Recension: Stardew Valley.

Bondsimulator-genren började starkt med mästerverket Harvest Moon till SNES. I det spelet ärvde man en bondgård som blivit hårt slitet av tiden, och under tre år så ska man få gården på fötter igen. Man kunde plantera grönsaker, sköta boskap och bekanta sig med stadens invånare. Harvest Moons simpelhet och avstressande stil gjorde det helt oemotståndligt att spela.

Harvest Moon fick många uppföljare och en sorts spinoff med Rune Factory-serien. Många simulatorer försökte efterlikna Harvest Moon men inget av dom har kommit i närheten av originalets charm.
Tyvärr, Zynga. Ert Farmville var ren och skär dynga.
Se där, nu fick jag till ett dåligt rim också.

Plötsligt dök det upp en trailer på ett spel som såg ut som att vara en äckligt lik kopia av SNES-versionen i Harvest Moon-aerien.
Men det var något med trailern som såg intressant ut. Jag tyckte att det här spelet hade en bekant charm och kändes lika varmt som Natsumes klassiker. Jag fick det intrycket av att det var mer än en simpel kopia.

Det spelet heter Stardew Valley.

Stardew Valley börjar precis som Harvest Moon. Man kommer till en bondgård som har tillhört en äldre släkting och man får några år på sig att få gården på fötter igen.

Likheterna mellan Stardew Valley och Harvest Moon är slående. Den läckra 16bits-grafiken får mig att komma tillbaks till SNES sista levnadsår och det är en underbar retrokick.

Vattna grönsaker, sköta om djuren, vandra omkring i en 16-bitsgrafisk bondgård. Hm. Har jag inte sett det förut?

Men är Stardew Valley en ren ripoff?
Ja. Och nej.
Låt mig förklara lite mer detaljerat.

Det visuella och ljudmässiga är rent sagt likadana som i SNES-klassikern, och man sköter fortfarande gården. Man tjänar pengar på de färdiga grönsakerna eller på de färska råvaror som djuren bidrar med. Man kan lära känna folket i byn och gräva efter mineraler i gruvan. Festivaler finns. Man kan bli förälskad och få barn. Vädret ändras för varje dag.

Men där slutar likheterna med original-Harvest Moon.

Nu går jag in på det som gör Stardew Valley lite mer annorlunda.
För det första så kan man välja kön på spelaren. Man kan ändra frisyr, hårfärg, accessoarer och så vidare. En rejäl förbättring om jag får säga det själv. Och en viktig sådan dessutom.

I gruvan kan man attackera monster medans man gräver efter mineraler. Vad som var unikt med Rune Factory-serien var dess äventyr-inlägg och här märks att Stardew Valley har fått den inspirationen ifrån. Ett kul inlägg som fungerar bra om man är sugen på äventyr i detta avslappnande spel.

Man kan levla upp i nivåer i Stardew Valley och här är det riktigt intressant. Ju mer man hugger ved, planterar grönsaker eller sköter om djuren så går man upp i nivå. Man kan också välja mellan två olika saker som gör livet som bonde lättare. Men man måste välja klokt.

I staden Pelican Town finns det ett riktigt gammalt hus som är likt ett ruckel. I det huset stöter man på mystiska andar som ger en utmaningar. Samlar man ihop tillräckligt med material så kan man återbygga något som är trasigt, som till exempel växthuset. Men det är svårt och man måste ta väl vara på de fyra olika årstiderna.

Men i det stora hela är Stardew Valley vad jag kallar Harvest Moons återkomst. Och det, mina damer och herrar, är en komplimang.

Precis som i Harvest Moon och Rune Factory, så kan man i Stardew Valley lära känna stadens invånare och bli bättre vänner med dom. Man kan till och med försöka starta en romans. Men det tar tid – och kräver en del tålamod.

Harvest Moon-spelen och för all del även Rune Factory Frontier är spel som man kan spendera timmar åt för att se grönsaker växer. Det är märkligt eftersom de egentligen inte är spännande spel i sig.
Men det är det som är poängen. Jag känner mig avkopplad när jag lirar bondsimulatorer.

Stardew Valley tar en välförtjänt plats i den underbara genren och lyckligtvis så är det egentligen inte något som har ändrats sedan 1995. Eller var det 1996?

Jag vill upplysa er om en varning. Stardew Valley är otroligt beroendeframkallande. Efter att ha spelat igenom en vecka (i spelet) så säger man inombords ”bara en dag till, jag vill se om tomaterna har blivit mogna”. Det är då man inser att man är fast.
Igen.

Men varför är Stardew Valley så bra? Trots att det är en tydlig kopia av Harvest Moon?
Det kanske är svaret.
Varför ändra på ett vinnande koncept?

Kontrollen är lite klurig för mig eftersom jag är ovan att spela med tangentbord och mus. Men man vänjer sig.

Tre plus:
1. Stardew Valley doftar underbart gott av dess 16-bitsscharm.
2. Känslan av att koppla av och beundra sin gård växa och få liv är tillfredsställande. Jag har inte känt sån här värme och kärlek sedan 1995.
3. Man kan spendera massvis med timmar åt Stardew Valley.

Tre minus:
1. Om man är ovan med bondsimulatorer så lär man få svårt att få gården på fötter. Ta tid på dig och ha tålamod. Rusa inte.
2. Jag tycker att det är svårt att spela med tangentbord och mus.
3. Huvudkaraktären springer alldeles för långsamt.

Livet som bonde är faktiskt avkopplande och kul. Om man är i Stardew Valleys magiska värld, det vill säga. Ett extra plus för att man kan välja kön på spelaren.

Slutsats:
För att vara det första spelet jag har spelat på Steam, så är Stardew Valley en riktigt bra start. Den där bondsimulatorsmagin är precis lika bra som Natsumes legendariska Harvest Moon och Rune Factory Frontier. Det finns så mycket att pyssla med men ändå känns det så avkopplande. Vandra runt i skogen, besöka stan och vattna skörden. Så välbekant men det är på ett bra sätt. Stardew Valley är en överraskning för att det är så simpelt men samtidigt så genialt.
Att ta tillbaks Natsumes originalkoncept och lägga till ett par nya idéer tycker jag mycket om. Jag kommer att spendera massor av tid åt Stardew Valley år 2016. Och garanterat längre fram i tiden. Bondsimulator-genren är tillbaks!

Betyg: En perfekt femma av fem!

Stardew Valley finns ute nu, endast på Steam.

Tv-spel: Mina 15 favoritplatser i vintertid.

Vintern är här.

Handen på hjärtat. Jag är inget stort fan av vintern. Det är kallt som bara den, för det första. Jag är inte så värst bekväm att klä på mig tjocka lager med kläder för jag känner mig instängd på grund av det. Sen har jag väldigt svårt för blötsnön och slasket, särskilt vid snöskottning. Då föredrar jag pulversnö när som helst.

Men det finns bra saker med vintern också.

Inga förbannade insekter som surrar runt ansiktet, som flugor och äckelgetingar. Fästingar och ormar lyser med sin frånvaro dessutom. Luften är så frisk att det är skönt att andas djupt – förutom när det är svinkallt.

Sen finns det en hel del skönhet i vintern. Jag älskar när solen skiner på det enastående vinterlandskapet och snön.

Det får mig att tänka på fina vinterplatser i tv-spel. Många vinterbanor är faktiskt riktigt roliga och otroligt vackra. Jag älskar att spela tv-spel på vintern, för tv-spel är en skön avkoppling när vintermörkret nalkas. Dessa vinterplatser i tv-spel är några av mina favoriter. Jag har givetvis många fler, men femton är ett lagom nummer. Inte för lite, inte för många. Jag väljer ett spel per franchise för rättvisans skull. Dessutom är listan i utan regelbunden ordning.

1. Frozen Hyrule – Legend Of Zelda: Four Swords Adventures.

Vinterlandskap är ganska ovanliga i tvådimensionella Zelda-spel. När de fyra Links besöker det snöiga landskapet på väg till Ice Temple, så ser man ett vackert ställe där de stora träden fått en vitblå kulör av snöfallet. Det underbara The Dark World-temat har fått sig en vintrig ton.  Hade det inte varit så farliga fiender där så skulle jag tänka mig att besöka denna vackra plats under sportlovet.

2. Frosty Village – Diddy Kong Racing.

Det första som får mig att minnas den här banan är det fina jultemat och den svängiga julmusiken.  Diddy Kong Racings racingbanor har skarpa kurvor och det gäller att ta ut svängarna ordentligt. Frosty Village har många sådana kurvor, och låt inte det fina jullandskapet få dig att tappa fokus. Men visst är det väldigt vackert?

3. Narshe – Final Fantasy VI.

Narshe är gruvstaden som ligger långt norrut, och det är den första plats som Terra besöker i spelets början. Det riktigt iskalla atmosfären ger Narshe ett kallt intryck. Stora värmepannor på utsidan värmer stadens stugor längre upp är det mer snö. Narshe är ett av Final Fantasy VI’s viktigaste platser, och är självklart det mest vintriga stället av dom alla. Lägg till mammutar som attackerar en, och även en isdrake i World Of Ruin så får man en äkta vinterkänsla.

4. Tågklättringen på Himalaya – Uncharted 2: Among Thieves.

Egentligen är detta en otäck plats att vara på, men samtidigt är detta en fröjd för ögonen. Nathan Drake börjar sitt andra spel med att vakna upp i en tågvagn mitt ute på Himalayabergen, och tåget är på väg ut från en högt berg. Ena vägen ut är att klättra uppför tågvagnen och tipset är att inte vara höjdrädd i denna nagelbitande scen. Snömiljön och kylan är extra krydda för detta iskalla scenario. Tänk dig själv hur det är att vara i Nathans skor här. Han har en blödande skada och att klättra uppför ett svinkallt tåg vid hög höjd gör inte saken bättre för honom. Bergen är utsökt vackra. Vilken start på ett spel!

5. Flash Man’s Stage – Mega Man II.

Isbanor finns det gott om i Mega Mans äventyr. Ice Mans bana från första spelet i all ära, men det är faktiskt Flash Mans bana från andra spelet som är min personliga favorit. Den är något enklare dessutom. De snygga, blinkande isblocken som skiftar i olika nyanser av blått ger en härlig känsla av en iskall grotta där Flash Mans robotstyrka försöker peppra Mega Man full med plasmaenergistrålar. Den härliga beaten i musiken är fortfarande i världsklass efter ett par decennier. Att Flash Man är en av de allra lättaste bossarna gör inget. Hans bana är en av de roligaste isbanorna någonsin. Om det nu är en isbana/vinterbaserad sådan det vill säga, men jag tycker att det är en sådan.

6. Trampoli under vintertid – Rune Factory Frontier.

Trampoli är en av mina favoritplatser i spelhistorien. Lugnet och de underbara personerna som bor där är anledningarna till jag har spenderar hundratals timmar åt Rune Factory Frontier. Alla fyra årstider är så vackra och stämningsfulla – även vintern är så otroligt charmig. Snöfallet är så harmoniskt. Lägg till den vackra musiken och man är fast.

7. Alla banorna – Ice Climber.

Ett gammalt NES-spel som många fick med på köpet när man skaffade sig den legendariska konsolen är ett bergsklättarspel där två bergsklättrare får kämpa mot snömän och isbjörnar iklädda med solglasögon. Plattformarna är svinhala och det är fruktansvärt lätt att ramla ned. Hur många gånger Ice Climber har fått mig att svära pga hemsk kontroll och taskig tajming med hoppande (tveka aldrig mitt i ett hopp!)så kan man inte ta bort den äkta vinterkänslan i denna klassiker.

8. Blackwood Pines – Until Dawn.

Förra årets mest överraskande spel, Until Dawn, är ett riktigt spännande survival horror-spel som utspelar sig på ett snötäckt berg. Man kan nästan känna de iskalla vintervindarna och snöflingorna när man sitter i mörkret och väntar på att bli skrämd. Man kan till och med se den iskalla luften komma igenom det dåligt isolerade huset och i skjulen. Det är ett av de läckraste spelen med vintertema som jag har spelat.

9. Vinter – The Last Of Us.

The Last Of Us är ett extraordinärt spel med helt gripande filmscener. Spelet plöjer sig igenom de fyra årstiderna, och när det kommer till vintern får man styra Ellie för första gången. Hon jagar i det kalla, men otroligt vackra vinterlandskapet i den nordamerikanska skogen. Solen skiner och allt ser så levande ut.

10. Ice Land (World 6) – Super Mario Bros 3.

Det finns minst en vinterbaserad bana i ett Super Mario-spel. Många är riktigt vackra och underhållande, men om jag fick välja bara ett enda Mario-spel med det ultimata vinterlandskapet så är det denna. I Super Mario Bros 3 introducerades åtta olika världar med olika teman. Den sjätte världen har det väl passande namnet Ice Land. Det är den största världen i hela Super Mario Bros 3, eftersom den har 10 banor och tre fästningar innan man kommer till landets slott. Det är ”snorglingt”*, som vi säger i Nordvärmland. Det gäller att ta det försiktigt när man kutar på de hala isblocken i denna frusna värld. Super Mario All Stars-versionen är ännu vackrare för att dess bakgrunder ger världen än starkare vinterkänsla. Världskartans musik är kyligt och jag tänker på Nordpolen när jag ser denna värld.

• Snorglingt = jättehalkigt, typ. I en väl tydlig variant av nordvärmländska.

11. Phendrana Drifts – Metroid Prime.

Tallon IV är en fascinerande värld. Samus Arans vandring i den mystiska planeten är spännande, för den är fylld av äventyr och action. Många av planetens olika platser är sagolikt vackra. Phendrana Drifts snöiga område är som att komma in i ett magiskt kylskåp fyllt av vackra iskristaller, tempel och snö så långt som ögat kan se. En av spelhistoriens bästa spelmelodier är verkligen fylld av vintriga inslag och den är fortfarande lika frisk som den var när det kom i början av 2000-talet till underskattade Gamecube. Sagolikt vackert – men dödligt!

12. Ice Age Alley – Donkey Kong Country.

Hela området i den fjärde världen, Gorilla Glacier, är ett enda stort snöområde fyllt av farliga stup och halkiga miljöer. Men det är Ice Age Alley som sticker ut mest. Den börjar med ett rejält snöoväder i den snötäta skogen och de isiga klipporna för att sedan avta. Den är rätt lik Snow Barrel Blast, men jag tycker att denna bana är något häftigare för att man kan missa hemligheter i den täta snöstormen. Att ett SNES kunde få ut en så realistisk snöstorm redan i mitten av 1990-talet är helt otroligt.

13. Shadow Moses Island – Metal Gear Solid.

Alaska. Det är synonymt med vinter och iskallt klimat. Man kan bara föreställa sig att Solid Snake har det rätt tufft i det jobbiga väderförhållandet – och med den stora skara med soldater ifrån Foxhound som väntar för att sätta ett skott i pannan på den ikoniska hjälten. Det syns att det är kallt för man ser ångan ifrån den koldioxid som alla andas ur sig i de kalla korridorerna och utomhus. Svinkallt värre. Men förbannat häftigt och bra.

14. The Himalayas – Duck Tales.

Himalayabergen igen. Denna gång är det Joakim von Ankas tur att vandra omkring för att leta efter gömda skatter. Snön är så djup och mjuk att Joakim inte kan studsa på sin käpp, utan att sjunka i. Fina snötäckta miljöer och sura bergsgetter är dock ingen match för den snåle gubbankan. En fråga som förbryllar mig: Hur i helvete kan det leva spindlar i en stelfrusen isgrotta?

15. Forsaken Cainhurst Castle – Bloodborne.

Ett stort slott med frusna istappar på varje vrån, skrymslen och fasader, mitt ute i ingenstans. Cainhurst är enormt och man känner sig frusen. Det gör de livsfarliga fienderna också, som bara längtar att få sätta tänderna i ditt varma kött ifrån din kropp. Cainhurst är vackert och riktigt iskallt. Dess gotiska intryck får mig att tänka på greve Dracula lite grann. (Spola till runt 06.10 i klippet nedan)

 

Till slut skulle jag vilja ställa er ett par frågor. Vilka minnen har du med banor/områden ifrån tv-spelens värld? Tycker du om vinterbanor? Har du några favoriter själv? Skriv gärna i kommentarerna nedanför.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 6: Rune Factory Frontier.

Harvest Moon-serien har haft en hel del underliga spel som har för min gjort spelen så komplicerade att de blir tråkiga. Men det finns en annan bondsimultator-serie med äventyrsinslag, och den spelserien kallas Rune Factory. Det finns tre spel till Nintendo DS men de var inte mitt första besök i den avslappnande Rune Factory-sagan. Nej, det första – och bästa – spelet jag har spelat är det sjukt underskattade Rune Factory Frontier.

Rune Factory Frontier handlar om en kille som heter Raguna, som har tappat minnet. Han letar efter en barndomsvän och hittar henne i byn Trampoli. Efter ett möte med byns borgmästare och nunnan Stella, får han ta över en övergiven bondgård där man kan odla sina egna grönsaker. Ungefär som i Harvest Moon, fast med mycker mer att göra och mer grönsaker att odla. Till och med i vintertid, fast då måste man hitta ett av de fyra templen först.

Raguna kan också lära känna alla invånare i byn och dessa karaktärer är väldigt trevliga och charmiga. Ungefär som jag hade hoppats förvänta mig i en underbar plats som Trampoli är. Ett av Harvest Moons viktigaste ”uppdrag” var att man skulle flörta med byarnas unga kvinnor och självklart kan man göra det i Rune Factory Frontier. När man har en dialog med en bybo så kommer det fina animébilder av personerna som har konversationen med varann. Man kan lära känna alla karaktärer bättre och lära vad de tycker om. Ju mer smileys man har hos en invånare, desto mer öppnar de sig för Raguna. De unga kvinnorna har både en hjärtmätare och smileymätare. När hjärtmätaren har nått tio, då är det dags att gifta sig med henne.

Byborna är helmysiga. Selphy bosätter sig i byns bibliotek och är väldigt slarvig men hon bjuder på sig själv med en portion humor. Mist, som är Ragunas bästa vän, bor granne med honom. Hon är spelets mest flummiga person och har såna underliga idér. Men hennes flummighet gör så att man gillar henne. Rosetta är också en bekant till Raguna och erkänner själv att hon har en viss rivalitet med Mist. Hon driver byns affärer och hämtar din insamlande skörd under dagen. Alla personer har sina olika tycken och smak, det är upp till dig själv hur du vill göra med Raguna och hans vardag.

Rune Factory Frontier är ett så helmysigt spel och det visuella får mig riktigt avslappnad. Att det här är ett Wii-spel kan vara svårt att första, men det är verkligen jättevackert. Dess fantastiska musik lyfter upp spelet ännu mera. Vårmusiken är min personliga favorit. Det är så fridfullt – till utseendet och ljudmässigt.

Det som gör Rune Factory Frontier annorlunda mot Harvest Moon är att man kan gå ut på äventyr i bästa action-RPGstil. Monstren man möter är egentligen inte elaka men ställer till det för Raguna i det stora äventyret. Man kan också tämja monstren och ta hand om dom i sin bondgård. Vissa monster lämnar ifrån sig mjölk, ull och ägg. Man kan till och med sig monstren på sina äventyr som en allierad.

Man går upp i nivåer i strid, matlagning, smide, och när man håller på med trädgårdsarbete. Det gör Raguna mer erfaren och framför allt mer tålig. Ju mer han gör på en dag, desto mer sliter han på sin energi. Se till att inte göra för mycket, för annars hamnar man på sjukhuset.

Egentligen är inte Rune Factory Frontier ett spel man kan förvänta sig så mycket, men det gör jag. Faktum är att jag och min sambo har spenderat över 100 speltimmar med det här spelet. Vardera.

Det är väldigt spännande att få uppleva när man bygger ut sitt hus eller sin lada, och att få bättre kontakt med byborna. Det är häftigt att hitta en nytt tempel att slåss i men det är verkligen svårt att klara av ett tempel. Fienderna är stenhårda i vissa tempel. Snow Ruins till exempel…

Rune Factory Frontier är definitivt en av de största överraskningarna någonsin i spelväg för min del. Det må se halvdant ut, men dess avkoppling och helmysiga tillvaro gör så att det är oemotståndligt. Det är som att besöka en underbar by på riktigt. Att få hälsa på en trevlig granne eller att skörda grönsaker – det här är den bästa bondsimulatorn av dom alla. En bondsimulator med enastående rollspelande. Det här, mina damer och herrar, är en äkta spelpärla.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

6. Rune Factory Frontier.

7. Bioshock Infinite.

8. Red Dead Redemption.

9. Mega Man 2.

10. Kid Icarus.

11. Super Mario World.

12. Metal Gear Solid.

13. Tetris.

14. Super Mario RPG.

15. Super Mario Bros 3.

16. Donkey Kong Country.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.

21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

22. Resident Evil 2.

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Fler DLC-karaktärer som jag skulle rösta på i Super Smash Bros.

Ibland kommer man ju på fler saker nån dag efter. Igår skrev jag ett inlägg angående Nintendos omröstning där man kan rösta fram en karaktär som ska vara med i Super Smash Bros. I det inlägget nämnde jag sju karaktärer som jag allra helst skulle vilja se – och lade min röst på Bayonetta. Men det finns faktiskt ännu fler karaktärer som jag absolut inte skulle säga nej till. Faktiskt sju till – eller till och med åtta. Och om du inte kommer på någon karaktär du skulle rösta fram till Smash Bros, så kanske dessa karaktärer är goda förslag.

Raguna – Nintendo fick en massa spel i Rune Factory-serien till främst Nintendo DS. Men till Wii så kom mästerverket Rune Factory Frontier, och det är det andra spelet man får styra bonden/äventyraren Raguna med minnesförlust. Han är riktigt duktig på att slåss och det skulle vara en fördel att Rune Factory uppmärksammades på nytt om Raguna skulle vara med. Hans Final Smash skulle vara nån form av magisk kraft där han använder Runes för att ställa till det för sina motståndare.

Trevor Phillips – Det här är ett vansinnigt val, men tänk efter. Trevor vore en utmärkt kämpe och eftersom han är så galen, kan jag bara föreställa mig hans Final Smash där han möjligen använder sig av sin speciella förmåga ifrån GTA V: Han blir i stort sett oövervinnlig och ger sina motståndare brutal skada under en kort period.

Geno – Han har varit saknad väldigt länge men nu vore det rätt tidpunkt att låta den mystiska dockan att göra storstilad comeback. Han kan skjuta projektiler och som en Final Smash kan Geno använda sig av sin starkaste magiska attack ifrån Super Mario RPG: Geno Flash. Han omvandlar sig till en kanon och skjuter en riktigt kraftfull sol som ger sina motståndare enorm skada.

Lightning – Den mest kända Final Fantasy-hjältinnan har redan varit med i några spel ifrån Square Enix och klart en av seriens mest lysande stjärnor. Varför inte ta plats som en av de kraftfullaste kvinnliga fighters i Smash Bros? Med Odin så kan hon lätt göra förödelse med en Final Smash.

Jill Valentine – Hon är ingen främling när det gäller fightingspel. Jill är med i Marvel vs. Capcom-serien, men givetvis vore för min del Resident Evils bästa stjärna en bra kandidat till Smash Bros. De olika dräkterna hon har på sig i Resident Evil, Resident Evil 3, Resident Evil 5 och Resident Evil Revelations skulle vara utmärkta dräkter i Nintendos fightingspel. Som en Final Smash skulle hon dra fram en Rocket Launcher och skjuta en raket som ger en omedelbar KO.

Big Daddy – Bioshocks kände beskyddare är en enorm best som gör allt för att skydda Little Sister ifrån alla tänkbara faror. Big Daddy är en tung karaktär så han bidrar med råstyrka och ett gott försvar. Han är ju, precis som Jill Valentine, ingen främling när det gäller fighting. Big Daddy är med i Playstation All Stars Battle – fast finns inte Bioshock-spelen till XBOX 360 också? Nåväl, med sina tunga och kraftfyllda slag skulle han vara en asgrym slugger. Som en Final Smash skulle han gå bärsärkagång och göra dödliga combos!

Booker Dewitt och Elisabeth – Bioshock-spelen har otroliga karaktärer och jag vill fortsätta i denna episka spelseries fotspår. Big Daddy är en asgrym slugger, men jag hoppas också att Booker och Elisabeth får ta en plats i Smash Bros fightinglista. De skulle kunna ha liknande egenskaper som alla de läckra Vigors (Murders Of Crows och Devil’s Kiss FTW!) som används i Bioshock Infinite – fast de ska inte vara simpla kloner av varann. Booker har ju Sky Hook och sina skjutvapen, medans Elisabeth har sina Tear-egenskaper. Bookers Final Smash skulle kunna vara en grym kombo av alla sina Vigors. Elisabeth skulle kunna ropa på den enorme Songbird för att sopa banan ren ifrån alla motståndare. Om någon av dessa Bioshock-figurer skulle kunna vara med så hoppas jag på en bana ifrån antingen Rapture eller Colombia. Dessa omgivningar är så vackra för att ignoreras.

Sedär ja. Det är kul att komma på fler namn och jag lär tänka ut fler förslag men jag väljer att avrunda detta här. Hoppas att jag har gett er fler idéer om vilken karaktär ni ska rösta på i Smash Bros.

När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.

Upptäckarglädjen när man spelar Rune Factory efter att ha spelat Rune Factory Frontier.

Raguna och Mist. Två minst sagt speciella karaktärer som är med i både originalspelet och Wii-spelet Rune Factory Frontier.

Ni vet nog vid det här laget att jag är ett äkta Rune Factory-fan. Dessa Harvest Moon-hybrider har fångat mitt hjärta tack vare dess charm och dess avslappning. Just Rune Factory Frontier har jag och Malin spenderat över 100 speltimmar på. Vardera. Men det är det värt, för så himla bra är det spelet. Jag upptäckte Rune Factory Frontier av en ren slump och vips fann jag en en ny spelserie att älska.

Rune Factory Oceans är svagare och har sämre karaktärer (förutom Lily) men det är ändå ett underbart spel med massor av värme och charm. Jag har inte kommit så värst långt på det än, ”bara” till det tredje palatset. Men jag inser att det har mycket kvar att upptäcka. På tal om att upptäcka saker, så finner jag det riktigt svårt att hitta föregångarna till Nintendo DS. Det finns tre delar och de verkar lika mysiga som Harvest Moon: Friends Of Mineral Town – också ett underbart spel som man kan spendera tid med. Jag funderade på att testa eBay fast jag var tveksam eftersom man blivit lurad på Tradera tidigare. På eBay lyckades jag hitta det allra första Rune Factory till Nintendo DS för strax under 200 kr. Det var för bra att vara sant så jag klippte till. Ungefär en dryg vecka senare fick jag hem spelet, fast det saknade fodral och bok. Men det gör inget, för det var själva spelet jag var ute efter. Dessutom kostade det drygt 500 kr på Tradera(!) Ett riktigt klipp måste jag säga att jag gjorde.

Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av (ironiskt nog) sedan dess uppföljare till Wii.

Jag har nu spelat förbi första våren i Rune Factory och jag har upptäckt en hel del likheter med dess uppföljare till Wii. (Frontier) För det första så är det Raguna som har huvudrollen här också och givetvis har han minnesförlust. Precis som i Frontier. Det intressanta är att jag som spelat mycket Frontier lätt kunde känna igen vissa personer och deras intressen.

Här är några saker som jag upptäckte att Frontier faktiskt har lånat från det här originalspelet:

• Raguna och hans minnesförlust.
• De unga kvinnorna Mist, Rosetta, Lara, Bianca, Tabatha och Melody är med här och jag kände lätt igen deras personligheter och deras intressen från uppföljaren. Till exempel Laras överbeskyddlighet när det gäller grottutforskning, Biancas snobbighet och Melodys kärlek till varma bad.
• Mist och Rosettas rivalitet. Det märks väldigt starkt här. Intressant också eftersom de är bådas motsatser. (Mist är sprallig och smått knasig medan Rosetta är pojkflicka och hårt medveten när det gäller arbete)
• Musiken från första grottan är också med i Grass Ruins till Frontier.

Lara är precis lika överbeskyddande som jag minns henne i Rune Factory Frontier. Intressant att det första spelet så är hon precis likadan.

Där slutar de stora likheterna för det finns till exempel andra karaktärer som man lätt tycker om. Jag kan redan här och nu säga att första Rune Factory har mer spännande karaktärer än vad Oceans har. En annan sak jag märkt att de framtida karaktärerna lånar delar av originalfigurernas personligheter och intressen.

Första Rune Factory påminner mer om Harvest Moon än i uppföljarna. Den hårda vägen. Tappar man en sak i Frontier så kan alltid ta upp den igen. Men det kan man inte göra i det här originalspelet. Så se upp var du lägger grejerna. Det är väldigt många grottor att utforska men det kan du inte göra förrän du fått ett pass från borgmästaren.

Det mest kända ”monstret” är tveklöst det fårliknande Woolly. Självklart är Woolly med i originalspelet.

Annars är det precis som vanligt. Plantera och odla grönsaker, tämja djur för att sedan skaffa till exempel ägg och mjölk. Hugga fram ädelmetaller och smida egna vapen och rustningar. Flörta med byns unga damer. Allt börjar här. Fast det mesta började egentligen i Harvest Moon men Rune Factory tar steget längre i utvecklingen.

Detta är ingen recension utan bara en liten jämförelse mellan det här spelet och dess Wii-uppföljare. Men det kommer, jag lovar. Jag tycker det är fascinerande att upptäcka något man känner igen från en uppföljare i en första del av en älskad spelserie. Ända till jag får tag på Rune Factory 4 till Nintendo 3DS nästa år eller någon annan av de övriga Nintendo DS-delarna av Rune Factory (eller Legend Of Zelda: A Link Between Worlds som jag verkligen vill ha), så har jag många timmar av underbar spelnjutning av en äkta bortglömd klassiker.

Rune Factory 4: Peppen har börjat.

Jag är en rejäl sucker när det gäller Rune Factory-spelen. Ända sedan jag spelat Rune Factory Frontier till Wii, har jag sedan dess längtat efter en ny del i den här episka spelserien.

Harvest Moon till SNES öppnade vägen och Rune Factory är en vidareutveckling.

Vad är Rune Factory? Jo, föreställ dig ett spel som är ungefär likadant som bondsimulatorn Harvest Moon. Harvest Moon lät spelarna sköta sin egen trädgård, stifta bekantskap med byns invånare och flörta med de unga kvinnorna. (i de senare spelen spelar man också som kvinna som kan flörta med unga män.) Harvest Moon är väldigt avslappnande och låter en som spelare spendera en massa speltimmar enbart med jordbruk eller flörtande. Jag kan egentligen inte begripa varför det är så charmigt men det är det.

Rune Factory-spelen är ungefär som Harvest Moon, men här kan man också gå ut på äventyr och slåss i klassisk action-RPGanda. Jordbruk, flörtande och äventyr. Det låter nästan för bra att vara sant. Som tur är Rune Factory riktigt avkopplande. Jag tror att jag och min sambo Malin har spenderat över 100 speltimmar med Rune Factory Frontier. Var.

Jag kan lätt säga att Rune Factory Frontier är ett av de bästa spelen som gjorts. Det var verkligen en positiv överraskning och om du lyckas få tag på det så hoppas jag du får lika stor spelglädje av det som jag fick.

Rune Factory: Tides Of Destiny (eller Rune Factory Oceans som det heter här) kom ut till både Wii och PS3, och det är också riktigt charmigt som Frontier är. Däremot är inte invånarna på ön lika intressanta och karismatiska som de i byn Trampoli. (Frontier) Undantaget är Lily. Tides Of Destiny känns dessutom något svagare i manus och det känns lite slarvigare gjort – främst striderna. Ändå lockas jag av spelets varma charm och jag har spenderat många speltimmar på ön. Att utforska det stora havet med en jättelik golem är nästan lika kul som seglandet i Legend Of Zelda: The Wind Waker.

Det finns tre Rune Factory-spel till Nintendo DS, och det första spelet har karaktärer som återvänder i Frontier. Men dessa är svåra att få tag på och jag har inte haft chansen att spela dom. Jag tror faktiskt att Rune Factory skulle passa bäst med bärbara konsoler. Och på tal om bärbara konsoler, så lanserades det nya spelet; Rune Factory 4, till Nintendo 3DS i både Japan och USA nyligen.

Som det ser ut, tycker jag att det här spelet verka ha kvar Frontiers värme. Dessutom tycker jag att spelet påminner en del av Harvest Moon: Friends Of Mineral Town, Secret Of Mana och SaGa Frontier 2. Det verkar ha ett förnyat stridssystem, där man kan bjuda med byns invånare på äventyr. Det låter som ett steg framåt. Rune Factory 4 ser verkligen jättevackert ut och låter underbart. Jag får fjärilar i magen när jag ser trailern, och att spelet dessutom kommer till Europa i början av 2014 så stiger peppen rejält. Det är tveklöst ett av de spel jag ser mest fram emot just nu, tillsammans med Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Recension: Rune Factory Oceans. (Tides Of Destiny)

Rune Factory Oceans (Tides Of Destiny i USA) är det andra spelet till stationära konsoler i Rune Factory-serien.

I det här spelet får man följa två vänner, Aden och Sonja, och deras äventyr på Fenith Island. Efter en incident så drabbas Sonja av en förbannelse och hennes själ hamnar i Adens kropp. Det är upp till de två vännerna att lösa mysteriet om hur de ska bli två igen – och försöka vara sams.

De ska också vara vänner med den mystiska öns invånare och utforska det stora blå havets mysterier. Vännerna får också en viktig allierad, den jättelike golemen Ymir. Ymir kan promenera i havet och lyfta upp gömda öar som Aden ska utforska. Dessutom fungerar jätten som en lada till husdjur man samlar på sig under resans gång.

Lily är den karaktär jag faktiskt tycker bäst om i Fenrith Island. Hon må vara klumpig och en urusel kock, men hennes värme och glädje är något jag uppskattar. Man blir glad att se henne.

Precis som bondsimulatorspelen Harvest Moon, kan man plantera grönsaker och ta hand om djur. Är du dessutom bekant med föregångaren, Rune Factory Frontier, så lär du komma igång rätt fort. Men direkt märker man skillnader.
Som i Frontier, måste du borsta djuren för att tämja dom och sedan sköter du om dom varje dag. Men där slutar likheterna. Här finns det inga frön att köpa i butiker och du har ingen vattenkanna. Hur får du då till odlingen? Jo, med magi. Med en trollstav kan du skapa plantage på olika öar du finner. Djuren/monstren du väljer att tämja omvandlar sedan det du trollat fram till olika grönsaker eller blommor, beroende på vilket djur du har. Du kan också plantera träd och sten. Du läste rätt, sten. Du får olika mineraler av stenar du trollar fram, beroende på vilka djur du har. Prova dig fram.
En stor fördel är att du slipper vattna skörden. Men det var ändå charmen med Harvest Moon och Rune Factory Frontier, att göra grovjobbet.
Dessutom ploppar skörden upp jättefort så pengar tjänar man lätt.

Skillnaden mellan Harvest Moon och Rune Factory är att det sistnämnda är också ett action-RPGserie. Oceans är inget undantag. Fienderna känns lätt igen från Frontier men här är de fler i mängden och är mycket svårare.

Som i Frontier kan man smida egna vapen och utrustning. Ju mer man gör det så går man upp i nivå och kan göra mer avancerade saker.
Det gäller även matlagningen och medicinskapandet. Det är lite roligare att göra det i Oceans än i Frontier.

Att fiska är roligt och rätt avkopplande. Det är också bra om man vill slå ihjäl tid.

En riktigt stor fördel i Oceans är kartan. Här kan man se vid det ögonblicket på dygnet vart alla invånare är, och om de går eller sover. Riktigt praktiskt och en klar förbättring.

Spelet är jättevackert och det beror på det vackra havet och öarnas härliga färger. Musiken är okej men inte spektakulär som i Frontier. Som tur är finns Frontiers musik med, prata med Lily på kvällarna så spelar hon något för dig.

Invånarna i Fenrith Island är olika individer, precis som i Trampoli. (Frontier) Att försöka bli vän med alla är ett av spelets utmaningar, eftersom alla tycker så olika. Du kan skynda på processen genom att ge dom saker de gillar eller att hjälpa dom med olika tjänster som står på värdshusets anslagstavla.
Tjänsterna är nya för det här spelet och är ett välkommet inslag.
Man kan även inledda romantiska förhållanden med öns kvinnor och män (liten spoiler) men då måste man klara spelet och få Sonjas själ tillbaks i hennes kropp.
Lite dumt tycker jag eftersom det krävs en massa speltimmar för att klara spelet. Jag tycker dessutom att man borde välja mellan Aden och Sonja redan från början. Du kan göra det senare visserligen.

På Dragon Shrine kan du lägga pengar i en liten fond eller be Odette sjunga en sång till öns skyddsdrake så att hon kan berätta om invånarna eller om havets öar.

Hur är då själva invånarna? I Frontier så var det många man tyckte mycket om och de hade riktiga personligheter. Här är det inte många som är så färgstarka. De flesta är rätt tråkiga och jag tycker det är synd att de tredimensionella karaktärerna som visas under samtalen är så livlösa och stela. Det hade inte gjort något om Oceans hade mangabaserade bilder av karaktärerna som i Frontier. Designen är det inget fel på men upplägget är så tråkigt.
Men alla är inte tråkiga.
Lily, Mikoto, Odette, Jocelyn och Violet är riktigt charmiga.
Det finns gästkaraktärer från Frontier med men de får du upptäcka själv.

Aden har åtta kvinnor (nio med Sonja) att välja mellan medan Sonja har tre killar (fyra med Aden) när det gäller romantiska förhållanden. Synd att Sonja har få killar att välja mellan och att killarna faktiskt är stereotypa tråkmånsar. Det fattas en Erik eller för all del en Kross från Frontier här.
Förhållandedelen känns dessutom lite tillgjord här och saknar Frontiers humor och djup. Jag tror det beror på att jag inte bryr mig så mycket om Fenrith Islands invånare som jag gör med Trampolis invånare.

Tre plus:
1. Det är faktiskt ett vackert spel, tack vare det vackra blå havet och Fenrith Islands läckra färger.
2. Kartan är smidig. Det är lätt att hitta folk du vill prata med.
3. Det finns en massa saker att göra och ett helt hav att undersöka.

Tre minus:
1. Med vissa undantag, är invånarna rätt tråkiga. Jag stör mig mig rejält på att mangateckningarna från Frontier inte är med. De hade gett Oceans mer djup.
2. Varför kan man inte välja kön på spelaren direkt?
3. Det saknas mer intriger och intressanta scener i det här spelet.

Slutsats:
Rune Factory Oceans är tveklöst ett sämre spel än Rune Factory Frontier och det känns lite livlöst på grund av tråkiga karaktärer och för lite djup.
Men jag har trevligt med spelet ändå för det är ett bra spel. Jag gillar Oceans upplägg när det gäller balans mellan bondeliv och äventyrare. Många speltimmar är att komma och gillar du Harvest Moon ska du ge Oceans en chans. Det är ett bra spel som bjuder på avkoppling i en spelvärld fylld av slafsande kötthuggning eller skjut skjut pang pang.

Betyg: En stark trea av fem.

Golemen Ymir hjälper dig att hitta gömda öar eller skepp under havets yta.

Teckning: Cinnamon från Rune Factory Frontier.

Jag har väntat i lång tid att få göra den här teckningen. Men jag har aldrig fått rätt tillfälle. Förrän nu.

Jag älskar Rune Factory Frontier, och en av mina favoritkaraktärer är den tystlåtna men kloka magikern Cinnamon.

Hon verkar butter men ta tid att känna henne. Hon är rätt smart.

 

Cinnamon har härliga kläder och ett jättefint hår. Det skulle bli riktigt underhållande att få teckna henne. Men jag blev rädd att det skulle bli fel. Jag tyckte huvudet var för stort i början, för hon är ju mellan 17-20 år. Inte 5. Men jag fick rådet att göra axlarna bredare och ena armen större. (Tack Lania!)

För första gången på länge sket jag i att använda skuggtuschpennorna. Det skulle bli helt fel när det gällde den här bilden.

 

Jag är jävligt nöjd med den här bilden. Så nöjd att jag personligen kallar detta en av mina favoriter. Det känns som jag verkligen lyckats rätt denna teckning helt rätt!

Jag hoppas ni gillar den!

GOTY’11: Årets 5:e bästa spel.

Jag har skaffat en hel del Playstation 3-spel men inte så värst många nya.

Men några blev det.

Det här inlägget handlar om Rune Factory: Tides Of Destiny, uppföljaren till (för mig förra årets bästa spel) Rune Frontier: Frontier.

 

Mycket är sig likt jämfört med föregångaren, med vackra färger, fin musik och klassisk Harvest Moon-anda. Fast här får man utforska havet, precis som i Legend Of Zelda: The Wind Waker.

Man kan göra tjänster åt folk och få belöningar, och kanske lägga in en stöt på en av de trevliga damerna på ön.

Trots det finns några nyheter så känns ändå det här spelet något svagare än Frontier. Det kanske beror på karaktärerna? Jag älskade Frontiers karaktärer och brydde mig om dom.

Men det känns inte riktigt lika glasklart här.

Trots detta, är Rune Factory: Tides Of Destiny ett väldigt fint spel som rekommenderas varmt, om man gillar Harvest Moon.

Rune Factory: Tides Of Destiny är årets 5:e bästa spel.

Finns till Playstation 3 och Wii. (import).