den känslan, när man kommer in i ledigheten under sommaren. Man har då sommarlov eller en välförtjänt semester efter en hård tid under hösten till våren. Då kan man koppla av. Slänga sig i sjön och bada när det är varmt ute. Vila sig i hängmattan. Sola sig och få bonnbränna?. Grilla något gott när det passar. Åka någonstans med familj eller vänner. Läsa en god bok eller se en massa filmer och tv-serier man inte hunnit med på grund av en hård tenta eller en krävande arbetsuppgift som tagit en massa tid.

Till de som spelar – när ni har ledigt från skolan eller har semester: Nu har ni god tid på er att spendera er ledighet på något eller några spel ni inte hunnit spela. Självklart ska ni göra det ni tycker är kul. En del spel är verkligen jättestora och tar sin tid att klara av, och då är ju en sommarledighet ett gyllene tillfälle. Givetvis ska man njuta av sommaren också, utan tvekan. Men ändå, för gamers är det definitivt nu man kan hinna ta sig tid för att spela.

Jag och några gamers har slagit våra kloka huvuden ihop. Vi har utsett några spel som vi rekommenderar att du ska spendera din lediga sommar med, och vi skriver med våra egna ord om varför vi valt dessa spel.

Storfiskaren och flitige gamern Mats ”El_Kebabo” Holmkvist väljer: Chrono Trigger.

tumblr_lyw685hZHX1qzp5ffo1_1280Ahh, äntligen är den här. Sommaren.

Du kanske just nu har semester, ligger vid stranden och har det gött. Men det kan ju lätt bli lite drygt att bara ligga där och jäsa och vad passar som hand i handsken då om inte något att spela. Sommarspel för mig innebär bärbart, i år blir det Yoshis New Island och Kirby Triple Deluxe varvat med remaken av Final Fantasy IV på DS som kommer gå varm i min 3DS. Men jag vill också passa på att tipsa om ett underbart gammalt härligt spel, som ursprungligen släpptes på den gamla hederliga SNES men som även finns portat till DS.

Spelet jag talar om heter Chrono Trigger.

Du har säkert hört talas om det eller rent utav redan spelat det, detta spel där man som den tyste hjälten Chrono får resa runt i flera olika tidsåldrar för att rädda en prinsessa som råkar försvinna i ett tidshål. I sina tidsresor får Chrono reda på att det stora monstret Lavos, kommer att förstöra jorden i framtiden. Nu är det upp till Chrono och de vänner han får på färden att stoppa lavos. Spelet är ett JRPG (japanskt rollspel) där man levlar upp sina karaktärer och slåss i turordningsbaserade strider. Det som var nytt med detta för tiden var att det använde sig inte av random encounters, vilket ju kan vara nog så påfrestande när man ibland inte kan ta ett steg utan att behöva slåss mot fiender. Nu kan man istället undvika störande strider.

Detta var mitt tips på ett riktigt bra sommarspel och om ni provar på det så hoppas jag att ni njuter av det lika mycket som jag gjorde. Glad sommar önskar Mats ”El_Kebabo” Holmkvist.

 

Sarah ”Ninjabob” skrev tre korta men väldigt bra texter om tre olika spel – och jag ville inte välja bort något av spelen så jag valde alla tre. 

Sarah valde: South Park: The Stick Of Truth, The Walking Dead Season 2 och The Wolf Among Us.

stick-of-truth-4

Jag har velat ha The Stick of Truth sen jag såg det på E3 för något år sen. Det är ju South Park vi snackar om. En stad där allt händer. Du kan kasta bajs och fisa på dina fiender (det är kul med fisar). Bara det är själ nog att skaffa spelet. Garanterad humor utlovas. Det som också är så bra är att du inte behöver följa storyn. Utan du kan springa hur du vill och göra det du vill. Men huvud-questen är fantastiskt roliga.

The-Walking-Dead-Season-2-Episode-1-screenshot-4

Anledningen till att jag inte har börjat på detta än är simpel. Alla episoder har inte kommit ut än. Jag tror att fyra stycken har kommit ut och att vi väntar på den sista. Jag älskade första spelet/en och spelade dem i sträck (då jag väntade med att ladda ner det tills alla episoder fanns ute). Jag har även kört 400 days (Så. Jävla. Bra). Jag längtar så otroligt mycket tills jag får fortsätta och mysa (och antagligen gråta, som jag gjorde i förra) med historien om Clementine. Har ni inte kört fösta spelet än så kör det först. Ni har en underbar (och hjärteskärande) resa framför er.

ss_cf263a545dbf1f3f60ca5fe19cbcbdff8a4bfcfc.1920x1080

Precis som med TWD2 så väntar jag med att spela The Wolf Among Us tills alla episoder finns ute. Jag testade demot och gillade det starkt. Telltale Games kan det där med att göra bra spel. I alla fall när det kommer till detta och The Walking Dead. Rekommenderas väldigt, väldigt starkt!

Emmy Zettergren Nordström, före detta skribent på spelsidan Feber, älskar väldigt mycket att fotografera – och hon är väldigt duktig på det dessutom! Men Emmy har en gamers hjärta och rekommenderar den fjärde delen i Ubisofts populära spelserie – Assassin’s Creed: Black Flag.

assassins_creed_iv_black_flag-wideOftast gillar jag att få avsluta spel. Det gör inget om de är korta, bara de har en bra story som känns meningsfull att uppleva. Anledningen är tidsbrist. Som heltidsarbetande tvåbarnsmamma hinner man inte fördjupa sig i spel längre. I alla fall inte jag. Men så finns det undantag. När semestern kommer och pressen försvinner – då försvinner även mina krav på snabba och avslutande spel. I stället gör jag tvärt om och slöspelar. Det är då jag plockar fram de där spelen som jag kan spendera timmar i men som ändå går att avsluta när som helst. En av mina favoritspelserier är Assassin’s Creed och just nu håller jag på att ta mig igenom Black Flag. Och Ubisoft är verkligen bra på att erbjuda slöspel i kombination med fokuserat berättande. Charmen är att jag kan välja om jag vill spela berättelsen fokuserat eller om jag vill utforska världen i lugn och ro; jaga valar, slåss på havet, leta skatter eller dyka i grottor. Därför är AC-serien och liknande spel perfekta semesterspel för min del. En annan favorit är GTA-serien som bygger på samma koncept. Glid omkring i all oändlighet eller fokusera på berättelsen. Ditt val.

Sveriges RPG-expert Anna ”Lania” från RPGaiden och Level 7 rekommenderar både ett nykommet JRPG och ett blivande klassiskt racingpartylir. Anna valde Child Of Light och Mario Kart 8.

homepage_slide_child_of_light_screenshot_temple_127570

För er som inte har spelat Child Of Light rekommenderar jag att ni gör det. Ett ganska kort spel som lämnar ett stort intryck. Kanske är det huvudpersonen Auroras förtrollande röda svall, kanske är det den förunderliga grafiken, kanske är det berättelsen som förtäljs helt på rim eller kanske är det den förföriska musiken som gör Child Of Light till en spelupplevelse du sent kommer att glömma.

Mario_kart_8_8

Är man inte intresserad av rollspel kan man ju spela ”rullspel” istället och då närmare bestämt Mario Kart 8. Med de galnaste banorna hittills i spelserien och ett pampigt soundtrack har det aldrig varit roligare att fyra av ett skal eller lobba bananer på sina vänner. Det perfekta sociala spelet för sena sommarkvällar!

Elin Arveteg är en elitgamer i världsklass. Hon är ena halvan av de briljanta Spelföräldrarna tillsammans med sin make Robert och har också tidigare skrivit för Svampriket. Elin rekommenderar ett storslaget RPG: Skyrim.

skyrimloudSommartider är semestertider och för de flesta innebär det sol och bad i mängder men många spelnördar ser fram emot semestern för att det då finns tid att spela ostört. Vad passar då att spela under semestern?

Mitt tips är att starta upp ett riktigt saftigt RPG och vad passar bättre en varm sommardag än att åka till Skyrim på sin spelsemester. Snö, berg, outforskade grottor och urgamla tempelruiner passar utmärkt när man inte vill annat än att sommaren ska ta slut så att man kan andas igen utan att bränna lungorna. Om man däremot vill ha lite mer action än äventyr på sin semester så har Skyrim forfarande allt man kan önska sig: Farliga drakar, skelett, jättar som kan kasta en 300 meter upp i luften och en och annan björn gör livet lite mer spänningsfyllt för den som önskar; och vill man bara dricka och partaja så vet jag inte vilka som passar bättre att göra det med än en stabil Nord. De vet verkligen hur man super till det. Har du tur kan du till och med hitta kärleken samtidigt som du får en stadig inkomst på köpet.

Så vad väntar du på? Införskaffa Elder Scrolls V: Skyrim och fixa semestern med stil.

Jag själv väljer: Bioshock Infinite.

8401d60ed7bbb177940e2e0497b5c788fa9bc36aDet tredje spelet i Bioshock-serien är en livstil. Jag fastnade direkt för spelets vackra 1910-tal/mekaniska stuk och dess coolhet. Dialogen, affischerna, klädstilen, värderingarna och rekvisitan är som ögon/örongodis för såna som älskar saker som är old fashioned som mig.

Vad som först verkar vara en tvättäkta shooter, omvandlas till ett av de bästa äventyrsspelen som gjorts. Det har också en otroligt välbetänkt story och gripande karaktärer. Columbia är verkligen ett himmelskt spel på olika sätt och vis. Bioshock Infinite är också väldigt stort och utmanande – och det tåls att spela flera gånger om du vill hitta alla Voxophones, Kinectscopes och få till alla kombinationer. När du höjer svårighetsgraden så märks det att det blir genast svårare än den ”lättare svårighetsgraden”. Klarar du av 1999 Mode?

Jag tycker att Bioshock Infinite  är ett perfekt sommarprojekt på grund av dess stora utmaning och upptäckarrikedom. Och så måste man ju bara älska Elisabeth – troligtvis en av de bästa medhjälparna som någonsin varit med i ett spel. En bonus är också att du spelar DLC-liren Burial At Sea 1 och 2 för att få mer av historien med Booker och Elisabeth. Sugen på mer action? Prova också DLC-liret Clash In The Clouds. Klarar du av alla Blue Ribbon-utmaningarna? Jag recenserade Bioshock Infinite för ett tag sen och gav det högsta betyg. Greppa tag i pumphagelgeväret och en flaska salt och bege dig ut i Columbia idag!

 

Med dessa värdefulla tips från alla fantastiska gamers (och mig själv) så tror jag absolut inte att spelsommaren kommer att bli tråkig! Jag vill tacka Mats, Sarah, Emmy, Anna och Elin som har bidragit med era härliga texter, ni är verkligen guld värda!

Har du något spel du skulle rekommendera som ett spelprojekt i sommar?

Jag önskar er alla en underbar semester eller ett underbart sommarlov!

Nykomlingar förtjänar också att uppmärksammas: en kommentar till Level 7’s nomineringar.

Jag läste igenom de kategorier som ingår i Level 7’s nomineringar: årets spelskribent, årets podcast och årets spelblogg och fick en rätt avdankad eftersmak. Inte för de som är nominerade, för de är verkligen de bästa som finns inom svensk speljournalistik. Även om i stort sett samma namn dyker upp varje år. Men de finns där gör en anledning, och det är att de är duktiga och vet vad de sysslar med.
Men det är något som saknas, eller snarare några som saknas. Nykomlingarna och de bästa artiklarna. De tyngre namnen kommer att finnas där och med all rätt. Men jag tror att nykomlingar som blir nominerade kommer att få in en fot i speljournalistikens Sverige. De blir då namn att räkna med. Dessutom är det bara bra med fräscha ansikten.
När det gäller de bra skribenterna idag, så är det också de blogginlägg, de texter som de skriver som folk kommer ihåg. Därför tror jag det vore klokt att nominera ett par texter för den kvinna eller man som skrivit texten har verkligen kämpat hårt för att göra det bra.
Så nästa år hoppas jag att Level 7 tar upp dessa kategorier och tar med dom nästa år.
Förresten så ska rösta på Kerstin Alex till årets skribent, Svampriket till årets spelsida och P3 Spel till årets podcast.