I slutet av förra året släppte Nintendo ut en riktigt fin, men pytteliten, variant av deras legendariska konsol NES i form av NES Mini. Den lilla miniatyrkonsolen är en försäljningssuccé för spelföretaget, och innehåller 30 klassiska spel som Legend Of Zelda, Super Mario Bros 3 och Mega Man 2 inbyggt i dess interna databas.
Succén har fått många Nintendofans att hoppas på om en miniatyr av Nintendos omtyckta 16-bitskonsol; SNES. Fortsätt läsa
Vintern är här.
Handen på hjärtat. Jag är inget stort fan av vintern. Det är kallt som bara den, för det första. Jag är inte så värst bekväm att klä på mig tjocka lager med kläder för jag känner mig instängd på grund av det. Sen har jag väldigt svårt för blötsnön och slasket, särskilt vid snöskottning. Då föredrar jag pulversnö när som helst.
Men det finns bra saker med vintern också.
Inga förbannade insekter som surrar runt ansiktet, som flugor och äckelgetingar. Fästingar och ormar lyser med sin frånvaro dessutom. Luften är så frisk att det är skönt att andas djupt – förutom när det är svinkallt.
Sen finns det en hel del skönhet i vintern. Jag älskar när solen skiner på det enastående vinterlandskapet och snön.
Det får mig att tänka på fina vinterplatser i tv-spel. Många vinterbanor är faktiskt riktigt roliga och otroligt vackra. Jag älskar att spela tv-spel på vintern, för tv-spel är en skön avkoppling när vintermörkret nalkas. Dessa vinterplatser i tv-spel är några av mina favoriter. Jag har givetvis många fler, men femton är ett lagom nummer. Inte för lite, inte för många. Jag väljer ett spel per franchise för rättvisans skull. Dessutom är listan i utan regelbunden ordning.
1. Frozen Hyrule – Legend Of Zelda: Four Swords Adventures.
Vinterlandskap är ganska ovanliga i tvådimensionella Zelda-spel. När de fyra Links besöker det snöiga landskapet på väg till Ice Temple, så ser man ett vackert ställe där de stora träden fått en vitblå kulör av snöfallet. Det underbara The Dark World-temat har fått sig en vintrig ton. Hade det inte varit så farliga fiender där så skulle jag tänka mig att besöka denna vackra plats under sportlovet.
2. Frosty Village – Diddy Kong Racing.
Det första som får mig att minnas den här banan är det fina jultemat och den svängiga julmusiken. Diddy Kong Racings racingbanor har skarpa kurvor och det gäller att ta ut svängarna ordentligt. Frosty Village har många sådana kurvor, och låt inte det fina jullandskapet få dig att tappa fokus. Men visst är det väldigt vackert?
3. Narshe – Final Fantasy VI.
Narshe är gruvstaden som ligger långt norrut, och det är den första plats som Terra besöker i spelets början. Det riktigt iskalla atmosfären ger Narshe ett kallt intryck. Stora värmepannor på utsidan värmer stadens stugor längre upp är det mer snö. Narshe är ett av Final Fantasy VI’s viktigaste platser, och är självklart det mest vintriga stället av dom alla. Lägg till mammutar som attackerar en, och även en isdrake i World Of Ruin så får man en äkta vinterkänsla.
4. Tågklättringen på Himalaya – Uncharted 2: Among Thieves.
Egentligen är detta en otäck plats att vara på, men samtidigt är detta en fröjd för ögonen. Nathan Drake börjar sitt andra spel med att vakna upp i en tågvagn mitt ute på Himalayabergen, och tåget är på väg ut från en högt berg. Ena vägen ut är att klättra uppför tågvagnen och tipset är att inte vara höjdrädd i denna nagelbitande scen. Snömiljön och kylan är extra krydda för detta iskalla scenario. Tänk dig själv hur det är att vara i Nathans skor här. Han har en blödande skada och att klättra uppför ett svinkallt tåg vid hög höjd gör inte saken bättre för honom. Bergen är utsökt vackra. Vilken start på ett spel!
5. Flash Man’s Stage – Mega Man II.
Isbanor finns det gott om i Mega Mans äventyr. Ice Mans bana från första spelet i all ära, men det är faktiskt Flash Mans bana från andra spelet som är min personliga favorit. Den är något enklare dessutom. De snygga, blinkande isblocken som skiftar i olika nyanser av blått ger en härlig känsla av en iskall grotta där Flash Mans robotstyrka försöker peppra Mega Man full med plasmaenergistrålar. Den härliga beaten i musiken är fortfarande i världsklass efter ett par decennier. Att Flash Man är en av de allra lättaste bossarna gör inget. Hans bana är en av de roligaste isbanorna någonsin. Om det nu är en isbana/vinterbaserad sådan det vill säga, men jag tycker att det är en sådan.
6. Trampoli under vintertid – Rune Factory Frontier.
Trampoli är en av mina favoritplatser i spelhistorien. Lugnet och de underbara personerna som bor där är anledningarna till jag har spenderar hundratals timmar åt Rune Factory Frontier. Alla fyra årstider är så vackra och stämningsfulla – även vintern är så otroligt charmig. Snöfallet är så harmoniskt. Lägg till den vackra musiken och man är fast.
7. Alla banorna – Ice Climber.
Ett gammalt NES-spel som många fick med på köpet när man skaffade sig den legendariska konsolen är ett bergsklättarspel där två bergsklättrare får kämpa mot snömän och isbjörnar iklädda med solglasögon. Plattformarna är svinhala och det är fruktansvärt lätt att ramla ned. Hur många gånger Ice Climber har fått mig att svära pga hemsk kontroll och taskig tajming med hoppande (tveka aldrig mitt i ett hopp!)så kan man inte ta bort den äkta vinterkänslan i denna klassiker.
8. Blackwood Pines – Until Dawn.
Förra årets mest överraskande spel, Until Dawn, är ett riktigt spännande survival horror-spel som utspelar sig på ett snötäckt berg. Man kan nästan känna de iskalla vintervindarna och snöflingorna när man sitter i mörkret och väntar på att bli skrämd. Man kan till och med se den iskalla luften komma igenom det dåligt isolerade huset och i skjulen. Det är ett av de läckraste spelen med vintertema som jag har spelat.
9. Vinter – The Last Of Us.
The Last Of Us är ett extraordinärt spel med helt gripande filmscener. Spelet plöjer sig igenom de fyra årstiderna, och när det kommer till vintern får man styra Ellie för första gången. Hon jagar i det kalla, men otroligt vackra vinterlandskapet i den nordamerikanska skogen. Solen skiner och allt ser så levande ut.
10. Ice Land (World 6) – Super Mario Bros 3.
Det finns minst en vinterbaserad bana i ett Super Mario-spel. Många är riktigt vackra och underhållande, men om jag fick välja bara ett enda Mario-spel med det ultimata vinterlandskapet så är det denna. I Super Mario Bros 3 introducerades åtta olika världar med olika teman. Den sjätte världen har det väl passande namnet Ice Land. Det är den största världen i hela Super Mario Bros 3, eftersom den har 10 banor och tre fästningar innan man kommer till landets slott. Det är ”snorglingt”*, som vi säger i Nordvärmland. Det gäller att ta det försiktigt när man kutar på de hala isblocken i denna frusna värld. Super Mario All Stars-versionen är ännu vackrare för att dess bakgrunder ger världen än starkare vinterkänsla. Världskartans musik är kyligt och jag tänker på Nordpolen när jag ser denna värld.
11. Phendrana Drifts – Metroid Prime.
Tallon IV är en fascinerande värld. Samus Arans vandring i den mystiska planeten är spännande, för den är fylld av äventyr och action. Många av planetens olika platser är sagolikt vackra. Phendrana Drifts snöiga område är som att komma in i ett magiskt kylskåp fyllt av vackra iskristaller, tempel och snö så långt som ögat kan se. En av spelhistoriens bästa spelmelodier är verkligen fylld av vintriga inslag och den är fortfarande lika frisk som den var när det kom i början av 2000-talet till underskattade Gamecube. Sagolikt vackert – men dödligt!
12. Ice Age Alley – Donkey Kong Country.
Hela området i den fjärde världen, Gorilla Glacier, är ett enda stort snöområde fyllt av farliga stup och halkiga miljöer. Men det är Ice Age Alley som sticker ut mest. Den börjar med ett rejält snöoväder i den snötäta skogen och de isiga klipporna för att sedan avta. Den är rätt lik Snow Barrel Blast, men jag tycker att denna bana är något häftigare för att man kan missa hemligheter i den täta snöstormen. Att ett SNES kunde få ut en så realistisk snöstorm redan i mitten av 1990-talet är helt otroligt.
13. Shadow Moses Island – Metal Gear Solid.
Alaska. Det är synonymt med vinter och iskallt klimat. Man kan bara föreställa sig att Solid Snake har det rätt tufft i det jobbiga väderförhållandet – och med den stora skara med soldater ifrån Foxhound som väntar för att sätta ett skott i pannan på den ikoniska hjälten. Det syns att det är kallt för man ser ångan ifrån den koldioxid som alla andas ur sig i de kalla korridorerna och utomhus. Svinkallt värre. Men förbannat häftigt och bra.
14. The Himalayas – Duck Tales.
Himalayabergen igen. Denna gång är det Joakim von Ankas tur att vandra omkring för att leta efter gömda skatter. Snön är så djup och mjuk att Joakim inte kan studsa på sin käpp, utan att sjunka i. Fina snötäckta miljöer och sura bergsgetter är dock ingen match för den snåle gubbankan. En fråga som förbryllar mig: Hur i helvete kan det leva spindlar i en stelfrusen isgrotta?
15. Forsaken Cainhurst Castle – Bloodborne.
Ett stort slott med frusna istappar på varje vrån, skrymslen och fasader, mitt ute i ingenstans. Cainhurst är enormt och man känner sig frusen. Det gör de livsfarliga fienderna också, som bara längtar att få sätta tänderna i ditt varma kött ifrån din kropp. Cainhurst är vackert och riktigt iskallt. Dess gotiska intryck får mig att tänka på greve Dracula lite grann. (Spola till runt 06.10 i klippet nedan)
Till slut skulle jag vilja ställa er ett par frågor. Vilka minnen har du med banor/områden ifrån tv-spelens värld? Tycker du om vinterbanor? Har du några favoriter själv? Skriv gärna i kommentarerna nedanför.
Jag är snart 36 år gammal (i mars) och jag har spelat tv-spel i ungefär 30 år. Under den livstiden har jag upplevt en hel del som gamer.
Det var skitcoolt att spela som en machoaktig manlig hjälte i till exempel Pro Wrestling, där min King Slender sopade banan med Star Man och alla andra brottare. Eller som Ryu Hayabusa i Ninja Gaiden. Donatello i Teenage Mutant Ninja Turtles-spelen var min favoritsköldpadda. (och det är han fortfarande) Jag föredrog alltid Luigi framför Mario i de legendariska Super Mario-spelen, även om jag spelade gärna som den rödklädde rörmokaren.
När det gällde att välja karaktär i spel valde jag alltid en manlig karaktär. De killar jag spelade tillsammans ville inte styra en tjej, och jag hade samma tanke. Ett bra tag.
Styrde man en tjejig karaktär så var man en mes typ. Fast ibland valde jag en tjej av ren jävelskap.
Det här var i början av min period som gamer. Men de spel som man var ”tvungen” att spela som kvinna, de spelade jag faktiskt. Metroid med Samus Aran var ett praktexempel.
Då var det inga som helst problem.
Men om man spelade Mario Kart 64, så ville ingen vara Peach, för alla tyckte att hon var sämst för att hon var tjej. Tyvärr hade jag samma skitstövelaktiga attityd också.
När det gällde att välja spelkaraktär i Mario Kart 64 så ville inte jag och mina killkompisar välja Peach för att hon var tjej. Hon blev en sorts hackkyckling och det är ärligt talat en dålig ursäkt. När jag tänker tillbaks till slutet av 1990-talet, så inser jag att man var en douchebag på grund av ologiska motiveringar. Idag kan jag styra en kvinnlig karaktär i ett Mario Kart-spel utan att skämmas.
Men så insåg jag något en dag. Jag blev mer och mer intresserad av att spela med kvinnliga karaktärer. Det var tack vare Final Fantasy VI.
Jag brydde mig mycket om Terra och hennes ständiga kamp om att hitta sig själv. Hennes magiska krafter var en äkta tillgång när jag kämpade mot fienderna i mitt favoritspel. Celes var en annan kvinnlig karaktär som jag brydde mig om, och hon är en av Final Fantasy VI’s bästa karaktärer. Det var något äkta med henne.
Tillsammans med Terra, öppnade Celes mina ögon för en värld där man faktiskt kan spela med karaktärer med det motsatta könet. Dixie Kong i Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest har en fantastisk flugförmåga som var guld värt.
Peach, som jag nämnde förut, var faktiskt riktigt bra i Super Mario Bros 2. Även där, en bra flygförmåga. Fast det visste jag ju tidigare men inte med samma ögon som senare. Dessutom tycker jag att hon är en av mina favoritfighters i Super Smash Bros-spelen.
Jag återupptäckte Samus Aran i mästerverket Super Metroid och jag kände mig trygg med denna starka kvinna. I Metroid Prime var hon mer än så. Hon var en gudinna med eldkraft starkare än Rambo, Terminator, Solid Snake tillsammans.
Länge kunde jag välja vilken fighter som helst i Street Fighter II och jag hade Blanka och Dhalsim som favoriter länge. Men så upptäckte jag senare med den nya synen, att Chun-Li var dom överlägsna. Världens bästa fighter i ett spel någonsin. Punkt.
Terra fick mig att öppna ögonen. När jag spelade Final Fantasy VI för första gången insåg jag den viktiga faktorn att kvinnliga spelkaraktärer var – och är – precis lika bra som manliga. Denna bild kommer ifrån Final Fantasy Anthology till Playstation.
Men tycker jag inte om manliga karaktärer längre? Det är klart att jag gör.
Solid Snake, Link, Leon S. Kennedy, Sub-Zero med flera är rena badasses. Det går utmärkt att spela med dom.
Men om jag får välja mellan Jill Valentine eller Chris Redfield i Resident Evil så väljer jag gärna Jill först.
Rosalina i Mario Kart 8 är given. Lara Croft i rebooten av Tomb Raider är helt fantastisk.
På senaste tiden har kvinnliga karaktärer vuxit och blivit starkare än någonsin. De känns mer intressanta än de manliga, även om männen är bra. Joel i mästerverket The Last Of Us överglänstes av enastående Ellie.
Jag älskar Bayonetta. Visst, hon är lite väl porrig med sina poser men vilken förbannat cool och kraftfull karaktär hon är. Därför blev jag glad att hon vann Smash Bros Ballot och att hon kommer vara med i Super Smash Bros till Wii U/3DS.
I Star Wars: Battlefront så styr jag en kvinnlig karaktär. Utan tvekan.
Jag tycker att den kvinnliga skaran i Hyrule Warriors är kanonbra och självklart blev jag glad när en kvinnlig variant av Link, Linkle, utannonserades.
Den manliga skaran av spelhjältar och skurkar har dominerat i årtionden och det är faktiskt skönt med mer kvinnliga, starka karaktärer nu. Hjältinnan i Horizon: Zero Dawn verkar fantastisk.
Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.
Det händer att jag tänker tillbaks till det förflutna och om hur jag hade för vision förr. Frågan var varför jag tyckte så om kvinnliga karaktärer då? Varför kändes de fel då?
Varför känns de helt rätt nu?
Jag tror att jag har ett svar på detta. Inga kvinnliga karaktärer känns fel. Visst, man kan störa sig på en karaktär men det ska inte bero på dess kön. Tycker jag.
Samtidigt handlar det om lärdom och respekt. Som ung visste jag inte lika mycket som jag gör nu, och under de närmaste åren har respekten bara blivit starkare.
I åratal har jag inte förstått vad feminism betydde. Vad en feminist gör. Kvinnliga gamers skrev mycket via sociala medier, artiklar och bloggar om det är för lite spelkvinnor i tv-spel. Och om det fanns några, så hade en del kvinnliga spelkaraktärer bikinis som skyddskläder. Gärna med stora bröst och figur likt ett timglas.
Det är här jag fick mig en tankeställare.
Jag började sakta att titta på historiken när det gäller tv-spel.
Dead Or Alive 3 är ett bra fightingspel, och min favoritkaraktär är faktiskt Tina Armstrong. Hennes wrestlingsteknik och råstyrka passade mig perfekt.
Vad som inte passar mig perfekt är den horribla karaktärsdesignen för kvinnorna. Silikonbröst och en klädstil som just passerat gränsen för att få porrfilmsvarning.
Begreppet ”sex säljer” stämmer tyvärr in. På mycket saker i världen. Men det betyder inte att det är en bra motivering till att ett fightingspel ska vara bra i mina ögon. Det ska vara en bra karaktärsbalans, bra kontroll och respekt för varandra.
Däremot respekterar jag de kvinnor som cosplayar som karaktärer från till exempel Dead Or Alive-spelen. Det är en helt annan sak.
Tina Armstrong i Dead Or Alive-spelen är en asgrym fighter. Hennes wrestlingegenskaper gör henne till min favorit i de spelen. Det är däremot synd att en stor del av fokus ligger på hennes och andra kvinnors speldesign. Med väldigt få kläder, och en sexuell ”attraktion” som har lika vidrig smak som kombinationen citrusfrukter/tandkräm. Så onödigt att göra så här med en så grym fighter.
Jag började läsa om vad kvinnliga gamerskribenter skrev om. Vad de kämpar för. Och emot. Jag har läst det näthat som de utsätts för varje dag bara för att de tycker att spelbranschens syn på kvinnor är vriden.
Om det är en mognadsfråga vet jag inte, men plötsligt hade jag en helt ny synvinkel på saken.
Både Tina Armstrong och Bayonetta är helgrymma karaktärer som inte är rädda för att puckla på deras motståndare. Det betyder inte att de ska vara objekt för vissa manliga spelares runkfantasier. Seriöst.
Spelbranschen är komplicerad men det behöver inte vara det. Spel ska vara kul. Och alla ska få vara med och ha kul.
Trots att jag har fått ett nytt perspektiv på saker och ting, att jag blir glad när mer kvinnliga karaktärer tillkommer, att kvinnliga spelskribenter blir uppmärksammade på ett bra sätt och att det börjar bli lite mer balanserat så undrar jag en sak.
Är jag en gamer-feminist?
Det är faktiskt en skitsvår fråga att svara på.
En feminist kämpar för jämställdhet i samhället. Att få vara jämlika. En gamer-feminist kämpar för att kvinnor ska få lika stor värdighet som männen. Både gamers som spelkaraktärer.
Jag anser att de svenska kvinnliga spelskribenterna bara blir bättre och bättre. Det är fantastiskt att många öppnar ögonen för att se att det finns kvinnor som spelar. Tv-spel är visserligen mansdominerat men underskatta inte kvinnorna.
Respektera dom istället. Prata gärna med dom om vad de spelar, vad de tycker om för spelgenren och så istället för att säga ”men du är ju tjej, ska du spela Call Of Duty istället för (valfritt gulligt pusselspel)?”
Med tanke på mitt förflutna som gamer är jag osäker på om att jag är en gamer-feminist.
Jag tror på jämställdhet, på att både män och kvinnor har lika värderingar och att de ska få spela tillsammans utan skitprat och hat.
Jag tycker att det finns enastående spelkaraktärer därute, oavsett om de heter Link, Lara Croft, Tali, Manny Calavera eller Chun-Li.
Ett ord som gamer-feminist är något man ska förtjäna, tycker jag. Som ett svart bälte i karate ungefär. Jag tror inte att jag har gjort det. Ännu.
Det kan inte jag avgöra.
Jag har känslan av att ordet gamer-feminist betyder mer än så.
Visst, jag vill säga att jag är en gamer-feminist men jag känner att jag borde jobba lite mer på detta.
Men ordet är inte det viktigaste, utan det är vad man gör som är det viktigaste. Om det är att vara en stöttepelare, en krigare eller en omtänksam person som gör det som är rätt – i rättvisans namn. Då känner jag mig väldigt glad för att man kan hjälpa till att skapa balans i den vridna tv-spelsbranschen.
Jag borde ha insett detta tidigare. Men det är bättre sent än aldrig.
Tidigt 1990-tal. Jag var väldigt ung och spelade väldigt ofta då. Jag brukade även läsa gamla Nintendo Magasinet och Super Power, för jag var väldigt nyfiken på vilka framtida spel som skulle komma. Jag minns en text som Tobias Bjarneby skrev om rollspel. På den tiden så var rollspel för mig typ Legend Of Zelda, och möjligtvis Shadowgate med sin dåliga svenska översättning. I den artikeln nämnde Bjarneby Final Fantasy, en spelserie som inte fanns i Europa. Squaresoft trodde inte att deras RPG-spel skulle slå i vår kontinent så därför var det väldigt ovanligt på den tiden att deras spel hittade hit utan importering. Två spel nämnde han ofta i sina texter under åren, Final Fantasy II och Final Fantasy III särskilt. Dessa är de amerikanska titlarna för Final Fantasy IV respektive Final Fantasy VI. Jag blev så otroligt nyfiken på spelen men lyckades aldrig att få tag på dom.
När internet var den stora flugan, så började duktiga programmerare skapa egna emulatorer som man kunde ladda ner, och spel till dessa emulatorer. Ett exempel var ZSNES som man kunde spela SNES-spel på via datorn. Jag laddade ned Final Fantasy VI (eller Final Fantasy III som det hette i USA) för jag var så otroligt nyfiken på varför det här spelet är så omtyckt.
Spelet börjar med två imperialistiska soldater som sitter i stora cyborger. Tillsammans med dom sitter en förslavad ung kvinna i en egen cyborg. De promenerar i ett öppet fält i snöovädret till gruvstaden Narsche i för min del det bästa spelintrot som har gjorts. Mode 7-effekterna var helt perfekta och musiken som spelades var helt otrolig. Det här spelet skulle vara något särskilt. Något som jag har aldrig tidigare har spelat.
Final Fantasy VI överraskade mig på alla sätt och vis. För det första är det en så fantastisk dialog i det här spelet. Jag har spelat spel tidigare som har haft en bra story och intressant dialog. Men inte som i det här spelet.
Final Fantasy VI är indelat i två stycken. Det första stycket handlar om Imperiets jakt efter Espers och och att få styra världen med järnhand. Men ett gäng med rebeller vågar starta ett uppror mot kejsare Gestahl och hans livsfarliga hejduk Kefka. Kefka själv är en maktgalen psykopat med ett kolsvart hjärta. Han tvekar inte att döda vem som helst. Förgiftar vattnet som dödar ett helt rikes invånare utan att blinka. Tveklöst är han en av de ondaste skurkarna i spelväg. En stark och karismatisk spelskurk. Det första stycket samlar också ihop mestadels tänkbara spelhjältar med egna berättelser och fantastiska personligheter. Den unga kvinna som blir styrd av Imperiet i början är Terra, som blir befriad av en frusen Esper och hon vaknar upp med minnesförlust. Rebellernas informatör, skattjägaren Locke, tar hand om Terra och de ger sig ut för att samla ihop en stark trupp som kan klämma åt Imperiet. Terra är en splittrad själ och förstår inte varför hon är så viktig och blir känslomässigt berörd av hennes minnesförlust. Hon är hälften människa, hälften Esper och är nyckeln till att öppna den gömda vägen till Espernas värld.
Locke är en hederlig tjuv som alltid finns där när man behöver honom. Han gillar inte att bli kallad tjuv, och föredrar ”Skattjägare”. De får under första halvan av spelet sällskap av kung Edgar och hans slagskämpe till bror Sabin. Den hederlige riddaren från Doma, Cyan. Imperiets förre detta general Celes som är en Magitek Knight. Vildingen Gau som har överlevt tack vare sina lärdomar av djuriska attacker ute på Veldt. Strago och Relm som bor i staden Thamasa. Strago är Relms adoptivfarfar och är en Blue Mage, dvs en magiker som lär sig monsters särskilda magiska krafter. Relm är en ung flicka som gillar att måla. Setzer är en gambler, kvinnotjusare och ägare till världens enda luftskepp. Vid vissa tillfällen får man stöta ihop med lönnmördaren Shadow. Shadow är en mystisk karaktär med ett mörkt förflutet. Inget avslöjas om honom förutom i vissa drömsekvenser där man får ta del av hans förflutna.
Den andra halvan av Final Fantasy VI handlar om följderna efter Kefkas galna upptåg när han fördärvade hela världen med sitt begär av obegränsad kraft uppe på Floating Continent. Världen är i ruiner. Flera monster och varelser har muterats till värre monster och i stort sett alla städer är helt förstörda av det kaos som Kefka har ställt till med. Man styr då endast Celes, som har hamnat på en öde ö tillsammans med Imperiets forskare Cid. När Cid plötsligt dör tappar Celes all hopp och hon försöker ta livet av sig. Men lyckligtvis misslyckas hon med det och hon hittar ett brev som Cid har skrivit. Han har i hemlighet byggt en flotte som de kunde fly ifrån ön med. Men det som får henne att känna hopp igen är när hon hittar en välbekant bandana – som tillhör Locke, som hon fick ett speciellt band med i första halvan av spelet. Den andra halvan av Final Fantasy VI har en röd tråd. Den röda tråden är att leta efter varje karaktär och samla ihop dom alla för att en gång för alla förinta den onde Kefka.
Final Fantasy VI. Vilket otroligt spel det här är. Det tog andan av mig när jag spelade det för första gången. För första gången i mitt liv kunde jag spela ett spel med en så välsvetsad story och med några av de mest älskvärda karaktärerna i spelväg. Detta gigantiska äventyr liknade inget annat jag hade spelat tidigare.
Grafiken och färgerna är helt utsökta. Bakgrunderna är riktigt vackra, till och med de tunga industriliknande korridorerna i Vector är väldigt snygga. Det finns gott om städer, grottor, slott, skogar, industrier, berg och öknar i Final Fantasy VI. I de mer farligare platserna kan ens parti stöta på random encounters, dvs en till ögat osedd fiende som vill slåss med dig. Det här är det gjorde min vision av rollspelande helt annorlunda då. För första gången skulle jag slåss med kommandon istället för att dänga ihjäl monster med repetitiva knapptryckanden. Jag var tvungen att tänka taktiskt och använda partiets medlemmar klokt. Vissa kunde använda sig av fysiska krafter medans andra som Terra kan använda magiska krafter. Vann man striden fick man erfarenhetspoäng. Detta var inte så obekant för mig då för jag fick ju erfarenhetspoäng i Zelda II – The Adventure Of Link. Men när man gick upp i nivå här så höjdes flera delar av den karaktärens status som styrka, försvar och magikraft. En del karaktärer kunde lära sig magiska krafter från början, som Terra och Celes. När hjältarna får Magicites (Espers kvarlevor) får de även den döde Esperns magiska megakrafter. Den person som höll i en viss Magicite kunde också lära sig magiska krafter som bara Terra och Celes kunde innan. Att hålla på att träna och gå upp i nivåer tar en del tid men det här spelet är så beroendeframkallande och asgrymt att det är värt varje minut. Denna lärdom har jag tagit med mig när jag har spelat rollspel som Final Fantasy IX, Chrono Trigger, Super Mario RPG och Tales Of Xillia.
Många säger att Final Fantasy VI har ett av världens bästa spelsoundtracks någonsin. Jag håller med 100 procent på den punkten. Tillsammans med Final Fantasy IX magiska soundtrack så är Final Fantasy VI musik något av det bästa jag har hört. Nobuo Uematsu är verkligen en unik kompositör. Inledningsmusiken när Terra och de två imperiesoldaterna marscherar mot Narsche är otroligt majestätiskt. Och när jag hör den melodin igen i världskartan i första halvan av Final Fantasy VI – Terras tema – så får jag gåshud. The Phantom Forest har hjälpt mig likt terapi när jag har mått som allra sämst. Den sorgsna musiken är så vackert att jag får tårar i ögonen när jag får melodin i huvudet. Det är inte dåligt för ett spel till en 16-bitskonsol som SNES.
Final Fantasy VI är ett känslomässigt starkt spel. Kefka väcker mycket ilska och rädsla inom en. Man känner med Cyan när hans familj dör efter Kefkas förgiftning av Domas vatten. Man känner ännu mer när han får se sin fru och son åka med dödens tåg. När man får veta vem Gaus riktiga pappa är och sedan veta att han slängt ut pojken när han var yngre, vill man bara slå ihjäl gubbfan. Celes sorg när Cid dör på ön är hjärtskärande. Tillsammans med musiken förstärks känslorna mer. Och självklart Terras osäkerhet på sig själv är väldigt känslostarkt.
Fienderna är många och bossarna är helt otroliga. Fighten mot Vargas när Edgar letar efter sin försvunne bror Sabin är ett exempel på en mäktig strid. Wrexsoul som försöker äta Cyans trasiga själ, hoppar in i en av partiets medlemmar och hen måste bli nedslagen för att den onde Wrexsoul ska komma tillbaks. Och självklart alla 8 drakarna som finns gömda i World Of Ruin.
Det finns så många minnesvärda scener och ögonblick i Final Fantasy VI som jag aldrig kommer att glömma. Operascenen där Celes låtsas vara en känd operasångerska är en viktig mittpunkt i spelet. De fyra olika fighterna med den förargliga retstickan till bläckfisk, Ultros, är roliga bossfighter. Kefkas förstörelse av världen i slutet av första halvan är riktigt apokalyptiskt. Bandet mellan Shadow och Relm är väldigt intressant. Flygturerna med flygskeppen Blackjack och senare Falcon har snygga Mode 7-effekter. Celes uppdrag att samla ihop alla i gänget åter igen i andra halvan är så hoppfullt i en värld av död och ruiner. Hur kan man få in så mycket i ett spel egentligen? Men Squaresoft lyckades!
Det finns, trots att Final Fantasy VI är ett allvarligt spel, en portion humor som får mig att fnissa. När Gau möter Sabin och Cyan för första gången och den lille vildingen får för sig att Sabin heter ”Mr. Thou” är rätt kul. Eller när yetin Umaro tar tag i en av partimedlemmarna och slänger hen rakt på en fiende är en oväntad men skitkul attack. Eller när Locke stjäl en uniform av en av Imperiets soldater och man får se soldaten stå i bara kalsonger. Det behövs lite humor i det stora allvaret.
Efter att ha klarat av Final Fantasy VI för första gången kände jag för första gången på länge en äkta ”wow”-upplevelse. Men jag hade då ingen aning att man kunde faktiskt rädda Shadow ifrån döden när Floating Continent skulle förstöras. När jag senare skaffade ett Playstation, chippat, så lyckades jag få tag på samlarutgåvespelet Final Fantasy Anthology som innehöll Final Fantasy V och Final Fantasy VI. Äntligen kunde jag spela sexan på en tv med en riktig kontroll! Laddningstiderna när fienderna attackerade en med random encounters var lite drygare men det brydde jag mig inte om då. Jag ville så gärna spela om detta mästerverk igen. Det nya introt som gjordes för Playstation-utgåvan gav mig gåshud och när man klarat av spelet låstes det upp en film till där man kunde höra en uppdaterad version av operamusiken. Hur det gick med Shadow i min andra spelomgång? Det gick bättre.
Jag har klarat av Final Fantasy VI fyra gånger. Alla gångerna har varit underbara resor och varje gång man möter Kefka i den ultimata striden är det precis som att beskåda slutet i Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi. Rent sagt monumentalt. Likheterna med Star Wars är helt slående. Kom igen: Imperiet? De två soldaterna i spelets början har namnen efter två Star Wars-rebeller Wedge och Biggs. Espers karftulla magier är ungefär som Kraften. Kefka är en maktgalen dåre i stil med Kejsaren. Och självklart ett älskat uppror. Squaresoft hade definitivt mycket bra inspirationskällor till det här mästerverket.
Final Fantasy VI ändrade för alltid min syn på tv-spel. Utan det hade jag inte ens vågat spela många spel som jag älskar idag. Jag spelade några av de äldre Final Fantasy-spelen kort efter jag har spelat Final Fantasy VI och alla har de fantastiska historier och mycket fantasirika världar. Men inget av dom är i närheten av det allvarliga, modernare men ändå riktigt magiska som jag fick erfara i mitt första möte med denna fantastiska spelserie i och med Final Fantasy VI. Det är också ett av de största spelen jag har spelat. Jag tror att en spelomgång är omkring 50-60 speltimmar och det finns så många platser att besöka och många karaktärer att älska. Final Fantasy VI är inte bara en vändpunkt i mitt intresse för spel. Jag blev mer intresserad av JRPG efteråt och började intressera mig för mer djupare spel och jag har spelat många djupa spel under de snart 30 åren jag har spelat tv-spel. Hur än många Legend Of Zelda-spel som har varit storslagna, hur stämningsfullt Red Dead Redemption är, hur jättekul Mario Kart-spelen är och hur mycket jag bryr mig om Elisabeth i Bioshock Infinite – så är det inget spel som fick mig att verkligen känna så mycket som Final Fantasy VI gjorde. Och gör fortfarande. Det är mitt absoluta favoritspel någonsin.
Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:
1. Final Fantasy VI.
2. Legend Of Zelda – A Link To The Past.
19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.
20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.
21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.
23. Castlevania II – Simon’s Quest.
24. Paper Mario – The Thousand Year Door.
28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.
29. Castlevania – Symphony Of The Night.
36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.
40. The Walking Dead Season 1 & 2.
42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.
46. Resident Evil HD Remastered.
48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.
50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.
52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.
54. Castlevania III – Dracula’s Curse.
55. Zelda II – The Adventure Of Link.
60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.
62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.
64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.
67. Mario & Luigi – Partners In Time.
71. Wonder Boy In Monster Land.
75. Resident Evil 3 – Nemesis.
76. Donkey Kong Country Returns.
78. Super Smash Bros For Wii U.
79. Pac-Man Championship Edition DX+.
81. Castlevania: Rondo Of Blood.
85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.
88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.
90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.
Tv-spelen har många hjältar som hyllas ofta. Jag vet inte hur ofta jag läser om vilka huvudpersoner som fått så mycket hyllningar. Men ingen huvudperson är något utan sina biroller, medhjälpare och sidekicks. Sveriges Radios program P3 Spel tog upp fenomenet sidekicks i ett av sina program. Jag tänkte här göra precis samma sak. Här är en lista på 10 för minnesvärda medhjälpare/sidekicks/biroller. Men det är inte en tiotopplista, så dessa personligheter kommer utan inbördes ordning.
Ellie – The Last Of Us.
Ja, hon är den kvinnliga huvudrollen och du får faktiskt kontrollera henne i en sekvens av The Last Of Us. Men Ellie är väldigt hjälpsam och finns alltid vid Joels sida i en förstörd värld med Klickers och infekterade människor. Deras vänskap och tillit till varann är ett av spelets starkaste kort. Denna tuffa tjej med skinn på näsan är något alldeles extra.
Merchant – Resident Evil 4.
Resident Evil 4 är stort. Leons långa resa är fruktansvärd hård, skitig och fysiskt krävande. Därför är man väldigt glad när man ser den här mystiska försäljaren dyka upp då och då under spelets gång. Vem han är är inte poängen. Poängen är vad har att erbjuda dig – vapen, uppgraderingar, saker som kommer att vara till användning. ”What are you buying?”
Navi – Legend Of Zelda: Ocraina Of Time.
Älskad av många. Hatad av andra. Men Navi öppnade dörren för kommande äventyren med Link genom att hjälpa honom med tips och råd under Ocraina Of Times gång. Hennes ”Hey! Listen!” kan vara en pina att höra i längden, men i gengäld så finns det ingen annan jag hellre skulle vilja ha som sällskap i Ocraina Of Time.
Elisabeth – Bioshock Infinite.
Elisabeth är den kvinnliga huvudrollen, men hon agerar som en av de bästa sidekickarna jag någonsin känner till i spelväg. Hon är inte i vägen när jag slåss mot fiender, och det bästa är att hon kastar ammunition, salter och energi till mig när det är kris. Elisabeth är begreppet ”en hjälpande hand” personifierad.
Yoshi – Super Mario World.
När det fjärde stora plattformsäventyret med Mario dök upp, så var en av höjdpunkterna att få rida på gröna ödlan Yoshi. Yoshi är en konstant hungrig figur som äter upp fienderna och ända sedan Super Mario World har han figurerat i olika partyspel och egna spelserier. Men det är som Marios trogna vän i plattformsspelen vi minns honom bäst. Därför är det tragiskt att Mario måste offra sin vän när han ska hitta den gömda utgången i Cheese Bridge Area. Vilken ”polare”.
Vivi – Final Fantasy IX.
Vivi är en viktig figur under Final Fantasy IX’s gång, och att få reda på hans ursprung är en del av resan. Zidane och Garnet är huvudkaraktärerna fast ingen av dom skulle klara sig utan Vivis otroligt starka magikrafter. Dessutom är han otroligt charmig!
Nick – Lollipop Chainsaw.
Stackars Nick har det inte lätt. Först blir han biten av en zombie. Sen sågar hans flickvän Juliet av hans huvud och på något sätt är han vid liv. Men han är bara ett huvud. Ett huvud som blir riktigt nedstämd av sin fysiska oförmåga. Däremot är han otroligt värdefull för han kan få sitt huvud ihopkopplat med en zombiekropp, eller användas som torped mot de köttätande monstren. Inte illa för ett huvud, eller hur?
Rush – Mega Man III.
Mega Mans robothund Rush debuterade i Mega Man III som den blå bombarens hjälpreda och har varit på hans sida sedan dess. Hunden kan agera som ubåt, studsmatta eller – min personliga favorit – en flygande jetplatta. Rush har fått några uppgraderingar under åren och han finns med i nya Super Smash Bros som hjälpreda till Mega Man. Men det är i Mega Man III jag alltid kommer minnas honom som en lojal vän.
Edgar och Sabin – Final Fantasy VI.
Bröderna Figaro är varandras motsatser, men gör sig båda utmärkta i strider. Kvinnokarlen Edgar är en tekniker och använder sig av verktyg som motorsågar och jätteborrar, medan Sabin kör med brutal råstryka och slåss med knytnävarna. Jag har ofta valt dessa två i mina parties under Final Fantasy VI’s gång.
Hersel Biggs – LA Noire.
Cole Phelps får under sin karriär en del partners för att tillsammans lösa brott. Just mordbrandspolisen Hersel Biggs är väldigt intressant. Han drar ner Coles fötter på jorden eftersom han tycker att den ivrige polisen försöker att klättra på kändisstegen för fort. Från början tycker Hersel att Cole är en avskyvärd person, men respekterar honom ändå och vill ge honom en ny chans. När självaste polischefen och f.d. kollegor försöker få Cole att backa undan i ett viktigt fall så finns Hersel där som support för han tror på Cole. Hersel hjälper honom utan att rygga undan. Det gör Hersel Biggs till den bästa partnern i LA Noire.
Vilka tycker ni är de bästa sidekicken/medhjälparna/birollen någonsin i tv-spelens värld? Vad tycker ni om denna lista?
Jag gick upp väldigt tidigt eftersom jag inte kunde sova, så jag tänkte att det var lika bra att rita lite medans familjen fortfarande sov.
Dagens lucka och spelboss är galningen Kefka från Final Fantasy VI.
Jag valde att teckna slutstriden från Final Fantasy VI, där Kefka har änglavingar. Striden har en liten jultouch, eller ska jag säga en muta? Terra, Celes och Shadow har åkt på stryk och kvar står jag. Jag gör något oväntat och drar fram en julklapp till Kefka, vilket gör honom förvånad. Vad som ligger i julklappen får ni gissa själva.
Det blev mycket nyanser, främst på Kefka. Jag är så glad att jag har Polychromospennorna, för de kan man mixa med galant. Hoppas ni gillar denna!
Imorgon ska jag teckna fulfisken Gyorg, vattentemplets boss från Legend Of Zelda: Majora’s Mask.
Hej!
Nu är det äntligen julafton!
Under den här fantastiska resans gång har jag gjort 23 teckningar på 23 dagar baserade på 23 underbara Gamers från Twitters önskemål.
Idag är det min tur att visa vilken karaktär jag valt.
Det här projektet är ett eldprov, för jag har aldrig gjort något liknande förut. Jag tror jag har utvecklats som tecknare.
Men jag har haft jätteroligt!
Men vilken karaktär har jag valt? Nu är det inte lika genomtänkt som de 23 Gamers lysande önskemål.
Jag har valt Terra Branford från mitt favoritspel Final Fantasy VI.
Det här är en speciell tolkning av henne. Jag ville fånga hennes elegans men ändå få henne lätt att känna igen.
Den röda klänningen.
Det gröna håret.
Hennes sjal.
Denna vinkel var inte lätt att få till. Sjalen var rolig att pyssla med. Möjligt fick huvudet en smal form.
En annan anledning jag valt Terra är naturligtvis hennes färger, som är julens färger. Rött och grönt.
En fint avslut på en underbar adventskalender.
Äntligen var det dags för en fin speltriss igen!
Emmy har denna vecka kommit på ett vackert tema.
Tv-spel kan vara mycket vackert. I många avseenden.
Dessa tre bilder nedan har en liten historia i sig, så läs gärna vid varje bild.
Rosalina läser vid olika tidfällen i Super Mario Galaxy en saga för sina Lumas. Vad som gör detta vackert är den underbara stämningen och hennes moderlighet. Jag fascineras av hennes mogenhet och kärlek till sina ”barn”. Det är värmande. Det är vackert.
Red Dead Redemption har mycket fula och otäcka saker som John Marston måste stå inför – men den vackra miljön som westernklassikern har är allt annat än fult. Jag vill ta en häst och rida överallt bara för att se mig omkring i den vackra soluppgången. Titta bara på den underbara ljussättningen!
Celes i Final Fantasy VI är en vacker kvinna. Hennes styrka ligger i hennes rena själ: För under det där hårda Imperie-rustningen finns det en kvinna med tapperhet, omtänksamhet och mod. Det gör henne till den spelkaraktär jag finner allra vackrast. Här omfamnar hon Locke, som hon har starka känslor för. Det var ju trots allt han som räddade henne från den där cellen.
Nu var det dags för speltriss igen, och nu har EmmyZ gått tillbaka till sin vanliga triss-bildstil efter förra veckans Hack-special.
Emmys tema denna vecka är First.
Det här är mitt bidrag till det fina ämnet.
Boulder Dash-serien till Commodore 64 var den första spelserie jag följde. Många versioner av Boulder Dash gjordes till olika konsoler, men jag föredrar Commodore 64:ans version av Rockford. Han ser ju ut som en jättesöt myra här. Sen är det den där grafiken som passar perfekt för denna pusselklassiker.
SEGA Master System var den första spelkonsol jag ägt. Okej, vi hade ett Commodore 64 men det här var min första egna konsol, som jag kunde njuta av klassiker som R-TYPE, Wonderboy-triologin och Psycho Fox med. Dessutom är den snyggare än NES någonsin var, och ännu snyggare än den här konsolens andra upplaga Master System II.
Jag har spelat många spel som berört mig djupt, men min introduktion till Final Fantasy skulle visa många figurer man verkligen bryr sig om. Den första spelfigur jag verkligen brydde mig om var Terra Branford från Final Fantasy VI. Utnyttjad av det onda Imperiet och Kefka, minneförlust och en smärta i sitt hjärta kan man inte låta bli att bry sig om henne. En av spelets viktigaste nycklar är att finna Terras identitet – vilket jag gärna gör.
Nu har den finurliga EmmyZ varit i farten igen och lagt ut veckans speltriss!
Det behövdes verkligen i med årets underliga E3.
Hennes tema för denna vecka är ”bevingad”. Här är mitt bidrag till ämnet i fråga!
Den mystiske och coole Meta Knight är verkligen grym i sina vingar!
Kefka – en av spelhistoriens mest färgstarka skurkar i sin sista form! Änglavingar för en djävul!
Min favoritdrake, Bahamut, var ett givet val! Denna mäktiga drake med mäktiga vingar är respektgivande!
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 