Kerstin Alex blev inte årets spelskribent på grund av att hon är kvinna.

Spelsajten LEVEL 7 hade en omröstning där man kunde rösta på sin/sina favoriter inom svensk speljournalistik. Inom kategorierna årets spelblogg, årets speltidning, årets spelpodcast och årets spelskribent så fanns det många intressanta namn. Svampriket vann både årets spelblogg och årets spelpodcast – helt rättvist förstås för de har haft ett fantastiskt år trots fyra skribenter som slutade. LEVEL vann naturligtvis årets speltidning och jag blev inte förvånad.

Den mest intressanta kategorin är ändå årets spelskribent, och den här gången utsågs Aftonbladets och FZ.se’s spelskribent Kerstin Alex till segrare. Många blev riktigt glada att hon vann, och det blev jag också för hon har verkligen förtjänat den här segern.

Vi är i en tid nu där kvinnor inom spel eller utanför spel tas upp, kritiseras och hyllas. Det är liksom en salig röra och det skrämmer mig verkligen. Varför sådana oenigheter när det gäller kvinnor? Enbart det negativa förstås, för jag har inget emot kvinnor som spelar spel, skriver om spel eller som är med i spel. De är individer, precis som en finnig tonårspojke eller en medelålders gubbe som dyrkar retrospel som till exempel NES.

Kerstin Alex.

Kerstin Alex.

Det händer väldigt mycket för Kerstin nu. Hon var med i TV 4’s program Malou Efter Tio och diskuterade om sin uppväxt och sitt intresse för spel. Hon har också intervjuats av Aftonbladet angående segern. Kan det här ha lyft upp hennes karriär? Det hoppas jag verkligen, för hon har fått så mycket skit och skarp kritik för sina artiklar av nättroll – på grund av att hon är kvinna som vågar såga ett visst ”favoritspel”. Men inga hårda ord kan knäcka henne, för hon fortsätter vara så rak och ärlig som hon är. Jag har själv pratat med henne två gånger under GAMEX-spelmässan och hon är så otroligt trevlig. Att hon får sån skit av många är för mig helt bisarrt och ologiskt.

Men jag satt och tänkte lite grann på en grej. Nu kommer många att tro att Kerstin vann enbart för att hon är kvinna – och det tror jag faktiskt inte att det var anledningen. Vi får inte glömma att Tove Bengtsson vann utmärkelsen tre år i rad och fick se sig besegrad av Kerstin. Nej, Kerstin vann inte för att hon är kvinna. Det är för att hon skriver så fantastiskt bra artiklar och är också en utmärkt radiopratare. Tove Bengtsson är också en utmärkt skribent och hon vann inte dessa tre år på raken bara för att hon är en dam. Nej, de vann för att de är väldigt talangsfulla journalister. Enklare är det inte än så. Däremot välkomnar jag fler kvinnor som skriver om spel, och män med för den delen. Jag tycker att utmärkelser ska ges på grund av deras talang och inte kön. Nu låter det som att jag talar i gåtor och att jag inte uppmärksammar den kvinnliga journalisten positivt men det gör jag. Jag uppmärksammar kvinnliga och manliga skribenter lika mycket och ser en hjälte/hjältinna i journalister som Kerstin Alex, Tove Bengtsson, Tobias Bjarneby, Johan Hallstan, Victor Sjöström, Victor Leijonhufvud, Thomas Arnroth, Johan Olander, Angelica Norgren, Susanne Möller, Ludde Lundblad och så vidare.

Ja, vi ska lyfta fram kvinnlig speljournalistik. Men min poäng är att Kerstin inte vann på grund av att hon är kvinna. Det är på grund av hennes expertis och glödheta skrivarpenna. Det är ju vad det hela handlar om egentligen, vem personen är som skriver dessa fantastiska texter och inte vilket kön hen tillhör. Eller hur?

Till sist vill jag gratulera Kerstin Alex för hennes utmärkelse. Hon vann den helt rättvist och framtiden är definitivt hennes.

 

Tv-spel och gamers: Vart är vi egentligen på väg?

Tiden går framåt.

Det märks i många ting, men en sak som verkligen visar att tiden går framåt är tv-spelsutvecklingen.

Jag minns så väl igen när jag läste om Super NES och om de läckra nya spelen. (Super Mario World, A Link To The Past, Street Fighter II för att nämna några) men samtidigt tyckte jag att NES-spelen var på väg att glömmas bort. Det ville jag inte. Vi hyrde ett SNES med Super Mario Kart och Super Mario World vid vissa tillfällen. Vi (framför allt jag) fullkomligt älskade SNES.  Fast så naiv jag var, sålde vi NES:et några år senare (med drygt 70 spel) och inskaffade ett SNES med spelen A Link To The Past, Blackhawk och Yoshi’s Island. Man ville inte hamna efter i jakten på framtiden.

Framtiden är det många strävar efter i tv-spel.

Det kan vara en uppföljare på en älskad spelserie (host Nintendo host), en vidareutveckling av en älskad spelgenre eller en helt ny konsol.

Playstation 4's nya kontroll. Den syndigt röda är min favorit.

Playstation 4’s nya kontroll. Den syndigt röda är min favorit.

I tidramen november 2013-våren 2014 kommer vi att införa bekantskap med två nya konsoler och en helt ny generation är då inledd på allvar.

Helt ny spelmekanik och nya spännande spel är att vänta denna nya generation. Men tänk efter; vad exakt är det som är nytt egentligen? Har det hänt så mycket på – låt säga; 15-20 år?

Visst har det hänt en del. Nintendo 64 var banbrytande med 3D-plattformspel och en kontroll med analog spak. Sony Playstation hade CD-skivor som spelen fanns på istället för kassetter. Nintendo DS hade två skärmar varav den ena var tryckkänslig. Man kunde se på DVD-film på både Playstation 2 och XBOX. Onlinespelandet drog igång på blodigaste allvar med XBOX 360 och Playstation 3.

Plattformgenren utvecklas ständigt efter Little Big Planets bombnedslag, och multiplayerlägen är säkra kort i New Super Mario Bros Wii och U, och nu har Rayman Legends dykt upp med lovord från recensenter: Grymma bossar. Rayman Legends fick bra recensioner, varav 4/5 från Victor Leijonhufvud på FZ.se. (ja, han är en av de viktigaste personerna i P3 SPel och Overkligt men det hör inte hit.) Plötsligt är det inte bara Mario som bjuder på plattformsspel i världsklass. Jag gillade Raymans föregångare; Rayman Origins, väldigt mycket.

I mitten av 1990-talet var det SquareSoft (numera SquareEnix) som var RPG-kungar och en hel värld öppnade ögonen för en sagogenre med titlar som Final Fantasy VII, Xenogears, Legend Of Mana och många andra japanska rollspel var då heta. Men tiden ändrades. Idag är det Bioware som är de hetaste rollspelskaparna, tack vare Dragon Age och episka Mass Effect.

Men, handen på hjärtat; Vad har egentligen ändrats?

Rayman Legends ser riktigt snyggt och roligt ut. Trots att plattformsgenren är välbekant ser det ut som att Raymans nya spel kan ge Mario en rejäl match.

Rayman Legends ser riktigt snyggt och roligt ut. Trots att plattformsgenren är välbekant ser det ut som att Raymans nya spel kan ge Mario en rejäl match.

Det mesta jag ser på spelfronten idag är precis samma som jag såg på NES-tiden. Det låter väldigt konstigt, men tänk efter. Man har fortfarande en kontroll som man kan styra en karaktär i ett spel med, och i stort sett alla trivs med det. Det är så avkopplande och självklart att använda en klassisk handkontroll. Många spydde galla på Wiimote när Wii kom, likaså på Microsofts Kinect. Ändå vill vi ju ha något nytt, för det kommer ju gammal skåpmat med ny garnering. Nya Mario-spel kommer lika ofta som FPS-spel i stil med Call Of Duty, Halo och Battlefield. Det här genren man känner igen, och vill vi verkligen se samma sak komma om och om igen? Säkra kort, okej. Men var är de där spelen som verkligen försöker göra något nytt? Som Flower? Jag vill inte se ett nytt Mario, Zelda, Mass Effect – eller jo, det vill jag ju. Men jag vill se en helt ny spelupplevelse mycket mer.

Wii U har det inte lätt. Uselt tredjepartstöd, för lite spel men det är inte det som inte skrämmer bort spelarna. Många spelare som köpt Wii vet inte ens vad Wii U är, och vad som är bra med den. Där har Nintendo misslyckats med marknadsföring. Jag kan tänka mig att det är svårt att marknadsföra spel och en helt ny konsol, men Nintendo är ju erfarna. Förhoppningsvis lockar de till sig nya spelare när de tunga kanontitlarna dyker upp.

I många spel styr man en man som samlar på sig vapen, dödar, springer/åker och gör olika uppdrag. Banbrytande säger många eftersom det är en viss speltitel som kanske erbjuder ett intressant upplägg. Så banbrytande skulle jag inte kalla det. Fast om ett spel är välgjort så kan jag kalla det bra. Det gör för fan vilken som helst. Jag njuter lika mycket att rida på prärien med Jack Marston i Red Dead Redemption som att utforska galaxer med Shepard i Mass Effect. Två olika genren, men jag ser en hel del likheter.

Vart är vi egentligen på väg?

Förändringar förnöjer, men ibland skrämmer det spelare. Wii U och Kinect är bevisen på detta. Men samtidigt vill vi ju ha något nytt. Hur kan man få till en stabil balans utan att man trillar? Vad gjorde Playstation till en storsäljare och en älskad maskin i mitten av 1990-talet? Nintendos fadäs med Philips? Jag vet faktiskt inte, men det kom fan så mycket spel på den tiden. Inte sedan SNES glansdagar hade jag sett så stark ensemble. Vad är nyckeln bakom Biowares, Dice, och Blizzards framgångar? Vart tog Acclaim och Hudson vägen? Varför syns Rare för lite, nu när Microsoft kan göra något med dom? Hur kan Resident Evil bli läskigt igen efter fiaskoactiondelen med del 6?

Man vet ingenting om framtiden, så det enda man kan göra är att hoppas och fråga. Svaren kommer att komma, men inte i nuet och det förflutna. Utan det är framtiden som har svaren.

Luktspel kan vara det stora inom fem-tio år. Men jag vet inte om jag vill lukta på zombies i ett Resident Evil med lukt. Resident Evil Revelations har inget med ämnet luktspel att göra - eller i alla fall inte än?

Luktspel kan vara det stora inom fem-tio år. Men jag vet inte om jag vill lukta på zombies i ett Resident Evil med lukt. Resident Evil Revelations har inget med ämnet luktspel att göra – eller i alla fall inte än?

Om Wii skapade viftkontroll och Kinect kan erbjuda kontroll med kroppen, så gissar jag att luktspel kommer att bli en trend om kanske fem år? Eller tio år, jag vet inte. Luktspel kan ändra spelandet avsevärt. Men jag vette fan om jag vill spela ett Resident Evil med lukt. Rutten zombie, urk. Tänk dig själv hur otäckt det ska vara. Men det är ändå något jag önskar spelskapare kan ta vara på för här finns det potential – såvida det inte blir partyspel av skiten.

Tv-spel utvecklas, men det gör vi som spelar också. Vi är inte korkade. Vi vet vad vi vill ha och vad vi tycker om att spela. Vi förhandsbokar Grand Theft Auto V, Playstation 4 och Watch Dogs lika gärna som vi greppar tag i en NES-kontroll och kör speedruns på Super Mario Bros, Metroid och Gunsmoke. Vi vågar ta spelandet till en helt ny nivå. Vi bloggar om spel, vi kör radioprogram om spel (P3 Spel med herr Leijonhufvud till exempel) och podcastar om spel. Vi lägger upp videos på Youtube.

Det är inte tv-spelen som har utvecklats mest, det är vi gamers som har gjort det.

Att Mega Man ska vara med i nya Super Smash Bros hade nog ingen trott för 20 år sedan.

Att Mega Man ska vara med i nya Super Smash Bros hade nog ingen trott för 20 år sedan.

Idag står vi vid en tid där vi vet att Mega Man dyker upp i nya Super Smash Bros, Josef Fares har gjort ett spel, Kiefer Sutherland har Snakes röst i Metal Gear Solid 5, en specialutgåva av Saint Row 4 säljs för en miljon dollar och ett nytt konsolkrig är att vänta.

Jag tror att tv-spel har ändrats en hel del men ändå sitter det mest självklara och det viktigaste delen kvar. Det välbekanta. Det som får en att greppa en handkontroll och trycka på ON-knappen. Det, mina vänner, är spelglädjen. Den ändras aldrig.

Vad tror du? Har det ändrats en hel del? Var tror du att vi är på väg?