Vad Chuck Berry betydde för mig.


Dagen jag trodde aldrig skulle komma, gjorde faktiskt det. Innan jag skulle gå och lägga mig igår kväll, läste jag på Aftonbladet att Chuck Berry var död.

Det blev ett slag i ansiktet. Charles Edward Berry, rock ‘n’ roll-pionjären, hittades död i sitt hem. Jag kan inte tro att det är sant. Jag menar, han har varit med hela tiden sedan jag var född, och visserligen visste jag att han en dag skulle lämna oss eftersom han ändå blev väldigt gammal. Men nu när jag vet att han är borta, är jag paralyserad av chocken.

När jag var en liten pojke, lyssnade min far mycket på sina gamla vinylskivor och introducerade mig för rock ‘n’ roll. Det var allt från Elvis Presley till Johnny and The Hurricanes men farsans hjärta klappade för en rhythm ‘n blues-artist från St. Louis. Självklart blev jag lyrisk och glad när Chucken drog igång sin fartfyllda rockmusik. Vi spelade Chuck Berrys låtar så ofta, näst intill sönderspelade hans låtförråd, att mina systrar blev rent sagt förbannade när ett bekant gitarrintro spelades för de blev trötta på artisten. Det är de fortfarande idag.

Jag fastnade för glädjen och tempot i Chuck Berrys melodier, och jag spelade in massor av kassettband med enbart hans musik.

Chuck Berry sjöng mycket om tjejer, bilar och städer. Ibland om alla dessa ting på en gång. Det fanns en ton av lättsam humor i texterna men också i hans sound. Ett sound som var unikt på den tiden, och än idag. Det är inte bara hans lättsamma stämma och texterna som jag förknippar med Chuck Berry, utan hans briljanta gitarrspelande. Att få höra honom köra ett gitarrsolo i en gammal 1950-talslåt är bland det bästa som finns.

Chuck Berry fick sin första hit med ”Maybelline” 1955, och redan då fanns det en modern förändring, att en svart artist skulle slå igenom jättestort igenom den vita rasismens tjocka barriär. Han själv skrev och gjorde låten, men läser jag på skivor står det Berry/Fratto/Freed som låtskrivare. Det var ett fult drag av vita män, för svarta artister fick inte stå som ensamma låtskrivare. ”Jag vet för fan inte vem den där Fratto är ens” hade Chuck sagt på ett ungefär.

chuckberry1972_gruen_webuseonly

Chuck Berry var en lustig typ i sina yngre dagar.

Men det stoppade inte Chuck Berry för att ständigt uppdatera sitt enorma bibliotek med stora hits. Från 1955 till en bit runt 1964, skrev han en legion av låtar som gjorde honom till en legend.
Chuck Berry gjorde mycket märkliga skitgrejer, han skakade galler i två år för att ha haft sex med en minderårig servitris och andra helkonstiga saker. Jag kan förstå drottning Silvia att hon vägrade vara med på prisceremonin då Chuck Berry fick Polarpriset 2014 – trots att artisten inte var närvarande på grund av sjukdom.

Men var det rätt att Chuck Berry fick Polarpriset? Absolut. Trots hans korkade handlingar som ledde honom till fängelse, villkorlig dom och böter så är han ändå en musikgrundare och milstolpe.

Chuck Berry betydde mycket för rockmusiken och modern pop, många artister hade honom som inspirationskälla. The Beatles och The Rolling Stones började sina karriärer att bland annat göra covers av Berrys låtar. Tusentals artister har gjort en cover på en Chuck Berry-låt och oftast blev de bra men överträffade aldrig originalen. Men ibland dök det upp några pärlor, som Emmylou Harris gudomliga tolkning av ”You Never Can Tell”.

1986 var Chuck Berry en av de allra första som blev invalda i Rock ‘N’ Roll Hall of Fame.

Farsan spelade in gamla musikvideos på legendariska rockartister och vi tittade på videobanden ofta. Jag minns än idag när Chucken spelade ”Roll over Beethoven” för dåvarande president Jimmy Carter, och det är fortfarande rätt kul att se. Eller när artisten gjorde ett lustigt ”duck walk” i roliga mästerverket ”You Can’t Catch Me”. Än en gång, den lättsamma humorn Chuck Berry hade var genial.

Jag såg Chuck Berry i Rottneros 1998, efter Jerry Lee Lewis korta spelning och det makalösa shownumret av Little Richard. Ljudet på Chucks gitarr var hemskt och många av låtarna lät inte som de ska, men på slutet lät det bättre. Trots den konstiga introduktionen så var det häftigt att se en barndomsidol uppträda mitt framför mina ögon.

Jag tror att filmer som Pulp Fiction eller Tillbaka till Framtiden skulle vara helt annorlunda om det inte vore för Chuck Berrys inflytande i några av filmernas nyckelscener.

wp-1489901616316.jpg

Från en av de klassiska musikvideos som Chuck Berry gjorde. Om det är ”You Can’t Catch Me” eller ”Oh Baby Doll”, är jag inte säker på riktigt.

Men jag måste säga, att Chuck Berry har levat väldigt länge. Inte trodde jag att han skulle bli 90 år! Det är otroligt gammalt för en rockartist. Nu finns det inte många kvar av 1950-talets hjältar, bara en handfull artister som nämnda Jerry Lee Lewis och Little Richard. Fats Domino är nu äldst, 89 år gammal.

Elvis Presley må ha varit rockens konung, men jag tror ärligt talat att Chuck Berry var rockens skapare och gud. En gud med stor skara låtar som bildade en ny musikstil när det begav sig. En ikon. Ett geni.

Jag avslutar denna hyllning till en av historiens största artister genom att utse Chuck Berrys fem bästa låtar. Nu får farsan lyssna och se denna gigantiska underhållare briljera med gammal, hederlig rock ‘n’ roll.

You Never Can Tell

Det finns bara ett litet gitarrintro och Chucken har en barpiano och saxofon som sällskap i denna romantiska pärla med en fransk medning: ”C’Est La Vie”. Både Chuck och Emmylou Harris tolkningar är mästerliga och vem kan glömma den träffsäkra dansscenen i Pulp Fiction? Men det är texten som jag kommer att minnas mest:
”They had a hi-fi phono, boy, did they let it blast
Seven hundred little records,
all rock, rhythm and jazz
But when the sun went down,
the rapid tempo of the music fell
”C’est la vie”, say the old folks,
it goes to show you never can tell”
Briljant.

You Can’t Catch Me

Chuck Berry var en rolig typ, och det smittade av sig i många av hans låtar. Den här härliga dängan får mig att le varje gång jag hör den på skiva, Spotify och musikvideon jag nämnde tidigare. Jag kan föreställa honom göra den stilsäkra ”duck walken” i slutet av låten varje gång. Ja, låten är ditsatt efter videon har spelats in, men den passar ändå in perfekt.

Sweet Little Sixteen

Chuck Berry var en mästare att sjunga om städer i sina låtar, men jag tror att sången om en sextonårig pojkes längtan att få träffa en jämnårig tjej har den bästa samlingen med stora städer i hans enorma låtkista. Refrängen är en genial skriven sådan av denna historieberättare:
”Well they’ll be rockin’ Boston
Pittsburgh, P. A.
Deep in the heart of Texas
And ’round the Frisco Bay
Way out in St. Louis
Way down to New Orleans
All the cats want to dance with
Sweet little sixteen”

Promised Land

Den här låten var farsans personliga favorit, och är fortfarande ett äkta krutdoftande rockinferno med grymma gitarrsolon. Intressant nog var detta en av hans senare låtar på 1960-talet men det gör inte låten sämre för det. Snarare tvärtom. Elvis Presley, Johnnie Allan, Dave Edmunds och Johnny Rivers har gjort lysande covers av detta mästerverk.

Johnny B. Goode

Chuck Berrys mest kända låt och en av de mest spelade covers från en stor skara med artister, är en klassiker som är för evigt tidlös. Det räcker att bara höra de första gitarr-riffen för att älska denna ikoniska rocksång. Det här är en av världens bästa låtar, punkt slut.

Tack så hemskt mycket för all musik du har gett oss, Chuck Berry. Du har betytt så otroligt mycket för mig och mitt musikaliska intresse och det kommer du att fortsätta att göra. Vila i frid och rocka på i himmelen tillsammans med Johnny Cash, Buddy Holly, Eddie Cochran, John Lennon, Elvis Presley och Carl Perkins.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s