Spelskapare, börja streama er musik.

spotify

Det här inlägget publicerades exklusivt för Svampriket tidigare, men jag har beslutat att publicera det här i min blogg också.

Musiktjänsten har ändrats mycket under årtionden. Bara de senaste åren har streamningtjänster som Spotify förändrat och förenklat musikälskares liv. Man kan lyssna på musik direkt i datorn, eller varför inte skaffa Spotify Premium så att man kan skapa en egen offline-spellista som man kan lyssna på när som helst. Hur som helst. Var som helst.

Likaså gäller film och TV. Tjänster som Netflix och HBO Nordic bjuder på ett stort bibliotek med filmer och nya, spännande tv-serier. Eller ja, bjuda är väl fel ord här. För en liten, acceptabel summa i månaden får man tillgång till deras stora katalog över det som får våra ögon att njuta.

Men det är något som jag har bekymrat mig för.
Det har med tv-spelsmusik att göra. Jag återkommer till ämnet sen, men först ska jag berätta hur jag kom på att tänka på det här.

Tv-spelsmusik har blivit större och större. Från simpla ljudtoner under NES tid till pampiga orkestermelodier i till exempel Bloodborne har spelens musik utvecklas men ändå finns den där kärnmagin kvar som fick mig intresserad när jag var barn.
Jag har varit intresserad av spelmusik nästan lika länge som jag varit intresserad av filmers musik.
Det finns rätt mycket filmmusik på Spotify, men hur är det med tv-spelsmusik?

Det är rätt sällsynt.

Jag ställde frågan på Twitter om det finns originalmusik ifrån tv-spelen på Spotify och jag fick ganska många intressanta svar.
Här är några exempel på originalmusik som finns på Spotify:

  • Mass Effect-trilogin
  • Red Dead Redemption
  • Child Of Light
  • Halo
  • The Last Of Us
  • The Witcher 3
  • Dragon Age
  • Dying Light

Så det finns tv-spelsmusik på streamningtjänster som Spotify, men det är fortfarande väldigt få. Det finns massvis med covers av klassiska melodier från till exempel Super Mario Bros eller Mega Man, men inte en enda originalmelodi från de allra största klassikerna ifrån stora spelföretag.
Nintendo, jag tittar på er. Som ett exempel.

Jag tar detta i en annan riktning. Nyligen bestämde The Beatles att lägga upp sitt enorma arkiv med musik på Spotify, trots att de har varit emot det länge. Innan dess har AC/DC, Metallica och Led Zeppelin gjort detsamma. Jämfört med Taylor Swift, som har dragit sig ur Spotify, så har dessa legender inget att förlora på detta. Taylor Swift är ung och har inte haft den stora erfarenheten som Mick Jagger eller Paul McCartney hade, så jag kan förstå att hon tycker att hon får för lite betalt av Spotify. Men så är det 2016. Cd-skivan är mer eller mindre inkopplad med respirator och det är en tidsfråga innan någon stänger av strömmen för gott.

Därför är streamningtjänster framtiden. Det är så lättillgängligt att streama musik och om The Beatles kan hoppa på tåget, så varför kan inte Nintendo eller andra stora spelföretag göra det samma?
Om de får några ören per spelad spelmelodi så förlorar de inget på det heller.
Nintendo, Capcom, Konami, Square Enix och många andra har tjänat miljoner/miljarder dollar i årtionden så jag förstår inte riktigt vad problemet skulle vara att kunna låta folk streama originalmusik. Bioware och Naughty Dog verkar fatta detta.

Legend Of Zelda: Ocarina Of Time har ett av tidernas mest kompletta och vackraste soundtracks.

Legend Of Zelda: Ocarina Of Time har ett av tidernas mest kompletta och vackraste soundtracks. Tänka sig att gå på promenad längs en fin skogsväg samtidigt som man hör på tonerna av ”Lost Woods” eller titelmusiken via Spotify.

Hur kom jag på att tänka på det här? Jo, jag kikade på SVT2 när de hade en kväll som handlade om tv-spelsmusik och efter Score, konserten med orkester som spelade tv-spelsmusik så var det som slog mig. Tv-spel har blivit större än någonsin. Såpass stort att Sveriges Television har en helkväll som ägnar sig åt tv-spel och musik. Intresset för spelmusiken är större än vad man tror. Spelklassiker ägnar sig åt spelmusik. Det går givetvis att lyssna på spelmusik via Youtube men det är inte riktigt samma sak som att lyssna på skiva.
Eller en äkta streamningtjänst för musik. Då vore det ju självklart att spelmusik ska vara vanligt och lättillgängligt.

Att jag ständigt nämner Nintendo i det här inlägget är för att deras stränga policy är faktiskt löjligt. Se det här som en möjlighet att kunna tjäna pengar men också hänga med i tiden. Det är faktiskt dyrt att köpa originalsoundtracks från Japan och importera dem. Men visst, det är en skön känsla att äga till exempelvis Final Fantasy IX soundtrack på CD. Men det börjar bli svårt och dyrt att hitta skivor.

Så då ställer jag er spelskapare en fråga:
När ska ni börja bli moderna och börja streama tv-spelsmusik via tjänster som Spotify?
Jag menar, kom igen nu.
Vi som lyssnare får lyssna på underbar spelmusik från till exempel Super Mario Galaxy, Bayonetta eller Bioshock Infinite och ni som spelskapare kan till och med tjäna på detta.
Tiden är inne. Släpp er envisa inställning och häng med i tiden.
Spelskapare, börja streama era tv-spels originalmusik.

Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

picture-jeff-rowland-station-rain-rain-two-meeting-man-woman-people-umbrellas-car-train

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

trees_autumn_rain_roads_maple_leaf_season_1600x900_wallpaper_Wallpaper_1920x1080_www.wallpaperswa.com

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

nbm

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Jerrys årskrönika 2014.

Då så, mina läsare. År 2014 är till ända och 2015 rullar ut sin röda matta. Det har varit ett intressant år. Jag tänker i det här inlägget skriva om mitt år 2014 och om mina upplevelser. Under inläggets gång tänker jag lägga upp delar av en sorts årslista. Årslistan fungerar som Oscarsgalan där jag utser årets film, årets spel, årets tv-serie till exempel. Men också andra udda utnämningar. För övrigt så är det mest inlevelser om mitt 2014 som gäller. Då kör vi. Förresten, varning för spoilers!

Årets fotobomb: Det stod Benedict Cumberbatch för när han fotobombade U2 vid Oscarsgalan.

Årets remix: Mega Man 2-titeltemat i Super Smash Bros for Wii U.

Årets tredje bästa film: Maleficent.

Årets rötägg/rövhål: Lizard Squad för sina jobbiga DDos-attacker på PSN, XBOX Live, Swedbank och Telia.

Årets konsert: Lady Gaga i Globen den 30 september 2014.

Årets ”vill ha uppmärksamhet”: Kim Kardashian. Så fort rampljuset dras ifrån henne vill hon ha den åter igen.

Årets nej: Neverland, som ligger bakom Rune Factory, läggs ner.

Årets roligaste: Drax i Guardians Of The Galaxy.

Årets tredje bästa spel: Super Smash Bros for Wii U.

Årets boss: Executioner’s Chariot från Dark Souls II.

Jag har lärt mig under året att använda mina Polychromospennor mer och mer. Jag har inte tecknat så många teckningar som de föregående åren men nu har jag lärt mig att ta mig god tid åt den bild jag tecknar. Under året har jag studerat andra konstnärer på Instagram och lärt mig väldigt mycket. En stor fördel med Polychromospennor är att de är väldigt bra att få till mörkare effekter med. Min personliga favorit är att fylla i ansikten. Det har varit en hel del porträtt i år, och ett par av dom är mina mest framgångsrika teckningar någonsin. Jag tecknade av ett porträtt av cosplayartisten Yaha Han och vilken respons jag fick av henne på Twitter.

Att få en retweet och en kommentar från Yaha Han själv var verkligen en positiv överraskning!

Yaha Hans respons för mitt porträtt av henne var minst sagt positivt. Jag fick dessutom en retweet av henne på Twitter. Att få en sån respons av en person man beundrar är underbart!

Mitt porträtt av Yaha Han.

Mitt porträtt av Yaha Han.

Men trots att Yaha Hans bild fick sån stor respons, så var det ett annat porträtt som skulle väcka mer uppståndelse. Jag fick äran (efter att ha frågat) att teckna ett dubbelporträtt av de fantastiska Harp Twins (Camille och Kennerly). Det blev ett av de svåraste projekt jag någonsin gjort, men det var riktigt kul att få teckna de charmiga tvillingarna. När jag blev klar så visade jag upp den för dom via mail och de blev jätteglada. De frågade mig om de fick lägga upp bilden på deras Facebook-sida, och det fick de självklart! Jag hade ingen som helst aning om hur stor respons den bilden skulle få. Det blev minst sagt monstruöst stort – nästan 900 likes på Fejjan! Jag blev så rörd när deras fans skrev så fina saker och varje gång när Camille och Kennerly nämnde att de gillar den bilden så värmde det mitt hjärta. Helt otroligt!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly - direkt frånd eras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly – direkt från deras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Jag fick också till min 200:e teckning sedan min återkomst till tecknandet för tre år sen (efter tio års uppehåll) och det blev en fanart av Rosalina som åker på N64 Rainbow Road från Mario Kart 8.Jag har alltid gillat att arbeta med detaljer, och ju mer detaljer det finns, desto roligare är det att teckna! Det har varit ett kul år med mina teckningsegenskaper. Har jag någon favoritteckning för i år? Det skulle vara Super Mario 3D World-hjältarna eller Nicole Kidman-porträttet då. De känner jag mig mest stolt över i år. Även The Evil Within-bilden blev väldigt lyckad. Nästa år så ska jag lära mig mycket mer att teckna hår, för det känner jag är min absoluta svaghet. Och klädveck.

Nicole Kidman.

Nicole Kidman.

 

Årets sämsta spel: Flappin’ Bird.

Årets nykomling i Super Smash Bros: Lucina.

Årets chock: Beths död i The Walking Dead.

Årets teaser: Star Wars Episode VII – The Force Awakens.

Årets äntligen: Zelda spelbar i ett Zelda-spel fast Hyrule Warriors är en spinoff.

Årets tredje bästa låt: Echo – Outrigger.

Årets girigaste: Spelbolaget King, som vill ha ensamrätt för orden ”Candy” och ”Saga”.

Årets snällaste: Musikhjälpen.

Årets elakaste: Gamergate.

 

När det gäller film i år, så har jag mest kikat på filmer jag missat de närmaste åren eftersom jag har inte sett så värst många av årets filmer. Därför kommer det här inlägget handla mest om de filmer som inte har kommit i år. Jag har äntligen insett varför The Conjuring är en så bra skräckfilm, för den är så väldigt väl tajmad och riktigt läskig. Klart den bästa skräckfilmen sedan nyinspelningen av Dawn Of The Dead. Ska försöka ta mig an prequelen Annabelle år 2015. Jag har skrattat så att jag grinade åt Tucker Dale & Evil. Fruktansvärt sjuk på riktigt.

Trots jag har missat storfilmer som Interstellar, Hobbit: Femhäraslaget och Teenage Mutant Ninja Turtles så har jag ändå lyckat frossa i mig Guardians Of The Galaxy, återvänt till syndens stad i Sin City: A Dame To Kill For, beundrat Angelina Jolies horn i Maleficent och följt flyende ungdomar i en labyrint i The Maze Runner. Den förlängda versionen av Hobbit: Smaugs Ödemark är mycket bättre än originalet. Annars har det varit ett svagt filmår för min del. Har mest bara kikat på filmnyheter, och har följt varje nyhet om Star Wars Episode VII, Jurassic World och för all del Friday The 13th (som är den mest efterlängtade filmen för mig år 2015 vilket jag nämnde i min podcast)

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

 

Årets retrokick: N64 Rainbow Road i Mario Kart 8.

Årets Oscarvinnare: Cate Blanchett för bästa kvinnliga huvuroll i Blue Jasmine.

Årets konsol: Wii U.

Årets mest saknade: Robin Williams.

Årets näst bästa spelsoundtrackspår: Cloudtop Cruise i Mario Kart 8.

Årets drake: Ancient Dragon i Dark Souls II.

Årets mest känslosamma: Telletales The Walking Dead: Season Two.

 

Däremot har det varit en hel del tv och det finns två episka serier jag har följt under året. Game Of Thrones och The Walking Dead har övertygat även i år men det har varit barbariska säsonger/halvsäsonger år 2014. Mycket död, blod och spänning har uppstått. Jag var så rädd att Tyrion Lannister skulle ryka i Game Of Thrones, men som tur vände lyckan för honom i slutet av säsong fyra. Jag blev skitledsen för att Beth dog i midseason-finalavsnittet ”Coda” i The Walking Dead. Hon hade växt som karaktär, lavinartat. Fast jag hade fått reda i förväg att hon skulle dö på grund av AMC’s Facebooksidas blunder. (de la upp ett foto där Daryl bär Beths döda kropp på Instagram och Facebook innan avsnittet ens visades på västkusten) Men så är det med karaktärer man lär tycka om – de ryker väldigt fort ifrån en serie. Precis så hände med Beth, men också för Oberyn Martell i Game Of Thrones. När han tappert ville ställa upp som Tyrion Lannisters krigare under rättegången så vann folks respekt direkt. Han kämpade och slog ner den kolossala The Mountain. Det såg ut som att Oberyn skulle vinna men The Mountain krossade skallen på ”The Viper”. Grotesk scen som också blev ett nederlag för Tyrion. Jävligt orättvist, men så lyder Game Of Thrones och The Walking Deads lagar. The Hound blev också en bättre karaktär och scenerna med Arya Stark har varit underhållande. Nu blev jag plötsligt sugen på kyckling. Efter förlusten mot Brienne så lämnades The Hound på plätten där för att dö. Hur det går sedan får man vänta på tills våren/sommaren 2015.

Åter tillbaks till Beth Greene. Hon växte rejält när hennes vänskap med Daryl Dixon blev starkare. Plötsligt var hon från början en sisådär person till en som man faktiskt bryr sig om. Det kändes så jävla snopet och rent sagt chockerande när hon blev skjuten igenom sin skalle. Så orättvist. Jag blev nästan lika ledsen som när hennes farsa Hersel blev halshuggen av den jävla Guvernören förra året. Jag kommer absolut att följa The Walking Dead men Beth Greene kommer att bli saknad. Emily Kinney lyser i sin roll som Beth och jag kommer att sakna hennes ansikte i den omtyckta tv-serien. Förresten, visste ni att hon är sångerska också? Hon sjöng ju så änglalikt i The Walking Dead, och hennes musik är inte fy skam heller. Ren, änglalik countryliknande musikalisk värme utlovas.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

 

Årets tv-seriekaraktär: Beth Greene i The Walking Dead.

Årets område: Dragon Shrine i Dark Souls II. Vilken utsikt!

Årets nyutgivning: Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

Årets gästuppträdande: Link i Mario Kart 8.

Årets klantarslen: Walking Deads Facebooksida som avslöjade Beths död för tidigt.

Årets näst bästa låt: Freak – Molly Sandén.

Årets näst bästa film: Robocop. (remake)

Årets näst bästa spel: Mario Kart 8.

 

Min blogg har genomgått några ändringar under 2014. Det första jag gjorde var att byta namn på den. Jag tyckte att ”Sätrapôjk” var inte helt rätt namn längre, eftersom jag är snart 35 år gammal. Genast tänkte jag på Man Of Steel, som var en av år 2013s bästa filmer. Titeln var så cool. Jag bestämde mig för att byta till ”Man Of Svensätra” istället. Det namnet känns mer rätt och mer jag. Sätrapôjk är död. Länge leve Man Of Svensätra!

En nyhet i min blogg år 2014 var att jag drog igång min egen podcast; Mest Dyngprat. I det programmet så diskuterar jag om mina intressen som är musik, spel, tv och film. I ett par program har jag haft med ett par gäster, men annars har jag pratat solo. Jag hade ingen som helst aning om att det skulle vara så roligt att pyssla med en egen podcast, men det är också rätt svårt. I alla fall de gånger jag pratat själv. Jag är så självkritisk och pedant, så att det blev ett par omtagningar. Men värst är redigeringen. Det blev lättare när jag pratade med Robert och Oskar när de var gäster. I varje program så är det ett särskilt tema, och så här långt har jag publicerat sex program. Nästa år ska det bli fler, och förhoppningsvis med fler gäster. Jag hade först tänkt prata i ett podcastavsnitt om det här inlägget men det är så mycket information så jag väljer att skriva om det istället.

Årets podcast: Det Måste Spelas!

Årets spelblogg: Svampriket.

Årets hejdå: Breaking Bad, True Blood, Mad Men.

Årets vinnare: Conchita Wurst.

Årets sämsta film: Nurse.

Årets råaste: När Oberyns skalle krossas av The Mountain i Game Of Thrones.

Jag återvände till Twitter efter ett års uppehåll, och bytte även namn där från Sätrapôjk till Man Of Svensätra. Det roligaste var att såpass många som följde mig tidigare började följa mig igen. Jag hade saknat att diskutera spel, film och musik med andra som har samma intressen med en själv.

Det har varit en hel del musik år 2014. Melodifestivalen härjade under februari och mars och det var väldigt många skitlåtar med denna gång. Många så kallade fjortisfavoriter som glidit in på bananskal till finalen. Jag personligen blev sur för att Outtrigger fick möta Helena Paparizou i Andra Chansen för deras sånger var bäst och förtjänade att komma till final båda två. Paparizou segrade. Sanna Nielsen vann med ”Undo” med väldigt liten marginal mot Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothin'” – som i mitt tycke var finalens bästa sång. Men det var roligt för Sanna att äntligen vinna eftersom hon har varit med så många gånger men aldrig tidigare lyckats vinna. Hon blev tappert trea i Eurovisionfinalen! Hon förlorade mot de två bästa bidragen – tvåan The Common Linnets från Holland med sin vackra ”Calm Before The Storm” och vinnaren Conchita Wurst från Österike med ”Rise Of The Phoenix”. Conchita blev väldigt omnämnd innan tävlingen eftersom hen uppträdde i klänning, kvinnlig makeup och skägg. Dragshowartisten blev både omtyckt och hatad efter finalen, men en sak är väldigt glasklart. Conchita Wurst var en av de mest färgstarka personerna år 2014.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Jag och min sambo drog iväg till Stockholm i slutet av september för att se Lady Gaga uppträda i Globen. Globen var nästan fullsatt och vi fick vänta i två timmar när vi väl kom in och satte oss. Men väntan var värd det. Lady Gaga gav allt och bjöd på hit efter hit efter hit! Sångerna var minst lika färgstarka som hennes otroliga klädsel. När blommorna/svamparna växte på scenen när hon sjöng ”Venus” visste jag att det här var en konsert utöver det tidigare har sett. Vilken magisk kväll.

Jag tycker om att skriva topplistor, och jag tog tag i pennan och skrev en topplista med mina 60 favoritartister genom tiderna och med en liten motivering. Under hela oktober var det endast musikbaserade inlägg i min blogg. Gissa om jag blev förvånad att det var så många som följde med nedräkning till nummer ett? Till slut nådde jag slutstationen och artisten som segrade var Hank Williams. Jag kommer att göra en sån lista igen år 2015, fast med filmer nästa gång. Det har jag gått och grunnat på ett bra tag. Tiden är nog lagom för det.

Årets trailer: Guardians Of The Galaxy.

Årets DLC: Legend Of Zelda-paketet i Mario Kart 8.

Årets vapen: Alla svärd i Dark Souls II.

Årets skit: Paradise Hotel och Big Brother. Jämnt skägg.

Årets ”yes-ögonblick”: Den vidrige Joffreys död i Game Of Thrones.

Årets manliga skådis: Norman Reedus som Daryl Dixon i The Walking Dead.

Årets kvinnliga skådis: Emily Kinney som Beth Greene i The Walking Dead.

Årets låt: Stay Gold – First Aid Kit.

Jag inledde spelåret 2014 med att fortsätta med Tales Of Xillia och det tog många speltimmar att klara av det. Men det var en underbar resa med Maxwell, Jude, Leia och alla andra. Jag älskar RPG. Det blev också en del spelande med Legend Of Zelda : A Link Between Worlds. En ren och skär återkomst till mitt favorit-Hyrule som var ifrån A Link To The Past. Nintendo bevisade att de kan fortsätta att göra magiska 2D-spel.
Men hur var egentligen det nya ifrån spelåret 2014? Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så aktiv med många nya spel för i år eftersom jag inte äger Playstation 4 eller XBOX One. Så där har jag missat massor. Dessutom verkar Sony ha sagt hejdå till Playstation 3 för gott.
När jag inte har haft något annat att spela så har jag fortsatt med Final Fantasy XIII – som jag har inte klarat än fast jag ägt spelet i fyra år. Under julhelgen har jag tagit mig an det igen efter ett uppehåll sedan mars. Det är inte det bästa Final Fantasy-spelet jag spelat, det är väldigt mediokert. Men jag vill ändå klara av det. Dessutom gillar jag Vanille. Ett mål jag har år 2015 är att en gång för alla klara av Final Fantasy XIII. Sen kommer jag aldrig att spela det igen.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Men ett spel jag frossat i mig ordentligt i år är Dark Souls II. Föregångaren missade jag så jag ville testa detta. Inget annat spel har fått mig att svära som inihelvetes mycket för att man dör så lätt i Dark Souls II. Det är brutalt svårt. Ändå älskar jag det spelet. Det tog mig minst 50 speltimmar att klara av. Awesome spel indeed. Praise The Sun!
Jag skaffade mig ett Wii U för jag ville så gärna ha Mario Kart 8. Nintendo förstår det här med spelglädje eftersom Mario Kart 8 är så jävla roligt. Jag är så imponerad av Wii U’s enkelhet och fina Miiverse, och det känns som att Nintendo har ryckt upp sig med allt som de gjorde fel med Wii. Wii är en bra konsol och det finns bra spel till den. Men jag tror att Wii U kommer att bli ännu bättre. Jag laddade ned NES Remix 1 och fick testa utmaningar ifrån klassiska spel som Donkey Kong, Legend Of Zelda och Super Mario Bros. Väldigt skojigt och utmanande på samma gång. Jag ska försöka att få tag på NES Remix 2 för mer utmaningar. Nintendo gjorde en skitbra grej för de som köpte Mario Kart 8 vid lanseringsdagen – man fick en kod som man fick registrera på Nintendo Shop och man fick ladda ned ett gratis spel! Titlar som Pikmin 3, Legend Of Zelda: The Wind Waker HD och Nintendoland var alla lockande, men jag valde att ladda ner New Super Mario Bros U. New Super Mario Bros U är ett bättre spel än New Super Mario Bros Wii, som i sin tur var riktigt roligt. Jag testade spelet på Gamex för några år sen och tyckte redan då att det var riktigt roligt. Plattformsperfektion indeed.

Detta med nedladdningskoden var ett snilledrag av Nintendo, och med största sannolikhet var det för att få sålt på fler Wii U-konsoler eftersom den konsolen har haft en knackig start. Ett av de största bekymren är att tredjepartsstödet är väldigt lågt och företag som EA, Ubisoft (för tillfället), och Dice väljer att vända Nintendo ryggen. Så därför är ju Nintendo tvungna att satsa hårt och producera spel i ett högre tempo. Men nu har Wii U-försäljningen ökat rejält, tack vare magnifika Mario Kart 8 och hett efterlängtade Super Smash Bros for Wii U. Jag hoppas att Nintendo satsar på fler såna här koder längre fram.

Årets filmsoundtrack: Guardians Of The Galaxy.

Årets mysigaste: Bamse Och Tjuvstaden.

Årets ”vill ha”: Den svarta kortleken från Sin City: A Dame To Kill For.

Årets affär: Microsoft köper Mojang.

Årets mest spelade spel: Dark Souls II.

Årets modedrottning: Zelda i Hyrule Warriors.

Årets modigaste: Arya Stark i Game Of Thrones.

Årets starkaste: Clementine i Telltales The Walking Dead: Season Two.

Årets replik: ”I Am Groot”, från Guardians Of The Galaxy.

 Under hösten har jag kickat röv ordentligt med Hyrules hjältar (och fiender!) i Hyrule Warriors. Jag var mest glad för att man äntligen kunde styra prinsessan Zelda och hon är klart en av de bästa karaktärerna i hela spelet, tillsammans med Impa och Sheik. Hyrule Warriors är ett trevligt onsdagskvällsnöje. Adventure Mode rekommenderas.

Sen kom då mastodontspelet många har väntat på: Super Smash Bros for Wii U. Jag sket i Nintendo 3DS-spelet och satsade på denna brakfest. Den meningen var dåligt formulerad, och det ber jag om ursäkt för. Jag har en stor känsla att man kommer att pyssla med Super Smash Bros for Wii U väldigt länge för det är så stort och riktigt underhållande. Dessutom är det otroligt snyggt.

Sen har inte spelåret bjudit på så mycket. Eller, det har det ju. Fast man har ju hållit hårt i plånboken i år. Jag har missat otroligt många spel år 2014 som jag velat spela – kanske jag får en chans år 2015. Bayonetta 2 ser svinläckert ut för jag älskar originalet. The Evil Within fick svag respons men ändå vill jag prova det. Det prissänks snart tror jag. Tales Of Xillia 2 bör nog provas år 2015. Jag blev så otroligt besviken att Rune Factory 4 inte skulle komma till Europa, för dessutom las spelutvecklaren Neverland ner. Fan, för Rune Factory 4 var ju spelet jag längtade efter mest år 2014. Men så skulle spelet ändå komma till Europa – via Nintendo Eshop. Inte i fysisk form – men ändå. Det kom ju. Längre fram år 2015 så ska jag ha det spelet! Men så kom ju många av de stora spelen till Playstation 4 och XBOX One – och de har jag ju inte. Alien Isolation, Destiny, nyutgåvan av Grand Theft Auto V, Dragon Age Inquistion och så vidare. Det lär tyvärr dröja tills jag äger någon av de nya generationens konsoler – men jag har ju tur att jag äger ett Wii U. Nu tror jag lyckan vänder för Nintendo. Legend Of Zelda for Wii U är ju på ingående!

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Vidrigast år 2014 är tveklöst det jävla Gamergate. Gamerkvinnor mordhotas, kränks och får sina liv inträngda av rena psykopater. Varför? För att de är kvinnor. Många män har fortfarande bilden av kvinnan att ”de ska stå vid spisen och laga mat” men inte låter de göra det som de tycker är kul. Kvinnor ska inte spela spel tycker de. Synnerligen inte spel som Call Of Duty, Resident Evil eller ens Legend Of Zelda. Vilken jävla korkad syn. Det är klart de ska få spela det de tycker är kul. Jag har haft skitkul när jag spelat Mario Kart 8 online med både kvinnor och män. Och det är ju huvudsaken? Spel ska vara kul! År 2015 så önskar jag att Gamergate ska få en stor gravsten som luktar svavel, ammoniak och ruttet kött.

Årets gamer: Fenjima Manrique.

Årets country: Emily Kinney.

Årets cameo: Howard The Duck i Guardians Of The Galaxy.

Årets besvikelse: Sin City: A Dame To Kill For.

Årets hämnare: Tyrion Lannister i Game Of Thrones.

Årets spelsoundtrackspår: Shy Guy Falls i Mario Kart 8.

Årets ”faaan-situation”: När Outtrigger förlorade mot Helena Paparizou i Andra Chansen.

Årets filmkaraktär: Groot i Guardians Of The Galaxy.

Årets spelkaraktär: Clementine i Telletales The Walking Dead: Season Two.

Årets tv-serie: The Walking Dead.

Årets film: Guardians Of The Galaxy.

Årets spel: Dark Souls II.

Årets film.

Årets film.

Årets tv-serie.

Årets tv-serie.

Årets spel.

Årets spel.

Det har varit ett sisådär år 2014, men jag tror att år 2015 kommer att bli riktigt bra. Jag ska ta tag i det jag har missat och hinna ikapp till mer aktuella. Skörda min skämshög. Se igenom filmer. Bli ännu bättre att teckna. Spela in mer podcasts. Gärna med fler gäster.

Jag vill önska er alla ett riktigt gott och awesome år 2015! Nu kör vi med gaspedalen i botten!

Jag tänker ge Ben Affleck en chans för hans roll som Batman.

batman_vs_superman

Nyheten att Warner Bros bekräftat skådespelaren Ben Affleck som Gothams mörke riddare, Batman, i Man Of Steels uppföljare slog ned som en blixt från klar himmel. Jag läste den nyheten på IGN’s Facebooksida imorse, där jag också upptäckte Twitterföljares reaktioner. De flesta var riktigt negativa över nyheten, och glåporden mot Affleck var inte värst trevliga.

Men handen på hjärtat, varför denna löjliga kritik?

Ben Affleck i skägg!

Ben Affleck i skägg!

Okej, de gamla filmerna som Affleck spelat i är inga höjdare. Gigli till exempel. Huga. Det är många ”pojkspolingar” under 1990-talet upp till 2000-talet som medverkat i för många dåliga filmer men idag blivit riktigt bra och mogna skådisar. Enda undantaget är Matt Damon som gjort riktigt bra filmer rätt igenom, till och med innan rollen som Jason Bourne. Leonardo DiCaprio avskydde jag i början, förutom rollen som Johnny Depps bror i Gilbert Grape. Hans filmer spydde jag galla på, men under sent 2000-tal har han mognat på allvar. Det märks i The Departed, Shutter Island och i mästerverket Django Unchained.

Jag tror att många skriker negativa saker för att många vill ha Christian Bale kvar som Batman efter den framgångsrika The Dark Knight-trilogin. Tveklöst är Bale den bäste Batman någonsin men jag är glad att han slutade när han låg på topp. Det finns många skådisar som borde göra samma sak för även de passar bra som en karaktär så blir det tröttsamt till slut. Ta Robert Englund som Freddy Krueger till exempel. Åtta gånger har han spelat denna skräckikon på vita duken, plus i en tv-serie. De sista filmerna började fansen att tröttna. Han fick en värdig final i Freddy vs Jason och efter det sa Englund stopp för han orkade inte spela Freddy längre.

Johnny Depps megaikon Jack Sparrow är också ett bra exempel. Tveklöst har Depp gestaltat en magnifik pirat som värmt mångas hjärtan med sin humor. Men fyra filmer får faktiskt räcka, det är till och med en film för mycket. En femte är under inspelning och visst, jag tänker se den femte Pirates Of The Caribbiean. Men Depp, lägg ifrån dig piratkläderna och låt Jack Sparrow vara den ikon du skapat i fyra filmer. För många fler filmer förstör karaktären.

Christian Bale slutade med att spela Batman när han låg på topp. Ett klokt beslut som tyvärr många inte tar efter.

Christian Bale slutade med att spela Batman när han låg på topp. Ett klokt beslut som tyvärr många inte tar efter.

Det finns en likhet mellan filmikonerna James Bond, Jason Voorhees och Batman. Alla tre har spelats av många olika skådisar och med olika resultat, men variation förnöjer. Daniel Craig är den bäste Bond sedan Roger Moores tid, Derek Mears är den bästa Jason sedan de fyra första filmerna på 1980-talet och Bale tvättade bort George Clooneys hemska version av Batman.

Vad många fans till Batman verkar ha glömt eftersom de är så arga för Warner Bros beslut är detta: Ben Affleck har blivit mogen och en riktigt bättre skådis – och filmregissör. Nu ska han inte regissera den nya Man Of Steel visserligen, men han har ju regisserat The Town och den Oscarbelönade (för bästa film) Argo som jag tyckte var riktigt bra.

Det är naturligt att reagera negativt eftersom man ersatt en älskad karaktär med en ny skådis. Jag läste någonstans att fans reagerade likadant när Heath Ledger utannonserats för rollen som Jokern i The Dark Knight. Se hur resultatet blev.

Vad jag vill säga är att man inte ska bedöma boken efter dess omslag. Jag är beredd att ge Ben Affleck en rejäl chans som Batman i den nya Man Of Steel-filmen, för jag tror det här är en roll han behöver. Det är stor skillnad på honom nu än för tio år sedan. Jag tycker Warner Bros gjort ett bra beslut.

Där steg plötsligt peppen rejält. Stiger peppen för dig också? Eller blir detta ett platt fall tror du?

Nu lägger jag ned Twitter för gott.

Twitter är en kul sida där man skriver sina åsikter, med få tecken. Rätt praktiskt på ett sätt men opraktiskt också.

Förra året slutade jag med Twitter eftersom jag hade så mycket saker att göra – att jag inte skulle hinna med sidan. Men jag kom tillbaks för jag saknade de härliga debatterna om tv-spel, film eller till viss del politik.

Men de senaste månaderna har jag känt att det blivit tråkigare. De flesta jag skrivit till ser jag knappt eftersom de är rätt upptagna med annat. Vilket jag är glad för deras skull för alla behöver klättra upp på stegen. Jag började bli uttråkad efter december, efter min adventskalender. Den känslan påminde om att städa upp efter en vild fest.

Jag har faktiskt rätt mycket att göra nu med, dels är min blogg större än någonsin. Dels har jag ju kontakter på Facebook och Instagram. Jag provade att trappa ned på twittrandet eftersom jag tyckte att jag mest twittrade en massa onödig skit. Det gjorde till och med mig uttråkad.

Få visste om detta, men för några dagar satte jag en gravsten på mitt Twitter-konto. Nu har jag fått nog. Alla jävla spambotar. Upprepningar av Twitter-skämt som visades för några veckor sedan. Nu finns det spambotar på Instagram också och Facebook har sina dåliga sidor. Men jag har mer kontakter på de två sidorna än på Twitter. Därför offrar jag den blå kanariefågeln. Ja, jag har sagt att jag ska lämna Twitter för ett år sen. Men den här gången är det permanent. Jag kommer inte tillbaka dit. Aldrig.

Jag kommer att sakna några av de kontakter jag hade på Twitter, men jag är glad att några finns kvar på Instagram och Facebook.

Twitterfågeln i mosaik.

Nu kanske ni vet vad teckningen ”Cutting The Strings” betyder.

”Hörru, du är ju en tjej!” ”Haha, du fick stryk av en tjej i tv-spel!” Genusidioti.

Jämställdhet. Det är ett ord jag gillar. Att det ska vara lika för alla och att det ska vara rättvist.

Inga illa bemötanden, utan att det ska vara normalt för alla.

Men det uppstår ändå förnedringar, och i det här fallet kvinnor som spelar tv-spel.

Twittermed1 Twittermed2Jag läste Angelica Norgrens tweets om att kvinnor blir påpekade eller anmärka – till och med som ett skämt – att de spelar tv-spel.

Hon fick mycket medhåll för sina tweets, och det får hon av mig också.

Jag begriper inte varför det ska påpekas att det är en kvinna man ska spela med. Jag tycker för det första att det är mycket trevligt att kvinnor spelar. De är minst lika bra som män att spela spel.

Visst, det är mer män som spelar, men det kommer mer och mer kvinnor som greppar tag i en handkontroll och spelar tunga FPS-shooters, rollspel eller Mario Kart. Till exempel.
Mer kvinnor är med och skapar spel idag, dessutom finns det ju kvinnliga reportrar när det gäller e-sport. Det är ju jättebra!

Sen finns det ju ett påstående jag stör mig på, och det tror jag många (främst kvinnor) håller med mig om.
Hur många killar har fått höra kommentaren ”haha, du förlorade mot en tjej”?
Vad fan spelar det för roll om personen man spelar en match i beat em’up-spel har bröst och vagina?
Den kommentaren är egentligen menat som en förolämpning mot killen som förlorade men jag tycker att det är en förolämpning mot kvinnan.

Jag har förlorat många gånger mot kvinnor i tv-spel, min sambo spöar mig i Mario Kart Wii jämt.
Syster Lana har dängt mig i olika Mario-spel, Goldeneye 007 och Diddy Kong Racing.
Jag har spelat Resident Evil 5 med Xareena, och jag når inte upp till hennes expertis. Men huvudsaken är ju att man har roligt och trevligt när man spelar! Det är inte en kuk/fitta-debatt. Snälla, killar – radera den förnedrande kommentaren för gott.

Nu är jag rätt säker på att jag får mycket skit av spelkillar för det här inlägget. Men det här är inte en pik mot er.
Det här är ett inlägg om att man ska ha kul när man spelar och att man inte ska tänka på personen man spelar har en kuk. Eller fitta.
Tänk så här; ”åh, det ska bli roligt att spela mot denna person!”

Teckning: Steven Seagal.

Nu har jag följt ett önskemål på Twitter, nämligen en teckning på actionskådisen Steven Seagal.

Den här bilden har många skuggnivåer, så det krävdes en del tålamod – och grå färg. Jag älskar att skugga och leka med nyanser så det här var en kul teckning att göra.

Det enda jag inte är nöjd med alls är handen. Den kändes felplacerad och konstig, men jag lät den ändå vara kvar.

Säsong 2! Sätrapôjks 10 frågor till Ina!

Ja, då var det dags för säsong två av ”Sätrapôjks 10 frågor”! Nya, spännande intervjuer med fantastiska gamers kommer jag att erbjuda er.

Jag börjar med en tjej som är så ärlig att jag respekterar henne för fullt. Det är Ina! @OhNoSpyware på Twitter.

Ina är en kvinnlig gamer som inte är rädd att säga vad hon tycker. Hennes meriter är bland annat Spelberget och New Game +. Hon är aktiv på Twitter och är mycket respekterad av många, inklusive mig.

Här är intervjun!

1. Beskriv dig själv som gamer.

Oj! Börjar direkt med jobbigaste frågan av alla 😛 Jag som hatar att beskriva mig själv på alla sätt och vis 😀 Jag tycker att svaren nedan förklarar mig rätt så bra. Lite av en allätande moddare som är lite ”efter”, men mer om det nedan alltså 😛
Jag lever lite efter ”Ignorance is bliss” och vill helst inte recensera spel för att det ofta går ut på att detaljstudera fel och brister (bland mycket annat). Jag spelar och känner inte efter så mycket. Det blir bara som det blir. Ibland griper spel tag i mig som tusan, ibland inte, och det spelar inte så stor roll. Bara jag får ut någonting av det. Jag är extremt nyfiken på hur spel är och var förr, men gillar inte riktigt retro annat än typ CRPGn. Blir rastlös av många spel. Duger det? 😀

2. Hur kommer det sig att Mass Effect-serien är så populär?

Det finns säkert många anledningar. Jag kan egentligen bara gissa, samt säga varför jag själv gillar den. Jag tycker att BioWare har lyckats förmedla känslor och skapa relationer på ett sätt som är rätt ovanligt. Det blir väldigt trovärdigt och ”mänskligt”. Jag känner mycket starkt för de NPCs som följer med min Shepard på äventyr. Jag tror det mest är relationerna och universumet som de målat upp som gör det så bra (för mig), även om spelmekaniken och andra saker säkert också lockar vissa.
Fast just nu är jag ju bara arg på BioWare och hatar Mass Effect, som många andra fans 😉

3. Den sexuella anspelningen på många kvinnliga spelkaraktärer, till exempel Ivy i Soul Calibur V, är väldigt vanlig. Hur kommer det sig att man måste anspela på sex? Vad är din åsikt angående detta störande ämne?

Well, ”sex säljer” som vi alla hört och sett. Se bara på de som alltid motsätter sig debatten, hur många som rusar in för att försvara sexifieringen. De är målgruppen och sex säljer. MEN! Det vore ju trevligt om företagen insåg att det skulle sälja MER om man fick ett val. Jag anser inte att vi måste utrota allt som är minsta ”sexigt”, avklätt eller liknande, men jag skulle vilja ha valet att själv välja bort det i just mitt exemplar av spelet. Jag gillar ju boobs, men inte överallt hela tiden. Ta Soul Calibur V som exempel – hur bra vore det inte om man som standardutseende hade påklädda, naturligt proportionerade fighters (män som kvinnor!), och att man sedan genom en meny får välja att man för tillfället minsann vill ha Ivy med jätteboobs och stringbikini och så blir det så tills man väljer att gå tillbaka till hur det var innan. Plus ett val för vad som nu kan tänkas vara motsvarigheten för de manliga karaktärerna 😛

4. Vilken känd tv-spelsfigur behöver en rejäl makeover och varför?

Kommer inte på någon som jag känner behöver en supermakeover (jag tycker snarare att de bara kan tas bort istället då ;D). Men jag kom på en karaktär som iaf behöver en ”liten” en – Lara Croft! Lara var en av de första karaktärer jag ”lärde känna” och jag tyckte att hon var supercool. En kvinna som kan klara sig helt själv i vildmarken. En person som inte behöver hjälp från någon och som är orädd och tuff. Hennes personlighet är ju hyfsat bra, men så är det ju det här med hennes utseende och hur hon framställs ”överallt”. Det gör vi om tycker jag. Vi ger henne Portal-Chells kropp och lite vettiga kläder för äventyrande så blir det nog finfint!

5. PC eller konsol? Varför?

Måste jag välja blir det lätt PC, även om jag älskar mina konsoler också. Först och främst handlar det om spelutbudet och kontroller (jag kan ju använda gamepad på PC, men sällan mus+tangentbord på konsol), men också om moddande. Jag är väldigt förtjust i just moddande. Att kunna tweaka ett spel så att det passar just mig, något som ett spel aldrig lär göra utan moddar då spelskapare gör spel för massan och inte bara för mig 😉 Det går, idag, inte att modda på konsoler på det sättet.

6. Vilken är den bästa kvinnliga spelkaraktären och varför?

Måste nog svara Commander Shepard. Iaf innan treans slut 😉 Hon är inte ett tomt blad, som andra västerländska rollspelskaraktärer ofta är (det senare är något jag egentligen föredrar!) utan en karaktär som trots spelarens små val ju har sin berättelse och sin ”egen” vilja. Med egna styrkor och svagheter. Shepard är ju inte automatiskt en kvinna, utan en karaktär som funkar precis likadant som både man och kvinna. Det är därför det blir så bra. Kvinnor och män är ju inte så himla olika! Men i spel är det ofta så att kvinnor ska vara de lite mer känslosamma, ofta kära i nån snubbe eller ha någon form av moderskänslor. Men speciellt ska de, hur starka de än tror att de är, alltid behöva räddas av en man någonstans under spelets gång 😛
Eller så ska de bara posera och visa upp sig en massa (som Lara Croft som utöver sånt faller in under karaktärer som funkar som vilket kön som helst också).
Shepard kan visa svagheter och känslor, och måste bli räddad av andra mer än en gång… men allt runt Shepard hanteras på ett sätt som känns så mycket mer mänskligt än många andra spel/karaktärer. Det är inte en kvinna i nöd som ska räddas av riddaren på den vita hingsten, utan en människa som behöver en väns hjälp.
En annan favorit är Jade från Beyond Good & Evil för att hon också känns som en mycket mänsklig karaktär.

7. Finns det något spel du spelat – men som du önskar att du inte har spelat?

Metroid Other M! Fyhelv… ja. Det var SÅ horribelt. Förstör bilden av Samus totalt. Hon går från att vara en självständig och tuff prisjägare till att bli en hjälplös liten flicka som exempelvis tar skada under en lång tid för att en man inte har gett henne tillåtelse att använda Varia Suit (eller ja, ”Varia Feature”). Och det är bara en av alla otroligt puckade saker som sker i detta spel.

8. Man stöter på massor av ögonblick man inte glömmer i första taget. Till exempel en viss scen, en bana eller en upplevelse. Har du något särskilt ögonblick, som rört dig inombords och som du aldrig kommer att glömma?

Första jag kommer att tänka på är min Journey-spelsession som jag bloggade om. http://ohnospyware.wordpress.com/2012/04/12/ett-inlagg-om-journey/
Ett annat minne är från Guild Wars. Jag hade impulsköpt spelet efter att ha stått och stirrat på lådan i en spelbutik efter skolan och det var mitt första möte med ”öppen” multiplayer (jag hade bara kört lan-grejs i Counter Strike och Age of Empires 2 innan). Jag hade inte kollat upp spelet på internet eller på nåt sätt letat mer info än det som stod på samlarutgåvan av spelet och visste alltså ingenting om hur spelet var uppbyggt eller liknande.
GW börjar med att man springer runt i ett område och gör uppdrag som vilket rollspel som helst (fast med möjlighet till multiplayer). Jag såg mig om och tänkte att ”oj, det här var en fin värld” osv. När jag nått en viss level och gjort en viss mängd uppdrag fick jag ett huvuduppdrag som jag glatt sprang och gjorde. Plötsligt hoppade jag framåt två år i tiden (i spelet, duh :D) och en helt ny värld öppnade sig. Jag kikade på kartan och fick nästan en chock. Jag trodde att den del jag spelat innan var hela spelet, men det visade sig vara en ytterst liten procent. Tutorialområdet helt enkelt. 😀 Jag spelade inte på flera månader efter det för det blev för svårt när jag inte hade nån koll på vad jag höll på med. När jag startade upp det senare blev det mitt favvospel. Så kan det gå.

9. Vilken är din favoritgenre inom spel?

Om man kollar på mina favoritspel så som Silent Hill, Guild Wars, Metal Gear Solid, Heroes of Might and Magic och så vidare, så ser man att jag gillar allt ifrån smygaction till strategi. Jag gillar inte sportspel men annars är jag ganska öppen när det kommer till genrer. Det finns dock en genre där spelen har större chans att charma mig än inom andra, nämligen rollspel. Speciellt den västerländska sorten. Så det får väl klassas som nån sorts favorit 🙂

10. Vad hoppas du kommer att hända inom spelvärlden inom fem år?

Valmöjligheterna jag pratade om i fråga 3, men utöver det är jag inte så himla brydd tror jag. Jag är en människa som inte ser fram emot spel (ett spel utantaget ;D Guild Wars 2!) eller knappt ens vet vilka som släpps inom ett år. Jag tänker helt enkelt inte så mycket på framtiden, det finns ju redan så mycket intressant här och nu.
Jag är lite ”efter” helt enkelt 😉 föredrar att fokusera på det som redan existerar. Oftast har det dessutom existerat en tid. Är sällan en day one-spelare. Eller ens year one ;D
Även om spelvärlden skulle gå åt helvete finns det tillräckligt mycket som verkar intressant redan nu att jag inte behöver köpa nåt nytt spel under hela mitt liv, egentligen 😛
Men jag har en mardröm ändå! 😛 Att så mycket fokus läggs på 3D-grejset så att spel snart blir menlösa för oss som inte kan se sånt (film är ju redan där när det kommer till bio! Vissa filmer visas bara i 3D på bio… hurr.)

Det här är en bonusfråga eftersom du är först i denna säsong: Vilken myt om gamers skulle du vilja radera bort från jordens yta?

Oj. Det finns ju en hel del. Saker som att vi skulle vara osmarta och osociala. Eller att det bara är barn och unga killar som spelar. Så… ”En gamer är en osmart, osocial ung kille”. Den tar vi bort tycker jag! 😀

 

Jag är jätteglad att jag fick intervjua Ina, och jag vill tacka henne så hjärtligt mycket. Det känns helt rätt att börja den här säsongen med en så färgstark kvinna och gamer. Hoppas ni gillar den här intervjun lika mycket som jag gör.

Förra säsongen intervjuade jag Elin Arveteg, och nästa gång blir det den manliga delen av Sveriges bästa spelföräldrar; maken Robert Arveteg.  Missa inte det!

 

Sätrapôjks 10 frågor, Säsong 2:

  1. Ina.
  2. Robert Arveteg. (kommer snart)
  3. Frances Blaxell. (kommer snart)
  4. Kerstin Alex. (kommer snart)
  5. Sanna Valapuro. (kommer snart)
  6. Daniel ”qn2Quid” Andersson. (kommer snart)
  7. Maria Myhr. (kommer snart)
  8. Tommy Håkansson. (kommer snart)

Twitterhyllningen! Sätrapôjk slutar med Twitter.

Jag har beslutat mig för att sluta med Twitter på grund av tidsbrist.

Jag har två barn, ett jobb som går i skift, jag bloggar här och på Megazine. Jag tecknar. Jag spelar. Jag använder mig av sociala medier som Facebook och Twitter. Naturligtvis tar det här mycket tid för mig. Därför måste jag offra något för att köpa tid, och det får bli Twitter.

Beslutet är tufft och svårt, visst, jag kan ju låta det frysas in för att återvända. Men det förändrar inte mitt schema i vardagen. Därför måste jag ju göra något.

Twitter har gjort mycket för mig det senaste året – har träffat massor av spännande personer som har samma intressen som jag har. Dessutom har mitt tecknande blivit bättre tack vare den feedback jag får.

Jag vill avsluta med flaggan i topp, det förtjänar folket på Twitter. Så därför gjorde jag en ny hyllningsbild.

Förra gången jag gjorde en hyllningsbild – ”Gamers och Rosor” – var det till enskilda personer. Men den här gången är det många, många fler. Så jag funderade på en helt ny strategi. Jag skulle göra något jag aldrig tidigare gjort förut.

Att göra en uppföljare på en teckning? Nej för fan.

Vad sägs om två? I en!

Det här är hyllningsbilden: ”Gamers och Rosor II: LIMBOSIZED”.

Precis som ”Gamers och Rosor”, gjorde jag en sorts klätterväxt med rosor överallt. Roten är denna gång en Playstation Dual Shock-handkontroll, för förra gången var det en klassisk NES-kontroll. Men det är något annat som är annorlunda. Jo, den här bilden är också en uppföljare på den av er uppskattade ”LIMBOSIZED”, där jag gjorde en bild med 11 olika spel men med LIMBO’s härliga grafiska stil. Så – varför inte göra en kombination av dessa båda bilder? Eftersom det är en uppföljare till ”LIMBOSIZED” också, kan jag alltså inte använda de figurer jag hade med då i den här bilden.

Allt går i denna gång i svarta siluetter, från Dual Shocken, all klätterväxter och spelfigurer. Men jag ville ge rosorna och vissa detaljer lite färg. Jag tänkte ge bakgrunden en grå färg men jag ändrade mig och behöll den vit. I första rosbilden representerade varje ros en person – men nu är det alltså ett spel som representerar varje ros.Twitter har otroligt många underbara personligheter, så jag ville hylla allihopa på det här sättet för vi delar samma intresse.

Vår passion och kärlek för spel.

Jag kommer att tänka på Robert Arvetegs, Emmy Zettergren Nordströms med fleras kommentarer i första rosbilden – vart jag var i bilden. Det var riktigt underbara tankar.

I den här bilden så är alla med utom jag eftersom det är folket jag hyllar. Inte mig.

Nu studerar vi bilden lite närmare!

Ett stycke spelhistoria. PONG! Självklart ska det vara med.

De bästa rollspelen är med i bilden. En moogle och en chocobo från Final Fantasy och skeppet Normandy från Mass Effect.

Donkey Kong längst ned. Tetrisblock faller, Sackboy från Little Big Planet ler så elegant. Juliet från det kommande Lollipop Chainsaw står med sitt vapen i ena handen och ett huvud i den andra. Längst upp så är det en kamel med maskingevär från Metal Slug 2. Sedan har vi ju en portal från Portal 2. Hmm…

Legenden Pit från Kid Icarus gör ett hjältehopp bland molnen. Den arge liemannen ropar på sina medhjälpare som är en ren plåga.

Övriga spel som är i bild är Bubble Bobble och Castlevania. Ni kan se närmare på teckningen och göra den större.

Även om jag säger upp bekantskapen med själva sidan Twitter så fortsätter jag min resa i den här bloggen, Megazine och på Facebook.

Jag hoppas att ni tycker om den här bilden, för den här bilden har jag slitit hårt med. Men det är värt varje linje och färgläggning. Det är ni som är den stora inspirationskällan till den här teckningen. Jag vill tacka er alla på Twitter för en härlig tid. Många har blivit mina vänner och många kommer jag att respektera framöver också.

Jag avslutar detta med en hedersam applåd till er. Ni är bäst. Helt enkelt.

Forsätt med att vara det ni är – grymma gamers. Kvittra på i fågelstugan Twitter – fast utan mig.

Skriv gärna i kommentarerna nedan! Eftersom Twitterkontot avslutas den 26:e mars kan jag inte läsa kommentarerna där.

Inför Gamex tar jag timeout från Twitter i en veckas tid.

Det skulle vara roligt att besöka Gamex. Att få se de senaste spelnyheterna och träffa fantastiskt folk.

Men jag kan inte, och det är faktiskt fördjävligt. Twitter och andra sidor går varmt med massor av pepp inför Gamex.

Vilket är bra naturligtvis! Klart att man ska känna pepp och glädje för denna mässa.

 

Men för att jag inte ska känna avund eller så, så tar jag timeout från Twitter veckan ut. Jag undviker dessutom att läsa bloggar jag tycker om att läsa under den tiden så att jag inte blir påmind om mässan.

Men jag skriver fortfarande om spel, teckningar, film och diverse små-ting. Så de publiceras automatiskt på Twitter.

 

Men tills dess så är ni naturligtvis välkomna och läsa min blogg när ni vill, och jag vill att ni ska ha det så roligt på Gamex.

Vi syns om en vecka på Twitter igen.