Recension: Super Mario Maker.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

15. Super Mario Bros 3.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 14: Super Mario RPG.

Paper Mario-spelen är inte de enda rollspelen med Mario i huvudrollen. Faktiskt så var Mario med i ett rollspel där Nintendo och JRPG-mästarna Squaresoft (numera Square Enix) samarbetade med ett riktigt hett efterlängtat rollspel: Super Mario RPG. Men vid den tiden, under 1990-talets första hälft, så lyste Squaresofts JRPG-spel med sin frånvaro på europeisk mark. Med andra ord, Europa fick aldrig Super Mario RPG till SNES. Inte förrän Nintendo släppte ut Wii och dess Virtual Console-tjänst. 12 år efteråt. Jag brukade alltid kika in på Virtual Console varje fredag ifall Nintendo har släppt nån kul klassiker. Då plötsligt, under en sån där ”Hanabi Festival”, så fanna det där. Super Mario RPG. Jag laddade ner det omedelbart. 12 års väntan var över. Super Mario RPG är ett underbart Mario-spel och det märks att det är ett asgrymt JRPG av Squaresoft. Utrustningar, magiska accessoarer och vapen fast i Mario-stil. Ett parti med totalt tre karaktärer – Mario dock var obytbar. Precis som ett valfritt Final Fantasy-spel så kan man fightas med hjälp av kommandon. Fysiska attacker och magiska krafter – det känns väldigt välbekant om man har spelat ett Final Fantasy-spel tidigare. Men Super Mario RPG är lite mer lättsamt än de världskända rollspelen. Det är ett utmärkt JRPG för nybörjare. Kanske lite tuffare än Paper Mario men tro mig, det går fort att lära sig. Jag älskar spelets början där Mario slåss mot Bowser i en klassisk ”slutduell” och när Mario räddar prinsessan Peach så kommer plötsligt ett stort svärd ner från himlen. Svärdet hugger sig fast i Bowsers slott och får bron till slottet att rasa. Mario, Peach och Bowser flyger åt var sitt håll. Vem ligger bakom detta och varför? Det är en lång men väldigt rolig resa med mycket härligt rollspelande. Mario ska samla ihop sju magiska stjärnor och de är vaktade av tuffa bossar. Bossfighterna är verkligen helt i Squaresoft-klass. Mest episk är utan tvekan Axem Rangers-fighten. De färgglada Power Rangers-kopiorna har olika egenskaper och bjuder på en stentuff strid. Super Mario RPG har en härlig Mario-humor och är ett välgjort Squaresoft-rollspel med många timmars underhållning. Grafiken är skitsnygg och Mushroom Kingdom var redan då en underbar plats att ha med i ett äkta JRPG. För det är precis vad Super Mario RPG är. Ett mästerligt JRPG. Soundtracket av Yoko Shimomura är helt enastående och tillhör mina personliga favoriter. Mario-världens trallvänliga musik möter storslagen Final Fantasy-musik. Det bästa av två världar. Jag gillar också de karaktärer som man kunde ha med sig i sitt äventyr. Molnpojken Mallow som tror att han är ett grodyngel har kraftiga åskmagier och gummilikande armar. Mystiska dockan Geno använder sig av stjärnmagier. Prinsessan Peach gav härliga örfilar och Bowser slår hårt. Ja, till och med Bowser var med i ens trupp. Bara det var häpnadsväckande. De flesta Mario-figurer är med i det här spelet utom Luigi. Men han har en egen önskan om man kollar noga i Star Road. Super Mario RPG var verkligen värt 12 års väntan. Faktiskt så är det här spelet ett av de allra bästa JRPG-spelen någonsin. Ett sånt perfekt samarbete mellan två älskade spelföretag lär vi inte se igen. Kanske.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

14. Super Mario RPG.

16. Donkey Kong Country.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

16. Donkey Kong Country.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 15: Super Mario Bros 3.

Åh, vad jag längtade att få spela Marios tredje plattformsäventyr. Vi lyckades att få tag på en japansk konverter och den japanska utgåvan av Super Mario Bros 3 till NES och direkt tyckte jag så mycket om spelet. Jag visste ju redan hur man styrde och hoppade med Mario så det var inget problem. Det är bra att Nintendo inte ändrade på det vinnande konceptet ifrån första Super Mario Bros. Men så finns ju det där magiska med Super Mario Bros 3 som gör det så himla fantastiskt. Mario har fått nya powerups, som när han tar ett löv så förvandlas Mario till Raccoon Mario. Denna tvättbjörns-rörmokare kan slå till fienderna med sin svans, till och med Spinys och Pirahna Plants. Men om Mario tar rejäl sats så kan han flyga med hjälp av svansen. Detta var helt nytt och banbrytande för plattformshistorien. Sen så finns det powerups som vitt jag vet endast finns i Super Mario Bros 3. Groddräkten var helt enastående att simma med men var inte så värst bra på land. Hammardräkten gjorde så att Mario kunde kasta hammare och skydda sig själv mot eldkulor. Kuribos sko var så stor att Mario kunde få plats i den – och denna häftiga sko gjorde så att Mario äntligen kunde hoppa på Spinys. Alltså, det var så häftigt att förvandla sig till dessa knasiga saker. För första gången i Mario-historien så fanns det 8 olika världskartor (9 om man räknar med warp zone-världen) och de har härliga landskap. Man kan se en eller ett par Hammer Bros som kutade omkring. Det kändes så levande på något sätt när buskarna dansade i takt med musiken. Super Mario Bros 3’s musik är bland det mest klassiska som finns. Många melodier kommer åter igen i spel som Super Mario Galaxy och Paper Mario – The Thousand Year Door. Precis som tidigare och fortfarande helt enastående, så har Nintendo lyckats med en genial bandesign. Varje hoppavstånd, varje fiende som är placerad på en perfekt plats, varje hinder som står i vägen – de har tänkt på allt i minsta detalj. Många saker kom i Super Mario Bros 3 som skulle för evigt stanna i Marios universum, som Boos som jagade en när man vände ryggen mot den. Bowser och hans sju ungar kidnappade prinsessan och förvandlade de sju olika rikenas kungar till djur, och varje gång man ska kämpa mot ett av barnen så fick Mario ta sig igenom ett coolt flygande skepp med kanoner och svåra hopp. Super Mario Bros 3 har nästan allt som gör det till ett mästerligt spel. Eller ja, det är ett mästerligt spel. Det enda som jag egentligen önskar att Super Mario Bros 3 skulle ha, är batteriminne likt Legend Of Zelda. Jag vill ju spela igenom alla magiska och fysiskt krävande banor. Jag vill hitta alla gömda vita svamphus i Mushroom Kingdom. Jag vill bara ha kul, och det har jag varje gång jag spelar det här episka mästerverket.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

15. Super Mario Bros 3.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 18: Super Mario Kart.

Det här är ett av de spel jag har spelat allra mest. Super Mario Kart har alltid gått varmt när vi hade ett SNES. Faktiskt så brukade vi innan hyra ett SNES som låg i en skinnväska – typ en likadan som pizzaförarna har – och gärna med Super Mario Kart. Vilken briljant idé Nintendo hade, att göra en kombination av Super Mario World och R.C. Pro Am. Ett go-kartspel med Mario och gänget. Det var ju bäddat för succé liksom. För det första så är Super Mario Kart ett äkta racingspel med mycket övningar av hur man ska ta kurvor väldigt bra och undvika motståndarnas sattyg. För det andra är det här ett äkta partyspel med mycket knasigheter. Kör man på ett bananskal så slirar man. Väldigt slapstickaktigt. Det gröna Koopa-skalet studsade omkring och kan orsaka stor skada på den förare som blir träffad. Har man riktigt otur så kan man råka skjuta sig själv. Det röda Koopa-skalet är en målsiktande missil och söker efter den förare som ligger före dig. Och det här är tiden innan det fruktade Blue Shell ens existerade. Nej, jävlar vad vi spelade Super Mario Kart. Att hitta en favoritförare var rätt svårt för dels så måste man dra lärdom av hens styrkor och brister. Men om man kör Grand Prix så måste man ju tänka på vem man väljer så att man inte får en jobbig nemesis. Så här har jag räknat ut vem man väljer och vilken nemesis man får:

Väljer man Mario får man Donkey Kong Jr som nemesis, tätt följd av prinsessan Peach (Toadstool).
Väljer man Luigi får man Yoshi som nemesis, tätt följd av Mario.
Väljer man Peach får man Bowser efter sig, tätt följd av Toad.
Väljer man Yoshi får man Koopa Troopa som plågoande, följd av Donkey Kong Jr.
Väljer man Bowser får man Mario som värsta fiende, tätt följd av Luigi.
Väljer man Donkey Kong Jr får man Toad tätt i hälarna, och efter kommer Bowser.
Väljer man Koopa Troopa får man Luigi som nemesis, tätt följd av Yoshi.
Väljer man Toad får man ironiskt nog Peach som nemesis, tätt följd av Donkey Kong Jr.

För min personliga del är Donkey Kong Jr och Yoshi de värsta motståndarna man kan få. Apan är stor och tung, och är spelets allra bästa prickskytt med sina bananskal. Yoshi är också pricksäker och hans ägg är en rejäl plåga om man kör på den. Det kan vara drygt att få Mario och Luigi som värsta motståndarna eftersom de använder sig av osårbarhetsstjärnorna när som helst. Annars är det liksom tuta och köra. Det finns tre svårighetsgrader, och alla räknas i cc. 50cc är relativt lätt men går sakta. 100cc har tuffare motståndare och dessutom låses Special Cup upp om man klarar av de andra tre i 100cc. 150cc är bara för proffsen och är brutalt svårt. En annan rolig grej med Super Mario Kart om man är två förare är Battle Mode, där man får köra i en labyrint och panga varandras ballonger med olika projektiler. Bana 2, vid sandstranden, är självklart roligast. Bandesignen i Super Mario Kart är minst lika bra som Nintendos plattformsspel. Ghost Valley 1 och Koopa Beach 1 är sjukt underhållande, och här uppstod legenden med de allra svåraste banorna i Mario Kart-serien: Rainbow Road. Kom man till den i SNES-spelet så vet man att det kommer att bli skitsvårt. Men att få vinna hela Special Cup i 150cc och dessutom segra på Rainbow Road är ett av mitt livs bästa ögonblick. Det som gör Super Mario Kart fortfarande briljant efter dryga 20 år senare är att det fortfarande har en sån stor körglädje och det är fortfarande är lika svårt varje gång man kör det. Med en kompis så är detta ett av världens allra bästa partyspel. Hur än snygga och mer tekniskt överlägsna uppföljarna är, så är det något med originalet som lockar allra mest. Den helgrymma utmaningen och 16-bitsförälskelsen står för mig väldigt högt upp. Det var helt perfekt tidigt på 1990-talet och är fortfarande ett mästerligt racingspel. Det kommer alltid att vara det ultimata Mario Kart-spelet. En sak till. Jag älskar Koopa Troopas segermelodi.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

18. Super Mario Kart.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 21: Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

Jag hade spelat SNES innan jag och två av syskonen bestämde oss för att köpa en egen konsol via Ginza. Vi valde ett spel vardera, och lillasysters val var uppföljaren till Super Mario World. Det här spelet har ett annorlunda upplägg än det klassiska spelet. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island handlar om att ett gäng Yoshis ska återförena bebisbröderna Mario och Luigi, för annars kommer inte Mario Brothers att finnas. Baby Bowsers närmaste medhjälpare Kamek har kidnappat Luigi och det är upp till Yoshis med Mario att ta sig igenom en fantasirikt plattformsspel med den gulligaste 16-bitsgrafiken någonsin. Yoshi’s Island är som en levande pastelllfärgsbok men det är ett väldigt bra plattformsspel, helt i klass med Nintendos mer kända plattformare med Mario. De är sex världar med åtta banor i varje värld. Två av banorna per värld är en fort eller slott och de innehåller en boss. Kamek kan förstora en vanlig fiende och göra den mycket farligare än vanligt. Det gäller att komma på en taktik för att besegra bossen. En av de mer ovanliga bossarna är grodbossen Prince Froggy. Istället för att förstora grodan så krymper Kamek både Yoshi och Mario. Grodan slukar dom i ett nafs. Men det tar inte slut där. I magen, så ska Yoshi sluka stora Shyguys och kasta äggen på den dinglande bollen i grodans svalg. När bossen är besegrad kommer Yoshi ut ”den naturliga vägen”. En väldigt magstark bossfight – och väldigt ovanligt för att vara Nintendo. En av de stora utmaningarna är att hålla kvar baby Mario eftersom Kamek tar varje chans han får för att gripa sina klor i den gallskrikande bebisen – så fort Mario hamnar i en bubbla. Yoshi kan precis som i Super Mario World äta upp fiender, men denna gång kan han lägga ett ägg efter en uppäten fiende. Ägget i sin tur kan han kasta på andra fiender eller för att öppna nya passager. Yoshi kan också sväva i luften och tjäna lite längd när han sprattlar med sina ben. Det ser lite kul ut när Yoshi gör det. För den sanne samlaren så ska man hitta 5 blommor, 20 röda mynt och behålla 30 stjärnor och få 100 poäng per bana. På de riktigt tuffa banorna – som The Very Loooong Cave, skitsvår – så är det riktigt fysiskt krävande. Yoshi’s Island bjuder på en del humor. Ni vet de där vita Shyguys som skickar vidare en missil till du kommer inom synhåll? När Yoshi gör en ground pound så tappar en Shyguy missilen. Då skakar alla andra på huvudet medans den Shyguy, som tappade missilen, skäms ögonen ur sig. Lite synd men också rätt kul. Det är också kul när Yoshi blir hög när han ätit en sån där Fuzzy i banan Touch Fuzzy, Get Dizzy. Jag älskar spelets soundtrack, som är lite barnsligt skoj som spelets utseende är. Yoshi’s Island var en riktig överraskning och det bevisar att andra Mario-karaktärer kan ha egna lysande spel. Det är supergulligt, vackert, underbart, kul och alldeles stenhårt!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 24: Paper Mario – The Thousand Year Door.

Vilken underbar uppföljare det här är. Paper Mario – The Thousand Year Door är ett bättre spel än Paper Mario på alla sätt och vis. Upplägget är ganska likadant, där alla karaktärer och miljöerna verkar vara gjort av papper. Men Paper Mario – The Thousand Year Door tar de hela med papper ett steg längre. Med magiska krafter – eller är det förbannelser? – så kan Mario till exempel förvandla sig till ett pappersflygplan för att hängglida över långa avfarter, och rulla ihop sig till en tidning för att ta sig igenom låga platser. Animationerna är ännu bättre i detta spel än dess mysiga föregångare. Det är som en tecknad film. Paper Mario-spelen är kända för dess mysiga humor och The Thousand Year Door är inget undantag. Allra roligast är när man får följa med Bowser på sina egna ”äventyr” på jakt efter prinsessan Peach. Varje gång han är med så blir det bara helt fel för Koopa-kungen och det blir så roligt. Som när han pratar med Peach som står i ett fönster i byn Petalburg, och sedan visar sig att Peach är bara en affisch. Bowsers ansiktsuttryck är priceless. Detta är spelhumor i högsta nivå. Man kan också styra Bowser i Super Mario Bros-liknande banor och då är det bara på hans egna villkor. Det är egentligen tre karaktärer som spelet fokuserar på: Mario, Peach och Bowser. Alla tre får egna scenarion under spelets gång. Mario har ju det underbara äventyret, Peach försöker att lista ut hur hon ska ta sig ifrån sin fångenskap och hitta en vän i en dator, och så Bowsers klumpiga äventyr. Mario möter en del kompisar under äventyrets gång och många påminner om hans kompanjoner ifrån förra spelet. Goombella kan ge Mario information oavsett vart han är, och han kan läsa om fiendernas egenskaper och eventuella svagheter. Mini Yoshi är en tuffing, han kan svälja till och med taggiga fiender och spotta ut dom för att ge massiv skada. Koops är en charmig Koopa Troopa som kan tackla fiender på marken med sitt skal. Han ser så lustig ut med plåstret på sin näsa/näbb. Striderna är rätt lika som i föregångaren men med ett par nyheter. Crystal Stars är enorma magiska krafter som kan antingen göra massiv skada på fienderna eller så kan stjärnorna ge energi tillbaks till Mario och vänner. Publiken som tittar på påverkar också dina strider. Ju mer stilpoäng du ger, desto mer publik och SP får du. SP = special points som fyller på Crystal Stars krafter eftersom det kostar att använda dom. Ibland kan fienderna kasta grejer på dig. Kolla noga på vad det är, för man kan slå till den som ska kasta. Se bara till så att det inte är en god person som ska ge dig en Mushroom. Paper Mario – The Thousand Year Door är ett underbart RPG som jag absolut rekommenderar till nybörjare. Det är lätt att komma igång med och till och med för den mest inbitne RPG-fantasten så är detta en stor nöt att knäcka. Många otroliga platser är att upptäcka och beundras, men det är charmen som lyfter upp hela spelet. Klarar du av Pit Of The 100 Trials? Orkar man lyssna på Luigis pladdrande om hans egna äventyr? Och vad är grejen med Marios mustasch egentligen?

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 30: Super Mario Bros.

Det mest berömda tv-spelet någonsin behöver ingen introduktion. Vi vet alla vad Super Mario Bros är för sorts spel. Däremot kan jag berätta varför jag har med det här spelet i min lista. Som många andra antar jag, så är Super Mario Bros det första spelet jag spelade till NES och jag tyckte om det omedelbart. Jag hade spelat The Great Giana Sisters innan men jag märkte direkt att Super Mario Bros var originalet och att det var ett mer komplett plattformsspel. Den perfekta kontrollen gör så att det är jättelätt att styra Mario eller Luigi, och om man råkar hoppa för tidigt eller springa rakt ner i ett stup, så skyll inte på kontrollen – för det är ens eget fel. Allt handlar om reaktionsförmågan. Super Mario Bros firar 30 år i år och fortfarande är det förbannat kul att spela, tack vare att Nintendo och Shigeru Miyamoto skapade 32 geniala plattformsbanor som satte en standard. De placerade ut fienderna på exakt rätta platser, och om du skulle hoppa fel och krocka med en röd Koopa Troopa så är det uträknat. Redan för 30 år sedan så var Nintendo noggranna med att skapa ett perfekt och banbrytande spel. Den simpla 8-bitsgrafiken ser många som konst idag – även jag gör det. Dess visuella stil är fortfarande jättecoolt. Musiken är minst lika häftigt än idag. Alla kan nynna på övervärldstemat, eller hur? Ljudeffekterna är också ren och skär spelhistoria – om man hör ljudet när Mario får en powerup eller ett extraliv känner man igen det direkt. Super Mario Bros är ett klassiskt exempel på ett spel som man kan spela hur många gånger som helst och tycka att det är rättvist utmanande. Även om man kan banorna i ryggmärgen så är det lätt att göra misstag. Men vad gör det om man lyckas huggas ned bron som får Bowser att hamna i lavan – och man möter en Toad som säger ”Thank you Mario! But our princess is in another castle!” Stilrent. Super Mario Bros har en lång rad uppföljare och många kopior, men man ska aldrig glömma bort vart rötterna kommer ifrån. Det är en äkta tv-spelsklassiker i världsklass.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

30. Super Mario Bros.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.