Det här spelet är en remastered-utgåva av Playstation 2-spelet Odin Sphere, men eftersom jag inte har spelat originalspelet när det begav sig så kan jag dessvärre inte jämföra utgåvorna. Dock, kan jag påbörja min recension av Odin Sphere Leifthrasir.
Odin Sphere Leifthrasir är ett action-RPG, skapat av Vanillaware och utgivet av Atlus. Det här färgsprakande äventyret är en stor saga, indelat i olika kapitel som berättar olika delar av sagans tidslinje. Varje kapitel representerar en huvudkaraktär med sin egen historia. När man har spelat klart ett kapitel öppnas ett nytt och äventyret börjar om, fast med en annan huvudkaraktärs berättelse. Det blir lite hoppigt fram och tillbaka, men man förstår hela grejen när man gått igenom en stor bit av spelet.
Jag har aldrig spelat ett rollspel online tidigare, eller ett *MMORPG, som det egentligen heter. Om det beror på ointresse eller att det beror på ekonomiska orsaker låter jag vara osagt. Men titlar som World Of Warcraft, Star Wars: The Old Republic och Warhammer Online har aldrig tilltalat mig. De flesta MMORPG-spel finns på PC, men givetvis på konsol också. Att sitta i timtal med ett sorts evighetsspel har jag väldigt svårt för.
*MMORPG = Massively multiplayer online role-playing game – är en genre av datorrollspel där ett stort antal spelare interagerar med varandra i en virtuell värld (Wikipedia)
Då och då har jag sett bilder ifrån Final Fantasy XIV: A Realm Reborn på vänners Instagramkonton och jag måste ju säga att jag tyckte att det såg vackert ut. Det är som att Square Enix hittat tillbaks till den mysiga och varma världen som jag senast såg i Final Fantasy IX, och det finns inget spår av Final Fantasy XIII någonstans. Men att jag skulle spela det, det hade jag ingen avsikt att göra. Varför skulle jag spela ett MMORPG?
Av en ren slump twittrade min väninna Anna ”Lania” om att hon letade efter vänner som ville spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn med, och jag retweetade det. Sen hade vi en diskussion om att jag borde prova det, och eftersom hon är Sveriges främsta rollspelsexpert så var det lätt att övertala mig att testa den 14 dagar långa(?) gratisversionen.
Efter en riktigt lång installation och uppdateringar så började jag att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag skapade min karaktär, och jag valde en kvinnlig lancer vid namn Evangeline Bluemoon. Det fanns så många klasser att välja mellan men på något sätt så kändes en Lancer som ett utmärkt val för mig.
Hur kom jag på namnet Evangeline Bluemoon? Evangeline är ett vackert namn, dels heter fantastiska skådespelerskan Evangeline Lily, men så låter namnet väldigt cajun/New Orleans-aktigt och får mig att tänka på bluegrass. Det gör även Bluemoon. Blue Moon Of Kentucky, någon? Dessutom fick Evangeline blått hår, och det passar henne perfekt.
Jag börjar min resa i ett område som kallas Gridania. Det är en vacker skogsstad som ligger mitt i en stor skog och direkt kände jag mig varm inombords. Den vackra musiken och estetiken är precis som att återupptäcka Final Fantasy IX igen – eller ja, nästan. Men det är faktiskt gudomligt vackert och stämmingsfullt. Jag får också vibbar av Hobsala i Sagan Om Ringen när jag är i Gridania. Det första jag gjorde var att leta mig omkring i Gridania och jag upptäckte att det var fruktansvärt många som spelar samtidigt. Överallt fanns det olika karaktärer som sprang runt omkring för att bege sig ut på sina egna äventyr.
Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är ett spel som man får delta i quests för att levla upp sin karaktär och avancera sig vidare i storyns gång. Eftersom jag spelade det i en 14 dagars-gratisperiod, så hann jag inte göra så värst mycket med själva äventyret. Jag sprang mest omkring och försökte lösa mina egna problem.
Vad för problem?
Dels hade jag svårt med kontrollen och att hitta överallt för det är faktiskt en enorm värld att kuta omkring i.
Men det är faktiskt väldigt charmigt att beskåda den vackra världen. Fast såklart, svårt att hitta för en simpel MMORPG-amatör som jag är, haha.
Som tur var, pratade jag och Anna med varann via Skype och vi begav oss på äventyr tillsammans. Hon har spelat Final Fantasy XIV: A Realm Reborn många gånger och hon visste exakt vart man skulle gå. Anna lärde mig jättemycket om spelet, som till exempel spelets kontroll – det som var intressant var att jag spelade på PS4 och hon på PC. Ändå kunde vi spela tillsammans på den gigantiska servern. Det är fascinerande. Anna lärde mig hur man skulle slåss med fiender, för jag hade inte blekaste aning om hur jag skulle göra innan. Sen satte det som ett frimärke på ett kuvert. Men jag var ganska ovan med kontrollen när det gällde att navigera mellan quests och kartan. Det var så lätt att trycka fel. Anna hade stor tålamod och det kändes tryggt och trevligt att spela tillsammans med henne.
För att byta samtalsämne lite grann; det är väldigt skönt att glömma bort Final Fantasy XIII som jag ironiskt nog sa tidigare i år att jag skulle klara av. Men så blev det inte, och jag ångrar inte att jag slutade spela det spelet.
Tillbaks till Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag och Anna spelade tillsammans online tre gånger under gratisperioden (tror jag) och många gånger försökte jag själv. Varje gång jag spelade själv efter att ha lärt mig ifrån Anna så kunde jag ta mig vidare och jag låste faktiskt upp ett par cutscenes. Evangeline gick upp i många nivåer och lärde sig fler stridsegenskaper under äventyrets gång. Sakta men säkert upptäckte jag nya platser i den enorma skogen och det var fascinerande att det fanns så mycket liv i en stor fantasivärld. Man var aldrig ensam. Men de bästa gångerna jag spelade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn var självklart med Anna. Jag lärde mig så mycket och det var roligare att slåss mot monster tillsammans med en vän. Anna förklarade så bra om levequests, om belöningarna och att det fanns många praktiska saker man kunde göra för att underlätta i striderna. Sen att hon kunde hitta överallt. Det var liksom bara att hänga på, för jag litar fullständigt på henne.
Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis på äventyr tillsammans. Novarim Noctis är Annas karaktär och hon lyser av starkt självförtroende. Sedan gillar jag namnet otroligt starkt.
Två veckor går fruktansvärt fort. Plötsligt är gratisperioden slut. Så synd, när det börjar bli riktigt roligt. Varför kan inte gratisperioden vara en månad istället? Det ironiska är att när jag skriver det här inlägget så har jag faktiskt en dag kvar att spela men Square Enix kör en maintenance eftersom den stora expansionen Heavensward (det stavas faktiskt så, tro mig) lanseras inom kort. Jag fick många positiva intryck på Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag skulle vilja fortsätta med det läckra äventyret tillsammans med Evangeline Bluemoon. Men det här har med prioriteringar att göra. Det kostar drygt 100 kronor i månaden att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, och för tillfället vill jag faktiskt vänta med fortsättningen. Dels har jag Batman: Arkham Knight att se fram emot i slutet av juni, och senare i år kommer Super Mario Maker och Star Wars: Battlefront. Jag har en dotter som fyller sex år i juni, två syskon som båda fyller 40 år i augusti och eventuellt blir det en resa till Stockholm i oktober/november inför Gamex/Comic-Con. Renovering av garaget. Och så vidare.
Jag förstår att det kostar att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Tänka sig att driva de gigantiska servers som är spelets hjärta, lungor och lever. Spelet har många fans och jag har inte hört något prata illa om det alls.
Men jag tror inte att det är det sista jag har sett ifrån Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Det krävdes en övertalning av en rollspelsdrottning och magin ifrån Final Fantasy för jag skulle uppskatta mitt första spelade MMORPG någonsin. När jag väl spelar spelet i framtiden kommer jag säkert att vara ringrostigare än en stötdämpare på en grusväg, men jag har ju Anna som mentor så jag får kontakta henne om råd och om hon vill spela med mig igen. Jag har faktiskt haft riktigt trevligt som sagt.
Tack Anna, för att jag fick äran att spela tillsammans med dig. Och tack för att jag fick öppna upp ögonen för det här spelet.
Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är ett av mitt livs största spelöverraskningar. Det är gudomligt vackert, tar ifrån massor av tid men det är värt att vandra iväg i en vacker fantasivärld och bara må gott. Jag skrapade ytterst lite på spelets yta i gratisperioden och kan bara föreställa vilka magiska platser som Final Fantasy XIV: A Realm Reborn kan visa mig. Jag tror faktiskt att jag kommer att besöka dessa platser i framtiden fast inte ännu. Men än så länge får Evangeline Bluemoon leva fritt i Gridania.
Till sist vill jag visa upp ett filmklipp där de skapar karaktärerna, men det är faktiskt musiken som är bedårande. Det är en av de vackraste versionerna av The Prelude som jag har någonsin har hört. Den som inte tycker att det här är vackert är det något seriöst fel på.
Tidigt 1990-tal. Jag var väldigt ung och spelade väldigt ofta då. Jag brukade även läsa gamla Nintendo Magasinet och Super Power, för jag var väldigt nyfiken på vilka framtida spel som skulle komma. Jag minns en text som Tobias Bjarneby skrev om rollspel. På den tiden så var rollspel för mig typ Legend Of Zelda, och möjligtvis Shadowgate med sin dåliga svenska översättning. I den artikeln nämnde Bjarneby Final Fantasy, en spelserie som inte fanns i Europa. Squaresoft trodde inte att deras RPG-spel skulle slå i vår kontinent så därför var det väldigt ovanligt på den tiden att deras spel hittade hit utan importering. Två spel nämnde han ofta i sina texter under åren, Final Fantasy II och Final Fantasy III särskilt. Dessa är de amerikanska titlarna för Final Fantasy IV respektive Final Fantasy VI. Jag blev så otroligt nyfiken på spelen men lyckades aldrig att få tag på dom.
När internet var den stora flugan, så började duktiga programmerare skapa egna emulatorer som man kunde ladda ner, och spel till dessa emulatorer. Ett exempel var ZSNES som man kunde spela SNES-spel på via datorn. Jag laddade ned Final Fantasy VI (eller Final Fantasy III som det hette i USA) för jag var så otroligt nyfiken på varför det här spelet är så omtyckt.
Spelet börjar med två imperialistiska soldater som sitter i stora cyborger. Tillsammans med dom sitter en förslavad ung kvinna i en egen cyborg. De promenerar i ett öppet fält i snöovädret till gruvstaden Narsche i för min del det bästa spelintrot som har gjorts. Mode 7-effekterna var helt perfekta och musiken som spelades var helt otrolig. Det här spelet skulle vara något särskilt. Något som jag har aldrig tidigare har spelat.
Final Fantasy VI överraskade mig på alla sätt och vis. För det första är det en så fantastisk dialog i det här spelet. Jag har spelat spel tidigare som har haft en bra story och intressant dialog. Men inte som i det här spelet.
Final Fantasy VI är indelat i två stycken. Det första stycket handlar om Imperiets jakt efter Espers och och att få styra världen med järnhand. Men ett gäng med rebeller vågar starta ett uppror mot kejsare Gestahl och hans livsfarliga hejduk Kefka. Kefka själv är en maktgalen psykopat med ett kolsvart hjärta. Han tvekar inte att döda vem som helst. Förgiftar vattnet som dödar ett helt rikes invånare utan att blinka. Tveklöst är han en av de ondaste skurkarna i spelväg. En stark och karismatisk spelskurk. Det första stycket samlar också ihop mestadels tänkbara spelhjältar med egna berättelser och fantastiska personligheter. Den unga kvinna som blir styrd av Imperiet i början är Terra, som blir befriad av en frusen Esper och hon vaknar upp med minnesförlust. Rebellernas informatör, skattjägaren Locke, tar hand om Terra och de ger sig ut för att samla ihop en stark trupp som kan klämma åt Imperiet. Terra är en splittrad själ och förstår inte varför hon är så viktig och blir känslomässigt berörd av hennes minnesförlust. Hon är hälften människa, hälften Esper och är nyckeln till att öppna den gömda vägen till Espernas värld.
Locke är en hederlig tjuv som alltid finns där när man behöver honom. Han gillar inte att bli kallad tjuv, och föredrar ”Skattjägare”. De får under första halvan av spelet sällskap av kung Edgar och hans slagskämpe till bror Sabin. Den hederlige riddaren från Doma, Cyan. Imperiets förre detta general Celes som är en Magitek Knight. Vildingen Gau som har överlevt tack vare sina lärdomar av djuriska attacker ute på Veldt. Strago och Relm som bor i staden Thamasa. Strago är Relms adoptivfarfar och är en Blue Mage, dvs en magiker som lär sig monsters särskilda magiska krafter. Relm är en ung flicka som gillar att måla. Setzer är en gambler, kvinnotjusare och ägare till världens enda luftskepp. Vid vissa tillfällen får man stöta ihop med lönnmördaren Shadow. Shadow är en mystisk karaktär med ett mörkt förflutet. Inget avslöjas om honom förutom i vissa drömsekvenser där man får ta del av hans förflutna.
Den andra halvan av Final Fantasy VI handlar om följderna efter Kefkas galna upptåg när han fördärvade hela världen med sitt begär av obegränsad kraft uppe på Floating Continent. Världen är i ruiner. Flera monster och varelser har muterats till värre monster och i stort sett alla städer är helt förstörda av det kaos som Kefka har ställt till med. Man styr då endast Celes, som har hamnat på en öde ö tillsammans med Imperiets forskare Cid. När Cid plötsligt dör tappar Celes all hopp och hon försöker ta livet av sig. Men lyckligtvis misslyckas hon med det och hon hittar ett brev som Cid har skrivit. Han har i hemlighet byggt en flotte som de kunde fly ifrån ön med. Men det som får henne att känna hopp igen är när hon hittar en välbekant bandana – som tillhör Locke, som hon fick ett speciellt band med i första halvan av spelet. Den andra halvan av Final Fantasy VI har en röd tråd. Den röda tråden är att leta efter varje karaktär och samla ihop dom alla för att en gång för alla förinta den onde Kefka.
Final Fantasy VI. Vilket otroligt spel det här är. Det tog andan av mig när jag spelade det för första gången. För första gången i mitt liv kunde jag spela ett spel med en så välsvetsad story och med några av de mest älskvärda karaktärerna i spelväg. Detta gigantiska äventyr liknade inget annat jag hade spelat tidigare.
Grafiken och färgerna är helt utsökta. Bakgrunderna är riktigt vackra, till och med de tunga industriliknande korridorerna i Vector är väldigt snygga. Det finns gott om städer, grottor, slott, skogar, industrier, berg och öknar i Final Fantasy VI. I de mer farligare platserna kan ens parti stöta på random encounters, dvs en till ögat osedd fiende som vill slåss med dig. Det här är det gjorde min vision av rollspelande helt annorlunda då. För första gången skulle jag slåss med kommandon istället för att dänga ihjäl monster med repetitiva knapptryckanden. Jag var tvungen att tänka taktiskt och använda partiets medlemmar klokt. Vissa kunde använda sig av fysiska krafter medans andra som Terra kan använda magiska krafter. Vann man striden fick man erfarenhetspoäng. Detta var inte så obekant för mig då för jag fick ju erfarenhetspoäng i Zelda II – The Adventure Of Link. Men när man gick upp i nivå här så höjdes flera delar av den karaktärens status som styrka, försvar och magikraft. En del karaktärer kunde lära sig magiska krafter från början, som Terra och Celes. När hjältarna får Magicites (Espers kvarlevor) får de även den döde Esperns magiska megakrafter. Den person som höll i en viss Magicite kunde också lära sig magiska krafter som bara Terra och Celes kunde innan. Att hålla på att träna och gå upp i nivåer tar en del tid men det här spelet är så beroendeframkallande och asgrymt att det är värt varje minut. Denna lärdom har jag tagit med mig när jag har spelat rollspel som Final Fantasy IX, Chrono Trigger, Super Mario RPG och Tales Of Xillia.
Många säger att Final Fantasy VI har ett av världens bästa spelsoundtracks någonsin. Jag håller med 100 procent på den punkten. Tillsammans med Final Fantasy IX magiska soundtrack så är Final Fantasy VI musik något av det bästa jag har hört. Nobuo Uematsu är verkligen en unik kompositör. Inledningsmusiken när Terra och de två imperiesoldaterna marscherar mot Narsche är otroligt majestätiskt. Och när jag hör den melodin igen i världskartan i första halvan av Final Fantasy VI – Terras tema – så får jag gåshud. The Phantom Forest har hjälpt mig likt terapi när jag har mått som allra sämst. Den sorgsna musiken är så vackert att jag får tårar i ögonen när jag får melodin i huvudet. Det är inte dåligt för ett spel till en 16-bitskonsol som SNES.
Final Fantasy VI är ett känslomässigt starkt spel. Kefka väcker mycket ilska och rädsla inom en. Man känner med Cyan när hans familj dör efter Kefkas förgiftning av Domas vatten. Man känner ännu mer när han får se sin fru och son åka med dödens tåg. När man får veta vem Gaus riktiga pappa är och sedan veta att han slängt ut pojken när han var yngre, vill man bara slå ihjäl gubbfan. Celes sorg när Cid dör på ön är hjärtskärande. Tillsammans med musiken förstärks känslorna mer. Och självklart Terras osäkerhet på sig själv är väldigt känslostarkt.
Fienderna är många och bossarna är helt otroliga. Fighten mot Vargas när Edgar letar efter sin försvunne bror Sabin är ett exempel på en mäktig strid. Wrexsoul som försöker äta Cyans trasiga själ, hoppar in i en av partiets medlemmar och hen måste bli nedslagen för att den onde Wrexsoul ska komma tillbaks. Och självklart alla 8 drakarna som finns gömda i World Of Ruin.
Det finns så många minnesvärda scener och ögonblick i Final Fantasy VI som jag aldrig kommer att glömma. Operascenen där Celes låtsas vara en känd operasångerska är en viktig mittpunkt i spelet. De fyra olika fighterna med den förargliga retstickan till bläckfisk, Ultros, är roliga bossfighter. Kefkas förstörelse av världen i slutet av första halvan är riktigt apokalyptiskt. Bandet mellan Shadow och Relm är väldigt intressant. Flygturerna med flygskeppen Blackjack och senare Falcon har snygga Mode 7-effekter. Celes uppdrag att samla ihop alla i gänget åter igen i andra halvan är så hoppfullt i en värld av död och ruiner. Hur kan man få in så mycket i ett spel egentligen? Men Squaresoft lyckades!
Det finns, trots att Final Fantasy VI är ett allvarligt spel, en portion humor som får mig att fnissa. När Gau möter Sabin och Cyan för första gången och den lille vildingen får för sig att Sabin heter ”Mr. Thou” är rätt kul. Eller när yetin Umaro tar tag i en av partimedlemmarna och slänger hen rakt på en fiende är en oväntad men skitkul attack. Eller när Locke stjäl en uniform av en av Imperiets soldater och man får se soldaten stå i bara kalsonger. Det behövs lite humor i det stora allvaret.
Efter att ha klarat av Final Fantasy VI för första gången kände jag för första gången på länge en äkta ”wow”-upplevelse. Men jag hade då ingen aning att man kunde faktiskt rädda Shadow ifrån döden när Floating Continent skulle förstöras. När jag senare skaffade ett Playstation, chippat, så lyckades jag få tag på samlarutgåvespelet Final Fantasy Anthology som innehöll Final Fantasy V och Final Fantasy VI. Äntligen kunde jag spela sexan på en tv med en riktig kontroll! Laddningstiderna när fienderna attackerade en med random encounters var lite drygare men det brydde jag mig inte om då. Jag ville så gärna spela om detta mästerverk igen. Det nya introt som gjordes för Playstation-utgåvan gav mig gåshud och när man klarat av spelet låstes det upp en film till där man kunde höra en uppdaterad version av operamusiken. Hur det gick med Shadow i min andra spelomgång? Det gick bättre.
Jag har klarat av Final Fantasy VI fyra gånger. Alla gångerna har varit underbara resor och varje gång man möter Kefka i den ultimata striden är det precis som att beskåda slutet i Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi. Rent sagt monumentalt. Likheterna med Star Wars är helt slående. Kom igen: Imperiet? De två soldaterna i spelets början har namnen efter två Star Wars-rebeller Wedge och Biggs. Espers karftulla magier är ungefär som Kraften. Kefka är en maktgalen dåre i stil med Kejsaren. Och självklart ett älskat uppror. Squaresoft hade definitivt mycket bra inspirationskällor till det här mästerverket.
Final Fantasy VI ändrade för alltid min syn på tv-spel. Utan det hade jag inte ens vågat spela många spel som jag älskar idag. Jag spelade några av de äldre Final Fantasy-spelen kort efter jag har spelat Final Fantasy VI och alla har de fantastiska historier och mycket fantasirika världar. Men inget av dom är i närheten av det allvarliga, modernare men ändå riktigt magiska som jag fick erfara i mitt första möte med denna fantastiska spelserie i och med Final Fantasy VI. Det är också ett av de största spelen jag har spelat. Jag tror att en spelomgång är omkring 50-60 speltimmar och det finns så många platser att besöka och många karaktärer att älska. Final Fantasy VI är inte bara en vändpunkt i mitt intresse för spel. Jag blev mer intresserad av JRPG efteråt och började intressera mig för mer djupare spel och jag har spelat många djupa spel under de snart 30 åren jag har spelat tv-spel. Hur än många Legend Of Zelda-spel som har varit storslagna, hur stämningsfullt Red Dead Redemption är, hur jättekul Mario Kart-spelen är och hur mycket jag bryr mig om Elisabeth i Bioshock Infinite – så är det inget spel som fick mig att verkligen känna så mycket som Final Fantasy VI gjorde. Och gör fortfarande. Det är mitt absoluta favoritspel någonsin.
Ett av Squaresofts sista spel till SNES – och ett av deras sista spel till en Nintendo-konsol innan det stora uppehållet när de gick över till Sony och Playstation – är också ett av deras allra tyngsta rollspel. Chrono Trigger är för min del som en korsning mellan Secret Of Mana och Final Fantasy VI, men det står sig på sina egna ben tack vare att det är så tungt.
Chrono Trigger är ett av de allra snyggaste SNES-spelen. De härliga färgerna och ljusnivåerna är helt fantastiskt snygga. Squaresoft har verkligen ansträngt sig denna gång. Det liknar Secret Of Mana men har också det apokalyptiska stuket ifrån Final Fantasy VI.
Musiken är hyllat som ett av världens bästa spelsoundtracks och det är lätt att förstå. Lyssna på titelmusiken, eller världskartmusiken ifrån årstiden 600 AD; ”Yearning Of The Wind”, som är ett av mina favoritmusikspår. Det är fascinerande att ett ljudchipp i ett Super Nintendo kan spela så enastående musik. Musiken är gjort av de tunga musikanterna Yasunori Mitsuda och Nobuo Uematsu.
Temat i Chrono Trigger är tiden. Man kan resa i tiden, både i framtiden och i det förflutna. Till och med så långt till en sorts stenålder/dinosaurieperiod. Det är häftigt att se hur så olika de olika tidsåldrarna verkligen är. Framtiden i årstiden 2300AD, efter den stora parasiten Lavos attack på Jorden 1999 AD är verkligen mörk och ödeläggande. Människorna är nästan utrotade och de svälter. Byggnaderna är demolerade och det är helt dött. Dimman ligger tätt i de metalliska ruinerna. Det är en väldigt hemsk syn. I nutiden och 600 AD är det däremot en underbar syn att beskåda. Vackra skogar och stora slott. Det har en mer mörkblå ton än vad nutiden har och känns mer mystiskt.
Stridssytemet i Chrono Trigger är praktiskt och väldigt smidigt. När Crono och gänget vandrar omkring så kan man se fienderna, ungefär som i Secret Of Mana. Men när de kolliderar med fienden så är det dags för fight, som i Final Fantasy-spelen. Men här sätts fighten igång direkt. Inga bildskärmsbyten. Bara ren action. Man slåss med kommandon som i vilket klassiskt rollspel som helst. Men en intressant teknik är att ett par karaktärer i det parti som slåss kan slå sig samman och ge fienderna massiv skada med en dubbelattack. Eller en trippelattack. Man lär sig nya egenskaper varje gång man har besegrat fiender och naturligtvis får man erfarenhetspoäng.
Många karaktärer i Chrono Trigger är riktigt balla. Frog är en riddare som har blivit förvandlad till en groda, och han heter egentligen Glenn. Frog har heder och är en stark svärdsman. Jag tycker att hans segerpose är awesome, när han spänner sina muskler. Lucca är spelets mekaniker och hon använder sig av skjutvapen och eldmagier när hon slåss. Robo är en robot med tungt försvar och är väldigt stark. Han är en nyfiken robot som är intresserad av människor. Robo är en snäll robot som olikt andra robotar vägrar att döda människor. Han använder sig av laserstrålar, helande strålar och fysiska attacker och han tål som sagt stryk tack vare sitt höga försvar. Alla spelbara karaktärer har sin egen personlighet och karsima, det är lätt att tycka om dom. Till och med Magus, som Frog hatar efter att Magus har förvandlat honom till en groda.
Chrono Trigger är ett massivt RPG och det finns så många starka scener i spelet. Rättegången mot Crono i spelets början är ett exempel, eller när man får se hur den plågsamma framtiden ser ut i 2300 AD. Det första intrycket jag hade när jag spelade Chrono Trigger för första gången var att det liknade Secret Of Mana när det gäller karaktärernas utseende och stil. Men jag märkte ganska omgående att det var lika känslostarkt som Final Fantasy VI är. De olika tidszonerna har såna starka kontraster i jämförelse med en annan tidszon. Jag hade velat spela Chrono Trigger länge efter att jag har hört så många säga att det är så fantastiskt. Men det dröjde länge. Det var inte förrän jag fick tag på Chrono Trigger till Nintendo DS som jag äntligen fick spela det. Och redan när pendeln och titelmusiken spelades så visste jag att det här skulle bli fantastiskt.
Chrono Trigger är klart det tyngsta rollspelet i pixlar som jag har spelat. Det känns så mäktigt. Tidsresorna gör spelet så intressant att spela och det är kul att se hur en plats i en tidszon ser ut i framtiden eller i det förflutna. Ett felfritt stridssystem och älskvärda karaktärer gör inte saken sämre. Chrono Trigger är så djupt att det är svårt att bli oberörd. Chrono Trigger är definitivt ett spel som man måste ta en titt på och jag rekommenderar det varmt. Jag tror att du kommer att hålla med mig när du åker fram eller tillbaks i tiden med farkosten Epoch.
Spelserien Final Fantasy har sedan efter Final Fantasy VII – eller till och med efter Final Fantasy VI på sätt och vis – varit en sorts futuristisk upplevelse med maskiner och mindre sagolika upplevelser. Det är inte fel i sig, det är egentligen bra med förändringar när det gäller uppföljare. Men visst kan det vara skönt att gå tillbaks till den där fantasirika sagoberättelsen med svarta magiker, prinsessor, stora slott och drakar?
Squaresoft utannonserade Final Fantasy IX helt oväntat och det som jag var riktigt nyfiken på var att speljätten skulle gå tillbaks till det sagolika som gjorde NES/SNES-spelen så charmiga och fantastiska.
Nog fan fick jag rätt alltid.
Detta fyra CD-ROMskivor långa episka RPG är inte bara ett av de underbaraste spelen som finns. Final Fantasy IX fann tillbaks till det magiska och det fantasirika. Jag kunde inte bli lyckligare.
Det finns åtta karaktärer som man får lära känna bättre och alla är helt awesome. Zidane är en tjuv som dels är en kvinnotjusare men också har en sorts heder. Han hjälper till när det verkligen behövs. Garnet är Alexandrias prinsessa som blir kidnappad av Zidane och hans banditvänner, men hon väljer att följa med dom eftersom hon dels försöker fly ifrån hennes förändrade mamma och dels vill hon utforska världen utanför kungariket. Garnet mognar väldigt mycket under äventyrets gång och blir en kraftfull magiker i slutändan. Hon är en stark karaktär. Steiner är en envis och trångsynt riddare som vill endast skydda prinsessan Garnet och han avskyr Zidane. Hans heder och moral blir ganska förödmjukat under äventyrets gång. På något sätt tycker man synd om Steiner för han gör ju sitt jobb. Men han är en stark svärdsman. Freya är en råttlikande karaktär som dessutom är en Dragoon Knight. Hon är en asgrym stridskämpe med sin lans. Quina är en underlig kuf som bara tänker på mat. Hon har språkproblem och liknar en korsning av kock, groda och clown. Quina kan lära sig fienders magiska attacker, eftersom hon är en Blue Mage. Eiko är en liten tjej som blir förtjust i Zidane och hon ser Garnet som en rival. Eiko är en Summoner och en duktig magiker, och blir en jättestark allierad. Amarant är en ninja/monk som först försöker döda Vivi och Zidane och samtidigt sno Garnets halsband men han slår sig följe med gänget. Han är en jättestark slagskämpe men är också en arrogant, tystlåten man.
Karaktären som lyfter hela Final Fantasy IX till skyarna är ändå Vivi. Den stackars och oemotståndliga Black Magen som är en smått klumpig och blyg figur, men inuti honom finns det en otrolig styrka i hans svarta magiska krafter. Hans låga självkänsla gör honom osäker på allting och man tycker verkligen synd om Vivi. Steiner respekterar Vivi och kallar till och med den lille filuren med den stora hatten för ”mäster Vivi”. Jag har alltid med Vivi i min kvartett i striderna. Hur kan man inte älska en så underbar karaktär?
Final Fantasy IX är precis som en sagobok. Squaresoft har lyckats med att få till den där känslan som gjorde Final Fantasy IV, V och VI till rena rollspelsklassiker. Den där känslan av magier, kungariken och kristaller. Mindre science fiction och modern teknologi. Nobuo Uematsus mästerliga soundtrack i Final Fantasy IX är nog en av mina personliga favoriter i spelsammanhang. Final Fantasy hade hittat hem igen. Bossmusiken i Final Fantasy IX är nog bannemej den allra bästa bossmusiken av dom alla. Det känns om en riktigt allvarlig bosstrid varje gång jag hör den musiken.
Final Fantasy IX har en mer praktisk spelmekanik och känns inte så utdraget som Final Fantasy VIII är. Nej, det här känns mer old school. Men det finns en fin karaktärsutveckling likt de magilärningssystem som gjorde att man kunde lära sig magier i Final Fantasy VI. I Final Fantasy IX kan man lära sig nya stridstekniker, få bättre försvar mot magiska attacker, och andra saker genom att byta utrustning och vapen. När man har lärt sig den nya teknikerna så blir karaktärerna bättre förberedda i kampen mot tuffa fiender. Mitt råd är att du använder dig av skydd mot Poison och Venom för många fiender är faktiskt giftiga i Final Fantasy IX.
Moogles, som man tidigare har sett i till exempel Final Fantasy VI, har en viktig roll i Final Fantasy IX. En moogle kan hjälpa dig att spara spelet, och vissa har små butiker där du kan köpa potions och andra saker som hjälper dig i det här långa äventyret. De har också ett sorts brevväxlarsystem; Mognet, och det är kul att skicka vidare brev från en moogle till en annan. Vilka sjukt söta vita, fluffiga pälsbollar dessa är.
Final Fantasy IX tar säkert över 50-60 speltimmar att klara av. Men varje timme och minut är värt den underbara upplevelsen. Det är en saga med massor av godis att smaska igenom och karaktärer att älska. Världar att besöka och mycket dynamiska bossar att möta. Det här är ett för mig bibliskt mästerverk och väldigt få spel har överträffat Final Fantasy IX. Faktum är att för min del är det bara fyra spel som har gjort det…
Harvest Moon-serien har haft en hel del underliga spel som har för min gjort spelen så komplicerade att de blir tråkiga. Men det finns en annan bondsimultator-serie med äventyrsinslag, och den spelserien kallas Rune Factory. Det finns tre spel till Nintendo DS men de var inte mitt första besök i den avslappnande Rune Factory-sagan. Nej, det första – och bästa – spelet jag har spelat är det sjukt underskattade Rune Factory Frontier.
Rune Factory Frontier handlar om en kille som heter Raguna, som har tappat minnet. Han letar efter en barndomsvän och hittar henne i byn Trampoli. Efter ett möte med byns borgmästare och nunnan Stella, får han ta över en övergiven bondgård där man kan odla sina egna grönsaker. Ungefär som i Harvest Moon, fast med mycker mer att göra och mer grönsaker att odla. Till och med i vintertid, fast då måste man hitta ett av de fyra templen först.
Raguna kan också lära känna alla invånare i byn och dessa karaktärer är väldigt trevliga och charmiga. Ungefär som jag hade hoppats förvänta mig i en underbar plats som Trampoli är. Ett av Harvest Moons viktigaste ”uppdrag” var att man skulle flörta med byarnas unga kvinnor och självklart kan man göra det i Rune Factory Frontier. När man har en dialog med en bybo så kommer det fina animébilder av personerna som har konversationen med varann. Man kan lära känna alla karaktärer bättre och lära vad de tycker om. Ju mer smileys man har hos en invånare, desto mer öppnar de sig för Raguna. De unga kvinnorna har både en hjärtmätare och smileymätare. När hjärtmätaren har nått tio, då är det dags att gifta sig med henne.
Byborna är helmysiga. Selphy bosätter sig i byns bibliotek och är väldigt slarvig men hon bjuder på sig själv med en portion humor. Mist, som är Ragunas bästa vän, bor granne med honom. Hon är spelets mest flummiga person och har såna underliga idér. Men hennes flummighet gör så att man gillar henne. Rosetta är också en bekant till Raguna och erkänner själv att hon har en viss rivalitet med Mist. Hon driver byns affärer och hämtar din insamlande skörd under dagen. Alla personer har sina olika tycken och smak, det är upp till dig själv hur du vill göra med Raguna och hans vardag.
Rune Factory Frontier är ett så helmysigt spel och det visuella får mig riktigt avslappnad. Att det här är ett Wii-spel kan vara svårt att första, men det är verkligen jättevackert. Dess fantastiska musik lyfter upp spelet ännu mera. Vårmusiken är min personliga favorit. Det är så fridfullt – till utseendet och ljudmässigt.
Det som gör Rune Factory Frontier annorlunda mot Harvest Moon är att man kan gå ut på äventyr i bästa action-RPGstil. Monstren man möter är egentligen inte elaka men ställer till det för Raguna i det stora äventyret. Man kan också tämja monstren och ta hand om dom i sin bondgård. Vissa monster lämnar ifrån sig mjölk, ull och ägg. Man kan till och med sig monstren på sina äventyr som en allierad.
Man går upp i nivåer i strid, matlagning, smide, och när man håller på med trädgårdsarbete. Det gör Raguna mer erfaren och framför allt mer tålig. Ju mer han gör på en dag, desto mer sliter han på sin energi. Se till att inte göra för mycket, för annars hamnar man på sjukhuset.
Egentligen är inte Rune Factory Frontier ett spel man kan förvänta sig så mycket, men det gör jag. Faktum är att jag och min sambo har spenderat över 100 speltimmar med det här spelet. Vardera.
Det är väldigt spännande att få uppleva när man bygger ut sitt hus eller sin lada, och att få bättre kontakt med byborna. Det är häftigt att hitta en nytt tempel att slåss i men det är verkligen svårt att klara av ett tempel. Fienderna är stenhårda i vissa tempel. Snow Ruins till exempel…
Rune Factory Frontier är definitivt en av de största överraskningarna någonsin i spelväg för min del. Det må se halvdant ut, men dess avkoppling och helmysiga tillvaro gör så att det är oemotståndligt. Det är som att besöka en underbar by på riktigt. Att få hälsa på en trevlig granne eller att skörda grönsaker – det här är den bästa bondsimulatorn av dom alla. En bondsimulator med enastående rollspelande. Det här, mina damer och herrar, är en äkta spelpärla.
Paper Mario-spelen är inte de enda rollspelen med Mario i huvudrollen. Faktiskt så var Mario med i ett rollspel där Nintendo och JRPG-mästarna Squaresoft (numera Square Enix) samarbetade med ett riktigt hett efterlängtat rollspel: Super Mario RPG. Men vid den tiden, under 1990-talets första hälft, så lyste Squaresofts JRPG-spel med sin frånvaro på europeisk mark. Med andra ord, Europa fick aldrig Super Mario RPG till SNES. Inte förrän Nintendo släppte ut Wii och dess Virtual Console-tjänst. 12 år efteråt. Jag brukade alltid kika in på Virtual Console varje fredag ifall Nintendo har släppt nån kul klassiker. Då plötsligt, under en sån där ”Hanabi Festival”, så fanna det där. Super Mario RPG. Jag laddade ner det omedelbart. 12 års väntan var över. Super Mario RPG är ett underbart Mario-spel och det märks att det är ett asgrymt JRPG av Squaresoft. Utrustningar, magiska accessoarer och vapen fast i Mario-stil. Ett parti med totalt tre karaktärer – Mario dock var obytbar. Precis som ett valfritt Final Fantasy-spel så kan man fightas med hjälp av kommandon. Fysiska attacker och magiska krafter – det känns väldigt välbekant om man har spelat ett Final Fantasy-spel tidigare. Men Super Mario RPG är lite mer lättsamt än de världskända rollspelen. Det är ett utmärkt JRPG för nybörjare. Kanske lite tuffare än Paper Mario men tro mig, det går fort att lära sig. Jag älskar spelets början där Mario slåss mot Bowser i en klassisk ”slutduell” och när Mario räddar prinsessan Peach så kommer plötsligt ett stort svärd ner från himlen. Svärdet hugger sig fast i Bowsers slott och får bron till slottet att rasa. Mario, Peach och Bowser flyger åt var sitt håll. Vem ligger bakom detta och varför? Det är en lång men väldigt rolig resa med mycket härligt rollspelande. Mario ska samla ihop sju magiska stjärnor och de är vaktade av tuffa bossar. Bossfighterna är verkligen helt i Squaresoft-klass. Mest episk är utan tvekan Axem Rangers-fighten. De färgglada Power Rangers-kopiorna har olika egenskaper och bjuder på en stentuff strid. Super Mario RPG har en härlig Mario-humor och är ett välgjort Squaresoft-rollspel med många timmars underhållning. Grafiken är skitsnygg och Mushroom Kingdom var redan då en underbar plats att ha med i ett äkta JRPG. För det är precis vad Super Mario RPG är. Ett mästerligt JRPG. Soundtracket av Yoko Shimomura är helt enastående och tillhör mina personliga favoriter. Mario-världens trallvänliga musik möter storslagen Final Fantasy-musik. Det bästa av två världar. Jag gillar också de karaktärer som man kunde ha med sig i sitt äventyr. Molnpojken Mallow som tror att han är ett grodyngel har kraftiga åskmagier och gummilikande armar. Mystiska dockan Geno använder sig av stjärnmagier. Prinsessan Peach gav härliga örfilar och Bowser slår hårt. Ja, till och med Bowser var med i ens trupp. Bara det var häpnadsväckande. De flesta Mario-figurer är med i det här spelet utom Luigi. Men han har en egen önskan om man kollar noga i Star Road. Super Mario RPG var verkligen värt 12 års väntan. Faktiskt så är det här spelet ett av de allra bästa JRPG-spelen någonsin. Ett sånt perfekt samarbete mellan två älskade spelföretag lär vi inte se igen. Kanske.
Det spelar ingen roll hur tekniskt fulländat Castlevania – Symphony Of The Night är. Det spelar ingen roll hur mycket härlig arkadaction Castlevania och Castlevania III – Dracula’s Curse har. De spelar ingen roll hur jävla bra soundtrack Castlevania – Rondo Of Blood har. För om jag skulle välja det ultimata Castlevania-spelet så är det Castlevania II – Simon’s Quest. Det andra spelet till NES är för många det svarta fåret i den älskade vampyrjägarserien men jag ser en hel del potential i den här klassikern. Jag har alltid sett Simon’s Quest som det mest mystiska och mytomspunna spelet av dom alla, och att vandra omkring i det förbannelsedrabbade Transsylvanien med Simon Belmont väcker många barndomsminnen till liv. Jag har alltid funderat på egna teorier när det gällde att leta efter Draculas fem kroppsdelar och det heliga korset. På den tiden fanns ju inget internet så det var bara ut och hitta svaren helt själv. Det tog mig en evighet att hitta Rover Mansion, där Draculas onda hjärta befann sig. Eller att hitta vägen till Brahm’s Mansion där Draculas öga fanns. Det finns många falska råd ifrån byborna som kan vilseleda Simon men om man kollar noga så kan man hitta sanningen. Det finns gott om klassiska monster i Castlevania II – Simon’s Quest. Skelett, varulvar, slemproppar (kanske inte rätt ord i det här fallet), mumier, målsökande ögon och medusaskallar. När Simon piskar ihjäl en fiende får han antingen små hjärtan, halva stora hjärtan eller hela stora hjärtan. I första Castlevania användes hjärtan som sidovapenskraft. Men i Simon’s Quest används hjärtan som pengar. Se till att köpa den vita kristallen och vigvattnet fort. Gärna också en bättre piska i någon av de byar som har livrädda bybor. Det som är unikt med det här spelet är att det är ett rollspel. När Simon har samlat tillräckligt med hjärtan ökas hans livsenergi. Men det beror också på vilken del av Transsylvanien han är i. Simon’s Quest var banbrytande med en annan sak. Tiden spelar en stor roll här, och det påverkar spelet mycket mer än vad man kan tro. Utan förvarning så kommer den klassiska texten ”What A Horrible Night To Have A Curse”. När den otäcka natten kommer får bakgrunden en mörkblå/svart ton och plötsligt blir fienderna dubbelt så starka. Har man inte en stark piska så kan det här bli en lång natt. Den underbara gotiska grafiken ifrån originalet är fortfarande väldigt vacker att se på, faktiskt så gillar jag bakgrunderna mer i Simon’s Quest. Texturen och färgerna är riktigt härliga att se på. Det finns några få musikspår i Simon’s Quest men vilka klassiker de är. Bloody Tears kom här och den är alltid förtjusande att höra på även om den är bättre i Super Castlevania IV och i Rondo Of Blood. Herrgårdarnas musikspår Dwellings Of Doom är adrenalinhöjande. Titelmusiken är skitläskig och sätter en helt annan ton än vad man skulle tro om en uppföljare till ett arkadactionspel. När Simon når sitt slutmål, till ruinerna av slottet Castlevania är det en speciell stund som jag aldrig glömmer. Till tonerna av det spännande Within These Castle Walls så känner man att man ska möta en riktigt förbannad Dracula. När Simon slänger i de fem kroppsdelarna så kommer den episka striden och Dracula är inte nådig. Eller tja, det beror på vilken strategi man använder sig av. Men det är den stunden som när Simon återvänder till slottet som han härjade i första spelet som känns väldigt speciellt. Att komma tillbaks till ett mardrömslikt slott. Castlevania II – Simon’s Quest må inte vara det mest felfria spelet i serien men det är ändå spelet med mest känsla och rätt stil. Därför anser jag att det är det bästa Castlevania-spelet av dom alla.
Vilken underbar uppföljare det här är. Paper Mario – The Thousand Year Door är ett bättre spel än Paper Mario på alla sätt och vis. Upplägget är ganska likadant, där alla karaktärer och miljöerna verkar vara gjort av papper. Men Paper Mario – The Thousand Year Door tar de hela med papper ett steg längre. Med magiska krafter – eller är det förbannelser? – så kan Mario till exempel förvandla sig till ett pappersflygplan för att hängglida över långa avfarter, och rulla ihop sig till en tidning för att ta sig igenom låga platser. Animationerna är ännu bättre i detta spel än dess mysiga föregångare. Det är som en tecknad film. Paper Mario-spelen är kända för dess mysiga humor och The Thousand Year Door är inget undantag. Allra roligast är när man får följa med Bowser på sina egna ”äventyr” på jakt efter prinsessan Peach. Varje gång han är med så blir det bara helt fel för Koopa-kungen och det blir så roligt. Som när han pratar med Peach som står i ett fönster i byn Petalburg, och sedan visar sig att Peach är bara en affisch. Bowsers ansiktsuttryck är priceless. Detta är spelhumor i högsta nivå. Man kan också styra Bowser i Super Mario Bros-liknande banor och då är det bara på hans egna villkor. Det är egentligen tre karaktärer som spelet fokuserar på: Mario, Peach och Bowser. Alla tre får egna scenarion under spelets gång. Mario har ju det underbara äventyret, Peach försöker att lista ut hur hon ska ta sig ifrån sin fångenskap och hitta en vän i en dator, och så Bowsers klumpiga äventyr. Mario möter en del kompisar under äventyrets gång och många påminner om hans kompanjoner ifrån förra spelet. Goombella kan ge Mario information oavsett vart han är, och han kan läsa om fiendernas egenskaper och eventuella svagheter. Mini Yoshi är en tuffing, han kan svälja till och med taggiga fiender och spotta ut dom för att ge massiv skada. Koops är en charmig Koopa Troopa som kan tackla fiender på marken med sitt skal. Han ser så lustig ut med plåstret på sin näsa/näbb. Striderna är rätt lika som i föregångaren men med ett par nyheter. Crystal Stars är enorma magiska krafter som kan antingen göra massiv skada på fienderna eller så kan stjärnorna ge energi tillbaks till Mario och vänner. Publiken som tittar på påverkar också dina strider. Ju mer stilpoäng du ger, desto mer publik och SP får du. SP = special points som fyller på Crystal Stars krafter eftersom det kostar att använda dom. Ibland kan fienderna kasta grejer på dig. Kolla noga på vad det är, för man kan slå till den som ska kasta. Se bara till så att det inte är en god person som ska ge dig en Mushroom. Paper Mario – The Thousand Year Door är ett underbart RPG som jag absolut rekommenderar till nybörjare. Det är lätt att komma igång med och till och med för den mest inbitne RPG-fantasten så är detta en stor nöt att knäcka. Många otroliga platser är att upptäcka och beundras, men det är charmen som lyfter upp hela spelet. Klarar du av Pit Of The 100 Trials? Orkar man lyssna på Luigis pladdrande om hans egna äventyr? Och vad är grejen med Marios mustasch egentligen?
När mörkret var som allra svartast för Nintendos Wii, så började en ny stjärna att tändas. Ett mäktigt rollspel skulle komma. Monolith Soft slog till med konsolens allra mäktigaste RPG och det är lätt att förstå varför det här spelet är så monumentalt. Xenoblade Chronicles väckte liv i en älskad genre och gjorde helt raka motsatsen som Final Fantasy XIII gjort. Xenoblade Chronicles gick åt rätt håll. Det vackra och storslagna äventyret med unge Shulk som har förmågan att se in i framtiden för att förhindra kommande faror är något av de mest enorma spelupplevelser jag har sett. Vackra grässlätter, livrika naturmiljöer och dödliga maskiner håller varann hand – fast det där lät egentligen fel. Det fantastiska stridsläget med ett grymt samarbete med Shulks kamrater är en av Xenoblades styrkor. En annan styrka är soundtracket. Gaur Plains – ett av världens allra bästa musikspår ifrån ett tv-spel. Den melodin är ren magi. Jag tycker att svärdet Monado ser så jävla coolt ut, och den energi som svärdet har är mer än enormt. Xenoblade Chronicles har hittat den magin som Final Fantasy-serien verkar ha tappat på sistone. Det mest otroliga är att det är ett spel till Nintendo Wii och att det är snyggare och bättre än många Playstation 3 och XBOX 360-spel. Jag har inte klarat av spelet än, men jag har spelat tillräckligt länge att tycka att det här är ett av de allra bästa moderna RPG som finns.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 