Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

picture-jeff-rowland-station-rain-rain-two-meeting-man-woman-people-umbrellas-car-train

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

trees_autumn_rain_roads_maple_leaf_season_1600x900_wallpaper_Wallpaper_1920x1080_www.wallpaperswa.com

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

nbm

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Annonser

Tiden som mobbad har satt sina spår.

k191274

Varje dag blir jag påmind om det. Jag ser framför mig en vit dörr med ett svart dörrhandtag.
Dörren är låst.
Det sipprar svart rök från skarvarna. Till och med svarta eldlågor.

Ibland öppnar sig dörren och inuti ser jag något fruktansvärt. Den svarta eldens flammande är som en orkan.

Sen stängs dörren igen.

Det är en känsla som jag får bearbeta varje dag.

Dörren är min sköld och inuti finns det som jag har låst in.

Mitt förflutna.

Den svarta elden symboliserar det hat som jag blivit utsatt för under en lång tid. Hatet som har tyvärr tryckt ner min självkänsla till botten.

Det var över tjugo år sedan jag stängde den vita dörren. Året var 1993.
Hösten 1993, till och med.

De sex år tidigare har varit en mardröm för mig, och än gråter jag inombords när jag tänker på det. Jag till och med gråter när jag skriver denna text.

Men jag måste skriva.

Allt började 1987, och pågick i sex års tid. De sex jobbigaste åren i mitt liv.
Jag blev utsatt för konstant mobbning. Varje dag. Allt från glåpord till total utfrysning.
Jag fick till och med stryk – särskilt en speciell gång av en av de allra värsta mobbarna.
Han gav mig knytnävsslag i ansiktet. Vänster och höger. När jag tänker tillbaks på det, så tänker jag konstigt nog på Don Flamenco i Punch Out. Alltså första gången man möter honom. Man körde en strategi med att slå vänster och höger hela tiden.
Precis så var det som hände mig den dagen.

Men att få stryk var inte det värsta. Det värsta var den utfrysning och den konstanta verbala mobbningen. Jag hade ett hett temperament och detta utnyttjade mobbarna.
Jag var alltid den som blev sist vald när vi skulle spela brännboll eller fotboll på gymnastiken. Jag fick inte vara med och leka på rasterna för jag var alltid den annorlunda.

Men jag hade faktiskt en vän. Dock kom vi inte alltid överens och tyvärr bråkade vi ofta. Men ändå kunde vi umgås med varann.

Den konstanta mobbningen gjorde mig osäker på mig själv och jag hatade skolan.
Jag hatade mobbarna.
Jag hatade mig själv.

Det enda som höll mig uppe var tre saker; helger, sommarlov och tv-spel. Helgerna och sommarloven var som att komma hem efter att ha bekämpat ett krig. Ett slag som jag mådde dåligt av.
Tv-spel var mitt största intresse och det är det fortfarande. Det lärde mig väldigt mycket om strategi,  engelska och koncentration. Det var min räddning.

Jag stod ofta i hörn på rasterna för jag visste inte vad som skulle hända. Vem som skulle kalla för hemska saker. Bli utsatt för utfrysning. Jag blev ett emotionellt skal och jag självplågade mig.

Tårarna rinner. Jag tittar på den vita dörren igen. Smärtan är obeskrivlig men den finns. Fortfarande.

En hel skola, ska ni veta. Att få 99% av skolans elever mot sig var verkligen inget jag vill vara med igen.

Hösten 1993. Jag började högstadiet. Jag var så rädd att det skulle fortsätta där. Men jag vet inte vad som hände. Det bara slutade.
Mobbandet hade tvärslutat. Den nya klassen var helt annorlunda än den klass jag var med i de sex mardrömsåren. Jag fick vänner och plötsligt var skolan kul igen.
Ännu bättre var det i gymnasiet. Den klassen var som en familj för mig.

Men mobbandet har satt sina spår.
Jag blev ärrad för livet.

Min självkänsla blev offrat för överlevnad. Jag hade inga flickvänner för det första. Jag kände mig väldigt ensam i åratal. Men det är inte det värsta.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Det jobbigaste är när jag ska prata med någon, särskilt i ett gruppsamtal. Folk pratar om ett särskilt ämne och när jag försöker säga något känner jag mig kvävd. Jag får inte fram något. Det är som att jag blir kastad längst bak i en lång kö. När jag till slut försöker säga något i många tillfällen så tittar folk på mig som om jag vore dum i huvudet.

Det är där det slår mig.
Den dåliga självkänslan är såpass skadad att det påverkat mitt sociala liv.
Men jag skyller inte på personerna som jag pratar med.
Nej.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Precis likadant är det på sociala medier. Om jag läser en liten debatt som ett par stycken har på Twitter och finner det intressant, och vill skriva något så får jag en obehaglig känsla efteråt. Det är som att jag har ”dödat” ett pågående samtal.
Men det vill jag inte göra.
Det händer väldigt ofta,  men visst – många gånger blir det en trevlig debatt om saker och ting.
Men jag får samma känsla av oduglighet när jag tänker på det.
Jag skyller absolut inte på de jag skriver till.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Problemet är mina inre ärr. Jag tror att jag söker innerst inne en sorts bekräftan eftersom jag aldrig har fått något när jag var yngre.
Under de sex mardrömsåren i grundskolan blev jag mer eller mindre avvisad.
Jag dög inte.
Jag var ful.
Jag var töntig.
Listan kan skrivas lång.

Att vara annorlunda är egentligen bara bra. Men det är också något som satt käppar i hjulet för mig.

Jag minns att jag hade en tävling här på bloggen där jag hade priser ifrån EA. Jag kände att nu var det äntligen en möjlighet att ta ett steg framåt ifrån den misär jag har kämpat för att få komma ifrån.
Men reaktionerna var inte bra.
Många skrev att det var ”fiskande” och att jag var mer eller mindre en sorts wannabe som bara ville synas.

Det var inte så jag ville ha det. Min dåliga självkänsla gjorde sig påmind igen och ärligt talat tog jag väldigt illa vid mig. Ett av mina mardrömsscenarion var att göra fel och få skit för det. Att jag inte dög.
Den vita dörren tväröppnades och den svarta elden brände mig.

Men jag skyllde inte på de som skrev. Jag försökte se med deras ögon vad de såg. Jag hade lagt upp tävlingen helt galet och nu idag förstår jag varför de reagerade. Det skulle jag också ha gjort.
Men det var inte min avsikt att göra folk sura som de blev. Många andra sidor gjorde ju liknande tävlingar.
Nu vet jag bättre.

Plötsligt stod jag där igen. Mitt i en cirkel som består av pratande människor och jag ensam i mitten. Försöker prata men ingen vill lyssna eller svara.

Vad har jag gjort för fel?

Det frågar jag mig själv än idag.
Både när det gäller pratande eller skrivande i sociala medier.

Det ligger något psykologiskt i detta. Jag tänker mer och mer om hur jag ska kunna ta mig ur det här känslosamma träsket. För det är så att när ett samtal bara tvärdör eller om att jag blir oavsiktligt utstängd så beror det på en sak.

Mig själv.

Mig och mina inre ärr.

Jag tänker inte skriva att det är andras fel när det blir så här. Absolut inte. Men jag vill bara säga att jag känner mig utfryst.

Emotionellt.

Men det är inte ert fel.

Det är mitt.
Min självkänsla har spelat mig många spratt.
Det resulterar till att jag sätter mig själv i de situationer som tyvärr uppstår varje dag. Både i muntlig och skriftlig form.

Om den där cirkeln förresten. Ni vet där omslaget till The Binding Of Isaac? Där en liten pojke ligger i fosterställning och gråter? Omkring sig finns det monster. Det är inte monstren jag reagerar på, utan på pojken. Jag känner igen mig i honom. Den ensamhet har jag känt. Det känner jag än idag.

nbm

Omslaget till The Binding Of Isaac. Monstren har inget med själva problemet att göra – det är hur pojken känner sig som jag kan relatera mig själv med. Precis den känslan har jag känt i åratal. Den bilden beskriver mer hur jag har känt och fortfarande känner inombords än tusen ord.

Jag har väldigt svårt att uttrycka mig, särskilt muntligt. Att bli mobbad i sex år leder till konsekvenser. Det har till och med gått så långt att jag har haft självmordstankar. Jag kände mig oduglig och ville dö.

Lyckligtvis har jag inte såna tankar längre.

Men det dåliga självförtroendet är kvar. Den vita dörren med det svarta handtaget likaså. Den är en symbol för vad som är min förbannelse. Jag får tyvärr leva med det. Det enda jag hoppas på att den dörren aldrig öppnas helt och hållet för att sedan aldrig stängas.

Det skulle krossa mitt hjärta fullständigt.

Min vän från grundskolan tog livet av sig 1995. Jag minns den dagen jag fick reda på det. Det var en tidig morgon och morsan, som jobbade i högstadiets cafeteria, gick fram till mig och sa att han hade begått självmord. Jag visste inte att han hade såna tankar alls. Det spreds rykten om att han kollade in kistor och liknande – men hur kan de vara säkra på det? Ingen visste hur han mådde innerst inne. Hans död blev en chock. En av de få ljusglimtar ifrån mörket som jag vandrade igenom i sex års tid hade slocknat. Än idag saknar jag honom, 20 år senare. Även om vi bråkade en del så hittade vi tillbaka till varandra på något sätt. Det är i alla fall det jag tyckte.

Jag är en person som brukar lyssna på andras problem och finnas där som ett stöd. För det vill jag. Jag vill inte att andra ska känna misär och elände. Det finns så mycket gott folk därute som förtjänar det bästa. Bara att se dom lyckliga ger mig lite hopp.
Det är så jag skulle vilja ha det. Få en hjälpande hand som tar mig ur den emotionella krisen inombords.

Ingen förtjänar sån smärta och dålig självkänsla.

Jag är glad att jag har min sambo och mina döttrar. De är verkligen mina ljusglimtar som skiner starkare än den bleka, vita dörren.

Tårarna rinner igen.

Det som har räddat mig ifrån den jobbiga tiden är som jag nämnde tv-spel, men också musik och film. Dessa faktorer byggde till den jag är idag. En kulturälskare.
Med ett uruselt självförtroende.

Trots att jag har en älskad familj så kan jag inte få bort den där jävla vita dörren med det svarta handtaget. Den måste vara där. Det är min sköld mot smärtan.

Sex år som mobbad.
För att vara den man är.

Jag förväntar mig inte att ni ska tycka synd om mig, och det vill inte jag heller. Jag vill bara släppa ut det inre trycket som gnäger i min själ.

Jag vill bara prata. Utan att känna mig som en idiot. Utan att bli utfryst. Bara få vara med. Att få skratta, föra en dialog, ställa frågor. Att ha ett vanligt samtal utan att sakta knuffas ut emotionellt och sedan känna en inre kvävning.

Jag vill inte se den vita dörren med det svarta handtaget igen.

Jag vill få tillbaka min självkänsla som blivit krossat. Laga ihop den.

Jag vill bara prata.

Snälla.

Teckning: Min väninna Helena.

Hos Helena H.För ett tag sedan så fick jag ett jättefint teckningsönskemål.

En av min hemstad Torsbys mest omtyckta personer, Helena, ville att jag skulle teckna en bild av henne till hennes blogg.

Jag tyckte att det var en ära, så det gjorde jag utan att tveka.

Den här scanningen gör inte bilden rättvisa dock eftersom den är mörkare egentligen.

Helenas blus gav mig inspiration eftersom den har blommor. Då tänkte jag att det skulle komma en liten vindvåg med blommor, löv och blomblad i en vacker linje.

Jag valde ett svartvitt porträtt men jag gav henne blå ögon.

 

Vem är då Helena?

Jo, hon är en omtyckt av många, älskad av många fler, eftersom hon är en varm och glad kvinna. Dessutom är en mycket begåvad fotograf och bloggerska.

Ni kan se hennes blogg; Hos Helena H. Bli inspirerad av hennes vackra fotografier!

Nyårshälsning till er alla underbara.

image

Min sambo Malin som fyller år idag öppnar paket tillsammans med Carrie.

Året 2011 har varit ett år att ta till historien.
Det har varit vårt första år i huset, som vi målade i sommar.

Jag och Malin firade vår 5-årsdag tillsammans. Nu väntar hon vårt andra barn, som kommer när som helst. Idag, på nyårsafton, fyller Malin år. Grattis älskling!

Det här året fick jag min teckningslust tillbaka. Bild efter bild tecknades. Totalt i år har det blivit nästan 70 bilder. Just nu är det Heath Ledgers tolkning av Jokern som jag tecknar av. Han blir klar 2012. Tack för alla underbara kommentarer!

Playstation 3 blev en ny bekantskap för mig. Mycket upptäckter. Trots jag utnämnt Xenoblade till Wii till år 2011’s bästa spel har jag njutit av Red Dead Redemption allra mest. Till och med John Marston fick bli tecknad av mig.

En sida som jag besöker ofta är Twitter. Jag har skrivit och fått dela bekantskap och samma spelintressen med massor av underbara människor.
Jag har hängt med och gjort många speltrissar för underbara Emmy. Jag har lett åt roliga Svampriket.
Men det är alla gamers olika personligheter och stora hjärtan som mitt hjärta berörs av. Allt började med Anna, som jag skrev till på Loading. Följde varann på Twitter. Där började jag lära känna underbart folk.
Jag gjorde en hyllningsteckning och intervjuade gamers.
Det här är mitt tacktal:
Tack alla gamers för ett underbart 2011. Jag har den stora äran att tacka er för att jag vet att jag har något gemensamt med några andra. Tack, Anna. Emmy. Angelica. Elin Ekberg. Makarna Elin och Robert Arweteg. Ludde och Tommy. Pierre. Fredrik. Sanna. Ina. Gnoit. Herrarna på Megazine. Ett stort tack till er och alla andra gamers. Ni är awesome.

Jag vill också tacka Emma Grey Munthe för att jag fick intervjua henne och för trevliga diskutioner på Twitter.

2012 kommer. Då lägger vi i en växel och kör på. Nya utmaningar. Nya mål. Samma glöd, passion och kärlek.
Gott nytt år önskar jag er, mina vänner och min familj.

Teckning: Berka Berglund!

Jag fick en efterfrågan att jag skulle göra en bild på min kompis.

Jag kallar honom ”Berka” för att skydda hans riktiga namn.

 

Visst, tänkte jag. Jag känner honom sedan småskolan och fick sitta och klura ut hur bilden skulle bli.

Lite jävelskap men med hjärta förstås.

 

Jag vet att han är förtjust i Spetsnaz och sånt så det fick bli utpunkten.

Slutresultatet blev en ”Grindhouse”-baserad filmaffisch med min polares ansikte – han gör faktiskt den där minen på ett kort.

Sedan fick han en militärskropp och en AK-47:a.

 

Slutklämmen blev omdömen från bland annat Oprah Winfrey som tyckte att filmen var romantisk och djup.

 

Med denna teckning klar så önskar jag er alla läsare en riktig god jul!

 

fotnot: Berka heter egentligen något annat i förnamn men han heter Berglund i efternamn.

Teckning: ”Yoshi’s Island: Boshi’s Return”.

Denna teckning är ett önskemål från en väninna till mig, Verah.

Verah har önskat sig en teckning på Yoshi riktigt länge nu, så jag tyckte det var dags.

Hon ville även ha en bild på Boshi – den där elaka Yoshin från Super Mario RPG med solglasögon och nithalsband.

Jag började att göra de två Yoshis, den klassiska gröna och den här blå med elak attityd. Långfingret är grädde på moset.

 

Men jag tyckte inte det räckte.

Jag passade på att göra en lämplig bakgrund, och vad passar bättre än ifrån den vackra miljön som mästerverket Yoshi’s Island har?

Det finns massor av detaljer:

  • En gul Yoshi är berusad/hög efter att ha ätit en Fuzzy – de vita bollarna som kommer i svärmar. Framför honom uppstår en fara när en stor Chomp faller från himlen.
  • En brun Yoshi på en liten måne med Raphael The Raven.
  • En annan brun Yoshi – brunt är kung – som blir arg när Baby Mario flyger iväg på sin bubbla.
  • De klassiska vita dubbeldörrarna med vita prickar på.

 

Tillsammans gör sig bilden riktigt stark tycker jag. Jag är faktiskt riktigt nöjd med denna. Jag hoppas ni är det med!

 

Härnäst ska jag göra som min far är känd för -han har gjort jättefina bilder på Elvis Presley och Chuck Berry.