Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Tiden som mobbad har satt sina spår.

Varje dag blir jag påmind om det. Jag ser framför mig en vit dörr med ett svart dörrhandtag.
Dörren är låst.
Det sipprar svart rök från skarvarna. Till och med svarta eldlågor.

Ibland öppnar sig dörren och inuti ser jag något fruktansvärt. Den svarta eldens flammande är som en orkan.

Sen stängs dörren igen.

Det är en känsla som jag får bearbeta varje dag.

Dörren är min sköld och inuti finns det som jag har låst in.

Mitt förflutna.

Den svarta elden symboliserar det hat som jag blivit utsatt för under en lång tid. Hatet som har tyvärr tryckt ner min självkänsla till botten.

Det var över tjugo år sedan jag stängde den vita dörren. Året var 1993.
Hösten 1993, till och med.

De sex år tidigare har varit en mardröm för mig, och än gråter jag inombords när jag tänker på det. Jag till och med gråter när jag skriver denna text.

Men jag måste skriva.

Allt började 1987, och pågick i sex års tid. De sex jobbigaste åren i mitt liv.
Jag blev utsatt för konstant mobbning. Varje dag. Allt från glåpord till total utfrysning.
Jag fick till och med stryk – särskilt en speciell gång av en av de allra värsta mobbarna.
Han gav mig knytnävsslag i ansiktet. Vänster och höger. När jag tänker tillbaks på det, så tänker jag konstigt nog på Don Flamenco i Punch Out. Alltså första gången man möter honom. Man körde en strategi med att slå vänster och höger hela tiden.
Precis så var det som hände mig den dagen.

Men att få stryk var inte det värsta. Det värsta var den utfrysning och den konstanta verbala mobbningen. Jag hade ett hett temperament och detta utnyttjade mobbarna.
Jag var alltid den som blev sist vald när vi skulle spela brännboll eller fotboll på gymnastiken. Jag fick inte vara med och leka på rasterna för jag var alltid den annorlunda.

Men jag hade faktiskt en vän. Dock kom vi inte alltid överens och tyvärr bråkade vi ofta. Men ändå kunde vi umgås med varann.

Den konstanta mobbningen gjorde mig osäker på mig själv och jag hatade skolan.
Jag hatade mobbarna.
Jag hatade mig själv.

Det enda som höll mig uppe var tre saker; helger, sommarlov och tv-spel. Helgerna och sommarloven var som att komma hem efter att ha bekämpat ett krig. Ett slag som jag mådde dåligt av.
Tv-spel var mitt största intresse och det är det fortfarande. Det lärde mig väldigt mycket om strategi,  engelska och koncentration. Det var min räddning.

Jag stod ofta i hörn på rasterna för jag visste inte vad som skulle hända. Vem som skulle kalla för hemska saker. Bli utsatt för utfrysning. Jag blev ett emotionellt skal och jag självplågade mig.

Tårarna rinner. Jag tittar på den vita dörren igen. Smärtan är obeskrivlig men den finns. Fortfarande.

En hel skola, ska ni veta. Att få 99% av skolans elever mot sig var verkligen inget jag vill vara med igen.

Hösten 1993. Jag började högstadiet. Jag var så rädd att det skulle fortsätta där. Men jag vet inte vad som hände. Det bara slutade.
Mobbandet hade tvärslutat. Den nya klassen var helt annorlunda än den klass jag var med i de sex mardrömsåren. Jag fick vänner och plötsligt var skolan kul igen.
Ännu bättre var det i gymnasiet. Den klassen var som en familj för mig.

Men mobbandet har satt sina spår.
Jag blev ärrad för livet.

Min självkänsla blev offrat för överlevnad. Jag hade inga flickvänner för det första. Jag kände mig väldigt ensam i åratal. Men det är inte det värsta.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Det jobbigaste är när jag ska prata med någon, särskilt i ett gruppsamtal. Folk pratar om ett särskilt ämne och när jag försöker säga något känner jag mig kvävd. Jag får inte fram något. Det är som att jag blir kastad längst bak i en lång kö. När jag till slut försöker säga något i många tillfällen så tittar folk på mig som om jag vore dum i huvudet.

Det är där det slår mig.
Den dåliga självkänslan är såpass skadad att det påverkat mitt sociala liv.
Men jag skyller inte på personerna som jag pratar med.
Nej.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Precis likadant är det på sociala medier. Om jag läser en liten debatt som ett par stycken har på Twitter och finner det intressant, och vill skriva något så får jag en obehaglig känsla efteråt. Det är som att jag har ”dödat” ett pågående samtal.
Men det vill jag inte göra.
Det händer väldigt ofta,  men visst – många gånger blir det en trevlig debatt om saker och ting.
Men jag får samma känsla av oduglighet när jag tänker på det.
Jag skyller absolut inte på de jag skriver till.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Problemet är mina inre ärr. Jag tror att jag söker innerst inne en sorts bekräftan eftersom jag aldrig har fått något när jag var yngre.
Under de sex mardrömsåren i grundskolan blev jag mer eller mindre avvisad.
Jag dög inte.
Jag var ful.
Jag var töntig.
Listan kan skrivas lång.

Att vara annorlunda är egentligen bara bra. Men det är också något som satt käppar i hjulet för mig.

Jag minns att jag hade en tävling här på bloggen där jag hade priser ifrån EA. Jag kände att nu var det äntligen en möjlighet att ta ett steg framåt ifrån den misär jag har kämpat för att få komma ifrån.
Men reaktionerna var inte bra.
Många skrev att det var ”fiskande” och att jag var mer eller mindre en sorts wannabe som bara ville synas.

Det var inte så jag ville ha det. Min dåliga självkänsla gjorde sig påmind igen och ärligt talat tog jag väldigt illa vid mig. Ett av mina mardrömsscenarion var att göra fel och få skit för det. Att jag inte dög.
Den vita dörren tväröppnades och den svarta elden brände mig.

Men jag skyllde inte på de som skrev. Jag försökte se med deras ögon vad de såg. Jag hade lagt upp tävlingen helt galet och nu idag förstår jag varför de reagerade. Det skulle jag också ha gjort.
Men det var inte min avsikt att göra folk sura som de blev. Många andra sidor gjorde ju liknande tävlingar.
Nu vet jag bättre.

Plötsligt stod jag där igen. Mitt i en cirkel som består av pratande människor och jag ensam i mitten. Försöker prata men ingen vill lyssna eller svara.

Vad har jag gjort för fel?

Det frågar jag mig själv än idag.
Både när det gäller pratande eller skrivande i sociala medier.

Det ligger något psykologiskt i detta. Jag tänker mer och mer om hur jag ska kunna ta mig ur det här känslosamma träsket. För det är så att när ett samtal bara tvärdör eller om att jag blir oavsiktligt utstängd så beror det på en sak.

Mig själv.

Mig och mina inre ärr.

Jag tänker inte skriva att det är andras fel när det blir så här. Absolut inte. Men jag vill bara säga att jag känner mig utfryst.

Emotionellt.

Men det är inte ert fel.

Det är mitt.
Min självkänsla har spelat mig många spratt.
Det resulterar till att jag sätter mig själv i de situationer som tyvärr uppstår varje dag. Både i muntlig och skriftlig form.

Om den där cirkeln förresten. Ni vet där omslaget till The Binding Of Isaac? Där en liten pojke ligger i fosterställning och gråter? Omkring sig finns det monster. Det är inte monstren jag reagerar på, utan på pojken. Jag känner igen mig i honom. Den ensamhet har jag känt. Det känner jag än idag.

Omslaget till The Binding Of Isaac. Monstren har inget med själva problemet att göra – det är hur pojken känner sig som jag kan relatera mig själv med. Precis den känslan har jag känt i åratal. Den bilden beskriver mer hur jag har känt och fortfarande känner inombords än tusen ord.

Jag har väldigt svårt att uttrycka mig, särskilt muntligt. Att bli mobbad i sex år leder till konsekvenser. Det har till och med gått så långt att jag har haft självmordstankar. Jag kände mig oduglig och ville dö.

Lyckligtvis har jag inte såna tankar längre.

Men det dåliga självförtroendet är kvar. Den vita dörren med det svarta handtaget likaså. Den är en symbol för vad som är min förbannelse. Jag får tyvärr leva med det. Det enda jag hoppas på att den dörren aldrig öppnas helt och hållet för att sedan aldrig stängas.

Det skulle krossa mitt hjärta fullständigt.

Min vän från grundskolan tog livet av sig 1995. Jag minns den dagen jag fick reda på det. Det var en tidig morgon och morsan, som jobbade i högstadiets cafeteria, gick fram till mig och sa att han hade begått självmord. Jag visste inte att han hade såna tankar alls. Det spreds rykten om att han kollade in kistor och liknande – men hur kan de vara säkra på det? Ingen visste hur han mådde innerst inne. Hans död blev en chock. En av de få ljusglimtar ifrån mörket som jag vandrade igenom i sex års tid hade slocknat. Än idag saknar jag honom, 20 år senare. Även om vi bråkade en del så hittade vi tillbaka till varandra på något sätt. Det är i alla fall det jag tyckte.

Jag är en person som brukar lyssna på andras problem och finnas där som ett stöd. För det vill jag. Jag vill inte att andra ska känna misär och elände. Det finns så mycket gott folk därute som förtjänar det bästa. Bara att se dom lyckliga ger mig lite hopp.
Det är så jag skulle vilja ha det. Få en hjälpande hand som tar mig ur den emotionella krisen inombords.

Ingen förtjänar sån smärta och dålig självkänsla.

Jag är glad att jag har min sambo och mina döttrar. De är verkligen mina ljusglimtar som skiner starkare än den bleka, vita dörren.

Tårarna rinner igen.

Det som har räddat mig ifrån den jobbiga tiden är som jag nämnde tv-spel, men också musik och film. Dessa faktorer byggde till den jag är idag. En kulturälskare.
Med ett uruselt självförtroende.

Trots att jag har en älskad familj så kan jag inte få bort den där jävla vita dörren med det svarta handtaget. Den måste vara där. Det är min sköld mot smärtan.

Sex år som mobbad.
För att vara den man är.

Jag förväntar mig inte att ni ska tycka synd om mig, och det vill inte jag heller. Jag vill bara släppa ut det inre trycket som gnäger i min själ.

Jag vill bara prata. Utan att känna mig som en idiot. Utan att bli utfryst. Bara få vara med. Att få skratta, föra en dialog, ställa frågor. Att ha ett vanligt samtal utan att sakta knuffas ut emotionellt och sedan känna en inre kvävning.

Jag vill inte se den vita dörren med det svarta handtaget igen.

Jag vill få tillbaka min självkänsla som blivit krossat. Laga ihop den.

Jag vill bara prata.

Snälla.

Föräldraskap, spelvåld och ansvar.

Jag är en aktiv gamer, och det har jag varit snart i 30 år nu. I åratal har jag plöjt mig igenom olika typer av spel. Pussel, RPG, plattform, action, FPS, strategi, partyspel, skräckspel och så vidare. You name it. När jag var barn så var det en del äventyrsspel med inslag av plattformshoppande som till exempel Bubble Bobble och Super Mario Bros-spelen. Under NES och Master Systems storhetstid så upptäckte jag glädjen i actionspel som Mega Man I-III,  Metal Gear, Teenage Mutant Ninja Turtles, Space Harrier och Rush ‘N’ Attack. På den tiden så märkte jag inte av någon kritik av tv-spelsvåld. Det kan visserligen bero på att jag var barn då men jag märkte absolut ingenting.

Mortal Kombat II är ett av de mest kända våldsamma spelen genom tiderna. Dess överdrivna våld var väldigt underhållande och man ville få till en lyckad Fatality.

Det var inte förrän i tidigt 1990-tal som det blev mer märkbart att spelen var mer realistiska och våldsammare. SNES kom ut, och plötsligt fick spelskapare som Capcom, Konami, Rare och Midway mycket mer att arbeta med. De tekniska överlägenheterna som SNES hade över föregående generationen ledde till mycket mer genomarbetade spel. Men också mer våldsamma. Ta Mortal Kombat II som ett tydligt exempel. Jag spelade det jättemycket och tyckte det var så jävla coolt att spöa skiten ur ens motståndare. Blodet skvätte och att få till en Fatality var fan guld. Ju råare avrättning, desto häftigare blev det. Men då var jag ju tonåring – och ärligt talat så var det ingen som sa till mig att jag inte skulle spela så råa spel. Det kan också bero på att min familj är vana att se våldsamma skräckfilmer.

När nästa generation med Playstation, SEGA Saturn och Nintendo 64 kom med den tredimensionella grafiken så öppnades det en ny dörr för spelutveckling. Jag hakade på och upptäckte klassiker och mästerverk som Banjo-Kazooie, Final Fantasy IX, Legend Of Zelda: Ocraina Of Time och Majora’s Mask. Men att få spela ett så kallat våldsamt spel var ändå väldigt lockande och det gav resultat för nya spelupplevelser. Goldeneye 007. Resident Evil 2. Doom. Destruction Derby. Silent Hill. Alla dessa väldigt våldsamma och vissa var skräckinjagande. (Tja, Goldeneye 007 har inte varit skräckinjagande nån gång) I de sena tonåren upptäcktes för min del ett helt nytt sätt att spela, och att kuta omkring i de trånga korridorerna i polisstationen i Resident Evil 2 samtidigt som blodtörstiga zombies skulle äta upp mig var väldigt spännande.

Och tiden gick. Spelen blev ännu mer välgjorda efter de kommande generationerna som kom och gick. Banbrytande spel lade upp en grund för de kommande storspelen. De flesta av dom har våldsamma inslag, och det blev nästan en sorts standardisering att det skulle komma ut en massa FPS (First Person Shooter) som gick ut på att döda sin motståndare i en Team Deathmatch eller Capture The Flag. Eller att slakta en legion med zombies i till exempel Dead Rising eller Dead Island. Eller att dra isär ens motståndare mitt itu i Mortal Kombat IX.

Ett äventyrspel där ens hjälte kutar omkring med svärd och ska döda en massa fiender är ett klassiskt koncept som har varit med i årtionden, till och med på NES tid. Wizards & Warriors. Wonder Boy In Monster Land. Ghost & Goblins. Legend Of Zelda. På grund av de tekniska begränsningarna uppfattas inte de spelen som våldsamma. Men grundidén har inte ändrats under 30 år. Så varför uppfattas då spelen som med samma koncept idag som våldsamma? Vi lever i 2010-talet, och vi är inne på en nystartad generation med otrolig grafikprestanda, enorm spelmekanik och viljan att bryta gränser. Blodet skvätte när Booker Dewitt sköt huvudet av en soldat i Bioshock Infinite. Solid Snake gjorde egentligen samma sak när han använde ett maskingevär i Metal Gear till NES – fast det syns egentligen inte på grund av de tekniska begränsningarna. Är det någon skillnad på det här spelvåldet? Både ja och nej. De visuella upplevelserna har stor skillnad och det är väldigt grafiskt våldsamt i Bioshock Infinite.

Men tänk efter lite.

Det praktiska och för min del det viktigaste partiet är att det är ingen skillnad på Bioshock Infinite och Metal Gear. Med en stor vapenarsenal tar sig Booker och Snake igenom en stor skurkskara. I dessa spel är spelvåld ett måste. Spelvåldet har kluvit en värld i två delar under flera årtiondens tid. Den klyftan har ökat de senaste fem åren.

Tekniken har flugit ifrån Metal Gear, men grundkonceptet där man skjuter ihjäl en fiende har alltid varit med i många aktuella spel idag. Det är bara den tekniska biten som är annorlunda – så därför känns spelvåldet mer makabert idag. (Det här ifrån MSX-versionen av Metal Gear, inte NES-versionen.)

Idag är jag en förälder till två döttrar som är 5 respektive 3 år. Alla föräldrar har sina regler på vad barnen får göra och vad de inte får göra. En av mina regler är att de inte får se på läskiga filmer – ironiskt nog tittade jag på skräckfilmer när jag var i deras ålder. Varför sätter jag upp denna regel? För att jag är förälder och jag vill deras bästa. Men barn är barn, och de vill ju utforska omkring saker och ting. Det lär inte dröja tills de kommer att se en läskig film.

En annan viktig regel är att jag inte spelar ett våldsamt spel när de är i närheten – fast det beror på. Det grafiska våldet som visas i till exempel Resident Evil eller något Battlefield-spel är ett stort no-no för min del. Men de får gärna titta på när jag spelar ett Mario-spel eller ett pusselspel. Ändå vill jag att de ska lära sig om monster och ting – så därför är det bra att ett spel som Rouge Legacy finns. Det är inte läskigt, utan ett spel som är en hyllning till den svåra, gamla spelskolan med hack ‘n’ slash-inslag. Det finns många monster som skelett, zombies, spöken och ögonglober som skjuter eld. Jag vill att de ska lära sig om dessa monster, i rätt ordning och tidpunkt. Då tror jag att det blir lättare för mig att introducera en skräckfilm eller kanske ett Resident Evil när de blir äldre. Det viktiga är att ta ett steg i taget, för jag vill inte ge dom mardrömmar. Men jag måste ju börja någonstans, och ett spel som det skitsvåra Rouge Legacy är en bra start.

PEGI-märkningarna är faktiskt viktiga. Som förälder har man ett ansvar för vad köper för spel till ens barn. Ha noga uppsikt på dessa symboler. PEGI 18, till exempel, betyder att spelet är anpassat för de som är 18 år eller äldre. Kombinerat av innehållsmärkningarna så får man en bild på vad spelet innehåller. Om spelförsäljaren frågar om hur gammal ett barn är när barnet är med, så gör hen ett bra jobb. Lär er dessa symboler nästa gång ni besöker en spelbutik.

Men när det gäller att spela våldsamma spel kommer jag att vara mer sträng. Jag tar åldermärkningarna på fullaste allvar. Kanske jag kan tänja på någon gräns om det är ditsatt PEGI 12 när de är typ 10 år. Men ett våldsamt spel som fått åldersgräns PEGI 18 har fått den märkningen för en anledning. Som förälder har jag ett ansvar för vad mina döttrar kommer att spela. Det är klart att de ska få spela ett Legend Of Zelda-spel om de vill det. Ett Resident Evil-spel får de vänta ett tag med, för det är de inte redo för än. De kommer inte att vara det på ett tag heller.

Döttrarna brukar sitta vid datorn och spela något pusselspel på nätet eller måla. De är väldigt duktiga och kan lösa problem väldigt snabbt. Men att tänka på hur länge de ska sitta är också något man måste tänka på. Det är klart att de ska få spela, men jag och min sambo måste säga till när det är stopp. Barnen ska ju ha tid med annat, som att leka. Men det här är mina och min sambos regler.

När det gäller regler så är det viktigt att du som förälder sätter upp regler som nämner hur ofta ett barn får spela, hur länge man sitter framför datorn/tvn, och försöka vara tydlig med varför man sätter upp dessa regler. Samtidigt ska man inte förbjuda barn att spela om de tycker det är roligt och lärorikt. Ett barn lär sig otroligt mycket – mer än vad du tror.

Varje förälder måste ha sina egna regler, men att förbjuda barnen att spela spel är inte en bra idé. Spel är stimulerande för hjärnan, precis som musik, tv och böcker är. Man kan lösa problem och lära sig praktiska saker. Man kan lära sig engelska. Jag tycker att det är viktigt att berätta för barnet att det är bara ett spel. Jag avskydde den förklaringen när jag var barn, men tro mig – det är en viktig lärdom. Visst ska man ha begränsningar när det gäller speltid. Det gäller att låta barnet förstå att man ska spara och fortsätta en annan gång. Men förbjuda? Nej. Det är absolut inte rätt. Absolut inte om barnet tycker om att spela. Om det går, var gärna med och spela tillsammans med barnet/barnen. Jag ser ingen skillnad på det och sällskapsspel. På tal om sällskapsspel, så är Mario Party-spelen en utmärkt familjespelserie.

Om nu barnet kommer att uppleva ett läskigt eller blodigt scenario så gäller det för en som är förälder att vara med och visa barnet ens stöd. Och om man kan, förklara och prata om detta. För det kommer att hända en dag. Jag ska vara ärlig och säga att spelvåldet har blivit mer effektivt än vad det var för 30 år sen. Det kan man inte ljuga om. Jag kan inte heller ljuga och säga att spelvåldet kommer att minska – för det kommer det inte att göra.

Unga barn i åldersgruppen typ 10-15 år öppnar upp ögonen för Battlefield, Call Of Duty, Destiny och Grand Theft Auto V på grund av våldets många valmöjligheter. Jag kan inte säga att jag klandrar dom. De är i en upptäckarålder och det är naturligt att de vill se sånt. Men det är förälderns uppgift och lära dom om våldet och om vad spelen handlar om. Att få barnen att förstå att det är bara spel. Tyvärr finns det personer som påverkas av spelvåldet och tragiska händelser har hänt. Skolmassakrer som den på Columbine, eller Breiviks vidriga illdåd på Utöya. De hade spelat spel och naturligtvis fick ju spelen skulden för det hemska som har hänt. Men det är fel. Felet ligger hos de som gjort de här hemska sakerna. På grund av psykiska störningar – och då borde de inte ens spela våldsamma spel eller se på actionfilmer. Det är deras ansvar – inte spelen eller filmernas. Problemet är att media, spelhatare och de som inte är kunniga förhastat pekar ut spel som de skyldiga. Men det är de inte. Det är mördarna som till exempel Breivik.

Eftersom speltekniken utvidgar sig så följer givetvis spelvåldet med. Jag ska vara väldigt ärlig och säga att spelvåldet har blivit mer brutalt och gränserna bryts konstant. Det behöver inte betyda att ett spel kommer att bli skitdåligt. Nej, för fan. När jag kommer att spela kommande storspelet Bloodborne till Playstation 4 – så kommer det definitivt att spruta blog. (nordvärmländska för blod) Men det kommer med största sannolikhet att bli otroligt storslaget. Likaså kommer det nya Legend Of Zelda-spelet till Wii U att bli. Ända sedan Link hamnat i 3D-världen så har hans svärdviftande blivit våldsammare eftersom det ser mer realistiskt än vad det gjorde i till exempel Zelda II till NES. Jag kommer kanske att låta mina döttrar titta på Zelda-spelet, men inte på Bloodborne. Inte när de är så unga. Det är mina regler.

Kom ihåg – det är dina egna regler som gör dig till en rättvis och en bra förälder. Gör det som känns bäst för dig och ditt/dina barn. Jag vet att jag vill göra det som känns bäst för mig och mina döttrar. Jag vill lära dom allt jag kan om tv-spel. Fast på mitt sätt, och med ett steg i taget.

Bloodborne kommer att bli väldigt våldsamt och blodigt. Men så är det här spelet skapat av From Software, som gjorde Dark Souls-spelen. Räkna med ett hårdkokt spel i världsklass.

Till sist vill jag visa ett Youtube-klipp på när Conan O’Brien spelar kommande Mortal Kombat X tillsammans med två amerikanska fotbollsspelare. Sjukt underhållande klipp men också rätt tänkvärt på hur långt spelvåldet har utvecklats.

 

Jag har snart tecknat 200 teckningar på drygt 3 år. (innehåller personliga ord och topplista)

Jag har alltid älskat att teckna. Det har varit en självklarhet att greppa tag i nån blyertspenna och kludda lite. När jag var liten så lärde jag mig att teckna med hjälp av smörgåspapper.

Smörgåspapper?

Ja, det är en intressant historia.

Jag, min bror Larry och syster Lana fick ett var sitt samlarhäfte som man skulle klistra i samlarklistermärken. Just dessa häften kunde man samla motiv från Super Mario Bros och Legend Of Zelda. Om jag inte minns fel, så såg jag i nåt tv-program eller läste i nån tidning att man kunde lägga smörgåspapper och rita av linjerna på önskat motiv och färglägga. Det gjorde jag, och jag ritade och ritade och ritade. Jag färglade en massa Goombas, Triclydes och Koopa Troopas i massor av olika färger.

Visst, smörgåspapper kanske är fusk för många. Men det väckte mitt teckningsintresse på allvar.

Jag började rita av en massa figurer i tonåren, och det var rätt simpla motiv. Men det var så roligt! Jag tror det var säkert hundratals teckningar under perioden 1995-1999. Det ar mycket motiv baserat på film, musik, tv-spel och tatueringsmotiv. Min familj är en tatueringstokig sådan. Själv har jag 19 tatueringar, förresten.

Men efter intensivt tecknande hände det något. Tecknandet började att avta. Jag började att tappa intresset. År 2000 så drog jag ner på tecknandet på allvar och 2001 slutade jag. Bara tvärslutade. Nåt kludd blev det visserligen men lusten, orken och inspirationen fanns inte där. Jag vet inte om det berodde på att mitt självförtroende fick sig en rejäl svacka.

Plötsligt hände det något 2010. Nästan tio år efter jag tvärgav mig med tecknandet. Jag och min sambo Malin tittade på Skeleton Key, med Kate Hudson i huvudrollen. Jag provade att teckna av omslaget av filmen och det blev rätt bra med tanke på att jag inte ritade nästan något under uppehållet. Men just den bilden var det första riktigt allvarliga jag gjort under så lång tid.

Sen blev det lugnt igen fram till år 2011. Då hände det som jag aldrig skulle ha trott tio år tidigare. Min lust kom tillbaks. Plötsligt så greppade jag teckningspennorna och ritade av Frog från Chrono Trigger och kort efter KOS-MOS från Xenosaga. Mycket riktigt tryckte jag gasen i botten och ritade som bara fan. Jag använde mig mycket av färgpennor, något som jag aldrig tidigare varit så bekant med. För jag föredrog ju innan enbart svart-vitt.

Efter några bilder så lärde jag mig själv att använda grafitpennor, och det blev en helt annorlunda utmaning för mig eftersom grafit smetar ut sig som in i norden. Jag turades om att använda vanliga färgpennor och grafit, men ibland återvände jag till svart-vitt för det var ju den teknik jag behärskade mest av allt.

Jag vågade också ta steget att gå ifrån enbart figurer och satsa också på bakgrunder vilket jag varit svag för tidigare. Men jag låter alltid frontpersonen vara i fokus. Alltid.

Bilderna började hagla fram. Det tog ett par dagar tills någon ny skulle komma. Sen lärde jag mig att använda akvarell oftare och lite olja, men det sistnämnda la jag ner direkt. Olja är inte min grej. Akvarell funkar faktiskt. Synd att jag är så ovan med det.

Jag har alltid lärt mig något nytt ifrån varje teckning jag gjort. Det är inte alla jag är stolta över, men de har varit värdefulla läxor för mig. Därför betyder de mycket för mig.

Förra året köpte jag mig två viktiga saker i min teckningsutveckling. Först var det en digital tekningspenna och jag fick oanade möjligheter med denna. Men jag satt uppe sena nätter med den eftersom jag inte hade så mycket tid med den annars. Får försöka ta tag i den igen till sommaren, för det är verkligen ett värdefullt verktyg! Det andra jag köpte mig är också det jag använder mig flitigast av allt just nu. Polychromospennor. Jag följer ju en massa konstnärer på Instagram och jag ville få tag på ett annat märke först; Prismacolor – men en respekterad konstnär gav mig tipset att jag skulle skaffa Polychromos och jag litade på honom. Det var bland det bästa jag gjort. Polychromos är som en korsning mellan grafit, kol och vanliga teckningspennor. De var också lätta att blanda med, och skuggningarna är riktigt fantastiska. Jag älskar de här två nya teknikerna jag lärt mig.

En annan sak jag också upptäckt är att jag verkligen tar mig tid för teckningarna nu. De tar längre tid men jag vill också a mig tid att få dom riktigt bra. Särskilt porträtt. Jag har lärt mig mycket under de tre åren jag tecknat. Mer än vad jag lärt mig under mitt liv. Och det är bara början tror jag. Jag tror att min tid kommer och att det kommer att bli bättre. Jag hoppas det i alla fall.

Jag vill härnäst nämna några teckningar som varit milstolpar och viktiga för min treåriga intensivperiod. Bilder som känts som riktiga fullträffar och varit personliga favoriter.

Boris Karloffs tolkning av Frankensteins Monster – en bild som jag vågat ta steget och få till skuggningarna där jag ville. Och få dom rätt.

Johnny Cash Took The Train No´50 To Heaven – En symbolisk bild på många sätt. Johnny Cash är en ikon, men det är faktiskt lokomotivet som jag är mest stolt över i den här bilden. Detaljerna är många och att jag satte nr 50 på lokets front var ingen slump. Det här är min 50:e teckning efter comebacken.

Gamers Och Rosor – det här är en hyllning till många briljanta gamers därute. NES-kontrollen skulle vara roten till denna gigantiska klätterväxt med rosor. Jag gjorde en del andra Gamers Och Rosor-bilder efteråt men just denna är min personliga favorit. Och något jag är stolt över för det här är något eget.

Elvis Presley took a Cadillac to the Stairway To Heaven. – Det enda lyckade porträttet av Elvis Presley jag någonsin gjort. Bilen är också något jag det jag är mest stolt över. Men Elvis profil – det är kronan på verket.

Freddie Mercury – Queens otrolige sångare var ett önskemål från en arbetskollega och jag vågade mig på en avancerad pose – och det satt som en smäck!

Top Cats – också en beställning, från gruppen själva. Det blev som en kul musikaffisch i cartoon-stil. Den här bilden är den bild jag fått mest likes på i Facebook.

Super Metroid – detaljer är något av det jag älskar att göra mest i en teckning. Just Super Metroid-bilden älskar jag för att den är så full av detaljer.

Jack Sparrow – den karismatiske piraten är en av världens mest älskade filmfigurer. Jag tog en stor risk när jag skulle teckna honom.

Batman Arveteg & Catwoman Arveteg – De gifta paret Arveteg är vänner till mig, och jag fick en hedersam uppgift att rita av dom, fast i Batman och Catwoman-stil. Ett annorlunda projekt och en av mina favoriter.

Corpse Bride – Min bästa akvarell någonsin. Den är nästan lika färggrann som filmen. Ja, nästan.

Lania’s 30th Anniversary – när min väninna Anna ”Lania” skulle fylla 30, överraskade jag henne att rita av hennes porträtt, plus en massa JRPG-karaktärer. Det blev också en hyllning till en genre som vi båda tycker mycket om.

Ezio från Assassin’s Creed – en av de svåraste bilderna jag gjort, på grund av den mystiske mannens kläder och pose. Så detaljerad.

Lara Croft från Tomb Raider – min andra digitala teckning är också en av de mest personliga jag gjort. Min far hade gått bort och jag kände att den här teckningen var otroligt viktig att jobba hårt med. Absolut en av de viktigaste och mest personliga teckningar jag gjort. Troligtvis den viktigaste.

The Last Of Us – en svart-vit digital teckning. Herregud, vad jag fick återgå fram och tillbaka för att lägga till skuggningar, ljus och en del omgörningar med linjer. En av de bilder jag spenderat mest tid med.

Christina Hendricks – den här digitala teckningen av Mad Men-skådespelerskan tog mig över 20 timmar att göra. Enbart håret tog mig 12 timmar. Jag är så riktigt nöjd med hennes hy och ljussättningen.

Tales Of Xillia-hjältarna – Polychromospennorna gjorde sin grej med färgsättningen. Men det är detaljerna som gör hela bilden.

Gandalf – den grå trollkarlen har jag spenderat en hel tid åt enbart att få till skägget. Det gula ljuset ger bilden en varm känsla.

Super Mario 3D World-hjältarna – Med Cansonpapper och Polychromospennor, skulle jag göra den mest levande teckning jag någonsin gjort. Absolut en av mina favoriter genom tiderna och den hänger på en vägg hemma.

The Evil Within – den grå färgen är utmärkt att skugga med.

Nicole Kidman – kanske det mest lyckade porträttet än så länge. Jag har lärt mig mycket från föregående porträtt och ville inte sabba denna.

Angelica Norgren – likt Nicole Kidman, ville jag inte sabba att få till hennes ansikte och personlighet.

Nu ska jag snart påbörja en symbolisk teckning, min 200:e teckning sedan min återkomst till ritbordet. Tänka sig, jag har gjort så många bilder på tre år och jag lär mig fortfarande. Jag har dessutom fått en sån stor lust att fortsätta – en drivkraft jag inte haft tidigare. Det här är bara början. Tack alla er fina personer som följt mig under den långa resan!

 

Magsjuka, Sherlock, Candy Crush-skandalen, Paper Mario: Sticker Star och veckan som gått.

Den här veckan har varit minst sagt turbulent. Som vanligt jobbade jag på måndagen, slutade klockan sex men skulle vara ledig på tisdagen (istället för fredag som jag brukar vara på 9.00 till 18.00-veckor) för att ett larm skulle installeras då.

På tisdagsmorgonen kände jag mig konstig i magen. Nej, jag tar tillbaks det. Jag hade väldigt ont i magen och kände mig spyfärdig. Larmkillen kom och vi satt och diskuterade om larmet och dess funktioner. Men det som hände stunden efter att vi pratade om larmet så kom vår dotter Alison och spydde rakt ut – föreställ er Megan i Exorcisten så kan ni kanske gissa hur detta kunde ha sett ut. Jag och sambo Malin tänkte ”stackars larmkille”. Att komma in och installera ett larm just den här dagen. Vi visste båda två att det var en objuden gäst i huset. Inte larmkillen förstås. Jag pratar om magsjukan.

Magsjuka.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

Ett par timmar efter att han åkt så blev jag riktigt klen. Hamnade på soffan och sov igenom en period med feber, illamående och magvärk. Vad fasen var detta? Ett par toabesök gjorde inte saken bättre heller, det var en sak som var säker. På natten så spydde både jag och Alison. Magsjukan var därmed ett faktum. Onsdagen så kutade jag på toa många gånger. Särskilt på förmiddagen. Inte orkade jag äta så mycket heller. Jag var hungrig men orkade inte äta. Jag fick trotsa min diet och dricka avdankad cola för att hålla magen i balans. Annars fick jag dricka Proviva, och det hjälpte rätt bra. Det fick bli en del tv-tittande och ytterst lite spelande. Mest på 3DS:en för den var bekväm att hålla i när man var på soffan. Jag kände mig lite piggare på onsdagskvällen och försökte äta lite mer. Efter att ha läst på både Facebook och Instagram, så funderade jag på om tv-serien Sherlock var något att se. Jag menar, det är rätt många som hypar serien rejält. Jag hade länge velat se Sherlock men inte haft möjligheten. Som tur var, fanns det några episoder på Netflix.

Jag har till slut börjat upptäcka varför tv-serien Sherlock är så omtyckt av många. Benedict Cumberbatch är som gjord för rollen som den moderne Sherlock Holmes.

Jag fastnade för Sherlock direkt. Den otroliga intelligensen och den svarta humorn är i världsklass. Serien är tät, spännande och den har en härlig brittisk charm. Benedict Cumberbatch är som skräddarsydd för rollen som en Sherlock Holmes i 2010-talets London. Cumberbatchs iskalla blick och den tillrufsade frisyren ger karaktären – ja, karaktär. Men det är hans intelligens och upptäckarförmåga som är så genial. Martin Freeman är utmärkt som Watson och är en perfekt motsats till den specielle Sherlock. Det är rätt ironiskt att båda två är med i Hobbit-filmerna, och nästa gång jag ska se Hobbit: Smaugs Ödemark så ska jag försöka lyssna mer på Smaugs röst – som är Cumberbatchs. Varför i hela friden har jag inte upptäckt Sherlock tidigare? Det är banne mig den bästa tv-serie sedan House lades ner. Förutom Walking Dead förstås. Tycker jag. På tal om Walking Dead, så är det drygt två veckor kvar tills andra halvlek av fjärde säsongen. Spännande! Annars går det mycket skit på tv.

Onsdagskvällen såg ljus ut. Jag mådde som sagt inte lika illa, och trodde på förbättring. Jag hade ställt mig in på att återvända till jobbet på fredagen eftersom det ska gå minst 48 timmar efter sista spyandet. Men natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att jag fick jävligt ont i magen igen. Halv tre på natten spydde jag igen och värre. Nähä, magsjukan ville inte riktigt lämna mig. Då kunde jag inte gå på jobbet på fredagen. Så enkelt var det. Jag fick kika på lite Netflix, bland annat en Batman-film och ett avsnitt till av Sherlock. Sen somnade jag på soffan tills döttrarna och Malin kom ned. Alison var fortfarande inte pigg och vi fick byta en hel del blöjor. Envisa magsjuka.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Mitt Nintendo 3DS har gått rätt varmt. Jag klarade av Legend Of Zelda – A Link Between Worlds och började kort efter med Paper Mario: Sticker Star. Än så länge är det här fjärde spelet i Marios pappersvärld minst lika charmigt som de tre föregående spelen. När jag skrev det här, på söndagen, hade jag åkt på pisk av en enorm Pokey-boss ute i öknen. Jag kan tveklöst säga att det här spelet är väldigt utmanande och det kommer att ta tid att klara av det. Annars har jag lyssnat på spelsoundtracks på Youtube. Jag gillar verkligen användaren SuperDarkys spellistor för den musik hen har är väldigt varierande och jag har upptäckt flera klassiker jag inte hört på flera år.

Jag har flera gånger i veckan sagt att ”nu borde väl magsjukan gå över” – men både på torsdagen, fredagen och lördagsmorgonen så hade jag sprungit på toa. Alison har varit dålig i magen. Men nu, idag, har det faktiskt varit lugnt. Jag kan med utan tvivel säga att den här magsjukan har varit en av de jobbigare jag upplevt – som jag minns i alla fall. Jag är dock väldigt förvånad (ta i trä) att både Malin och Carrie klarat sig från den här skiten.

Hatas av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Jag har läst lite nyheter om till exempel när Justin Bieber greps, om ryktet att Watch Dogs till Wii U skulle läggas ned och om företaget Kings korkade beslut att förbjuda andra spelskapare använda ordet ”Candy” i sina speltitlar. Nog för att Candy Crush Saga har blivit en enorm succé för King men kom igen. Man kan väl för Guds skull inte lägga patent på ett simpelt ord som ”Candy”? Löjligt. Jag är väldigt glad att jag slutat spela Candy Crush Saga. Det spelet gjorde mig mer och mer frustrerad. Att rensa en bana på sketet gelé har gett min gamersjäl mardrömmar. Men vad är det egentligen som gör ett sånt skitspel så enormt stort? Det är läskigt.

Jag har saknat att teckna denna vecka, men jag har inte orkat. Sist jag tecknade så var det i måndags, och jag har kommit halvvägs på bilden av Ada Wong från Resident Evil. Så fort jag blir frisk fullt ut så ska jag fortsätta med bilden. På tal om det, så måste jag beställa fler Polychromospennor. Särskilt svart färg börjar att ta slut. Men jag skulle vilja ha en bättre pennvässare, bättre sudd och papper som är perfekt för Polychromos. Pennorna är som bäst när de är riktigt vässade. Just det ja, jag behöver nya markers också.

Nu hoppas jag verkligen att magsjukan är helt och hållet över, fast jag har lite ont i magen ännu. Då kan jag börja på en ny kula och allt kan bli som vanligt igen. Ta i trä.

Grattis Alison, 2 år idag!

Idag är det vår yngsta dotter Alisons födelsedag! Hon fyller 2 år idag. Tänka sig att lillfisen redan nått 2årssträcket. Alison blir så stor.
Grattis Alison på din födelsedag! ❤

En hyllning till far.

Det här inlägget är rätt känslosamt och handlar mycket om gammal musik. Om du inte är intresserad av gammal musik och inte vill läsa detta, så behöver du inte göra det. Fast vill du läsa så får du det naturligtvis.

Far var en person som älskade musik. Varje dag brukade han spela upp en massa musik från en gammal LP, EP eller från en bränd CD-skiva. Han hade faktiskt en bred musiksmak, och han har influerat mig, mina bröder och mina systrar. Vi lärde oss att uppskatta musik och värdesätta den gamla tidens musik. Far gillade rock ‘n’ roll, rockabilly, country, cajun, skiffle, lätt blues, boogie woogie och hillbilly.

Hans död i mars kom som en stor chock för oss alla. Det var ofattbart. Som en blixt från klar himmel. Det har varit en jobbig tid för oss alla men familjen har stöttat varandra. Vi har vuxit till en stark enhet. Stöd från nära och kära. Det behövs i dessa mörka tider. Begravningen var väldigt fin, och vi alla hyllade honom genom att önska sånger som var i hans stil istället för vanliga psalmer.

Den 25:e oktober 2013 skulle han ha fyllt 63 år.

Jag vill passa på att hylla honom genom att dela med mig en musikalisk tripp. En tripp som är i hans stil. Jag har gjort en lista på Spotify där jag slagit ihop 100 sånger som är; ”det där är definitivt farsan”. Det var lätt att välja låtar, men det svåra var att få ihop 100 jämna sånger men ändå behålla kärnan – det han tyckte om. Det negativa med Spotify är att allt inte finns där. Vissa grupper. som Beatles, finns inte där. Annars hade jag tveklöst tagit ”Rock ‘N’ Roll Music” med dom för deras cover är bättre än Chuck Berrys originalversion. Jag hade också gärna tagit med pianoduellen ”Boogie Woogie Dream” med boogie woogie-kungarna Albert Ammons och Pete Johnson, som visades i ett gammalt Nattsudd-program. Nu när jag tänker på det, önskade jag att Svante Grundbergs och Björn Walldes ”Dra På Stan” också var med.

Nåväl, man kan inte få allt. Dock har jag lyckats få till en rättvis lista som hedrar hans minne. Det är mycket Chuck Berry och Emmylou Harris på listan men det är för att de var hans personliga favoriter, så det tycker jag inte är mer än rättvist. Det är en hel del klassisk rock ‘n’ roll, en del låtar har riktig boogie-gung eftersom han gillade låtar med fart, gung och sväng i. En del låtar har en del humor också, därför är till exempel The Coasters och The Big Bopper med. Många självklara artister som Elvis Presley, Buddy Holly, Carl Perkins, Little Richard, Fats Domino, Johnny Cash och Woody Guthrie är också med. En del låtar som vi hade med på hans begravning finns med. Eddie Meduza förekommer på denna lista, eftersom han gillade de svängiga låtarna och de med simpel humor. Dock var far inte så förtjust i snusklåtarna. Jag letade efter ”Dancing Bear” med Meduza på Spotify men naturligtvis var den inte med. Dock fann jag en annan instrumental pärla; ”Alpens Ros”. Far älskade instrumentala låtar för de hade så härligt gitarrspel, därför är till exempel The Shadows med.

Det blev 103 sånger på listan istället för 100. Varför blev det så? Jo, jag ville avsluta listan med känslosamma sånger. Först ut får man känna på Ricky Nelsons otroliga stämma i ”True Love”. Farsan älskade Ricky Nelsons röst. Det gör jag med. En av farsan absoluta favoritartister var tveklöst Elvis Presley, för ingen kunde sjunga som han. Jag lyssnade på ett Youtubeklipp som Pia på Memphis Café la upp på Facebook. Det var en sång som hette ”I’m Leavin'” med kungen av rock. Jag fastnade för smärtan och djupet i sången. Jag passade på att skriva att Elvis upphör aldrig att imponera på mig, och jag hade aldrig hört denna innan. Denna tänkte jag, att den måste finnas med på listan. Först tänkte avsluta med ”I’m Leavin'” men så tänkte jag på en viktig låt som vi tog med på begravningen. Den sista. Det var ”Lover’s Return” med Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Dolly Parton. Det finns ingen bättre låt att avsluta den här listan med än den, Det låter verkligen som att tre änglar sjunger den.

Jag lägger upp länken till Spotify-listan ifall ni vill lyssna och förstå vilken fantastisk musiksmak far hade. Han lärde oss alla om det som var viktigt. Att njuta av musiken och ha kul.

Här är en skriven lista nedan om vilka låtar som är med i Spotifylistan:

1. Boogie Woogie At The Civic Opera – Albert Ammons
2. Rock Your Baby – Wanda Jackson
3. Promised Land – Chuck Berry
4. Pink Cadillac – Jerry Lee Lewis (feat. Bruce Springsteen)
5. Grand Coulee Dam – Woody Guthrie
6. Believe What You Say – Ricky Nelson
7. Move It On Over – Rose Maddox
8. Got The Bull By The Horns – Johnny Horton
9. Come On – The Rolling Stones
10. Rollin’ And Ramblin’ (The Death Of Hank Williams) – Emmylou Harris
11. Long Tall Sally – Little Richard
12. Crazy Blues – The Big Bopper
13. Diggy Liggy Lo – Jimmy C. Newman
14. Get Out Of My Car – Hasil Adkins
15. Don’t You Rock Me Daddy-O – Lonnie Donegan
16. The Yellow Rose Of Texas – Johnny Lee And Lane Brody (i Spotify står det Johnny Cash men det är fel)
17. Dear John – Hank Williams
18. Dynamite – Brenda Lee
19. Kom Hit Ska Du Få! – Eddie Meduza
20. Fix Me A Pallet – Grandpa Jones
21. Stood Up – Ricky Nelson
22. You Can’t Roller Skate In A Buffalo Herd – Roger Miller
23. I’m Walking – Fats Domino
24. Every Little Thing – Carlene Carter
25. Hjalmar Bergström – Owe Thörnqvist
26. Marie Marie – Shakin’ Stevens
27. F.B.I. – The Shadows
28. That’s All Right – Elvis Presley
29. Mona Lisa – Conway Twitty
30. I’m On Fire – Jerry Lee Lewis
31. Locomotive Man – Johnny Cash
32. Amarillo – Emmylou Harris
33. Your True Love – Carl Perkins
34. Jelly Bean – Eddie Cochran
35. Miss You Miss Belinda – The Refreshments
36. Amapola – The Spotnicks
37. It’s So Easy – Buddy Holly
38. Jackson – Joaquin Phoenix & Reese Witherspoon (från Walk The Line’s soundtrack)
39. Merrily We Rock ‘N’ Roll – Chuck Berry
40. Walk Of Life – Dire Straits
41. Road Runner – Bo Diddley
42. Let It Rock – Dave Edmunds
43. The Girl Can’t Help It – Little Richard (från filmen med samma namn)
44. Hi-Tone – Ritchie Valens
45. Around And Around – The Rolling Stones
46. Trying To Get To You – Elvis Presley
47. Chevrolet – Björn Skifs
48. Wabash Cannonball – The Carter Family
49. Bad To The Bone – George Thorogood And The Destroyers
50. Melvin’s Boogie Woogie – Hank C. Burnette
51. You Never Can Tell – Emmylou Harris
52. I Am A Man Of Constant Sorrow (Radio Station Version) – The Soggy Bottom Boys (från Oh Brother, Where Art Thou’s soundtrack)
53. Chantilly Lace – The Big Bopper
54. Drugstore Rock ‘N’ Roll – Janis Martin
55. Revenue Man – Shakin’ Stevens
56. My Bucket’s Got A Hole In It – Ricky Nelson
57. Rave On – Buddy Holly
58. Wait And See – Fats Domino
59. Folsom Prison Blues (LIVE) – Johnny Cash
60. All Shook Up – Eilert Pilarm
61. Eleganten Från Vidderna – Eddie Meduza
62. No Particular Place To Go – Chuck Berry
63. White Line – Emmylou Harris
64. Lightnin’s Boogie – Lightning Hopkins
65. I Don’t Care – Buck Owens
66. Heebie-Jeebies – Little Richard
67. Rockin’ My Life Away – Jerry Lee Lewis
68. No More Hot Dogs – Hasil Adkins
69. Stoned – The Rolling Stones
70. Along Came Jones – The Coasters
71. The Long Cool Song – Owe Thörnqvist
72. Too Pooped To Pop – Chuck Berry
73. Tennessee Border – Hank Williams
74. Alpens Ros – Eddie Meduza
75. Movie Magg – Carl Perkins
76. Not Fade Away – Buddy Holly
77. Sweet Little Lisa – Dave Edmunds
78. Mean Woman Blues – Elvis Presley
79. Rock ‘N’ Roll Ruby – Warren Smith
80. The Wild One – Johnny O’Keefe
81. Surfin’ U.S.A. – The Beach Boys
82. Timberline – Emmylou Harris
83. Claudette – Roy Orbison
84. Pick A Bale Of Cotton – The Vipers Skiffle Group
85. Hey Rosalie – Micke Muster
86. Teenage Heaven – Eddie Cochran
87. It Don’t Take But A Few Minutes – The Refreshments
88. White Lightning – George Jones
89. Five String Banjo Boogie – Grandpa Jones
90. All Over Again – Johnny Cash
91. Vår Gamle Opel – Eddie Meduza
92. This Land Is Your Land – Woody Guthrie
93. You Can’t Catch Me – Chuck Berry
94. She’s Got It – Little Richard
95. Ole Slew Foot – Johnny Horton
96. Voodoo Voodoo – Lavern Baker
97. Batman Theme – Link Wray
98. Thirty Days – Chuck Berry
99. Surfin’ Bird – The Trashmen
100. Somebody To Love – Bobby Darin
101. True Love – Ricky Nelson
102. I’m Leavin’ – Elvis Presley
103. Lover’s Return – Emmylou Harris, Linda Ronstadt & Dolly Parton

Jag kan inte tänka mig att hedra far på sin födelsedag på ett bättre sätt än att dela med sig den musik som lärt oss alla att älska.

Syster Lanas 30-årsfest!

I lördags fyllde syster Lana 30 år! Hon bjöd på en minst sagt underhållande fest med ett annorlunda tema i Torsbytrakterna:

Cross-dressing.

Kvinnorna skulle klä ut sig till män och män skulle klä ut sig till kvinnor. Idén lät så tokig att det bara var ett måste att prova på.

Att få tag på kläder var helvetes svårt. Hur ska man få tag på skor till exempel? Dessutom kan det inte kosta för mycket eftersom det är inga kläder jag vanligtvis brukar ha på mig i vardagen. Till slut lyckades jag få tag på ett hopkok med klädesplagg från HM. Peruken fick jag tag på hos Partykungen.

Efter lite extra arbete med inventering på min lediga lördag, drog jag hem lite tidigare för att hinna göra mig i ordning till festen. Jag och Malin fick oss ett gott skratt när vi såg på varandras utstyrsel. Klänning, mascara och läppstift tillhör inte min vardag och likaså tillhör inte mustasch och kostym Malins vardag. Svärfar fick sig ett riktigt gott skratt när vi fick skjuts till Östmark, där festen skulle hållas.

Det var riktigt roligt att se hur alla verkligen ansträngt sig för att se så maskulina och feminina som möjligt. Värdinnan och födelsedagsbarnet var klädd i riktigt rednecksutstyrsel, inklusive buskigt skägg och en rejäl flaska med moonshine.

Jag vet inte vad Lana hade fått i present av de andra, men från mig, Malin och barnen fick hon ett presentkort på LaRose och boken Hyrule Historia.

Vi var ett 30-40 tal personer tror jag. Det ösregnade som bara fan när vi kom till Östmark och eftersom syrran skrev i sin Facebook-sida att det skulle bli brännboll så trodde säkert alla att de skulle ställas in när det regnade. Men det slutade att regna och så säger hon ”nu ska jag vara så dryg att vi ska ut och spela brännboll”. ”Kvinnorna” fick använda annorlunda bollträn; brödkavel, kastrull och stekpanna. Att springa i ballerinaskor var inte lätt, och inte heller när gräset var så blött. Dessutom tappade jag mina stay-ups hela tiden och även efter matchen.

Brännbollsmatchen var riktigt rolig och alla hade så trevligt. ”Kvinnorna” vann men jag kommer inte ihåg resultatet.

Festen var riktigt livfull och alla hade riktigt roligt. Det blev både en musikquiz och en omröstning för bästa klädda man och kvinna. Jag tror att storasyster Gina och svåger Kenny vann priserna till bästa klädda man och kvinna överlägset. Inte konstigt för deras kläder var riktigt roliga.

Det var länge sedan jag hade upplevt en så rolig fest och jag tror detta blir riktigt svårt att slå. Riktigt underbart! Men jag bär aldrig stay-ups igen.

Här nedan kommer bilder från lördagskvällen!

Malin i sin utstyrsel! Så manlig mustasch!

Jag i min utstysel! Så feminin!

Closeup!

 

Mon Cheri, kiss kiss?

Födelsedagsbarnet!

Lanas snygga moonshine-flaska med ett härligt omslag. Panterpiss, någon?

 

 

Brännbollens Dream Team!

Nu Blåser Vi Snuten möter En Värsting Till Syster!

”Beatrice”!

 

 

Syskonfoto! ”Brothers And Sisters!”

Sista fotot innan refrängen!

 

Vila i frid, katten Bazinga.

Igår kväll var en bedrövlig sådan. Jag hörde katten Bazinga jama utanför ytterdörren. När jag släppte in honom märkte jag att han haltade och inte gå på vänster framben. När han la sig i soffan upptäckte jag att nosen var blodig och han såg blåslagen ut ovanför ett öga. Jag kände försiktigt på det vänstra frambenet och då fräste han flera gånger. Han hade också ont i ryggen och vänster bakben. Då förstod jag att han blivit påkörd.

Vi var rädda att denna dag skulle komma eftersom Bazinga inte hörde så bra och att han legat i vägen för bilar förut. Nu hade det inträffat och vi var tvungna att åka till distriktsveterinären i Sunne (Torsby har ingen jour) för han skulle inte orka med natten, med smärtor.

Efter att ha undersökt Bazinga, sa veterinären att han hade nog blivit påkörd på vänster sida och att han hade en fraktur just ovanför tassen på vänster framben. Hon sa att det inte skulle läka ordentligt och att han skrek av smärta när vi inte ens tog i honom, så det enda alternativet var att få slut på hans plågor.
Det blev en avlivningsspruta.
Rätt jobbigt och känslosamt var det för han var en familjemedlem. Att se magen sluta andas. Han var död.

Vi åkte hemåt i regnet – det hade avtagit något på hemfärden – och han var med oss. Runt 23.00-tiden greppade jag spaden och började gräva en grop vid häggen på baksidan. Förbannade knott och mygg, jag kände mig som ett promenerande smörgåsbord. Men jag trotsade dom och begravde Bazinga.

Det känns väldigt konstigt.
Att inte veta vad som exakt hände Bazinga är rätt jobbigt. Många tankar kommer och går. Men en sak är säker, man får inte veta sanningen.

Bazinga var en lustig katt, med en lång svans och ett underligt jamande: ”Brrr-kaaaa”. Jag har aldrig hört någon katt jama så.
Fin var han också.
Vila i frid, Bazinga. Du är saknad.