Recension: Rogue One – A Star Wars Story

Mycket har hänt sedan Disney köpte Lucasfilm för en stor skattkista med pengar. I perioden mellan år 2015 till 2020 ska det gigantiska företaget släppa inte mindre än sex(!) Star Wars-filmer, alltså en film per år. Ifjol kom den sjunde kronologiska delen; The Force Awakens, som introducerade en hel värld om vad hände efter Imperiets fall. Nu har det blivit dags för en unik film som inte är en uppföljare eller en föregångare (vänta, det är det ju) utan så kallad ”spinoff” med egenskapen att utöka den enorma galaxen i Star Wars.

Det här är Rouge One: A Star Wars Story.

Recension: Husdjurens Hemliga Liv.

Hur upplever ens husdjur när man åker till jobbet? I Husdjurens Hemliga Liv så får man följa några hundar, en katt, en kanariefågel och ett vilset marsvin i ett hyresområde där de lever sina egna liv.

Den här filmen handlar om hunden Max, som lever livet med sin matte i New York. Men när hon tar hem en ännu större hund; Duke, så vänds Max liv upp och ner och hundarna börjar störa sig på varandra. På grund av deras bråk så hamnar de i trubbel och de hamnar i flykt, mitt i den stora staden. Ska de komma hem igen, och kommer vovvarna att samarbeta?

Recension: Suicide Squad.

En av årets mest efterlängtade filmer har kommit till slut. DC Comics gör en Avengers-liknande film, men med kända skurkar ihopsamlade istället. I Suicide Squad har man stoppat in kända Batman-fiender som Harley Quinn, Deadshot och Killer Croc i en särskild elitstyrka med ett viktigt uppdrag: Att utplåna ett seriöst hot som är en stor fara mot hela världen.

Jag gillar idén att låta de färgstarka elakingarna samlas tillsammans, och de briljanta trailers fick mig att känna hopp för en svincool film. Men efter att ha sett filmen, fick jag en bitter eftersmak. Suicide Squad är en rejäl besvikelse.

Recension: Ghostbusters (2016)

 

Om ditt hus blir hemsökt, vem ska du då ringa för att få hjälp?

Välkommen till den tredje delen, eller ska jag säga en remake av Ghostbusters? Jag chansar på remake i det här fallet, på grund av att det här är en version som mer avsedd för år 2016. Precis som originalet gjorde för över 30 år sen.

Nya Ghostbusters har fått en hel del påhopp och avsky efter den första trailern visades, på grund av två anledningar. Många tyckte att trailern såg riktigt dålig ut, och att det var fyra kvinnor som agerade spökjägare orsakade en hel hat mot den kommande filmen. Hatet har till och med gått såpass långt att en av skådespelerskorna, Leslie Jones, stängde ner sitt Twitterkonto på grund av de vansinniga påhopp som hon inte förtjänade.

Det är sjukt att man känner avsky för en film innan man har sett den. Jag kallar det för omoget och idiotiskt.

Nu har jag sett den för mig efterlängtade, nya versionen av spökjägarnas äventyr.

Väninnorna och vetenskapskvinnorna Erin och Abby samarbetar med excentriska ingenjören Holtzmann med att fånga spöken som plötsligt dyker upp här och där i New York. De får även med tuffa tunnelbanearbetaren Patty för att lösa det här riktigt spökslemmiga mysteriet.

Med handen på hjärtat, vill jag säga att storyn inte är originell. Jag har redan sett hur Bill Murray och gänget försöker övertyga invånarna att spöken finns, därför finner jag inte värst många olikheter när det gäller storyn. Men nya Ghostbusters kommer ifatt med den härliga humorn, snygga effekter och fyra helt enastående kvinnor.

Ghostbusters i 2010-talet är en underhållande film och där lyckas den på många punkter. Regissören Paul Feig (Bridesmaids, The Heat) har lyckats med något som man inte kunnat göra på över 20 år, att skapa en tredje Ghostbusters-film i överhuvudtaget. Projektet ”Ghostbusters III” har varit ett evighetsprojekt som inte kunnat få fotfäste, så därför började Feig på ett blankt papper. Valet att ha fyra kvinnliga Ghostbusters var ett genialt drag. Men att välja de fyra skådespelerskorna till rollerna var faktiskt ännu mer genialt.

Bekanta dräkter, bekanta spökvapen, bekant bil och bekant logo. Nya spökjägare. Goshtbusters (2016) mixar det klassiska med kvinnliga jägare med bravur.

Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och redan nämnda Leslie Jones är som gjorda för de kvinnliga Ghostbusters. Kristen Wiigs roll som ”försöka vara ordentlige” Erin är för mig lika minnesvärd som Bill Murrays Venkman i originalfilmerna. Något som jag finner intressant är Melissa McCarthys prestation i denna film. Hon är riktigt grym i Bridesmaids och The Heat, men hon är inte riktigt lika vass i Ghostbusters. Visst, hon är asgrym som uppkäftige Abby och jag gillar henne skarpt. Det är bara det att Kate McKinnons helgalna Holtzmann och Leslie Jones krutdurk Patty är ännu roligare. På tal om rolig, måste jag nämna Chris Hemsworths stendumma karaktär Kevin. Det fanns mer än en scen där jag satte handen på pannan och tänkte att vilket pucko han var. Ett pucko som är lätt att älska. Vem har kunnat tro att skådespelaren som spelar Thor kunde vara så här kul? Inte jag, men nu gör jag det.

En del kallar Ghostbusters (2016) i förhand ”feministisk propaganda”. Jag förstår inte riktigt hur folk tänker. Vad är det för fel att ha kvinnliga spökjägare? Jag tycker faktiskt att de fyra kvinnliga Ghostbusters är precis vad den här filmserien behöver. Vi lever i en tid där mer kvinnliga hjältinnor träder fram, med all rätt. Den här nytolkningen ändrar inte hur man tycker om de andra två filmerna och det är inte dess avsikt heller. Nya Ghostbusters försöker vara lika underhållande och samtidigt vara fräsch. Det har filmen lyckats bra med. Passa även på att leta efter några gästinhopp av originalskådisarna från de två första filmerna, för det tyckte jag var riktigt härligt att se.

Tre plus:

1. De fyra kvinnliga Ghostbusters är precis vad den här nya filmen behöver. En perfekt personkemi och riktigt roliga damer som sparkar spökarslen i kosmos. Jag älskar dom alla fyra.
2. Djävulskt snygga effekter som slår originalet på fingrarna.
3. Chris Hemsworths Kevin. Ett ärkespucko som är lätt att tycka om.

Tre minus:

1. För att vara riktigt rättvis, så faller storyn på grund av den är lite tunn och för lite originalitet.
2. Ghostbusters (2016) är lite för lång i vissa partier, särskilt i andra aktens sista del.
3. Melissa McCarthy är fantastisk i Ghostbusters, men hamnar i skuggan av de andra tre kvinnorna. Fast bara lite.

Holtzmann är helfestlig och riktigt vansinnig. Hennes galna uppfinningar är lika knäppa som henne själv.

Slutsats:

Ghostbusters (2016) är ett lättsamt äventyr som både behandlar originalet med respekt och samtidigt håller sig fräsch. Storyn är lite svag och det är lite för likt originalet, men det viktigaste är att den är förbannat underhållande. Jag njöt av att äntligen se en Ghostbusters-film på vita duken. Fyra älskvärda, kvinnliga spökjägare som viftar med spökstrålarna är bara helt underbara. Borsta bort den oförtjänta förhandskritiken och se på en spökjakt med varm humor.

Betyg: En 4:a av 5.

Recension: Overwatch.

Du har säkert hört ordspråket ”ensam är stark”? Låt mig ge dig ett säkert råd innan du spelar Overwatch för första gången:
Glöm bort det ordspråket direkt.

Overwatch är ett multiplayerlir skapat av Blizzard, som är kända för bland annat Diablo-spelen.

Man spelar i ett av två lag, med sex personer i varje lag. Karaktärgalleriet är enormt, det finns 21 olika älskvärda figurer att välja mellan inför varje spelomgång.

Det handlar mest om att erövra ett område och försvara det mot motståndarlaget. Man kan också skydda en transport som ska till ett visst mål – eller om man är i det andra laget se till att transporten hindras till varje pris.
Så egentligen finns det inte så många spellägen i Overwatch, men det gör faktiskt inte något.
Varför?

Blizzard har skapat för mig det roligaste FPS-spelet på årtionden. Bandesignen är genial och man får verkligen lära sig miljöerna om man vill bli bäst på plan.
Action är det gott om och det är förbannat kul att hoppa in i det färgsprakande infernot.

De 21 karaktärer som finns att välja mellan har alla sina styrkor och svagheter – och det är faktiskt svårt att hitta sin egen favorit. Testa igenom allihop för att sedan bli bekant med en eller flera figurer är ett klokt beslut.
Om man diggar fågelskådar-roboten Bastion med sin stationära minigun, supersnabba Tracer med sin härliga brittiska accent och pigga humör, eller varför inte Joker-lookaliken Junkrat med ett explosivt hjul på ryggen?
Designerna på figurerna är ganska stereotypiska och man kan undra varför vissa ser ut som ögongodis. Som tur har alla underbara personligheter och jag tror att Overwatchs hjältar kommer att bli fanfavoriter länge.

Overwatch är den snyggaste och renaste shootern på väldigt länge. Dess simpla spelläge är också det som är det briljanta. Kul bandesign och massvis med underhållande speltimmar att se fram emot. ”Bara en match till”? Okej då!

I menyn där man väljer karaktär så räcker det inte att välja en karaktär. Man måste välja en karaktär som är skräddarsydd för laget så att det känns jämnt och balanserat. Det finns fyra klasser att välja mellan:

• Offensive: De offensiva som går framåt och agerar som legosoldater.
• Defensive: Man försvarar ett område från det attackerande laget. Snipers, turrets och bågskyttar är typiska försvarare.
• Tanks: Tanks har hög HP och kommer in och röjer upp i stridens hetta. Deras tyngd gör dom till sega motståndare.
• Support: Deras jobb är att komma in och stötta alla andra i laget. Att ge lagmedlemmarna energi eller att försvaga motståndarnas försvar är några saker som vissa supporters kan göra.

Är du ett attackerande lag, är det klokt att köra med några offensiva spelare men ha i åtanke på att ditt lag behöver åtminstone en support och kanske en tank. Jag gillar att spelet ger tips på vad som laget behöver för att det kännas bra. Det talar om ditt lag till exempel inte har någon support, för lite av en klass eller för många av en hjälte.

Nyckeln till framgång i Overwatch är samarbete. Man kan kanske köra en one man-show, men det lönar sig faktiskt inte. Ens lag är beroende av en själv och man måste hjälpa varandra så mycket man kan. Förstår du inte detta, så tror jag inte att Overwatch är ett spel för dig.

Jag förlorar och vinner lika ofta, men det viktigaste är att man har roligt. Vilket jag har. Det kan ta många timmar under en spelkväll, och det var länge sedan jag haft så kul med en shooter. Inte sedan Goldeneye 007, faktiskt.

Man kan hoppa in i en väns spel eller bjuda in hen till ett parti. Allra roligast är att köra med headsets, för då får man en bra kommunikation mellan spelare. Blizzard har gjort ett enormt bra jobb när det gäller att sprida budskapet att samarbeta. Det blir bara bättre med vänner. Givetvis kan man köra mot AI-styrda spelare och det är en bra träning mot skjutgalna mänskliga spelare – eller riktigt sammansvetsade lag. Skoj, skoj!

Kontrollen är tät och lätt att lära sig. I alla fall till konsol. (Playstation 4, som jag kör) Det finns inget att klaga på där.

Nu låter Overwatch som ett drömspel som kommit från ingenstans, och det ligger något i det. Men visst finns det lite sprickor i fasaden.

När en omgång är klar, så visar man vilken som är matchens lirare. Oftast är det hen som dödat mest personer, och det är lite störande. Ett lag har viktiga spelare, och jag har inte en endaste gång sett att ängeln Mercy fått den titeln eftersom hon är en helande support. Det spelar ingen roll om jag har återupplivat döda kollegor eller helat många, inte får jag Play Of The Game för det. Däremot får man rösta mellan max fyra olika spelare som har gjort bra ifrån sig i matchen. Det tycker jag är ett välkommet inlägg.

Jag älskar alla karaktärerna, men det betyder inte att alla faller mig i smaken när det gäller gameplay. Jag tycker fortfarande att Lucio är för svår för min del. Men jag tycker att det är en bagatell, och jag är säker på alla som spelar Overwatch har minst en karaktär som de gillar mindre än andra.

Det finns inget story mode-läge i Overwatch. På ett sätt och vis kanske det är synd, men jag undrar om att avsaknaden av story mode gör Overwatch sämre? Jag är inte så värst säker på det. Däremot så skulle det vara kul med lite mer info eller videoklipp med karaktärerna. Likt de videos som visas på nätet – och nej, jag menar inte porrgrejerna med Tracer och Widowmaker. Seriöst, de som sysslar med pornografiska saker med spelkaraktärer behöver få en hjärnröntgen.

Overwatch är för mig av de största överraskningarna i spelsammanhang. Som en blixt från klar himmel, slår den med full kraft och effektivitet. Det är väldigt få gånger något spel har fått mig att känna så stark spelglädje som Blizzards blivande klassiker gör. Jag tror och hoppas att Overwatch kommer att leva med oss länge för det här är riktigt roligt.

Tre plus:

1. Genial bandesign skapar ett inferno av kaos, action, tjo och tjim. Det blir extra roligt!
2. 21 karaktärer att älska – kan du bemästra dom alla? Mina personliga favoriter är Roadhog, Pharrah och Mercy.
3. Overwatch kommer att leva klar länge tack vare dess simpla regler och roliga gameplay.

Tre minus:

1. Jag hade gärna sett lite mer backstory om karaktärerna.
2. Play Of The Game behöver slipas, eftersom det är sällan en support får den titeln.
3. Ibland börjar man lite för långt bort ifrån all action efter man kommit tillbaks från döden.

Cheers, Love! The Calvary’s here! Tracers ljuvliga brittiska accent och pigga humör gör henne till av de 21 karaktärer som är lätt att älska.

Slutsats:

Vad ska man säga? Overwatch är fruktansvärt skitroligt! Blizzard har lyckats slänga ihop det roligaste multiplayerspelet på årtionden, och med en imponerande persongalleri kan man bara älska det här spelet. Genial bandesign och tydliga regler för en match gör detta ett spel som man vill ”spela bara en gång till”. Det är kul om man spelar själv mot andra personer, mot AI, eller med vänner. Till och med mot vänner. Så, vad väntar du på? Dyk in i matchen och ha det så roligt. Du kommer inte att bli missnöjd – eftersom Overwatch är ett av årets hittills bästa spel. Och glöm inte bort – samarbete är nyckeln! Det här är en fullträff.

Betyg: En femma av fem. Mitt i prick!

Overwatch finns ute nu, till Playstation 4, XBOX One och PC. Jag recenserade Playstation 4-verisonen.

Recension: Dark Souls III.

Tiden är kommen. Igen. Det är en tid med explosiv aggressivitet och brutal död som förekommer ofta. Lägg till ett stort ordförråd med svordomar.
Nej, jag pratar inte om Donald Trumps valvaka.
Jag pratar om From Softwares tredje del i deras spelserie, som är känt för sin extrema svårighetsgrad.

Det här är min recension av Dark Souls III.

Är man van med Souls-spelen och Bloodborne, så är det ganska lätt att förstå att det är en stenhård resa man står inför.
Fiender som är riktigt elaka och redan på en gång vill de slå skiten ur en.
Det är inte ofta spel sätter upp en tydlig linje med dess utmanande stil, men det gör Dark Souls III.

Jag märker att tempot är högre än i föregångaren Dark Souls II. From Software har lånat Bloodbornes kvicka fighting och det gör så att striderna blir intensivare än tidigare. Räkna med kontringar, kullerbyttor och vid många tillfällen där man blir spetsad likt en shishkebab.

Man styr en karaktär som ska kuta omkring i Lothric för att dänga skitsvåra bossar som väntar på att göra äggröra av dig. Och sen skita ut dig i fördärv.
Jag känner mig i alla fall utskitad efter att ha dött i en hård kamp.
Underbar Dark Souls-filosofi, det där.
Utskitad.

Bossarna är precis så skräckinjagande och skitsvåra som jag hade förväntat mig i den här hårda uppföljaren.

Precis som i föregångaren kan man välja vilken typ av karaktär man ska styra under det här brutalt svåra spelet. Vill man köra som en riddare med bra fysisk styrka, eller varför inte en magiker med stark magi? Mitt råd är att testa med ett par av de många klasser innan man bestämmer sig för den ”rätta” karaktären. I alla fall för dig som är nybörjare. Kommer du till Fire Shrine, som är spelets säkerhetszon, kan du prata med en kvinna som kan få dig att gå upp i nivå. Beroende på hur många själar du samlat på, så kan du välja vad du vill höja. Här är några exempel på de saker som du kan höja: Endurance höjer din stamina, vigor din livsenergi, intelligence och faith höjer dina magikunskaper. För att använda ett visst vapen eller magi måste du höja en viss kategori och det kostar mycket själar. Och ju mer du går upp i nivå, desto dyrare blir det att levla upp.

Själar får du när du dänger fiender som lurar i skuggorna i riket Lothric. Om du dör (vilket du med största säkerhet kommer att göra) förlorar du alla själar som du har samlat, men du kan hitta dom igen genom att nudda vid den gröna låga som var den plats som du dog på. Men hinner du att dö innan du når den gröna lågan, försvinner de för gott. Jag kan lova dig att jag har svurit en hel del när såna situationer uppstår i Dark Souls III. Precis som i Dark Souls II och i Bloodborne.

På den fronten är det inte mycket ändringar i Dark Souls III. Men finns det några ändringar? Jodå.
Man bär nu på två olika Estus Flasks. Den enda fyller på ens livsenergi, som vanligt. Men den andra fyller på magimätaren, och det är riktigt bra. Särskilt om man är magiker eller om man använder sig av eldkraft.

Dark Souls III har ett snabbt tempo, som jag nämnde tidigare. Men här stöter man på många fler fiender på en gång och jag kan lova att man får fullt upp. Det är fascinerande att spelet flyter på när man blir jagad av en trupp ilskna skelett i ett visst tillfälle.

De stunder som jag hinner med att stanna upp, fånga andan och ta en ordentlig titt på omgivningen så är det en enastående syn. Dark Souls III är förbannat vackert. När du kommer till Ihtyryll Of The Boreal Valley , då förstår du vad jag menar. Sagolikt vackert. Men bakom fasaden lurar ren ondska som är argare än Ilska I Insidan Ut. Eller Freddy Krueger. Välj själv.

Grafiken är snyggare och skarpare än tidigare. Miljöerna i riket Lothric är sagolikt vackra.

Kontrollen är som vanligt tajt och det är lätt att lära sig att slåss. Men det är en utmaning att läsa fiendernas och främst bossarnas rörelseschema. Parerar man fel eller om man kullerbyttar i fel riktning så blir situationen livsfarlig. Ibland, i stridens hetta, så händer det att man råkar trycka på fel knapp och man dör på kuppen. Om man ska använda skölden och råkar använda en Estus Flask istället, när en stor riddare kör upp en lans igenom magen på en får mig att säga ”helvete”. Det är den snälla versionen av sanningen.

Monstren i From Softwares spel ser ut som att ha kommit ut ifrån folks mörkaste mardrömmar. Dark Souls III är inget undantag. Många av monstren får mig att undra hur spelskaparna har kommit på dessa groteska figurer? Men jag är ändå glad att de har gjort det, för de har lyckats få spelet så att det ser farligt ut.

Dark Souls III är mycket bättre än Dark Souls II. Trean känns mer stabil och Lothric är en mer intressant plats än Drangelic. Jag tycker inte att vapnen slits lika hårt i trean och det är faktiskt bra. Bossarna är jävligare och svårare än tidigare. Varje strid är en nagelbitare och minsta felsteg så är matchen redan färdig. Och det är inte till din fördel. Väldigt få spel har en så stark känsla av seger när man dängt en boss i Dark Souls III – eller i någon annan av From Softwares spel i överhuvudtaget. Den är euforisk. Sen märker man att spelet bara blir svårare. Men upptäckarglädjen är så stark att jag bara måste utforska mer, för det är så fantastiskt. Trots att jag ständigt dör hela tiden.
Men, det är det som är poängen med såna här spel. Och tjusningen.

Hur ska man annars beskriva ett spel där man använder sig av mer kullerbyttor än vad Link gjorde i Legend Of Zelda: Ocarina Of Time?

Det här är för mig det bästa spelet i Souls-serien för From Software har lyckats få ihop en tätare story och ett äkta äventyr. Kryddat med eld, aska och död. Men jag föredrar faktiskt Bloodborne för att jag tycker om dess gotiska, blodiga och mardrömslika stuk. Dark Souls III är inte långt efter. Om man älskar Bloodborne så rekommenderar jag absolut det här spelet, för det är riktigt fantastiskt.

Tre plus:
1. Snabbare tempo och intensivare strider än tidigare. Jag gillar det.
2. Dark Souls III känns tajtare och stabilare än dess föregångare. Det här är en rejäl förbättring.
3. Lothric är en av de allra vackraste platserna i tv-spelshistorien.

Tre minus:
1. De förbannade Dark Spirits som invaderar en vid fel tillfälle är bara irriterande. Fortfarande.
2. Vart tog Lifegems från tvåan vägen?
3. Kontrollen är faktiskt bra men ibland är reaktionsförmågan inte det bästa. Särskilt mitt i en strid om man ska ändra i snabbmenyn.

Jätten Yhorm reser sig från sin grav. Han är en av de fyra ”Lords Of Cinder” som du måste besegra, men att ta sig dit är en lång resa. Och svår.

Slutsats:
Dark Souls III är ett förbannat bra spel och det lever absolut till mina förhoppningar. Det här spelet är ett stort spel med mycket äventyr och brutal misshandel som leder till ens död – vilket förekommer ofta. Man borde tröttna efter att ens karaktär dött för tjugoelfte gången men magin i Dark Souls III ligger i upptäckarglädjen och en häftig kamp mot det onda. Bloodborne är ett bättre spel, men Dark Souls III är bättre än dess föregångare. Jag hyllar From Software för ytterligare ett mästerligt spel med skarp utmaning och en enastående fantasi. Ta ett par kullerbyttor och yttra ”Praise The Sun”!

Betyg: En stark fyra av fem.

Dark Souls III finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension: Hush.

En del thrillers och särskilt skräckfilmer har ett typiskt koncept.
En seriemördare stalkar en livrädd kvinna och det förekommer en del skrik. Det är man rätt så van med i filmvärlden.

Men så finns det annorlunda filmer som Hush.

Hur är den här skräckfilmen annorlunda jämfört med många andra i samma genre?
Jag ska svara på den frågan med en annan fråga:
Hur skulle man klara sig ifrån en läskig mördare mitt ute i ingenstans när man inte kan höra och prata?
Låt mig förklara handlingen lite mer:

Maddie bor i en stuga mitt ute i skogen. Ända sedan hon var tonåring har hon blivit dövstum. Hon håller på att skriva en bok och det går bra för henne – tills hon ovetande får ett obehagligt besök av en läskig mördare som försöker ta sig in i huset.

Hush är en effektiv skräckthriller som tänker i nya banor. Jag har sett så många filmer där läskiga typer försöker mörda en rädd kvinna men att använda sig av Maddies handikapp är faktiskt ett fräscht tillskott som lyfter filmen.

Tystnaden är nyckeln till Hushs framgång. Väldigt få medel men otroligt effektiva sådana skapar en riktigt spännande film eftersom man sätter sig i Maddies situation. Hon kan inte skrika och hon hör inte något, så hon måste använda sig av sin list för att övervinna galningen utanför.

Hush fokuserar sig på den kvinnliga protagonisten Maddie. Att hon är dövstum tar den här filmen till en helt annan riktning än i andra liknande filmer.

Det var länge sen jag fick se en så välgjord thriller som vågar tänka utanför lådan lite grann. Visst, Hush är förutsägbar i många scener men det är riktigt trovärdigt gjort. Särskilt skådespeleriet är väldigt imponerande. Kate Seigel är perfekt i rollen som Maddie. Bara hennes agerande lyfter upp betyget i filmen avsevärt.
Det är väldigt få karaktärer i Hush, vilket är rätt underligt för en sån här thriller.
Lite kritik: Det finns andra underliga saker som jag inte direkt begriper, som till exempel mördarens motiv. Vad har han för motiv egentligen?
En annan sak som jag inte får grepp på är Maddies relation till en kille som heter Craig. Är han hennes pojkvän eller ex? Det hjälper inte direkt historien och ärligt talat känns det som en utfyllnad.

Hush är en kort film men eftersom det är få karaktärer med i filmen så är det klokt att den är såpass kort. Hade Hush varit en kvart längre så hade det känts rätt utdraget.

Tre plus:
1. Att placera oss tittare i dövstumma Maddies situation är genialt, för det gör Hush mer spännande.
2. Hush känns så trovärdig.
3. Katie Seigel är helt fantastisk som Maddie.
Tre minus:
1. Mördarens motiv är inte helt glasklart.
2. Det finns några tillfällen som inte känns helt hundra, som Maddies relation till (förmodade) expojkvännen Craig.
3. Trots att Hush är rätt nyskapande så finns det klassiska klichéer i filmen.

Maddie låter sig inte knäckas så lätt. Mördaren är livsfarlig, men han möter en färgstark kvinna med många strängar på lyra.

Slutsats:
Hush är en frisk fläkt i thriller/skräck-genren. Det är en kort film men riktigt välgjord och spännande som bara fan. Ett extra lyft är Katie Seigel och hennes rollprestation som dövstumma Maddie. Jag satt på helspänn hela filmen igenom och det är ett utmärkt filmval en regnig söndagskväll. Några skavanker finns det, men det vägs upp av den briljanta spänningen.

Betyg: En stark trea av fem.

Hush finns ute nu, bland annat på Netflix.

Recension: Day Of The Tentacle Remastered.

Jag missade Day Of The Tentacle när det begav sig under 1990-talet.
Länge har jag letat efter helgalna Maniac Mansions uppföljare och ärligt talat trodde jag inte att jag skulle få spela det.

Lyckligtvis, så hade jag fel.

Återutgivningar av gamla spel till modernare konsoler är i många fall ett briljant drag. Day Of The Tentacle Remastered är just ett sådant briljant drag. Med en tydligare grafik och helfestliga animationer så väcks (numera nedlagda) Lucasarts klassiker till liv igen.
Double Fine släppte ut det knäppa men underhållande Grim Fandango Remastered för inte så länge sedan och nu är det dags för den andra delen med Bernard och de andra knäppgökarna.

Men vad är Day Of The Tentacle Remastered för spel egentligen? Vad handlar det om?

Spelet börjar med att Purple Tentacle dricker ur det avfall som pumpas ut ur hotellets avlopp. Den elaka, lila tentaklen får armar och börjar tänka på att styra över världen. Hotellets ägare, Dr. Fred, fångar både Purple Tentacle och den snällare Green Tentacle men de blir befriade av Bernard. Bernards fadäs straffar sig eftersom Purple Tentacle är ett ondskefullt rövhål som vill skapa terror.
Bernard och hans två vänner Hoagie och Laverne skickas tillbaks i tiden av Dr. Fred men något går snett. Hoagie skickas tvåhundra år tillbaks i tiden och Laverne tvåhundra år framåt i tiden. Bernard blir kvar i nuet.
Hur ska de hitta hem igen, och stoppa Purple Tentacle?

Spelet startar med att två olika tentaklar kikar på det avfall som töms ut i vattnet. Den lila tentakeln är elak och ett riktigt rötägg. När han dricker av avfallet så blir han maktgalen.

Day Of The Tentacle Remastered är ett typiskt men väldigt charmigt peka-och-klickaspel. Man styr Hoagie, Bernard och Laverne i de olika tidszonerna för att lösa de knäppa problemen i det konstiga huset. Målet är att koppla på strömmen till de tre tidskapslarna för att komma tillbaks till nuet, men det är väldigt svårt. Man måste tänka till och använda rätt grej vid rätt tidpunkt. Tidpunkt med pricken över i:et, om jag får säga det själv. Ibland måste man göra något i det förflutna för att påverka framtiden också.
Nyckeln till framgång är tidskapslarna, eller ja – de är faktiskt bajamajor som Dr. Fred har gjort om till kapslar. Man kan spola ned något i toaletten för att sedan låta någon annan i det förflutna eller i framtiden använda till någon form av nytta. Men det går inte att spola ned vad som helst.

Day Of The Tentacle Remastered sätter verkligen hjärnan på prov, men det är den geniala humorn och dess visuella stil som gör det helt fantastiskt. Jag skrattar nästan ihjäl mig åt dess slapstick-komik och samtidigt blir jag innerst inne lycklig. Varför? Jo, för den typ av tramsig men intelligent humor kan man inte beskåda i modern film, spel eller tv-serier. Inte nu längre i alla fall.

Är man inte van med peka och klicka-spel så lär man få svårt med Day Of The Tentacle Remastered. Det är ett av de mest kluriga spelen i genren. Men att det är svårt är inte den enda anledningen till att det är svårt. Jag har lite svårt med kontrollen ibland, särskilt när man ska använda en grej på något. Det är lätt att trycka på fel plats eller att trycka på fel knapp. Störande, men så är ju Day Of The Tentacle ett spel som passar bättre till dator istället för en konsol som Playstation 4.

Hoagie är en cool typ som inte bryr sig så värst mycket om något. Att höra honom köra med en ”Wayne’s World”-attityd på 1700-talet är en härlig kulturkrock med roliga inlägg,

De tre huvudkaraktärerna är tre helt olika individer med härliga personligheter.
Bernard är en besserwisser och pladdrar lite väl mycket. Men han menar väl och är den i trion som tar uppdraget på största allvar.
Laverne är en lite smått galen kvinna som ser ut som att hon är på väg att få ett psykiskt anfall när som helst. Hon är flummig och klär sig i en stor, grön tröja.
Hoagie är en hårdrockare som egentligen inte bryr sig ett skit, utan bara glider med. Han är den lugnaste och jag får värsta Wayne’s World-vibbar av honom.
Men alla tre är härliga och lätta att älska.

Tre plus:
1. Träffsäker humor som jag skulle kunna jämföra med den gamla skolans slapstick-komik. Lägg till en genial dialog och man kan spela Day Of The Tentacle Remastered flera gånger.
2. Starkt karaktärgalleri. Det är så fascinerande att Lucasarts lyckas få till så underbara figurer. Till och med rövhålet Purple Tentacle.
3. Att kunna utforska det galna huset i tre olika tidszonerna är inte bara roligt, men fascinerande.

Tre minus:
1. Långa laddningstider när man ska spara eller ladda ett tidigare sparat spel.
2. Till de som inte är vana med peka och klicka-spel så kan Day Of The Tentacle Remastered vara för svårt utan guide. (Fast jag rekommenderar att man spelar utan guide först!)
3. Kontrollen är lite klurig eftersom det är en portning av ett tidigare PC-spel.

Framtiden ser inte så ljus ut för människorna. Laverne (längst till höger) måste ta sig ifrån den diktatur som Purple Tentacle har skapat i framtiden. Det är minst lika knäppt som det ser ut men samtidigt riktigt roligt.

Slutsats:
Åh, varför kunde jag inte få tag på Day Of The Tentacle tidigare? Varför tog det omkring tjugo år för mig att spela detta helgalna men alldeles underbara pärla? Jag älskar att upptäcka retrospel som jag har missat, och upptäckten av Day Of The Tentacle Remastered är ett av de allra bästa upptäckterna. Det är riktigt bra gjort av Double Fine att släppa ut en ny version av ett spel som alla borde prova åtminstone en gång. Att få chansen att skratta och gråta på samma gång. Peka och klicka-spel är en utmaning och visst är Day Of The Tentacle Remastered ett svårt spel. Men samtidigt är det ett perfekt spel att börja med i genren i sig. Så ta med Bernard, Laverne och Hoagie på en av de tokigaste tidresorna genom tiderna och ha kul!  Jag gillar det här spelet mycket mer än Grim Fandango Remastered. Det här är ett måste.

Betyg: En femma av fem!

Day Of The Tentacle Remastered finns ute nu, endast till Playstation 4.

Recension: Stardew Valley.

Bondsimulator-genren började starkt med mästerverket Harvest Moon till SNES. I det spelet ärvde man en bondgård som blivit hårt slitet av tiden, och under tre år så ska man få gården på fötter igen. Man kunde plantera grönsaker, sköta boskap och bekanta sig med stadens invånare. Harvest Moons simpelhet och avstressande stil gjorde det helt oemotståndligt att spela.

Harvest Moon fick många uppföljare och en sorts spinoff med Rune Factory-serien. Många simulatorer försökte efterlikna Harvest Moon men inget av dom har kommit i närheten av originalets charm.
Tyvärr, Zynga. Ert Farmville var ren och skär dynga.
Se där, nu fick jag till ett dåligt rim också.

Plötsligt dök det upp en trailer på ett spel som såg ut som att vara en äckligt lik kopia av SNES-versionen i Harvest Moon-aerien.
Men det var något med trailern som såg intressant ut. Jag tyckte att det här spelet hade en bekant charm och kändes lika varmt som Natsumes klassiker. Jag fick det intrycket av att det var mer än en simpel kopia.

Det spelet heter Stardew Valley.

Stardew Valley börjar precis som Harvest Moon. Man kommer till en bondgård som har tillhört en äldre släkting och man får några år på sig att få gården på fötter igen.

Likheterna mellan Stardew Valley och Harvest Moon är slående. Den läckra 16bits-grafiken får mig att komma tillbaks till SNES sista levnadsår och det är en underbar retrokick.

Vattna grönsaker, sköta om djuren, vandra omkring i en 16-bitsgrafisk bondgård. Hm. Har jag inte sett det förut?

Men är Stardew Valley en ren ripoff?
Ja. Och nej.
Låt mig förklara lite mer detaljerat.

Det visuella och ljudmässiga är rent sagt likadana som i SNES-klassikern, och man sköter fortfarande gården. Man tjänar pengar på de färdiga grönsakerna eller på de färska råvaror som djuren bidrar med. Man kan lära känna folket i byn och gräva efter mineraler i gruvan. Festivaler finns. Man kan bli förälskad och få barn. Vädret ändras för varje dag.

Men där slutar likheterna med original-Harvest Moon.

Nu går jag in på det som gör Stardew Valley lite mer annorlunda.
För det första så kan man välja kön på spelaren. Man kan ändra frisyr, hårfärg, accessoarer och så vidare. En rejäl förbättring om jag får säga det själv. Och en viktig sådan dessutom.

I gruvan kan man attackera monster medans man gräver efter mineraler. Vad som var unikt med Rune Factory-serien var dess äventyr-inlägg och här märks att Stardew Valley har fått den inspirationen ifrån. Ett kul inlägg som fungerar bra om man är sugen på äventyr i detta avslappnande spel.

Man kan levla upp i nivåer i Stardew Valley och här är det riktigt intressant. Ju mer man hugger ved, planterar grönsaker eller sköter om djuren så går man upp i nivå. Man kan också välja mellan två olika saker som gör livet som bonde lättare. Men man måste välja klokt.

I staden Pelican Town finns det ett riktigt gammalt hus som är likt ett ruckel. I det huset stöter man på mystiska andar som ger en utmaningar. Samlar man ihop tillräckligt med material så kan man återbygga något som är trasigt, som till exempel växthuset. Men det är svårt och man måste ta väl vara på de fyra olika årstiderna.

Men i det stora hela är Stardew Valley vad jag kallar Harvest Moons återkomst. Och det, mina damer och herrar, är en komplimang.

Precis som i Harvest Moon och Rune Factory, så kan man i Stardew Valley lära känna stadens invånare och bli bättre vänner med dom. Man kan till och med försöka starta en romans. Men det tar tid – och kräver en del tålamod.

Harvest Moon-spelen och för all del även Rune Factory Frontier är spel som man kan spendera timmar åt för att se grönsaker växer. Det är märkligt eftersom de egentligen inte är spännande spel i sig.
Men det är det som är poängen. Jag känner mig avkopplad när jag lirar bondsimulatorer.

Stardew Valley tar en välförtjänt plats i den underbara genren och lyckligtvis så är det egentligen inte något som har ändrats sedan 1995. Eller var det 1996?

Jag vill upplysa er om en varning. Stardew Valley är otroligt beroendeframkallande. Efter att ha spelat igenom en vecka (i spelet) så säger man inombords ”bara en dag till, jag vill se om tomaterna har blivit mogna”. Det är då man inser att man är fast.
Igen.

Men varför är Stardew Valley så bra? Trots att det är en tydlig kopia av Harvest Moon?
Det kanske är svaret.
Varför ändra på ett vinnande koncept?

Kontrollen är lite klurig för mig eftersom jag är ovan att spela med tangentbord och mus. Men man vänjer sig.

Tre plus:
1. Stardew Valley doftar underbart gott av dess 16-bitsscharm.
2. Känslan av att koppla av och beundra sin gård växa och få liv är tillfredsställande. Jag har inte känt sån här värme och kärlek sedan 1995.
3. Man kan spendera massvis med timmar åt Stardew Valley.

Tre minus:
1. Om man är ovan med bondsimulatorer så lär man få svårt att få gården på fötter. Ta tid på dig och ha tålamod. Rusa inte.
2. Jag tycker att det är svårt att spela med tangentbord och mus.
3. Huvudkaraktären springer alldeles för långsamt.

Livet som bonde är faktiskt avkopplande och kul. Om man är i Stardew Valleys magiska värld, det vill säga. Ett extra plus för att man kan välja kön på spelaren.

Slutsats:
För att vara det första spelet jag har spelat på Steam, så är Stardew Valley en riktigt bra start. Den där bondsimulatorsmagin är precis lika bra som Natsumes legendariska Harvest Moon och Rune Factory Frontier. Det finns så mycket att pyssla med men ändå känns det så avkopplande. Vandra runt i skogen, besöka stan och vattna skörden. Så välbekant men det är på ett bra sätt. Stardew Valley är en överraskning för att det är så simpelt men samtidigt så genialt.
Att ta tillbaks Natsumes originalkoncept och lägga till ett par nya idéer tycker jag mycket om. Jag kommer att spendera massor av tid åt Stardew Valley år 2016. Och garanterat längre fram i tiden. Bondsimulator-genren är tillbaks!

Betyg: En perfekt femma av fem!

Stardew Valley finns ute nu, endast på Steam.

Recension: Far Cry Primal.

Far Cry Primal är det första spelet i Far Cry-serien som jag har spelat och upplevelsen är definitivt annorlunda. Det är rått och barbariskt men samtidigt är Far Cry Primal fräscht, när det gäller FPS-spel. För det är ju vad det här spelet är.

En First Player Shooter. Tidpunkt: Stenåldern.

Men istället för att kuta omkring i mammutpälskalsonger och skjuta med automatvapen, så får man kuta omkring i mammutpälskalsonger och använda primitiva stenåldersvapen. Spjut av ädelträ, pilbåge och stora knölpåkar är en del av ens vapenarsenal i Far Cry Primal.
Handgranater har i det här spelet bytts ut mot bikupor med skitsura bin i. Tro mig, det fungerar riktigt bra med vapnen i Ubisoft. Ubisoft har lyckats med att tänka utanför lådan när de gjorde vapnen i Far Cry Primal.

Man styr en grottman vid namn Takkar, som tillhör stammen wenja. Efter en jakt som tyvärr slutar illa, så räddar Takkar en kvinnlig wenja och då är det äventyret verkligen börjar. Takkar ska samla ihop så många wenja som möjligt för att kämpa mot den tuffa naturen i riket Oros.

Precis som jag hade föreställt mig, så är stenåldern i Far Cry Primal riktigt stenhård. Det är ett tufft liv att leva och anpassa sig efter. När som helst kan ju en flock vildhundar attackera en. Eller kanske ett stort grottlejon. Faunan och floran är helt fantastisk i Far Cry Primal. Den riktigt vackra grafiken och omgivningen imponerar på mig varje gång jag spelar detta spel. Naturen har aldrig känts så levande som den gör i Far Cry Primal. Alla djur och människor lever sina egna liv och rätt som det är så kan man bevittna ett rovdjur jaga en get. Så självständigt!

Wenja har två olika fientliga stammar att oroa sig för: Udam och Izila. Udam är mer primitiva och slåss barbariskt tungt medans izila är mer atletiska enligt mig. Kampen mot dom är en viktig del av spelet och räkna med en hel del fighter.

Därför är ett av Far Cry Primals största triumfkort Takkars förmåga att tämja djur. Han kan tämja ett rovdjur och använda dom i strider eller att skrämma bort andra rovdjur. Jag känner att jag har en trogen vän vid min sida när jag kämpar mot en trupp udam för att erövra en bål och det känns som en lättnad. Varför? Jo, för en stor trupp udam eller izila kan vara en pina och det är lätt att man får slut på vapen.

Man träffar väldigt många människor i Oros. En av de viktigaste prioriteringarna är att samla ihop så många wenjas till Takkars by för att motstå de farliga rivalernas förtryck. En del wenja kan till och med hjälpa Takkar med nya lärdomar och förmågor – men då måste man hjälpa dom också.

Kontrollen är faktiskt enkel att lära sig. Är man en van FPS-lirare så är det ingen konst att styra Takkar. Däremot kan det vara lite krångligt att byta vapen, särskilt under en stressig strid. Takkar kan även spåra och det ger en fin touch åt spelet. Man kan se fotspår från människor eller djur man spårar, eller blodfläckar från ett djur man har skadat under en jakt.

Jag nämnde att det är rätt lätt att förbruka sina vapen, särskilt kastvapen och pilar. Man kan tillverka nya men då måste man hitta nya råvaror och ibland fattas det en vis råvara när man väl behöver tillverka ett spjut. Det är kul att leta men vissa råvaror är väldigt knepiga att hitta. I alla fall de som man behöver för att uppgradera hyddor i Takkars by. Oros är jättestort och man får springa rätt mycket för att nå sina mål i uppdragen. Ibland får man rycka in och hjälpa andra wenjas från rivalstammarna och om lyckas får man in mer invånare. Just att man plötsligt får ett sidouppdrag kan bli rätt störande i längden, eftersom det händer rätt ofta.

Far Cry Primal är ett rollspel också. Takkar kan gå upp i nivåer och lära sig nya egenskaper som gör vardagen lättare för honom. Det tycker jag är ett välkommet inlägg. Mycket smidigt.

Far Cry Primal känns så, ursäkta språket, jävla äkta.

Det händer alltid något i Far Cry Primal och det blir sällan tråkigt. Men vissa uppdrag kan vara ganska lika varandra och det är inte så mycket variation. Tur att det är ändå så välgjort och fyllt av dynamik.
Dialogen på grottmansspråk är riktigt underhållande. Testa att spela utan undertexter om du vill ha en utmaning!

Tre plus:
1. Oros är precis den typ av stenålder jag har velat föreställa mig. Vackert, barbariskt, friskt och livrikt! Djurriket och människorna är verkligen livfulla och känns autentiska.
2. Tämja djur och att ha med dom i strider är sjukt kul.
3. Det finns mycket att göra och mycket att lära sig. Räkna med mycket action och underhållning.

Tre minus:
1. Det kan bli väldigt irriterande när det plötsligt ploppar upp ett akut sidouppdrag när man ska till en viss destination.
2. Känslan när man har för lite av en viss råvara till en uppgradering kan vara frustrerande.
3. Uppdragen är riktigt roliga och spännande men de flesta liknar varann.

Actionmomenten är intensiva och man får allt hålla tungan i mun. Särskilt när man slåss mot en förbannad mammut.

Slutsats:
Mitt första möte med ett Far Cry-spel är ett sjukt underhållande och träffsäkert spel. Spänningen är skyhög och det finns mycket att upptäcka i det riktigt vackra Oros. Det är genialt av Ubisoft att testa FPS-kortet i en stenåldersmiljö. Faunan är helt otroligt, så levande! Det här är troligtvis det mest livfulla spel jag har spelat någon gång. När man står öga mot öga med en jättestor mammut så känns det helt enormt. Far Cry Primal är enormt. Det är absolut helt värt den speltid som krävs för att spela och jag måste ju säga att Far Cry Primal är en bra vidareutveckling av FPS-genren. Det är inte en fullpoängare för några småbrister finns det ju, som till exempel att uppdragen kan kännas lite väl upprepande – men det är bra nära full pott. Dra på mammutpälskalsongerna och ge dig iväg på jakt!

Betyg: En stark fyra av fem.

Far Cry Primal finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.