Recension: The Hateful Eight.

THEHATEFUL8-TEASER-POSTER.0

Quentin Tarantino är tillbaks, med sin åttonde film och sin andra raka western:
The Hateful Eight.

En svinkall tid väntar någonstans på ett snörikt berg i Wyoming. Det är en tid efter det amerikanska inbördeskriget.

I denna film får man följa en skara personer som söker skydd i en stuga eftersom en hemsk snöstorm är på gång. Bland dessa personer är det en prisjägare (Kurt Russell) som ska ta sig till Red Rock med sin fånge, spelad av Jennifer Jason Leigh, för att hon ska hängas för sina brott.
Dessa åtta personer – nej, det är faktiskt nio om man räknar med diligensens kusk – hamnar i en tajt plats och det blir riktigt spänt. Vem ljuger? Vad kommer att hända i stugan?
Spänningen stiger. Hatet likaså.

Hatet är filmens nyckeltema. Det hyses mycket agg mot alla personer i stugan. Förolämpningar haglar ofta. Som till exempel används ”n-ordet” ganska flitigt. Inte lika ofta som i Tarantinos förra western Django Unchained, men tillräckligt mycket ändå.
Ett praktexempel på hatet i filmen är att man placerat en svart prisjägare (Samuel L. Jackson) och en gammal sydstatsgeneral i samma stuga. Det är ju liksom bäddat för bråk innan man ens har sett filmen. Precis som i Kill Bill-filmerna, så är The Hateful Eight indelat i kapitel och varje kapitel skruvar upp filmens tempo.

The Hateful Eight är en grym film. Grym som i att vara en riktigt bra film men den är också grym som i att vara fruktansvärd. Om man är bekant med Tarantinos filmer så kan man faktiskt räkna med övervåld och blod. Faktiskt så tycker jag att The Hateful Eight är den näst blodiga westernfilm som någonsin har gjorts. Groteskt i viss mån, men ändå så är det inte så värst oväntat.

Det finns några scener som man kommer att komma ihåg länge. Quentin Tarantino är duktig på att skapa såna scener, och likt hans föregående filmer så är The Hateful Eight en stark berättad film. Ändå känns den här filmen något lättare och mindre komplex än till exempel Django Unchained.

Dialog har alltid varit en styrka i Tarantinos filmer. Precis som i Django Unchained, så har The Hateful Eight en ganska grov och rispig amerikansk stil i dess dialog. Det är faktiskt något som jag tycker bra om. Det är något med den typ av dialekt som fascinerar mig.
Bara Quentin Tarantino kan skriva repliker likt Kurt Russells karaktär John Ruth när han säger ”I’m takin’ this woman to hang”. Barbariskt men ändå en träffsäker replik som jag kommer att komma ihåg.

Vilken jävla snygg mustasch Kurt Russell har i The Hateful Eight, förresten.

Kurt Russell

Kurt Russell spelar prisjägaren John Ruth som ska ta med sig sin fånge Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) till staden Red Rock för att hon ska hängas för sina brott, men det är inte bara snöstormen som ställer till problem. I stugan finns det luriga personer som man inte kan lita på. Det blir riktigt spännande.

Karaktärsgalleriet är väldigt bra. Jag gillar de olika karaktärerna i filmen, särskilt Walton Goggins roll som den blivande sheriffen. Goggins var bra redan i Django Unchained men frågan är inte om han är bättre här? Jennifer Jason Leighs starka prestation som uppkäftiga fången Daisy Domergue visar att den saknade skådespelerskan fortfarande har krut i sig.

Välbekanta skådespelare från tidigare filmer ifrån Quentin Tarantino återkommer här. Samuel L. Jackson spelar en annan prisjägare med ett intressant förflutet. Jackson är ett givet val som Major Marquis Warren. Tim Roths karaktär påminner lite grann om Christoph Waltz prestation som Dr. King Schultz i Django Unchained. I alla fall när det gäller talets gåva och charmighet. Michael Madsen spelar en tystlåten snubbe som också är en kofösare. Intressant nog så tycker jag att hans karaktär inte har fått så mycket utrymme som de flesta andra i filmen. Han är nästan som en doldis på ett sätt.

The Hateful Eight är inte alls lik Django Unchained. Även om det är samma genre och det är samma regissör, så är den nyaste filmen en helt annan typ av western. Ovanligt nog, så tycker jag att The Hateful Eight inte är alls så komplicerad som hans föregående filmer. Det betyder inte att det kan vara dåligt, men samtidigt så önskade jag lite mer av det komplicerade. Däremot så är The Hateful Eight en riktigt klurig film. Minst ett par riktigt oväntade grejer händer i filmen som vänder upp och ner på alltihop. Det blir en gåta som man får klura ut.

The Hateful Eight är tre timmar lång men det känns konstigt nog inte alls länge för filmen är väldigt välgjord och intressant. Filmen har ett utsökt foto och det är riktigt läckert i filmens inledning där man får se ett insnöat kors med Jesus på samtidigt som Ennio Morricones gudomliga musik spelas. Snöovädret som visas när Samuel L. Jackson och Kurt Russell pratar med varandra i början är troligtvis det vackraste snöoväder jag har sett i filmväg. Rekvisitan och omgivningen är riktigt snyggt detaljerade. Smink och kostym är inte heller helt dumt. Det är mer stilrent än i Django Unchained på ett sätt.

Ennio Morricone gör här musiken i en westernfilm för första gången på 40 år, och den mannen vet hur man gör filmmusik. Musiken är väldigt mörk, och den påminner en del om den musik som han gjorde för The Thing. (som enligt rykten ska vara en stor inspirationskälla för The Hateful Eight) Intressant nog finns det pyttelite vibbar av just The Thing i The Hateful Eight. De är lika hårdkokta, och så har man ju Kurt Russell ombord dessutom. Sämre referenser kan man ju ha.

Tre plus:

  1. The Hateful Eights klurighet gör filmen spännande. Tre timmar går faktiskt fort.
  2. Ennio Morricones mästerliga musik visar att han kan fortfarande göra enastående filmsoundtracks.
  3. Fantastisk skådespeleri. Walton Goggins förtjänar guldstjärna för sin prestation.

Tre minus:

  1. Det känns som man inte riktigt får grepp på några av filmens karaktärer, som till exempel Michael Madsens karaktär. Såna som honom hamnar lite grann i skuggorna från Jackson, Russell och Leigh.
  2. Det överdrivna våldet kan vara obehagligt för vissa, men samtidigt är detta en bagatell.
  3. Slutet är inte lika skarpt som filmens första halva och mestadels av den andra halvan.
Samuel L. Jackson

Samuel L. Jackson som Major Marquis Warren, ute i snöovädret. Den autentiska stilen i väderleken och det asgrymma klädstilen är fina kontraster till The Hateful Eight.

Slutsats:
The Hateful Eight är en välgjord och en skitbra western av Quentin Tarantino. Men det är inte i klass med mästerverket Django Unchained. Den här filmen är något lättare. Dessutom är inte detta det bästa som Quentin Tarantino har gjort men det är helklart en spännande film med asgrymma karaktärer och fantastisk dialog. Snyggt filmad och med mästerlig musik av Ennio Morricone så blir The Hateful Eight ett konstverk inom film. Det är skönt att westerngenren får sig en renässans för den har varit bortglömd länge. Tre timmar känns faktiskt inte alls länge eftersom den här filmen är så spännande. Fantastiska skådespelare som Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh och Walton Goggins gör grymma rollprestationer. Är man ett fan av westernfilmer och/eller Tarantino-filmer så ska man inte missa denna. Jag rekommenderar denna till andra som inte är bekanta med de nämnda faktorerna för det här är en krutdurk som väntar på att få explodera.

Betyg: En fyra av fem.

Uttjatat inom film och saker som behövs lyftas upp. Tre i topp.

Filmer är trender. Trender som passade in en viss tid är passé idag. Trender som passar in i idag, men säkert är passé om cirka tio år. Vissa filmer som är trendsättare kommer att förbli klassiker medan vissa som följde efter glöms rätt fort. Ta till exempel naturkatastrof-perioden. Filmer som Twister, Volcano, Dante’s Peak och Armageddon handlade om förintelse och det var hett på 1990-talet. Efter det kom filmer som Day After Tomorrow och Deep Impact. Titlar som jag glömt rätt fort. Omvärlden tröttnade också och genren lades på Hollywoods dammiga hylla, bredvid tonårssexkomedi-genren. Den sistnämnda blev passé innan American Pie: Reunion kom ut.
Men varför blir man trött på vissa filmer? Det kan bero på många saker, men att en nyskapande trend känns lätt igen om och om igen i en liknande blockbuster. Det blir till en uttjatad kliché. Sånt som ger mig samma känsla när man tuggar på överkokt ris utan sås.
Vad vi behöver är att filmen ska ta nya vägar för att det går fortfarande att utveckla den. Våga släppa dessa uttjatade genren. Ta till folks stora fantasi och sluta låta Hollywood använda sina uttråkade, säkra kort.

Här är tre saker inom film jag tycker är så uttjatat att det borde upphöra. Eller ta en lång paus.

Nyinspelningen av Dawn Of The Dead var en av titlarna som öpnnade upp en period med nya versioner av klassiska skräckfilmer. Tyvärr är Dawn Of The Dead en av de få filmer som är riktigt lyckade - för den var faktiskt rätt nyskapande. Zombierna blev skitigare, snabbare och farligare än någonsin tidigare.

Nyinspelningen av Dawn Of The Dead var en av titlarna som öpnnade upp en period med nya versioner av klassiska skräckfilmer. Tyvärr är Dawn Of The Dead en av de få filmer som är riktigt lyckade – för den var faktiskt rätt nyskapande. Zombierna blev skitigare, snabbare och farligare än någonsin tidigare.

  1. Remakes av gamla skräckfilmer. Klassiska skräckfilmer är typiska indiefilmer med relativt låg budget och är till en viss del konst. Remakes är egentligen inget nytt, till och med John Carpenters kultrulle The Thing är en remake. Ändå sedan runt 2003, när nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre kom ut så har Hollywood startat en enorm trend med att återanvända klassiska skräckfilmer. Göra helt nya versioner av nästan varenda en. Vissa blev lyckade (Texas Chainsaw Massacre, Dawn Of The Dead) och de flesta misslyckades totalt. (A Nightmare On Elm Street, Omen, Day Of The Dead) En hel skräckvärld av fans har fått nog av fantasilösa remakes med tråkig CGI och kass musik. Jag är en av dom. Ni har haft ert roliga, Hollywood. Det går fortfarande att göra bra skräckfilmer. Ta Curse Of Chucky, The Conjuring eller The Others till exempel. Men låt bli att återanvända gamla filmer nu. (Gör ni en remake av Hajen blir jag väldigt arg.)
  2. Trilogier. Exempel på sådana är Sagan Om Ringen, Iron Man, Sam Raimis Spider Man, The Dark Knight Triology. Episka rullar, men varför måste det vara triologier? Varför oftast tre filmer? Nu har det ändrats lite grann och det är ibland en fyrlogi. Avatar får tre uppföljare till exempel. Men jag tycker att triologier kan ta en välbehövlig paus.
  3. Superhjältefilmer. Det måste komma ut minst två superhjälterullar varje år. Marvel och DC spänner sina muskler i tajta trikåer. Det har varit hett i ett par årtionden men frågan är inte om den här superhjältesagan börjar bli uttjatad? När en viss hjälte har avslutat en filmserie dyker hen upp igen om några år. Så hände med Spindelmannen. Så kommer det att hända med Batman när han ska möta Stålmannen i en gemensam film. Just det ja, Fantastiska Fyran kommer snart igen. Och X-Men. Captain America. Det är som att Hollywood fastnat i en superhjälterondell och inte kan ta sig ur den. Men å andra sidan så drar dessa filmer in massvis med intäktspengar. Missförstå mig inte här, jag gillar superhjältar, deras serietidningar och filmer. Men de är nu tjatiga, fast det är nog bara jag som tycker det. Den dag superhjältarna vill ta en paus från den vita duken, kommer jag inte bli ledsen.
Captain America återvänder i uppföljaren till sin debutfilm, men det är tredje gången man får se den förste Avengern. Återseenden av superhjältar från seriernas värld blir man ofta påmind om. Minst ett par gånger om året - och det börjar bli lite väl mycket nu.

Captain America återvänder i uppföljaren till sin debutfilm, men det är tredje gången man får se den förste Avengern. Återseenden av superhjältar från seriernas värld blir man ofta påmind om. Minst ett par gånger om året – och det börjar bli lite väl mycket nu.

Här är tre saker jag skulle vilja se mer av inom kort i filmens värld.

  1. Westerns comeback. Den har visserligen redan kommit tillbaks eftersom Django Unchained är en så välgjord vilda västern-rulle. Men: den fokuserade egentligen på det ondskefulla slaveriet och Djangos hämnd. Vad jag söker efter är en äkta western med krutröken från en avfyrad revolver och utmärkt fotografi. Kan Django Unchained ha skapat en comeback för western? Jag hoppas det. Men eftersom nåt pundhuvud läckt ut manuset till Tarantinos kommande western The Hateful Eight så lär det dröja. Den filmen hade varit något. Jag håller tummarna dock.
  2. Science Fiction. Vi är i 2010-talet. Nu vore det tid att skapa renodlad, vacker sci-fi som Blade Runner, Alien och för all del Star Wars gjorde. Den sjunde Star Wars-filmen är på väg. Vi har sett fantastiska Gravity göra stordåd med 3D. Den tekniken är genrens nyckel. Använd den! Skapa nya världar som vi vill upptäcka!
  3. Mer indiefilmer finansierade av fans, eller crowdfunding som det heter egentligen. Det finns många talangfulla filmskapare men som inte har råd att göra en film som de tänkt sig. Iron Sky fick in en massa pengar och blev en äkta kultklassiker inom modern tid.  Vi har säkert blivande Scorseses, Spielbergs och Nolans där ute. Låt de visa oss deras filmmagi, och låta oss hjälpa dom. Crowdfunding är ett stort steg framåt för en självberoende filmindustri.

Vad skulle du vilja ta bort, och vad vill du lyfta upp inom filmens värld? Diskutera detta i kommentarerna.

Jag vill se en äkta renässans från vilda västern. En tvättäkta western med krutrök, tidlöst fotografi, coola kostymer och träffsäkra repliker. Once Upon A Time In The West är en perfekt western med alla dessa ingredienser.

Jag vill se en äkta renässans från vilda västern. En tvättäkta western med krutrök, tidlöst fotografi, coola kostymer och träffsäkra repliker. Once Upon A Time In The West är en perfekt western med alla dessa ingredienser.