Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.
Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.
Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.
Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.
Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till. Carrie Fisher.
Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.
När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.
Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?
Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.
Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.
Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.
Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.
Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.
Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.
Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.
Mycket har hänt sedan Disney köpte Lucasfilm för en stor skattkista med pengar. I perioden mellan år 2015 till 2020 ska det gigantiska företaget släppa inte mindre än sex(!) Star Wars-filmer, alltså en film per år. Ifjol kom den sjunde kronologiska delen; The Force Awakens, som introducerade en hel värld om vad hände efter Imperiets fall. Nu har det blivit dags för en unik film som inte är en uppföljare eller en föregångare (vänta, det är det ju) utan så kallad ”spinoff” med egenskapen att utöka den enorma galaxen i Star Wars.
Det är en stor högtid för gamers. Årets upplaga av världens största spelmässa, E3, under perioden 14-16 juni var minst sagt efterlängtat. Tre dagar i Los Angeles med giganterna inom tv-spel som ska visa upp framtiden. Jag ska i det här inlägget gå igenom de tre dagarna och dela av mig alla intryck som jag sög åt mig. Vad var bra? Vad var dåligt?
Det här är min analys, i tre delar, av E3 2016.
Dag 1.
Jag var uppe vid 22.00-tiden för att ta del av EA’s presskonferens. Några minuter försenat, så streamades sändningen via Twitch eller Youtube. Jag streamade det via Chromecast till tv:n så det var praktiskt att följa något nytt och i direktsändning.
Det första som EA visade var Titanfall 2. Den här blytunga shootern ser ärligt talat riktigt fantastiskt ut. Man krigar, slåss och röjer på som bara den i denna gigantiska sandlådetitel. Jag har inte spelat dess föregångare, men jag har gärna ett stort öga öppet för denna titel som verkar vara en korsning mellan en stenhård FPS-shooter och Pacific Rim. Jag tycker att det ser så jävla coolt ut när man slåss i de stora cyborgdräkterna. Respawn Entertainment och EA planerar att släppa ut det här monstret 28:e oktober i år till Playstation 4, XBOX One och PC.
Sen blev det en del prat om ett nytt Madden-spel och tyvärr är jag inte det minsta intresserad av amerikansk fotboll. Nog för att det är stort i USA, men är det så stort i resten av världen? Det känns som att det slösades en del tid av konferensen där. Jag är inte heller ett fan av vanlig fotboll, men jag förstår folks längtan efter FIFA 2017. Ett sorts story mode, The Journey, är nytt för ett fotbollspel. Först tyckte jag att det var märkligt. Varför ska det finnas ett story mode i ett fotbollspel? Men å andra sidan så är det djärvt av EA att våga tänka i nya banor.
Mass Effect: Andromeda dök upp kort efter fotbollen. Denna ljuvliga titel och trailer såg så magiskt vackert ut, precis som jag hade hoppats på från en ny del i Mass Effect-sagan. Dessutom avslutades trailern genom att visa upp en kvinnlig huvudkaraktär som vaknat. Jag är garanterat säker på att man precis som tidigare får välja kön på sin karaktär, men det är kul att Bioware valt att visa upp den kvinnliga i trailern och inte den manliga. Jag kippade efter andan efter att ha sett klart trailern. Jag ser fram emot att få utforska den vackra galaxen i Mass Effect: Andromeda. Snälla, Bioware. Kan ni hitta på en tidsmaskin också så att man kan hoppa fram i tiden och spela detta spel nu?
Jag gillade när EA presenterade något som kallades för EA Originals. EA Originals hjälper indiespel-utvecklare att visa vad de kan och det är hjärtligt underbart, om jag får säga det själv. Precis som de gjorde med Unravel, så lyfter EA upp inteutvecklaren Zoink. Zoink visade upp riktigt charmiga Fe. Fe påminner om just Unravel, men också Limbo och Nightmare Before Christmas. Sjukt överraskande.
EA berättade om att de har mycket spel i Star Wars-sagan på gång. DICE, Bioware, Respawn med flera har några äss i rockärmen, men jag är lite bortskämd att säga ”EA är lite snåla med att visa upp något nytt.” Jag tyckte att Star Wars-grejen var tråkig i år, även om det ska komma nytt material till Star Wars: Battlefront. Jag får vänta tills nästa år, för då lär det bli bättre.
Avslutningsvis visade EA upp en vacker trailer från Battlefield 1. DICE har gjort något extraordinärt med sitt läckra första världskrigsspel. Flygplan, hästar, stora stridsvagnar och zeppelinare! För många år sen så var det tröttsamt med historiska krigsspel, men nu är tiden kommen för en comeback. Battlefield 1 är helt rätt i tiden, och det kommer att komma ut redan 21:a oktober till Playstation 4, XBOX One och PC! Två tunga shooters från EA i oktober. Det lär bli svårt att välja bara en! Men jag tror att det får bli Battlefield 1. Efter konferensen så visades det en match där två 32-mannalag mötte varann, men då orkade jag inte vara vaken.
Sen blev klockan alldeles för mycket, så jag orkade tyvärr inte kolla på Bethesdas konferens. (fyra på morgonen, svensk tid) Men jag tittade i alla fall på ett par trailers som stack ut. Quake är tillbaks, i en helt ny titel: Quake Champions. Doom är ju tillbaks, så varför inte Quake? Härligt att se klassiska shooters i nya skepnader men med samma själ.
Dishonored 2 ser riktigt vasst ut. Jag har inte spelat det första spelet, men tycker ändå att tvåan verkar vara något att bita i. Snyggt, snyggt.
En sak jag älskar med den nya generations konsoler är att spelskaparna gör nya versioner av spel som varit med i den förra eller förrförra generationen. Ett återkommande rykte var att det skulle komma en remake av det stora rollspelet Skyrim. Mycket riktigt, så kommer det en sådan. The Elder Scrolls V: Skyrim – Special Edition kommer ut till Playstation 4, XBOX One och PC 28 oktober. Kanske är tid för mig att upptäcka detta stora spel? Vi får se!
För övrigt så berättade Bethesda att Doom och Fallout 4 ska få upplevas i VR. Coolt, men för mig är det lite för tidigt att hoppa på tåget. Särskilt den ekonomiska delen. Men annars är det kul att spelföretag vågar ta ut svängarna in i framtiden.
Sist ut under första dagen som är väldigt värt att nämna är en av årets mest efterlängtade speltitlar: Friday The 13th – The Game. Det hade nämnts att Gun Media skulle visa något särskilt under E3, och det blev en tidig gameplay-trailer. Jag har kikat på trailern många gånger tidigare idag och jag är faktiskt imponerad av en alpha-trailer. Det här är några märkbara saker:
Jason kan teleportera. Först tyckte att det var skitkonstigt. Men Jason har gjort underligare saker än så. Dessutom behöver han ju göra några magiska grejer, eftersom det verkar som att han inte kommer att springa alls i spelet.
Jason kan höra riktigt bra och uppfatta ljud likt ett ekolod.
Jason kan också upptäcka lägerledarna likt Widowmakers IR-syn i Overwatch.
Jag gillade att hans mamma, Pamela Voorhees, pratar med Jason ibland. Fast kommer det att vara med i spelet?
Harry Manfredinis musik fungerar perfekt.
Det behövs en del finslipningar i texturen och på något sätt tror jag att Friday The 13th: The Game behöver flyta på snabbare. Men detta är bra för att vara i ett alpha-stadie.
-.,
Dag 2:
Jag tittade inte på Microsofts konferens eftersom jag inte är så värst insatt i Xbox One. Trots att jag inte har en Xbox One, så passade jag på att kolla in ett par trailers ändå. Det mest uppmärksammade som Microsoft visade upp, var ett spel som skulle kunna vara en färgstark uppföljare till Bioshock-serien. Det spelet heter We Happy Few. We Happy Few verkar riktigt kaotiskt och helvrickat. Att bli jagad av poliser som är sminkade likt psykopatiska mimare är läskigt som bara den, men ändå så bidrar det till spänningen. Jag är inte säker på att We Happy Few är exklusivt till Xbox One, eftersom det inte nämndes. Har en PS4-ägare som jag tur, kanske man får se We Happy Few till Sonys konsol också. Nu i dagsläget vill man bara ha en Xbox One pga We Happy Few.
Jag tycker att det är coolt att man kan byta färger och skal till Xbox Ones kontroller. Det finns många kombinationer och färger att välja mellan, bara fantasin sätter stopp. Att ingen har tänkt på detta tidigare? Microsoft har utannonserat två nya konsoler: Xbox One S och något med kodnamn Project Scorpio. Det sistnämnda har jag ingen aning om vad det kan vara, men jag sätter en femma att VR är med i leken.
När klockan slog 22.00, svensk tid, så var det dags för Ubisofts konferens. Ett dansnummer gjorde entré till både Ubisofts konferens och för Just Dance 2017. Jag tyckte att det var märkbart att Just Dance 2017 var det första bekräftade tredjepartsspelet till Nintendo NX, men det blev inga fler från Ubisofts sida. I alla fall inte än.
Konferensen sköttes snyggt och glatt. Jag tyckte att konferenciererna skötte sig galant och att de skänkte sina tankar hos de drabbade i Orlando var väldigt värmande. Väldigt vackert.
Först ut efter Just Dance 2017, var Ghost Recon Wildlands. Man fick se ett uppdrag där man ska infiltrera en gömt läger där illegala droger skapas och fånga fiendernas kemist. Uppdraget flöt på snyggt och det blev riktigt het action med biljakter och snabba hojar. Det här ser riktigt spännande ut.
Det visades en del extramaterial till The Division, som jag fortfarande inte har spelat ännu. En dag kommer jag att göra det. Tills dess får jag suga på karamellen och njuta av de snygga klippen.
South Park: The Fractured But Whole (den titeln, love it) är ett stort långfinger i Marvels och DC Comics ändlösa superhjälteframgångar. South Park är en av historiens sjukaste serier, och det här andra rollspelet på raken ser ut att bli en äkta klassiker. Det ser också väldigt snyggt ut, och det flyter på bra. Bara att höra på bortskämda skitungen Cartmans argsinta prat får mig att skratta.
Watch Dogs 2 visades upp några dagar i en trailer innan E3, och den är en av de allra snyggaste trailers jag har sett. Ytterligare en trailer visades upp på E3, och det är inte heller fy skam. Jag tror att Rockstars Grand Theft Auto-serie har fått sig en kraftig konkurrent i Ubisofts Watch Dogs-serie. Watch Dogs 2 kommer ut 15 november.
Dag 3:
Egentligen tror jag att detta räknas som dag två, men jag väljer att ta med Sonys konferens här. Det gick klockan 03.00 mellan måndagen och tisdagen. Jag missade detta för att jag låg och sov. Men jag passade på att kika på trailers från olika titlar som Sony visade upp -. och vilka monstertitlar det kommer den närmaste framtiden!
Resident Evil 7! Resident freakin’ Evil sju! Äntligen en fortsättning på Capcoms legendariska spelserie, som firar 20 år det här året. En telefon ringer, och någon svarar. ”She’s Back”. Vem är det som är tillbaka? Den nagelbitande trailern är sjukt vacker och jag får vibbar av nedlagda P.T. Jag hoppas att det här sjunde spelet blir en nystart för Resident Evil efter den katastrofala sexan. Redan 24 januari 2017 får man ta del i skräcken igen! Det är också märkbart att Resident Evil 7 är stödbart för Playstation VR. En helt ny spelupplevelse lär bli något att minnas för livet.
Hideo Kojima har släppt ut sin första trailer till sitt första spel för sitt nya spelföretag; Kojima Productions. Det heter Death Stranding, och det har precis som det nedlagda Silent Hills en huvudkaraktär spelad av Norman Reedus. Trailern är helknäpp men det är Kojima vi pratar om här. Våra blickar är riktade mot hans håll och jag undrar inte om Konami börjar få kalla kårar?
Ett nytt zombie-överlevnadspel visades upp på E3. Days Gone ser ganska spännande ut. Jag fick World War Z-vibbar när en enorm legion med zombies sprang mot mannen med automatvapnet. Men på något sätt påminde Days Gone också om mästerliga The Last Of Us.
Jag har ett litet bekymmer med Days Gone. Börjar det inte bli urtjatat med zombie-överlevnadspel nu? Jag älskar genren och ser fram emot Resident Evil 7 och en uppföljare till The Last Of Us men genren behöver en liten vila.
Horizon: Zero Dawn visades upp i år också, med spännande gameplay. Det är som att Far Cry Primal mötte Tomb Raider. I slutet av februari 2017 kommer Horizon: Zero Dawn och det är en av de titlar som jag ser fram emot allra mest. Fornhistoriskt och futuristiskt på samma gång! Om jag har förhandsbokat detta? Det kan du hoppa upp i sadeln på.
Det visades inget på E3, men det bekräftades att de tre första Crash Bandicoot-plattformsspelen ska komma till Playstation 4 i Remastered-utgåvor. Härligt, härligt.
Snart tillbaks! Crash Bandicoots tre originalspel ska återuppstå i nya remastered-utgåvor!
Playstation VR börjar öka takten. Förutom Resident Evil 7, så kommer det bland annat ett Batman Arkham-spel och ett uppdrag i Star Wars: Battlefront i VR-läge. Det känns som att virtual reality är på uppgång – for real. Nackdelen är som jag skrev tidigt i det här inlägget, priset.
Kratos är tillbaks i ett nytt God Of War, och den här gången är han i Norden(!) Den tio minuter långa trailern där han sätter en pojke på prov i jakt är ganska coolt gjord. Kratos ser riktigt badass ut i sitt skägg, nästan lite Chuck Norris-aktigt om jag får säga det själv. Jag har inte spelat någon av de föregående titlarna av God Of War, och ärligt talat så vet jag inte om jag kommer testa det här nya spelet. Men visst ser det lovande ut.
Nintendo hade egentligen ingen presskonferens, men ändå var de där för att bjuda på ett av deras Nintendo Treehouse-event. Reggie och gänget var där och pratade en del om Pokémon vid 18.00-tiden på tisdagen. Nu såg jag inte detta eftersom jag arbetade, men eftersom jag är inte så värst insatt i Pokémon så var det ingen förlust för min del.
Istället kollade jag på två speltrailers till Wii U. Det ena är en oväntad uppföljare och det andra är ett av de mest efterlängtade spelen någonsin.
Paper Mario: Color Splash är det femte spelet i Marios papperstunna rollspelserie (nåväl, sjätte om man räknar Mario & Luigi: Paper Jam) och det ser verkligen jättecharmigt ut. Dock är jag lite rädd att det kan lida av samma bekymmer som Paper Mario: Sticker Star gjorde – särskilt striderna. En annan risk är att Color Splash kan hamna i skuggan hos ett annat Nintendo-spel som folk har väntat på…
…och det är det senaste Legend Of Zelda. Den första riktiga trailern visades och det här är en sagolik upplevelse. Titeln för det nya spelet är Legend Of Zelda: Breath Of The Wild. Link utforskar en riktigt vacker och färgsprakande värld – och jag vill inte sluta titta. Jag får vibbar av Legend Of Zelda: The Wind Waker men också av Studio Ghiblis magiska filmer när jag ser den vackra naturen i Breath Of The Wild. Nintendo valde också att visa upp en del gameplay och annat godis. De har hållit Breath Of The Wild länge bakom kulisserna och hemligheterna har varit intakta. Men nu bjuder på något av det härligaste från speljätten sedan Super Mario Galaxy. Legend Of Zelda: Breath Of The Wild kommer ut (nu gissar jag bara) runt mars 2017, till Wii U och Nintendo NX. Oj oj, det är bara Nintendo som kan beröra denna 36-åriga gamers hjärta.
E3 har varit bra i år. Många nya titlar utannonserades, vi fick titta närmare på redan utnämnda titlar och äntligen fick vi reda på det nya Zelda-spelets fullständiga titel. Många av dessa spel kommer ut 2017, men en del kommer ut redan i den andra halvan av detta år. Oktober är en särskild månad där Titanfall 2, Battlefield 1, Friday The 13th: The Game med flera kommer att komma ut på marknaden.
Att utse vem som vann E3 är egentligen en lätt fråga. Det är vi spelare/gamers som är vinnarna. Vi fick uppleva ett härligt E3 med massor av kommande storspel att se fram emot. Sony, Microsoft och Nintendo har gjort ett bra jobb i år. Nu blickar vi framåt, okej?
Till slut sätter jag tre plus och tre minus med mässan i år:
Tre plus:
Legend Of Zelda: Breath Of The Wild. Det här kommer att bli en äkta klassiker.
Resident Evil 7. Herrejävlar! Det här ser ut som att bli det läskigaste spelet på länge.
Horizon: Zero Dawn. Monumentalt vackert och en fantastisk kvinnlig huvudkaraktär.
Tre minus:
Madden-spelet. Seriöst, EA? En stor del av er presskonferens åt ett amerikanskt fotbollspel som bara amerikanerna är intresserade av?
Det lovades en del nya Star Wars-spel men det visades knappt något av det på E3. Synd, EA.
Pokémon.
Hideo Kojima la upp denna på Twitter nyligen, och visar starkt vad han tycker om sin förra detta arbetsgivare.
Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.
Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.
Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.
Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.
Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.
Hur uppfattar jag ordet spelskribent?
En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.
Så här långt, är det rätt självklart.
Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.
Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel) Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.
Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.
Nu är det jag kommer in i denna berättelse.
Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.
Vad är då jag?
En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.
”Men du skriver ju mycket om spel?” Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.
”Skriver du inte recensioner också?” Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel. Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.
För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.
”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.
”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.
”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.
Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.
Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.
Historien om Daniel Fleetwoods sista tid i livet är sorglig och hemsk, men också väldigt vacker.
Daniel Fleetwood var ett äkta Star Wars-fan. Precis som vilket fan som helst, så var han oerhört peppad inför den kommande filmen Star Wars Episode VII: The Force Awakens. Men i september fick han en hemsk nyhet. Den cancer som drabbat honom i två år hade blivit riktigt aggressiv, och hans läkare sa att Daniel hade en eller två månader kvar att leva.
Det blev som ett slag i ansiktet på Daniel. Vilken fruktansvärd dom att få. Dessutom var framtiden riktigt oviss för sjukdomen tog riktigt styggt på Daniel.
Daniel Fleetwood hade bara en önskan kvar. Att kunna få se The Force Awakens innan han dog. Det som hände direkt efter hans önskemål var att en hel värld samlade ihop sig och bad J.J. Abrams och Disney att visa filmen för Daniel innan alla andra – innan tiden tog slut. Mark Hamill och John Boyega var bland de personer som ville få Daniels dröm i uppfyllelse.
Daniels böner blev hörda. Disney och J.J. Abrams tog med Daniel Fleetwood för att visa honom filmen. Några dagar senare dog Daniel av sin horribla sjukdom.
Historien om Daniels sista tid i livet får mig att gråta. Fortfarande. Den djävulska sjukdom vid namn cancer har tagit bort folk alldeles för tidigt, och Daniel var 32 år gammal. Så ung. Det är så jävla orättvist. Men jag är så otroligt glad för att det finns sån godhet bland medmänniskor, att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver det. Det får mig också att gråta. Det Disney och J.J. Abrams gjorde för Daniel är bland det vackraste jag har läst om i år.
Daniel Fleetwood fick sin sista önskan i uppfyllelse. Må Kraften vara med honom.
Han har fått ett stort ansvar på sina axlar. J.J. Abrams tog på sig den stora uppgiften förra året när han skulle regissera den sjunde Star Wars-filmen: Star Wars Epsiode VII – The Force Awakens. Det här året har Abrams fått ögonen på sig ordentligt, och förväntningarna är otroligt skyhöga. Men det känns som han redan har vunnit Star Wars-fansens hjärtan – inklusive mitt. Disney, som köpt upp Lucasfilm, ville visa upp mer ifrån filmen under året – men Abrams var stenhård och höll locket på. Eller snarare svetsade fast locket. De trailers som han visade upp fick oss riktigt intresserade men ändå visades det inget av själva storyn. J.J. Abrams förstår att The Force Awakens är en film som vi fans har väntat länge på, och det återstår att se om vi kommer att älska filmen när den kommer om ett par veckor. Men en sak är säkert:
J.J. Abrams är just nu världens viktigaste filmregissör. I mina ögon har han redan lyckats.
Jag har spelat många roliga Star Wars-spel under mina 35 år och länge har jag suktat efter något maffigt, tungt och episkt att spela. Något som påminner om de fantastiska slagen vid Hoth och Endor. Något med action och substans.
Det är här EA och Dice kommer in.
Svenska spelskaparna Dice fick det hedersamma uppdraget att göra ett nytt spel i Star Wars: Battlefront-serien och resultatet blev ett enormt multiplayerspel som kommer att vara spelbart riktigt länge. Spelmekaniken påminner väldigt starkt om Battlefield-spelen, som kommer från EA. Tempot, skjutandet och explosionerna doftar verkligen Battlefield men det finns en riktig stor skillnad. Ammunitionen i lasergevären och pistolerna tar aldrig slut. Dock kan vapnen bli överhettade så tänk noga innan du ska trycka på avtryckaren.
Vad som är fascinerande med Star Wars: Battlefront är att det är så skitenkelt att begripa vad man ska göra. Det finns många olika typer av spel i multiplayerläget (nio, faktiskt) och alla har sina egna regler. Här är några exempel (på mina favoriter):
Walker Assault – Ett blivande klassiskt spelläge där två 20 spelar-lag gör upp i storslagna strider och det går ut på att rebellerna ska aktivera satelliter för att kalla in bombflygplanen Y-Wings för att bomba Imperiets fyrbenta stridskolosser AT-ATs. Imperiet ska i sin tur skydda sina AT-AT och stänga av satelliterna. Om AT-AT:erna förstörs vinner rebellerna.
Supremacy – Precis som i Walker Assault är det två 20 spelar-lag. Men här ska man skynda på att ta motståndarnas bon och samtidigt skydda sina egna. Totalt är det fem bon. Det lag som har mest bon tagna innan tiden tar slut eller har alla fem bon vinner.
Blast – Två lag med 10 personer i varje lag, i ett klassiskt Team Deathmatch. Den som först når 100 poäng vinner.
Droid Run – Tre GNK Power Droids traskar omkring på banan och varje lag ska försöka lägga beslag på robotarna. Det lag som lyckas ta tre droider och dessutom hålla kvar dom i tjugo sekunder vinner. Man kan också vinna om man har två droider när tiden tar slut. Det här är ett hektiskt och svinkul läge.
Man kan inte välja lag, utan man kastas in i antingen Imperiet eller Rebellerna och det är bara tacka och ta emot. Som tur är så känns lagen rätt balanserade. Dock kan ju vara en fördel att vara med i ”rätt sida” på rätt plats. Snow Troopers syns relativt lite på Hoth medans Rebellernas kamouflage gör dom svåra att se på skogsmånen Endor. Det kan vara lite frustrerande ibland för det ska ju vara rättvist. Så tycker jag när jag spelar flygspelarläget Fighter Squadron. Imperiets flygfarkoster har sämre försvar och kan inte använda sköldar som X-Wings kan. Det är en bagatell men ganska märkbart för min del.
Full fart framåt! Slaget vid Hoth är kanske den mest klassiska striden i Star Wars. I Star Wars: Battlefront får man känna på hur det känns att ta del i den legendariska striden. Jag kan säga så här: Det är magiskt.
I många spellägen kan vara omvandla sig till en legendarisk karaktär ifrån Star Wars-världen, som till exempel Darth Vader, Luke Skywalker och Boba Fett. Dessa hjältar och skurkar har högt försvar och har en imponerande vapenarsenal. Lite skrämmande är det när man råkar stöta på Darth Vader och han slänger sin röda ljussabel i fejset på en. Man kan endast spela som dessa ikoniska figurer i tredjepersonsperspektiv. Annars kan antingen välja att spela i första person eller i tredje personsläge när man är en vanlig soldat. Själv föredrar jag att köra en klassisk FPS-stil. Eftersom hjältarna och skurkarna är såpass överväldiga så känns de egentligen rätt malplacerade i en storslagen eldstrid. Men det är nog bara jag som tycker det.
Star Wars: Battlefront är ett av de allra snyggaste spelen jag har sett. Det vackra snötäckets yta på Hoth är sagolikt vacker och Endors skog är som en dröm. Helvete, vad Dice har tagit på sig god tid för att göra allt så detaljerat. Och så smidigt! Ljudeffekterna är krispigt goda och musiken är som vanligt mästerlig. Inga fel här inte. Dock är det inte så värst många miljöer – än. Det kommer garanterat att komma in fler miljöer – när jag skriver detta så kommer det faktiskt att komma en bana som är baserad på Jakku. som kommer att vara en viktig plats i kommande filmen Star Wars Episod VII: The Force Awakens. Kraften är med Star Wars och oss. Indeed.
Förresten, jag tycker att det känns skitkul att lira i Imperiets lag. Att få äran att besegra rebellavskummen känns ganska sweet.
Det finns många lägen som går ut på att skynda sig och ta en viss plats och beskydda den innan motståndarna gör det. Droid Run har en intressant vidareutveckling på detta; GNK Power Droids förflyttar sig hela tiden och det gör detta spelläge riktigt hektiskt. Men tro mig, det är vansinnigt roligt.
Star Wars: Battlefront är som en dröm och är fruktansvärt kul att lira. Man kan spendera massvis med timmar i striderna på Tatooine, Sullust, Hoth och Endor, och ändå återkomma. Som mutliplayerspelare. Men hur är det som single player? Väldigt fattigt, om jag får säga det själv. Det finns ett träningsläge, ett battle mode likt Blast och så Survival Mode. De är visserligen ganska utmanande, men jag är lite besviken att Dice inte kunde få ihop de tunga multiplayerlägena likt Walker Assault i ett offlineläge där man kan köra mot botar. För tänk om spelets server inte fungerar?
Dock tror jag att Star Wars: Battlefront är ett spel som kommer att vara med oss väldigt länge. Det är så lätt att lära sig och svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Det är skitroligt, actionrikt och för äkta Star Wars-fans är detta ett rent nöje. Räkna med att Dice kommer att lägga till mycket mer DLC framöver. Jag skulle inte förvåna mig att vi kommer att se innehåll ifrån The Force Awakens. Miljöer (Jakku kommer ju, som sagt), karaktärer och vapen. Star Wars är med oss igen.
Tre plus:
Grafiken och ljudet är i världsklass. Det ser verkligen ut som att man har blivit placerad i Star Wars magiska universum. Hoth och Endor är himmelskt vackra.
Otroligt lättsam shooter som är lätt att förstå och ännu viktigare: Det är roligt att spela. Bara ta tag i kontrollen och kör igång.
Det finns många olika spellägen som är lätta att älska. Extra plus för Walker Assault, Blast, Droid Run och Supremacy.
Tre minus:
Det största problemet med Star Wars: Battlefront är att single player har inte så mycket att säga till om. Eller jo, det finns uppdrag visserligen. Men det saknas ett läge där man kan köra typ Walker Assault mot botar.
I många spellägen och banor är det en större fördel för det ena laget än för det andra. Särskilt i Fighter Squadron där rebellerna har ett övertag i och med X-Wings försvar och attackkraft.
Ibland känns de legendariska hjältarna och skurkarna malplacerade i de hårdkokta striderna.
Grafiken är superb. Endor har aldrig varit vackrare än i Star Wars: Battlefront. Varje löv, bäck som rinner och den tjocka atmosfären i skogen känns så levande. Även om stora AT-ST’s kommer klampandes.
Slutsats:
Star Wars: Battlefront är det bästa Star Wars-actionspelet sedan Star Wars: Rogue Squadron II. Det känns verkligen som att vara med i en episk strid ifrån några av de bästa filmerna som har gjorts. Dice har tagit väl vara på Star Wars-varumärket och behandlat det med respekt och kärlek. Fans till både Star Wars och Battlefield lär tycka bra om detta, men jag skulle absolut rekommendera detta till vilken typ av gamer som helst. Varför? Jo, för det är så himla lätt att förstå och enkelt att spela. Största nackdelen är att dess offline single player mode är rätt innehållslös i jämförelse med multiplayerläget. Men de enormt roliga spellägena i multiplayerläget väger ändå tyngre. Det märker man när man får vara med 39 andra spelare i en hårdkokt strid i Walker Assault. Få spel bjuder på den enorma tillfredsställelse som Star Wars. Battlefront gör. Helt klart värd dina timmar med episk skjutande med laserpistoler. Må Kraften vara med dig!
Betyg: En stark fyra av fem.
Star Wars: Battlefront finns ute nu, till PC, Playstation 4 och Xbox One. Jag recenserade Playstation 4-versionen.
Jag blir 35 år i slutet av mars. När jag tänker på det, så känns det inte så värst länge sedan jag fyllde 25 år men det var faktiskt för tio år sen. Jag undrar vart åren har tagit vägen? Tio år senare har jag en underbar sambo och två underbara döttrar. Plus några grå hårstrån på köpet men det får jag ta.
Nu har jag fått den eviga frågan som jag brukar få vid denna tid på året. Vad jag önskar mig när jag fyller år. Som vanligt säger jag att jag inte önskar mig något eftersom jag tycker det är förargligt att önska vad jag egentligen vill ha. Det är för att jag innerst inne vill ha mycket men jag vågar inte riktigt säga det. Jag vet att det låter underligt, för det ska ju inte vara det. Man ska ju få önska sig saker. Eller hur?
I det här inlägget publicerar jag bilder på det jag vill ha. Jag väljer att dela in det i kategorier. Det är lättare att gå igenom då tycker jag.
Til Wii U:
Nya Wiimotes, jättegärna de nya med Mario-gängets logotyp på. Peach kontroll är extra snygg. En Nunchuck är inte heller helt fel.
Captain Toad: Treasure Tracker verkar vara ett otroligt charmigt spel med massor av klurigheter.
Super Mario 3D World anses vara ett av de allra bästa spelen till Wii U. Jag tror faktiskt att så kan vara fallet.
Första Bayonetta var helt enkelt ett kanonspel. Självklart är jag nyfiken på uppföljaren.
Donkey Kong Country-spelen står alltid för tuff utmaning och kvalité. Något säger mig att Donkey Kong Country – Tropical Freeze kan vara något iskallt att bita i.
Till Playstation 4
Dying Light är ett FPS-lir med farliga zombies i. Jag tror faktiskt att det här är bättre och hårdare än Dead Island.
Jag älskade senaste Tomb Raider. Jag är absolut helt sugen att återbesöka det stora äventyret i den ultimata utgåvan av det mästerliga spelet med Lara Croft.
Senaste spelet i survival horror-genren har jag haft ögonen öppna för. The Evil Within kan vara rätt läcker skräck.
TV-serier och filmer:
Alla sex Star Wars-filmerna på Bluray är ett absolut stort önskemål.
Alla fyra existerande Bluray-boxarna med säsong 1-4 av Game Of Thrones vore guld. På bild så är det säsong 4.
Fjärde säsongen av The Walking Dead på Bluray passar bra till de andra tre säsongerna som jag redan har.
Vad mer önskar jag mig? Tja, nya Polychromospennor vore helt väldigt trevligt att ha, och gärna ritpapper som inte är helt vita. För då kan jag pyssla med de vita färgerna bättre. Ett äkta ritbord vore också helt underbart. Då slipper jag få ont i ryggen eftersom ett sånt bord lutar 45 grader. Annars är det alltid lika trevligt att få lite nördbaserade prylar ifrån filmens och spelens värld.
Så då. Då har jag skrivit vad jag önskar i födelsedagspresent. No big deal. Eller?
Alla Star Wars-fans har en särskilt favorit i den episka sagan. Min favorit är den sista, Star Wars: Episode VI – Return Of The Jedi. Jag har alltid gillat rebellernas kämpaglöd och de visar Imperiet att de inte ska underskattas – särskilt inte efter The Empire Strikes Back. Alla hjältarna bjuder på ett extraordinärt mod utan dess like. De har vuxit i sina roller. Första tredjedelen av filmen, när Luke Skywalker ska rädda Han Solo ifrån Jabba The Hutt är smygande spänning med en storslagen slutstrid vid Sarlacc. Den bikini som prinsessan Leia bär hos Jabba är en av filmhistoriens mest kända. De andra två tredjedelarna av filmen består av två skilda ting. Det ena är rebellernas infiltration hos månen Endor, som bjuder på min personliga favoritstrid: Slaget vid och ovanför Endor. När Ewokerna hjälper hjältarna blir det plötsligt jämnare och det blir riktigt underhållande. När Luke och Leia åker på Speeder Bikes går det jävligt fort. Jag blir nästan rädd varje gång att de ska åka rakt i ett träd i den täta skogen. Rymdslaget ovanför Endor, med Lando Calrissian som ledare för rebellerna, är något av det mäktigaste jag har sett i en science fiction-film. Laserstrålar överallt! Det andra tinget är Luke Skywalkers slutgiltiga strid mot Darth Vader och hans kejsare. Numera sätter det definitivt ett prick över i:et i kampen mellan Jedi och Sith. Det sätter en väldigt atmosfärisk stämning och Kejsare Palpatine har alltid sett så ondskefull ut. De gula ögonen och den där ormliknande rösten. När han försöker döda Luke med sina elektriska krafter så visar man hur farlig den här ondskefulle karaktären verkligen är. Just den scenen har alltid fått mig tårögd. Särskilt vid ett avgörande ögonblick. Ni vet säkert vad jag menar, men jag vill inte spoila något – fast det egentligen redan är spoilat för länge sen. Star Wars: Episode VI – Return Of The Jedi är en värdig avslutning av världens bästa filmtrilogi, och George Lucas tillsammans med regissören Richard Marquand tar med oss i ett underhållande och fantastiskt äventyr. Skjut ner en Star Destroyer, ta en tur på en Speeder Bike på Endor, släng ner en fuling i Sarlacc Pit Monster och kämpa mot Imperiet – och njut av tidernas äventyr!
Länge hade jag tyckt att Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back periodvis mellan alla häftiga scener med till exempel Han Solo, att filmen var väldigt seg. Jag orkade inte med scenerna på Dagobah utan ville spola direkt till Han Solo. Men den här filmen har växt som in i helvete. Av de tre originalfilmerna är denna den allvarligaste och också den mörkaste. Här det de onda som har övertaget efter förlusten av deras stora stridsstation Dödsstjärnan. George Lucas och regissören Irvin Kershner skapade för min del den allra viktigaste filmen i Star Wars-sagan. Här träffar Luke Skywalker Jedimästaren Yoda, man får uppleva det episka slaget på Hoth, man får veta varför Darth Vader är ute efter Luke (egentligen vet ju alla varför men jag väljer att inte spräcka den spoilern) och man får uppleva kärlek mellan Han Solo och prinsessan Leia. De osannolika miljöerna tillhör några av de finaste i filmväg. Ta Dagobah som ett exempel. Ett mörkt och spöklikt träsk. Cloud City är ett ännu bättre exempel. Den vackra färgen på himmelen och den läckra stadsmiljön i 1980-talsstil är verkligen supersnyggt. The Empire Strikes Back är också den sorgligaste filmen av originaltrilogin – jag blir känslomässigt berörd när Chewbacca vrålar av sorg när Han Solo sänks ner i carbonitkammaren. John Williams musik och Leias sorgsna ansiktsuttryck stärker det intrycket i den scenen. John Williams skapade några av de bästa musikstyckena i Star Wars historia i The Empire Strikes Back. Slaget på Hoth, asteroidfältet och naturligtvis The Imperial March. De musikstyckena är minst sagt bland det bästa i filmväg. Än idag tycker jag att de stora AT-AT som Imperiet använder på Hoth är så jävla coola. Vilka stridsmaskiner. Vilken fantasi George Lucas och Irvin Kershner hade! Många kallar The Empire Strikes Back för den bästa Star Wars-filmen, och jag förstår att de tycker det. Det här är ett riktigt noga genomtänkt mästerverk som till och med är ännu bättre än dess föregångare. Nu klarar jag av att se hela filmen – till och med på Dagobah. De scenerna älskar jag idag. Och hela filmen! Boba Fett visar här hur jävla tuff han är här!
Jerrys 100 favoritfilmer genom tiderna:
8. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 