Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 96: Tales Of Xillia.

Tales_of_Xillia-4

Jag är en väldigt svag för japanska rollspel och japansk animé/manga. När Tales Of Xillia visades upp i en trailer så visste jag att jag ville ha detta, eftersom det såg ut som att det skulle vara det bästa av två världar. Vilket det var, för Tales Of Xillia är ett jättetjusigt och ett stort RPG. Den underbara historien om Milla, Jude och deras vänner i uppdraget att rädda världen är minst sagt ett underhållande, storslaget och faktiskt rätt komiskt spel. Det är faktiskt rätt intressant och charmigt när man kan stanna upp och beskåda deras dialoger mellan varann i fina animé-scener. Gärna på bekostnad av Millas okunskap om mänskliga relationer eftersom hon är faktiskt en gudinna i en kvinnas kropp. Det är också kul att lyssna på dockan Teepos ärliga sarkasmer. Det läckra kombosystemet där man kan låta två karaktärer gå ihop och göra en komboattack på en fiende är en riktig höjdare. Tales Of Xillia är en av de största överraskningarna i spelväg för mig, eftersom jag märkte att det var väldigt välgjort och riktigt stort RPG. Jag älskar introduktionslåten i spelets början och de vackra filmklippen. De sex huvudkaraktärerna är helt bedårande och har speciella personligheter. Och ja, det är definitivt bland det bästa av två världar.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Teckning (Polychromos): Super Mario 3D World-hjältarna.

Det händer då och då att jag får pyssla lite med detaljer och med flera personligheter. Ta Tales Of Xillia-hjältarna som ett exempel. Det var så mycket detaljer i den bilden. Men jag älskar detaljer.
Den här gången är det dags för andra, men mer bekanta hjältar. Det är den kända kvartetten hjältar från Super Mario 3D World.

20140210-141557.jpg

Jag har än en gång använt Polychromospennor. Men nu har jag testat att teckna på ett papper jag inte testat förut, nämligen Canson-papper i A3-storlek.
Varje gång jag tecknat något så drar jag lärdom från den föregående teckningen. I denna bild fick jag sätta mina skuggningar, färgnivåer och tålamod på prov. Jag fick verkligen ta tag i stort sett varje del av varje karaktär för att ge honom/henne liv.
Först började jag med Peach. Hennes hår och klänning fick riktig djup tack vare mitt tålamod. Marios blå hängselbyxor var väldigt svåra att få till färgnivåerna. Det fick jag lära mig när jag tecknade Liara från Mass Effect för några år sen. Luigi blev den luriga eftersom jag ville inte att teckningen skulle ta slut på plats. Hans huvudform är annorlunda än Marios. Toad gick rätt fort att få till men hur skulle jag få till fartlinjerna? Jo, med linjal och försiktiga drag. Molnet blev sisådär, jag får träna mer på moln.

Jag kunde äntligen använda mig av vit färg för att få till skinande effekter. Just Canson är skitbra att rita på. Det är lättsuddat och rätt kraftigt.

Jag gav mig själv ett stort ”yes!” När jag blev klar runt tolvslaget inatt. Jag delade med mig utvecklingen på Instagram och fick riktig god respons! Jag är väldigt stolt över den här teckningen. Verkligen. Det är en av mina personliga favoriter. Hoppas du gillar den!

Recension: Tales Of Xillia.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Tales Of Xillia tillhör rollspelen Tales Of-serien, och är ett renodlat RPG med inslag av lite beat em up.

Spelet handlar om den mystiska Milla, en ”beskyddare av människor och andar”, som här tagit form av en 20-årig ung kvinna och hennes uppdrag att förstöra ett farligt vapen som absorberar folks mana. Vem ligger bakom och varför tas folks mana ifrån dom? Milla får oväntat med sig den unge skoleleven Jude med sig på sitt uppdrag, och han har lovat att hjälpa Milla för att världen behöver andar. Det är ett uppdrag fyllt av faror, vänskap, tillit, svek och grymhet. Men framför allt är Tales Of Xillia riktigt stort. Man kan i början välja mellan Jude och Milla, för att uppleva äventyret från den enes ögon och sedan den andre om man vill spela om spelet.

Från början märks det att Tales Of Xillia inte är ett RPG jag är van med. Jag får trycka en massa på knappar för att slå med svärd eller att skydda mig, likt ett fightingspel. Det gör striderna lite unika. En annan intressant sak med striderna är att den person man styr kan länka ihop med en annan av sitt partis medlemmar och samarbeta. Man kan till och med använda specialattacker, ”artes”, och ibland slå ihop till en gemensam och starkare attack. Det ger striderna lite extra krydda. Jag gillar det mycket. Men ibland blir själva striderna lite väl enformiga, i synnerligt när man ska hålla på att träna och gå upp i nivå.

Ännu mer intressant är spelets olika uppgraderingssystem. Varför skrev jag olika system? Jo, för det finns två olika uppgraderingar.

När man går upp i nivå, så får man Lillium Orbs. Med dessa så kan man uppgradera sin karaktär ytterligare. Systemet är som ett spindelnät som man ska fylla i linjerna med de olika färgkloten som finns på hela nätet. Man får mer HP, TP, styrka, försvar, magikraft och så vidare. Får man ihop som en kvadrat så får man en ny skill. Det kan vara allt från en ny arte till att höja något inom sig procentuellt. Det är ett väldigt lätt system när man väl spelar spelet – så ursäkta om min förklaring låter underlig. Ni kommer nog att förstå när ni spelar spelet.

Man kan handla nya vapen, kläder, accessoarer, items och mat under spelets gång. Från början finns det inte så mycket att välja mellan, men här kommer det som gör nästa uppgraderingssystem genialt. Under Tales Of Xillias gång kan man samla på smågrejer, till exempel trä, skalbaggsben, ägg, odjursbajs(?!) och plantor. Med dessa kan man uppgradera butikerna. Vad innebär detta? Jo, när en butik går upp i nivå, presenteras nya objekt i butiken. Nya vapen, utrustning och så vidare. Dessutom kan man få extrapris på befintliga saker i butiken. Praktiskt? Ja, det är det. Och roligt.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är hon inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Spelet börjar riktigt bra och jag tycker att huvudkaraktärerna är riktigt fascinerande. Röstskådespeleriet och personligheterna, och gemenskapen är något av det bästa jag sett på länge. Det är totalt sju huvudpersoner som alla har sin egen historia att berätta under spelets gång. Förutom Milla och Jude, får man träffa följande hjältar: Alvin – en legosoldat som har en räv bakom örat men också egna motiv. Leia – Judes vän och en riktig hetpanna. Med sin stav är hon en farlig slagskämpe. Rowen – en äldre betjänt som också är en legendarisk stridsstrateg. Elize och dockan Teepo – den tolvåriga unga flickan är väldigt blyg och har bara den uppkäftiga dockan Teepo som enda vän. Men hon har också enormt starka magikrafter. Jag tycker om alla huvudkaraktärerna och det är ett gott tecken – för man har med sig dom under det långa äventyret.

Under spelets gång kan man trycka på select för att starta små dialoger – skits (uttalas som det stavas, inte som i ordet avföring) – och de är fyllda med mycket intressant information. Man kan även följa ett sidouppdrag med vissa skits. Många av dessa skits får mig att skratta – det är allt från hackande på Teepo, till Millas oerfarenhet som människa. Om man har glömt bort något man tittat på kan man alltid kolla på skits igen i menyn.

Tales Of Xillia är otroligt vackert. Storslagna vyer, mysiga städer som påminner mig Studio Ghibli-byar. Det är slående att spelet är så rent och inte så skitigt. På ytan. Som jag nämnde tidigare, så börjar spelet riktigt starkt och håller i sig rätt länge. Storyn är intressant och man vill följa dessa karaktärer under äventyrets gång. Men storyn blir svagare ju närmare man kommer till slutet. Det blir lite repetitivt och jag blir lite osäker på vem som är spelets riktiga bad guy. (nej, jag tänker inte spoila något) Eftersom det tog mig runt 40 speltimmar att klara av spelet så hade jag önskat att storyn kunde hållit i sig hela vägen, tillsammans med mer varierande strider. Men spelet avslutas vackert. Det kan jag säga, fast inte mer än så.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga - men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga – men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Soundtracket är väldigt fint att lyssna på och det bidrar mycket tillsammans med den vackra grafiken. Ett extra plus till introduktionfilmens sång för den visar vad som är med Tales Of Xillia. Det räcker faktiskt för att få mig fängslad och intresserad.

Tre plus:

  • Sju underbara huvudkaraktärer som man lätt kan älska. Alla är så starka individer och det är en ära att få följa med dom under äventyrets gång.
  • Uppgraderingssystemen är briljanta. Att utveckla butikerna och sina egna personliga styrkor är riktigt roligt.
  • Värmande grafik som nästan är i bästa Studio Ghibli-stil.

Tre minus:

  • Tales Of Xillia börjar starkt men dess story avtar ju närmare slutet man kommer och känns som en lightdryck.
  • Fienderna i striderna blir tjatiga i längden, särskilt om man ska öva och gå upp i nivå.
  • Soundtracket är vackert, men ibland blir jag trött på stridsmusiken.

Slutsats:

Tales Of Xillia är ett underbart RPG med en intressant story och så är det mycket kul. Det är tack vare den stora styrka som de sju huvudkaraktärerna har som gör så att spelet verkligen känns riktigt bra. Det spelet tappar i storys gång vinner det på dess hjärta. Jag kan lätt rekommendera detta till er som gillar RPG och som vill kolla in ett charmigt äventyr. Det är vackert och kärleksfullt. Inte helt perfekt, men det är definitivt värt resan.

Betyg: En svag fyra av fem.

Tales Of Xillia finns till Playstation 3.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Teckning (Polychromos): Tales Of Xillia-hjältarna.

Första teckningen år 2014 är färdig! Eftersom jag spelar Namco‘s roliga RPG Tales Of Xillia, blev jag inspirerad att teckna någon från själva spelet. Men jag fann en bild jag ville gärna göra en fanart utav. Det fick bli alla sex protagonisterna, plus Teepo, från Tales Of Xillia.

20140107-073824.jpg

Jag visste att den här bilden skulle bli en rejäl utmaning. Jag har inte tecknat så många karaktärer på en bild tidigare, inte så detaljerade i alla fall. Frågan var hur jag skulle göra, hur jag skulle börja.
Magkänslan sa till mig att jag skulle börja med den blyga Elize, så det gjorde jag. Polychromospennorna är verkligen bra att blanda ihop olika nyanser av färger med. De har varit bra hjälp.
Efter Elize, fortsatte jag med den starke och pratglada Leia. Hon och Elize hade så mycket detaljer, och det blev många timmars arbete bakom varje karaktär. Tur att jag älskar detaljer. Det är som att lägga pussel.
Jag blev inte riktigt helt nöjd med Leias högerarms lutning, men annars blev damerna riktigt bra tyckte jag.
Den unge killen Jude blev härnäst, men jag funderade på att teckna legosoldaten Alvin och den lättklädda Milla samtidigt. Jag visste att jag var tvungen att hoppa fram och tillbaks mellan de tre för det var ett rejält trassel att reda upp. Judes högerarm blev lite för lång och hade fel placering men jag orkade inte ta bort så mycket av det hårda jobb jag gjort. Milla blev riktigt lyckad tyckte jag. Rowen fick inte riktigt helt plats för de andra tog så stor yta. Jag flyttade honom lite närmare Leia än vad han egentligen skulle vara. Ända fick inte hela han plats. Till slut gjorde jag den uppkäftiga dockan Teepo. Han var faktiskt en av de svåraste att teckna på grund av formen. Jag fyllde i linjer med svart tuschpenna.
I helhet hade jag riktigt kul när jag tecknade den här bilden! Så mycket detaljer och ljuvliga färger. Året har börjat bra teckningsmässigt. Hoppas ni gillar den!

Spelåret 2013: Krönika om spelåret, årets bästa och sämsta spel.

Det började riktigt bra. Redan tidigt år 2013 skulle det komma några tunga spel som skulle hålla mig sysselsatt i månader. Först kom Ni No Kuni, det underbara rollspelet från Studio Ghibli. Det spelet har jag och min sambo spenderat mycket tid med vardera. Men det beror också på att Ni No Kuni är ett välgjort RPG. Sen kom Tomb Raider, och jag fick äran att spela igenom Lara Crofts stora återkomst. Jag har spelat igenom äventyret nästan helt perfekt, har missat några trophys dock på story mode men också i multiplayerläget. Det jag tycker är så synd med vissa spel är att vissa trophys är beroende av multiplayerläget. Inte lätt med tanka på att man brukar oftast bli överrumplad av proffs eller sadister. Men jag är väldigt nära att få en platina där. Väldigt nära.

Det blev en ny konsol i år för mig. En handburen sådan.

Det blev en ny konsol i år, en handburen sådan. Nintendo 3DS.

Det kliade i min speltarm. Jag ville så gärna ha Wii U men det fanns inte så värst många spel till den då. Jag kollade på trailers för de kommande spel som Nintendo skulle släppa till Wii U och 3DS. Just då vägde 3DS tyngre för det skulle komma nya spel med Luigi, Yoshi och Zelda. Dessutom hade 3DS redan ett intressant spelbibliotek. Det jag gjorde var att beställa en så klart. Tillsammans med Luigi’s Mansion 2. Jag blev så överraskad av att tvåan var så mycket bättre än ettan. Jag visste att Luigi’s Mansion 2 skulle vara kul men nu hade Nintendo tänkt till ordentligt. Nintendo 3DS Shop är praktiskt för här kan man hitta gömda pärlor som fanns till Game Boy och NES, plus ”3D Classics”. Legend Of Zelda: Link’s Awakening DX, Super Mario Land 2 och Metroid 2 investerades. Likaså en uppgraderad version av älskade Kid Icarus med vackra bakgrunder och en bättre spelmekanik. Jag är glad att man kan hålla i skjutknappen så att Pit kan skjuta pilar hela tiden. Praktiskt. Men seriöst Nintendo: 50 kronor för ett NES-spel? Skärpning.

Det var extrapris på Super Mario 3D Land så det inskaffades inom kort. Det är knäppt att jag inte spelat det tidigare. Det påminner mig om både Super Mario Bros 3 och Super Mario Galaxy. Ett riktigt roligt plattformspel som visar Nintendos bästa sida. Att se Tanooki Mario igen var en ren fröjd. Det bör läggas till att det är väldigt mycket att upptäcka i Super Mario 3D Land.

Jag upptäckte Super Mario 3D Land. Det borde jag ha gjort tidigare.

Jag upptäckte Super Mario 3D Land. Det borde jag ha gjort tidigare.

Jag hade tidigt i år förhandsbokat ett spel som jag upptäckte hade växt mer och mer. Det var ett zombieöverlevarspel som hette The Last Of Us. Jag visste att det skulle bli ett spännande spel men jag blev helt överrumplad av att det var mer än så. Det var ett sånt spel som bara dök upp vid vissa tillfällen. Ett spel som rörde om ens känslor ordentligt. Man ville bara fortsätta spela men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Jag förhandsbokade ”Ellie Edition” av The Last Of Us, och fick med en läcker tygväska med kardborreöppning. Rejält påkostad och snygg.

En specialversion av The Last Of Us, denna kallad "Ellie Edition".

”Ellie Edition” av The Last Of Us är en brutalt snygg utgåva av spelet.

Sen blev det lugnt med spelköpandet ett bra tag för mig. Men jag utnyttjade Playstation Plus och deras gratiserbjudande. Jag passade på att njuta av Catherine, Metal Gear Rising, testade Dead Or Alive 5, Giana Sisters: Twisted Dreams, Remember Me och Little Big Planet: Karting. Jag är riktigt glad att det finns en sån här tjänst för det kan ju finnas pärlor som inte kostade något. Bara för prenumerationen, och den är ju tekniskt sagt billigare än vad spelen kostar egentligen. Mycket bra, Sony.

En hel spelvärld väntade på Grand Theft Auto V, och det blev en megaexplosion när det släpptes. Los Santos är en fantastisk stad och det finns mycket att upptäcka i storyläget. Men jag tänker skita i multiplayer för det sägs att många fuskar där. Jag spenderade några månader i Los Santos och det var riktigt kul.

Jag besökte GAMEX i slutet av oktober och i början av november. Där fick jag testa både XBOX One och Playstation 4, det sistnämnda tog hem spelet med bättre kontroll och en bättre monter. Det som var dåligt i år var Nintendos frånvaro. Hoppas de dyker upp på GAMEX 2014.

Jag är förtjust i Rune Factory-spelen och det blev en chock att Neverland skulle gå i konkurs. Hoppas verkligen att Rune Factory 4 dyker upp i Europa nästa år för det är det spel jag suktar efter allra mest. På tal om Rune Factory, fick jag tag på det fösta spelet till Nintendo DS via eBay. Det är underbart, fast inte riktigt lika fantastiskt som Rune Factory Frontier till Wii. Men ett måste!

Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Jag lyckades att få tag på första Rune Factory. Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av sedan (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Året är nu slut och andas sina sista andetag. Jag har missat mycket spel i år. Det som gör mest ont är att jag missade Legend Of Zelda: A Link Between Worlds – spelet som sägs vara det näst bästa Zelda-spelet någonsin. Någon gång nästa år ska jag spela det. Någon gång. Jag är dessutom sur för att Super Mario 3D World enbart finns till Wii U. Ett sista spelköp blev det faktiskt. Jag beställde Tales Of Xillia när det var extrapris på Webhallens adventskalender. Jag spelar det just nu och gillar verkligen detta läckra RPG.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds. Jag önskar att jag fick spela det här spelet.

Det är nu dags för mig att sammanfatta detta spelår med lite listor.

Först ut är faktiskt årets sämsta spel.

Årets sämsta spel - Giana Sisters: Twisted Dreams.

Årets sämsta spel – Giana Sisters: Twisted Dreams.

Egentligen har spelet en bra idé. Att låta systrarna byta skepnad och påverka spelets miljö är rätt finurligt. Men problemet är att det blir väldigt rörigt. Dessutom är jag fruktansvärt besviken för jag får inte alla den där The Great Giana Sisters-känslan. Inget som påminner om Commodore 64-klassikern. Årets besvikelse.

Nu är det då dags för årets bästa spel!

Ducktales: Remastered.

7. Ducktales: Remastered.

Årets remake. Joakim von Ankas äventyr fick mig att komma ihåg hur svåra NES-spel var förr. Transylvania är roligare och bättre än någonsin – särskilt musiken. Men det är å andra sidan resten av spelet också.

Metal Gear Rising: Revengance

6. Metal Gear Rising: Revengeance.

Inget smygande. Nu är det hack and slash som gäller för Metal Gear-serien. Men det är tur att det är såpass välgjort, med mycket action. Raiden är inte den tönt som han var i Metal Gear Solid 2 – här är han en riktig hårding.

Grand Theft Auto V.

5. Grand Theft Auto V.

Grand Theft Auto V är så stort, imponerande och snyggt. Det är inte perfekt, men man kan spendera rätt många timmar i Los Santos. Dessutom får man bekanta sig med galningen Trevor Phillps! Vilken galning. Grand Theft Auto V vinner priset för årets mest kompletta soundtrack, för jag har lyssnat mycket på den imponerande musiklistan.

Luigi's Mansion 2.

4. Luigi’s Mansion 2.

Nintendo har gjort Luigis spökjakt ännu bättre och ännu roligare. Lagom till den gröne rörmokarens 30-årsjubileum har nu äntligen Luigi fått ett spel värdigt hans namn.

Ni No Kuni: Wrath Of The White Witch.

3. Ni No Kuni: Wrath Of The White Witch.

Årets RPG är inte bara en roligt att spela. Det är en fröjd att beskåda, tack vare Studio Ghiblis vackra animation. Jag vill följa med Oliver och hans vänner överallt i denna magiska värld – och aldrig lämna den.

Tomb Raider.

2. Tomb Raider.

Lara Croft skjuter en pil rakt i våra hjärtan. Hennes återkomst är inte bara ett spel i världsklass, det raderar alla hennes föregående spel där jag alltid tyckt att hon är en person med en skrytsam attityd. Det är också för mig det bästa spelet där man kan skjuta med pilbåge.

The Last Of Us.

1. The Last Of Us.

Åter igen vinner ett spel med köttätande monster – The Walking Dead vann förra året – men det är inte monstren och skräckscenariot som gör hela grejen. Visst, de är otroligt viktiga, men det är något med spelets djup som fascinerar mig. Likt The Walking Dead, har The Last Of Us en fantastisk story. Den tillit och kamratskap som Joel och Ellie har äventyret igenom är för mig något av det mest konkreta jag sett i min drygt 25 år långa spelkarriär. Jag brukar oftast hoppa över cutscenes i vissa spel och här finns möjligheten att hoppa över cutscenerna. Men det vill jag inte göra för det är så spännande och trovärdigt. Få spel har berört mig, jag kan faktum räkna upp fem spel som har gjort det. Ett av dom är The Last Of Us. The Last Of Us är årets bästa spel.

Jag vill passa på att nämna två spel som jag inte hunnit spela igenom men de bör ändå nämnas.

Hedersomnämnande 1: Remember Me.

Hedersomnämnande 1: Remember Me.

Capcoms spel där minnen, missbruk och brutalitet är i fokus är än så långt (jag har typ spelat 2 timmar än så länge) riktigt intressant. På något sätt får jag vibbar av Blade Runner när jag spelar Remember Me. Jag får ta tag i detta igen när jag spelat klar spelet som kommer nedan.

Hedersomnämnande 2: Tales Of Xillia.

Hedersomnämnande 2: Tales Of Xillia.

Eftersom jag håller på att spela detta just nu och att jag investerat i det såpass sent, har jag hittills spenderat 8-10 timmar tillsammans med Milla, Jude, Alvin och de andra i kampen mot den onde kungen och hans maktgalenskap. Än så länge är Tales Of Xillia magiskt och värmande. Hade jag spelat klart spelet så skulle det fått en topplacering. Det skulle till och med ha petat ned Grand Theft Auto V, Luigi’s Mansion 2 och Metal Gear Rising från deras nuvarande placeringar. Men jag kan tyvärr inte sätta Tales Of Xillia och Remember Me på listan för de är inte färdigspelade.

 

Hoppas att år 2014 kommer att bjuda på fler spännande spel. (Och att jag får tag på A Link Between Worlds till slut.)

Spelåret 2013: Årets manliga och kvinnliga karaktärer.

I år har jag upptäckt en hel del personligheter med stark karisma. Dessa karaktärer är några jag sent ska glömma.

Jag har gått och grunnat på vilka jag ska sätta på första plats i kategorierna ”årets manliga karaktär” och ”årets kvinnliga karaktär”. Egentligen tror jag faktiskt att bägge kom rätt tidigt detta år – men så har jag inte spelat så värst många spel i år så jag kan ju inte välja vare sig Mario, Link, Elisabeth från Bioshock Infinite till exempel. (Super Mario 3D World, Legend Of Zelda: A Link Between Worlds – buhu – och som sagt Bioshock Inifinite)

Efter en stunds funderande så har jag gjort mitt beslut. Här är årets manliga och årets kvinnliga karaktärer.

1882125-ni_no_kuni_oliver_2

Årets manliga karaktär: Oliver – Ni No Kuni.

Oliver är en typ av hjälte som jag inte sett på år och dag. I en spelvärld idag med tystlåtna biffar eller råbarskade machos därute, så finner man här en helt oskyldig ung pojke som finner ett inre mod trots han är livrädd. Med ett rent hjärta och artighet charmade Oliver mig redan från spelets början. Att han är så mänsklig gör honom så underbar. Det är min motivering för att han förtjänar titeln ”årets manliga spelkaraktär 2013”.

Bubblare helt utan inbördes ordning:

Joel – The Last Of Us.

Luigi – Luigi’s Mansion 2.

Mr. Drippy – Ni No Kuni.

Trevor – Grand Theft Auto V.

Alvin – Tales Of Xillia.

Ellie-Girl-The-Last-of-Us-Action-Adventure-Game-PlayStation-1136x640

Årets kvinnliga karaktär: Ellie – The Last Of Us.

Ellie är ingen vanlig tonårstjej. Hon har upplevt total skräck och utvecklats till en äkta överlevare med en knivskarp tunga. Men det är också hennes lojalitet mot Joel (och för oss spelare för all del) och hennes mod som visar hur stark och fantastisk Ellie verkligen är. När det uppstår ett filmklipp i The Last Of Us vill man inte bara hoppa över det. Man vill se, höra och bry sig om Ellie. En helt otrolig ung tonåring med huvudet på skaft. Årets kvinnliga karaktär var redan given när Ellie gjorde entré i somras.

Bubblare helt utan inbördes ordning:

Lara Croft – Tomb Raider.

Milla Maxell – Tales Of Xillia.

Esther – Ni No Kuni.

Jag hoppas att 2014 bjuder på fler spännande spelkaraktärer!

Spelåret 2013: Spelen som jag missade att spela. (och önskar att jag spelade)

Det närmar sig år 2014, och vanligtvis brukar jag skriva om årets spel i slutet av december. Men jag ville tjuvstarta lite grann med spelåret 2013.

Jag har spelat många bra spel det här året, men tyvärr har jag missat minst lika många. Om inte fler. Spel kostar ju pengar, och eftersom jag inte är en äkta spelrecensent som brukar få recensionsexemplar av speldistributörerna så har jag missat väldigt mycket spel. Därför har jag inte skaffat så värst många spel.

Jag vill skriva en kort lista på vilka spel jag missat spela och önskat att jag gjorde.

Pokemon X & Y.

Pokémon X & Y.

Inget bärbart spel utan Pokémon. Utav de trailers och fotografier jag beskådat kan jag tro att dessa två spel till Nintendo 3DS verkar vara de bästa Pokémon-spelen sedan originalspelen till Game Boy.

Brothers: A Tale Of Two Sons.

Brothers: A Tale Of Two Sons.

Den kända filmregissören Josef Fares är också en äkta speldyrkare. Han har också varit med och skapat det här spelet som verkar vara riktigt underbart. Att styra två bröder med en varsin styrspak är ett snilledrag. fattar inte varför jag missat detta.

Beyond: Two Souls.

Beyond: Two Souls.

Med imponerande röstskådespeleri och med ett starkt djup verkar Beyond: Two Souls vara ett spel som man sent skall glömma.

Resident Evil: Revelations.

Resident Evil: Revelations.

Utsett det bästa Resident Evil-spelet sedan Resident Evil 4, verkar det här spelet vara så mörkt, tät och spännande som den gamla goda tiden. Dessutom är ju Chris Redfield och Jill Valentine med!

Bravely Default.

Bravely Default.

Det här spelet har nyligen dykt upp på de svenska hyllorna, och Bravely Default ser ut som ett älskvärt klassiskt RPG i stil med Final Fantasys bästa period.

Pikmin 3.

Pikmin 3.

Första Pikmin charmade mig med sin värme och mysighet. Tyvärr missade jag tvåan och det är även fallet med det här tredje spelet. Anledningen för det sistnämnda? Jag har inte Wii U.

Batman: Arkham Origins.

Batman: Arkham Origins.

De två första spelen i Batman: Arkham-serien är vansinnigt bra. Fast Rocksteady inte är involverade i detta tredje spel så ser det ändå rätt läckert ut. Det lustiga var att jag faktiskt förhandsbokade spelet tidigare i år, men avbeställde för att dels så köpte jag Grand Theft Auto V och dels skulle jag ju till GAMEX.

Super Mario 3D World.

Super Mario 3D World.

Mjau! Betygen rosar över Marios nyaste äventyr. Jag gillade verkligen föregångaren Super Mario 3D Land, och tror att Super Mario 3D World kan bli det bästa Mario-spelet sedan första Super Mario Galaxy. Men jag kan inte skaffa detta,  av samma anledning som Pikmin 3: Jag har inte Wii U. Bu för konsolexklusivitet.

Tales Of Xillia.

Tales Of Xillia.

Ett RPG till som verkligen ser magiskt charmigt ut. Dess rena stil, vackra färger och dynamik får mitt hjärta att smälta. Och då ska jag nämna att jag inte spelat detta än!

Rayman Legends.

Rayman Legends.

Det ser både snyggare, roligare och bättre ut än föregångaren Rayman Origins. Humorn ligger på topp och man blir varm inombords när jag ser bilderna eller kollar på videon där man hör ”Black Betty”.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Men ååååh! Just nu är detta det spel jag suktar efter allra mest, förutom Rune Factory 4 som kommer nästa år. Links senaste äventyr har också fått rosor av spelkritiker världen över och anses vara det bästa spelet i serien sedan Legend Of Zelda: A Link To the Past – som också är det här spelets föregångare! Men ååååh!

 

Bubblare: Bioshock Inifinite, Battlefield 4, Sonic: Lost World, Professor Layton And The Azran Legacy, Injustice: Gods Among Us.

Några spel kommer jag säkert att spela inom några månader, fast jag tor inte att jag någonsin kommer att spela dom alla. Det är tragiskt att spel ska kosta så inihelvetes mycket pengar.