Recension: Grand Theft Auto V.

Det är den tiden igen. Tiden att sno bilar och fly ifrån snuten i vilda biljakter. Tiden att leva som kriminell i en storstad i en låtsasvärld.
Ja, det är tid för Grand Theft Auto V.

Staden Los Santos är fruktansvärt snygg. Klart det snyggaste spelet i Grand Theft Auto-serien.

Det första jag lägger märke till är att staden Los Santos är så inihelvetes stort. Hur fan ska man orka hitta någonting i storstan?
Här kommer ett trumfkort från Rockstars andra mästerverk Red Dead Redemption: På kartan så finns det markerade platser och om du väljer att markera en plats (som ett uppdrag eller en tatueringsstudio) så kan man följa en streckad linje från där du ska till destinationen du ska till. Jättebra.
Det är dessutom fascinerande att staden är så otroligt vacker, både dag och natt.

Jag är också imponerad av hur spelmekaniken fungerar. Att man kan byta mellan de tre karaktärerna (Franklin, Michael och Trevor) och upptäcka att de lever egna liv är helt briljant.

Vill du trimma bilen? No problem. Kör till Los Santos Customs och pimpa din bil ordentligt.
Vill du spela tennis eller golf? Gör det, för det är avkopplande efter biljakter och juvelbutiksrån.
Du har en rejäl valfrihet, jag menar, du kan cykla, hoppla fallskärm, åka vattenskoter eller prickskjuta med dina vapen. Jag är så förbluffad att Rockstar har fått till såpass mycket.

De tre huvudpersonerna: Gangstasnubben Franklin, som vill göra en riktigt stor stöt för att tjäna stora pengar. Michael, en före detta kriminell som dragit sig tillbaks från brottets röda linje för att leva med sin familj. (som avskyr honom, ironiskt nog) Trevor, en methknarkare som är inget annat en tickande bomb och en psykopat.

Biljakterna har alltid varit Grand Theft Autos melodi. i femman är de mer intensiva, mer actionfyllda och ännu bättre än någonsin.

Här kommer faktiskt en svaghet i detta storverk. Även om att jag gillar Trevor för hans galenskap så känns karaktärgalleriet intetsägande. Ja, det är inte dåligt men väldigt klichéaktigt. Det märks till exempel på Franklin och polaren Lamar när de pratar sitt homie-dialog med massor av ”fuck”, ”motherfukka” och ”n-ordet”. Sånt hör man trött på i när man tittar på amerikanska filmer. Det är väldigt synd med såna stereotyper.
Ännu värre är kvinnosynen som retat gallfeber på en legion av jämställdhetsspelare och kvinnor. Här är kvinnor porträttade som en bit kött när de strippar på strippklubbar. Om de inte gör det så svär de som inihelvete och babblar på. Det finns ingen stark kvinnlig karaktär i spelet och varför kan man inte spela som kvinna? Rockstar kan ju detta, se på Bonnie i Red Dead Redemption. Hon är riktigt cool och färgstark, en sån kvinna hade behövts i GTA V.

Nu säger jag inte att GTA V är dåligt på grund av stereotyperna och kvinnosynen. Tvärtom; GTA V är ett fantastiskt spel på grund av sin spelmekanik och valfrihet. Men det har sina brister, och en stor brist är den jävla flygkontrollen. Att flyga är roligt; men det kunde ha varit tjugo gånger så roligt om kontrollen hade slipats. Och då ska jag inte ens nämna helikopterkontrollen. Fy fan. Jag har alltid haft svårt för flygspel överlag men en del har rätt bra kontroller. Grand Theft Auto V är inte en av dom.

Att Los Santos är en ”klon” av Los Angeles märks avsevärt i GTA V. Det finns en skylt som står VINEWOOD på, som påminner om en annan känd skylt i verkligheten.

En stor fördel är musiken. Ett tjog av radiokanaler erbjuder en massa härlig musik när du åker bil. Det är allt från ganstarap till Robyn. Jag tycker faktiskt om att bara glida runt i en stulen Cadillac samtidigt som att jag lyssnar på min favoritkanal Radio Rebel. Jag menar, hur många tv-spel har Hasil Adkins med i dess soundtrack? Jag skulle vilja ha det totala soundtracket, för så jävla bra är det. Det här har Rockstar skött snyggt.

Tre plus:

1. Rockstar har gjort ett enormt jobb med spelmekaniken. Du har så jättemycket saker man kan göra, och valfriheten är riktigt hög. Det är genialt att bara byta mellan de tre huvudkaraktärerna.

2. Spelets soundtrack är i världsklass. Robyn, ganstarap och Hasil Adkins i samma soundtrack går inte att få tag på någon annanstans.

3. Trevor är en karaktär man antigen älskar eller hatar. Men en sak är säkert, ingen kommer att glömma denne färgstarke figur. Vilken galning.

Tre minus:

1. Inte helt oväntat tycker jag att kvinnosynen är riktigt illa. Man kan inte spela som kvinna, och att många anses vara ett stycke kött i strippklubbar får mig att fundera: Varför? Var är de starka kvinnorna?

2. Det är väldigt mycket stereotyper i GTA V. Återanvända sådana som man lätt tröttnar på.

3. Jag avskyr flygkontrollen.

Trevor är Grand Theft Auto V’s svar på Tuco (Den Fule i Den Gode, Den Onde och Den Fule.) Skitig, sluskig och rent sagt vansinnigt galen. Så galen att jag verkligen gillar honom.

Slutsats:

Att recensera GTA V är inte enkelt. Det är dels ett riktigt genomarbetat spel mekaniskt men också fullt av klichéer och låg kvinnosyn. Jag vill inte kalla spelet för ett riktigt skitspel på grund av jämställdheten men samtidigt kan jag inte kalla det för ett mästerverk heller även om det är riktigt nära. När det är bra, då är det mästerligt. När det är dåligt, så är det (ursäkta uttrycket) fucking förjävligt. Som tur är väger de bra delarna tyngre och visst är Grand Theft Auto V ett fantastiskt spel. Jag skulle vilja kalla det för det bästa spelet i serien på grund av dess valfrihet och lekfullhet. Men den saknar den charm som gjorde Red Dead Redemption så jävla perfekt. Trots dess brister så rekommenderar jag absolut att ni spelar Grand Theft Auto V. Det är så bra. Men det är inte perfekt.

Betyg: En fyra av fem. 

 

Grand Theft Auto V finns ute nu, till Playstation 3 och XBOX 360. Jag recenserade PS3-versionen.