Recension: Django Unchained.

20130125-205338.jpg

Tja, var ska jag börja?
Tidigare skrev jag om en stor pepp inför Quentin Tarantinos omtalade western; Django Unchained.
Nu har jag sett den, och så här tycker jag:

Story:
Filmen handlar om en tid, ett par år innan det amerikanska inbördeskriget. Den svarte slaven Django (Jamie Foxx) fritas av en mystisk tysk prisjägare, Dr. King Schultz. (Christoph Waltz) Schultz behöver Djangos hjälp att peka ut ansikten på de män som han jagar.
Django i sin tur slår följe med tysken och lär sig prisjagandets regler. Dessutom söker han efter sin försvunna fru, i en rasistisk amerikansk söder.

Tarantino är mycket duktig på att få till en välgjord historia. Django Unchained är ett praktexempel på det. Han är också duktig på att våga utmana historien med ett långfinger mot ondskan som försakat. I Inglorius Basterds bad han nazisterna att dra åt helvete. I den här filmen är det den vita rasismens kalla, smutsiga röv som får en välförtjänad spark.

20130125-211021.jpg

Jag tycker mycket om western, och det ser jag att Tarantino också gör. Han gör sin egen typ av film han är känd för, men hyllar också genren med härlig musik signerat Ennio Morricone.
Åh, filmens soundtrack!
Vacker spagettiwestern, Johnny Cash och även rapmusik som passar utmärkt för den här filmen.
Mycket bra!

Ett annat kännetecken är tuffa repliker, och det bjuder Django Unchained mycket på. Ett hedersomnämnade går till Christoph Waltz, som för ett utmärkt ordvokabulär utan dess like. Han är så grymt bra.

20130125-212020.jpg

Westernfilmer brukar ha en massa skjutande med gevär och revolvrar. Men jag har aldrig någonsin sett nåt liknande förut.
Fast det här är ju en Tarantino-film borde jag inte bli förvånad. Men det blir jag ändå. Det är mycket våldsamt och det märks nästan direkt vilken riktning filmen är på väg.
Men filmen har ett budskap och våldet är nödvändigt.
Allt det hemska som händer de svarta i filmen. Eller under historiens slaveri. Någon måste ju sätta stopp för det här eländet. Det gör Django. Det gör Tarantino.
Tänk efter när en vit man blir dödad i filmen. Tänk då efteråt vad den mannen gjort och varför.
Då förstår jag varför våldet är med. Och att det behövs.

20130125-213513.jpg

Sedan gör ju skådisarna ett helvetes bra jobb. Waltz är som nämnd riktigt begåvad! Jamie Foxx är perfekt som Django. Jag är riktigt överraskad att Leonardo DiCaprio är superb som filmskurk. Det här är klart hans bästa filmroll och det är med skam att han inte är Oscarnominerad för den.

Nu till den del jag kallar ”tre plus och tre minus”, och det är riktigt svårt att välja tre minus denna gång.

Tre plus:
1: Tarantino vågar göra en egen western och ändå bibehålla spagettiwesterns själ intakt. För tusan, till och med Trinity-musiken är med!
2: Det storslagna skådespeleriet. Med deras träffsäkra repliker är alla en fröjd att få se, höra och beundra över.
3: Träffsäkert klippande och utsökt foto ger den där rätta känslan för western och ändå känns det fräscht.

Tre minus: (ja, jag måste ju välja)
1: Fast våldet är viktigt, kan det kännas lite väl extremt på vissa punkter.
2: Den vita rasismen gör mig förbannad. Det är egentligen inget minus över detta, eftersom budskapet är ju att rasism är inte acceptabelt. Men jag blir ändå arg.
3: Leonardo DiCaprio borde ha Oscarnominerats.

Slutord:
Django Unchained är precis vad jag hade föreställt mig. Fast bättre.
Min bror Ray sa att det här är Tarantinos bästa sedan Pulp Fiction. Jag tycker klart att det är en av hans allra bästa. Kanske den bästa. Det är en fullträff och jag längtar att få se den igen. Blurayutgåva, det ska jag förhandsboka.
Se Django Unchained och ge rasismen en loska i dess fula tryne.
Tack Quentin Tarantino. Du gör mig inte besviken!

Betyg: En stenhård femma av fem!

Peppen för Django Unchained är maximal.

20130115-193821.jpg

Jag är en riktig westernnörd. Jag gillar att läsa legender om Wyatt Earp, Billy The Kid och Jesse James.
Cowboys och indianer.
Bankrån och revolverdueller.
Pojkgrejer.

Farsan har härliga westernböcker som jag kollar i ibland, fast jag har inte gjort det på ett tag.

Westernfilmer är en av mina favoritgenren.

Sergio Leones filmer, Trinity-filmerna och klassiska John Wayne-filmer.

Jag gillade den där stilen. Det gör jag ännu. En klassisk revolver i western är ett legendariskt filmvapen.
Men jag har aldrig fått uppleva en westernfilm på den vita duken.

Quentin Tarantino. Regissören som går sin egen väg. Han är otroligt duktig på att hylla sin barndoms filmklassiker. Det visade han i Kill Bill, där han mästerligt blandade spagettiwestern med japansk manga i en scen.

20130115-194824.jpg

Tarantino är riktigt duktig på att få fram färgstarka karaktärer, det bevisade han redan i Guldpalm-belönade mästerverket Pulp Fiction.
Han tar med det han gillar och var uppväxt med – och gör något helt eget.

20130115-195100.jpg

Nu har han gjort sin egen western. Den verkar gå i liknande stil som Inglorius Basterds, och troligtvis även Kill Bill,med hämnd.
Jag är nyfiken hur Jamie Foxx är som Django. Jag är nyfiken om Christoph Waltz är lika bra som han var i Inglorius Basterds.
Men mest nyfiken är jag om Leonardo DiCaprio är bra som filmskurk. Det ska bli intressant.
Trailern såg riktigt intressant ut, men den senaste månaden så växer den här peppen rejält.
Golden Globe-nomineringar och belöningar!
Höga betyg i recensioner.
Oscarsnominerad.

Django Unchained växer. Snart är den här i Sverige. Och jag brinner för att se den på bioduken. Att få uppleva revolverrök, den damm som yr när hästar rider på prärien. Tarantino i Leones regissörspostion.
Kan det bli bra? Ja, det tror jag.
Vad tror ni? Är ni peppade?

Akvarellmålning: ”The Good, The Bad and The Ugly: Mushroom Kingdom Edition”.

Sedär!

Det blev en akvarell till!

Den här gången försökte jag rekonstrurera den där trippel-duellen från filmklassikern ”The Good, The Bad and The Ugly”, men jag har bytt ut trion med tre figurer från Svamprikets värld.

Jag hade bestämt mig tidigt att Bowser skulle vara den onde och Wario absolut vara den fule. Mario som den gode? För självklart.

Jag valde istället Peach eftersom det ger bilden en helt annan kontrast.

Akvarellens färger ger färgerna ett fint flyt – men eftersom jag är så ovan med det så är det ringrostigt.

Det blev en helbild av cirkeln där trion står beredd för att dra sina skjutvapen. Området är fullt av gröna rör istället för gravstenar. I mitten av cirkeln är det ingen sten, utan en 1UP-svamp.

Sedan är det då närbilder på alla tre, med sina skarpa blickar. Sen när började Peach att röka cigariller?

Det är kul att blanda filmvärlden med Nintendos värld. Det blir en helt annan innebörd.

Det här inlägget avslutas med just trio-duellscenen i ”The Good, The Bad and The Ugly.”

Recension: Red Dead Redemption.

 

 

Red Dead Redemption är Rockstars westernspel med stora influenser av klassiska spagettiwesterns signerat Sergio Leone, och deras egen spelserie Grand Theft Auto.

Spelet handlar om den förre detta kriminelle John Marston som är ute efter sina förra detta kamrater på grund av att lagens långa arm har gömt hans fru och son. Han kan bara se dom igen när han gjort som han är tillsagd och uppdraget är över.

Resan är väldigt lång, John Marston måste söka i hela Western, Mexiko och i den norra delen av Amerika, nästan vid gränsen till Kanada.

 

Red Dead Redemption är ett magiskt spel! Rockstar har lyckats att få in den djupa känslan som finns i de gamla westernfilmerna och även fått till en fantastisk story. Från början till slut blir spelets story aldrig tråkigt, bara fascinerande.

Precis som i GTA kan man själv styra sitt eget öde om du vill vara god eller ond. Man kan göra det mesta som man sett i gamla westernfilmer. Rida vackra hästar, duellera mot andra gunslingers, använda lasso och jaga kriminella när man är i behov av pengar.

Man kan även hjälpa främlingar, som ett sorts sidospår av den stora storyn som spelet har.

Men det slutar inte där.

Man kan samla på sig härliga kostymer som man kan byta om i hotellrum runt om i landet. Allt från klassiska ponchos till kostymer som man kan fuska i poker med.

Poker, ja just det.

Man kan givetvis spela poker och blackjack, men också hästskokastning, tärning och den där leken där man ska hugga kniv mellan sina fingrar.

Jag älskar att spela poker och tärning framför allt. Sen måste jag ju säga, det är en grymt snygg kortlek spelet har!

 

Spelet har en vacker grafik, men också det där  vackra soundtracket. Jag skulle nästan tro att Rockstar bjudit in Ennio Morricone bara för att göra musik till Red Dead Redemption.

Det finns också färgstarka karaktärer i spelet. Landon Ricketts påminner starkt om den gamle filmlegenden Sam Elliot. Han är en riktig cool herre.

Men den som jag känner starkast för i spelet förutom John Marston, är ju kvinnan som räddade honom i början av spelet; Bonnie Macfarlane.

Hon är en pojkflicka som inte är rädd för någonting, och hon visar en riktigt härlig kraft i sin närvaro. Hon är stolt, orädd och framför allt en stark kvinna. Henne gillar jag mycket.

 

Red Dead Redemption har allt! Men också även svagheter tyvärr.

Kontrollen är spelets svagaste kort i leken. Den har en liknande GTA-kontroll som man lätt kan göra fel på. Men man lär sig så småningom – och då flyter spelet på!

Att köra häst och vagn är det absolut svåraste jag tycker i hela spelet för ibland vill inte vagnen göra som jag vill.

 

Slutsats:

Det var länge sen jag fascinerats av ett spel så mycket som Red Dead Redemption gör. Det är en sån härlig känsla att rida ut på prärien, ut i den där friheten.

Det är spelets starkaste kort, friheten.

Jag fullkomligt älskar Red Dead Redemption, för det är Rockstars bästa spel, det slår Grand Theft Auto med hästlängder.

Om man legat under en sten som jag har gjort, då måste man bara upptäcka och njuta av det här mästerverket. Svinga med din revolver, tugga tuggtobak och vissla lite på ”The Good, The Bad & The Ugly” och spela ett mästerverk!

Betyg: Red Dead Redemption får högsta betyg, en femma utav fem möjliga!

 

 

Westernspel på PS3, första intrycken.

Det är lite western-tema denna gång när jag ska berätta om de första intrycken av två spel jag spelat på sistone till Playstation 3.

Rango

Jag vann det här spelet i en rolig gissningstävling som EmmyZ hade ganska nyligen. Dessutom fick jag en tatuering på Rango som jag gav min dotter – hon blev ju tuffaste bruden i stan!

Rango är baserad på filmen med samma namn.

Det är en ren satir på den klassiska western-genren i sig, med en väldigt speciell kameleont i huvudrollen.

Spelet är barnvänligt tycker jag, och är väldigt lätt att gå in i. Det är knasigt och charmigt, dess grafiska stil bidrar till den goda stämningen. Det finns mycket skaer man ska leta efter i spelets banor, så håll ögonen öppna.

Intrycksbetyg:  Tre och en halv.

Formkurva: Snett uppåt.

Red Dead Redemption

Hade Sergio Leone gjort en westernfilm till efter Once Upon A Time In The West, hade han gjort Red Dead Redemption.

Rockstar släppte det här spelet förra året och det blev hyllat.

Det är inte så svårt att förstå än så länge.

Det påminner en del om Grand Theft Auto, men i en otroligt snygg och varm western-kostym. Jag har ridit med hästen på prärien och njutit av den vackra miljön och nynnat lite på Ennio Morricone-toner som ”The Good, The Bad And The Ugly”.Det är en otrolig skön frihet, och Rockstar har fått till den där Leone-känslan som jag saknat. Det här spelet kommer jag att gå djupt i framöver. Enda nackdelen så här långt är en lite svår kontroll men jag lär mig den nog ganska så småningom.

Intrycksbetyg:   Fyra och en halv.

Formkurva: Spikrakt uppåt!

Lite bonus. Njut av den här vackra inledningen av Ennio Morricones inledning av klassikern ”För Några Få Dollar Mer”. (finns även på Spotify.)

Utan musiken så vore filmen halv.

Men vilken bra halva, eller hur?