Vad jag inte förväntade mig är att Nintendo utannonserade att Cloud Strife ska vara med i Super Smash Bros.
Cloud ifrån Final Fantasy VII – i Super Smash Bros!
Den meningen väger allt tungt. Jag har alltid ansett Final Fantasy VII vara Playstation-exklusivt, så det här var absolut oväntat ifrån Nintendos och Square Enix sida. Men nu är det alltså bekräftat, att en av de mest kända spelkaraktärerna är med i Nintendos fightingfest. Capcom, Namco Bandai, SEGA och nu Square Enix.
Herre!
Okej, nu ska jag behärska mig.
Igår kväll var det Nintendos första Nintendo Direct sedan Satoru Iwatas bortgång, och det var bland annat Reggie som höll vid rodret. Jag tycker faktiskt om Nintendo Direct för det känns som ett vänligt samtal mellan Nintendo och deras fans. Men visst saknas Iwatas närvaro.
Själva Nintendo Direct igår var sisådär men det bjöd på många överraskningar.
Först ut bekräftades ett rykte som låg och svävade. Legend Of Zelda: Twilight Princess HD utannonserades och det är kul att se denna klassiker igen. Jag gillar det här mörka äventyret och kan tänka mig att resa tillbaks med Wolf Link och Midna igen. Men redan 4 mars 2016? Det ni! En pytteliten kort videosnutt ifrån nya Legend Of Zelda till Wii U visades, där Link rider på en häst. Inte mycket mer visades men det är i alla fall bekräftat att spelet kommer att komma 2016. Plus, man kan använda Wolf Link-amiibon ifrån Twilight Princess HD i det här spelet. Det här ska bli intressant.
Men det är också det enda som var nytt. Det blev mest en massa förklaringar och info om spel som ska komma den närmaste tiden.
Redan i mars kommer Legend Of Zelda. Twilight Princess HD!
Xenoblade Chronicles X ser mer och mer imponerande ut och kan bli en givande succé när det kommer ut i december. However, jag ryckte på ögonbrynen att man kan ladda ner en sorts patch som gör att laddningstiderna dras ner – det är i alla fall vad jag uppfattade när jag såg direktsändningen – och det fanns fyra olika varianter. Basic Pack rekommenderades och den låg på 2 GB.
Mario Tennis: Ultra Smash såg fint ut och jag gillar visserligen Marios tennisspel men jag är faktiskt inte så värst sugen på detta. I alla fall inte nu.
Star Fox Zero såg också snyggt ut och det förde minnena tillbaks till Lylat Wars. Det försenades ju tidigare i år och igår nämndes det att Star Fox Zero ska komma ut i april 2016. Klokt beslut.
Sen dominerades i stort sett resten av Nintendo Direct av Nintendo 3DS-spel, vilket inte intresserar mig så värst mycket. Även om Mario & Luigi: Paper Jam såg riktigt bra ut så känns det som att Nintendo vill hellre lyfta upp sin bärbara konsol än sin stationära. Och det är verkligen synd.
En intressant sak dock var att de klassiska Pokémon-spelen Pokémon Red, Blue och Yellow från Game Boy kommer till Nintendo 3DS med en viktig uppgradering: Trådlös överförning av Pokémons. Mycket smart gjort av Nintendo, och faktiskt så passar de klassiska spelen till en bärbar konsol. På tal om Pokémon, så verkar Pokkén Tournament till Wii U riktigt blytungt. Shadow Mewtwo ser riktigt cool ut.
En ny karaktär till Hyrule Warriors Legends utannonserades, och det är en kvinnlig Link.
En kvinnlig Link!
Hon heter Linkle – hur kunde de komma på det namnet? – och använder sig av kvicka sparkar och sina armborst. Jag tror bannemej att Nintendo lyssnar på sina fans, för en kvinnlig Link har önskats av fans länge. Men jag undrar om hon kommer att vara med i Hyrule Warriors till Wii U? Det återstår att se. Men kul är det. Det är det mest feministiska spelet Nintendo har gjort och jag gillar det.
Linkle – en kvinnlig Link. Äntligen!
Sen avslutades Nintendo Event med den där trailern med Cloud Strife i Super Smash Bros och det fick mina armhår att stå likt taggtråd. Vilken belöning för ögonen! En extra bonus var att Nintendo kommer att ha en stor Super Smash Bros Event nu i december – och det kommer att vara det sista. Kommer vinnarna i Smash Bros Ballot att utannonseras? Kommer vi att se King K. Rool, Banjo & Kazooie, Shovel Knight och/eller Bayonetta i Smash Bros? Kanske kommer Solid Snake tillbaks? Vem vet?
Det var en trevlig Nintendo Direct och det skötte de bra. Men –
Cloud Strife är med i Super Smash Bros. Goddamnit!
Jag och två syskon skaffade oss ett Super Nintendo och vi valde ett spel vardera. Brodern Larry valde Blackhawk, syster Lana valde Super Mario World 2 – Yoshi’s Island och jag valde Legend Of Zelda – A Link To The Past. Jag älskade de två NES-spelen med Link, Zelda, Hyrule och Triforce så att få sätta tänderna i ett tredje Zelda-spel var ju hett efterlängtat.
A Link To The Past börjar med någon ropar på Link som ligger och sover. Hans morbror ska dra ut och kolla en grej. Link följer efter i ett av spelhistoriens mest täta och snyggaste regnskurar. Rösten lockar Link till Hyrule Castle, och när Link hittar en dold ingång så finner han sin morbror svårt skadad. Han får morbroderns svärd och sköld för att sedan dra sig vidare. Link räddar sedan prinsessan Zelda som är inspärrad i fängelsehålorna och tar med henne till ett kapell. När Zelda blivit räddad i spelets början så är det bara starten på ett underbart äventyr!
Legend Of Zelda – A Link To The Past är precis vad jag hade hoppats på för en uppföljare till de två kanonbra NES-spelen. Men att det skulle komma att bli ett av världens allra bästa spel kunde jag inte föreställa mig för dryga 20 år sen. Men varför är A Link To The Past det ultimata Zelda-spelet? Nintendo och Shigeru Miyamoto tog tillbaka det lyckade konceptet ifrån första Legend Of Zelda och skapade ett mer färgglatt Hyrule än tidigare. Jag tror inte att jag har sett grönare skogar i ett 16-bitsspel. Miyamoto la till flera nya saker som gjorde A Link To the Past så framgångsrikt, som till exempel två parallella världar: Hyrule och The Dark World. Efter Zelda har räddats så ska Link leta efter tre medaljonger som ligger gömda i tre palats i Hyrule. När Link har samlat alla tre medaljongerna så kan han dra ur Master Sword som ligger gömt i Lost Woods. Lost Woods är först väldigt dimmigt men blir till en levande, grön skog när svärdet är väckt. Det är så grymt mäktigt när Link håller i det legendariska svärdet. Men när svärdet är i hand så blir Zelda kidnappad igen av den elake trollkarlen Agahnim. Agahnims uppdrag är att försöka väcka den onde Ganon som har blivit inspärrad av de sju vise männen. De sju vise männens ättlingar behövs för att få tillbaks Ganon, och en av de sju ättlingarna är prinsessan Zelda. Link besegrar Agahnim i en fight i övre delen av Hyrule Castle och blir teleporterad till det förlorade riket som nu kallas The Dark World. Denna värld är nästan identiskt med Hyrule men har andra fiender och åtta palats till att få utforska. Sju av dessa har sju kristaller med en varsin ättling inspärrad i. Redan där, när Link står på spelets allra sista plats för första gången – pyramiden – förstod jag att A Link To The Past skulle vara större än vad jag hade föreställt mig.
Link kan hoppa fram och tillbaks mellan dessa världar genom att hoppa in i märkliga portaler i Hyrule eller att använda den magiska spegeln i Dark World. Använder man dessa ting vid rätt tillfällen så kan komma till tidigare onåbara platser. Det finns mycket mer saker som Miyamoto har placerat i A Link To The Past som har återanvänts i kommande spel, som till exempel samlandet av hjärtbitar som finns gömda överallt. Fyra hjärtbitar ökar Links energi med ett hjärta. Precis som i de föregående spelen, i palatsen så finner Link ett vapen eller ett viktigt tillbehör som hjälper honom längre fram i äventyret. Hookshot kommer här för första gången, och denna kedja kan användas för att dra Link till en plattform längre bort eller att dänga vissa fiender på distans. Moon Pearl skyddar Link att förvandlas till motsatsen till hans inre när han kommer till Dark World – en feg kanin. Hammaren kan slå ner stoplar och vända uppochner på de förargliga sköldpaddorna i Dark Palace – och ge Helmasaur Kings hjälm seriösa skador.
Höjdpunkterna i de två första spelen var tveklöst palatsen. Här är de ännu flera än tidigare. Tolv om man räknar med Hyrule Castle. Om det inte vore nog, så finns det flera våningar denna gång, vilket det första spelet inte hade. Pusslen är ännu klurigare än tidigare och ibland måste man tänka i nya banor för att lösa ett problem. Jag kan ta ett exempel: När man kommer till Swamp Palace i The Dark World så ser man en vallgrav och man kan inte ta sig vidare till andra sidan vallgraven. Men det här stället ser väldigt bekant ut. Om man använder spegeln så hamnar man till en övergiven plats där man hittar en Piece Of Heart. Man kan dra i en spak för att öppna vattenslussen. När man har gjort det påverkar man dessutom den andra världen. Efter när man går in i Svamp Palace så kan nu simma över vallgraven. Så snillerikt av Nintendo. Och det finns mer av den varan. Alla palats har sin personliga charm men mitt favoritpalats är Tower Of Hera. De långa trapporna uppåt fram till palatsets boss Moldorm och den musik som spelas i de tre första palatserna gör det här tornet väldigt stämningsfullt.
A Link To The Past är sjukt vackert och det har det alltid varit. Varje pixel och färgsättning är helt perfekt, och det är ett av SNES första spel! Koji Kondos legendariska musik är bombastiskt och många av Zelda-seriens bästa musikspår finns i A Link To The Past. Kakariko Villages musik återanvänds i till exempel Legend Of Zelda – Ocarina Of Time. A Link To The Past har inspirerat många av de kommande Zelda-spelen efter det och det är lätt att förstå varför det är så inspirerande. Det är ett klassiskt äventyr med mycket fantastiska saker att pyssla med. Att lura in tjuven Blind i en fälla i fjärde palatset i The Dark World. Hitta rätt väg i den mörka skogens palats. Kämpa sig neråt i det iskalla ispalatset vid Lake Hylia i The Dark World. Hitta Book Of Mudora. Den sista slutstriden mot Ganon i pyramiden. Det finns så många minnen med A Link To the Past. Det är ett perfekt spel från början till slut. Trots att jag vet hur man ska göra så är jag alltid lika fascinerad när jag spelar A Link To the Past än idag. Det är det som gör spelet så mästerligt. Att man kan komma tillbaks till det.
Jag har med en del spel som handlar om apokalypsen, men det finns inget spel som har en så hemsk undergång att vänta som i Legend Of Zelda – Majora’s Mask. När jag läste om att Nintendo skulle göra en uppföljare till Legend Of Zelda – Ocarina Of Time till Nintendo 64 så blev jag i extas. Vad jag fick beskåda och uppleva var ett mycket mörkare och mer psykologiskt Zelda-spel. Links häst Epona blir stulen av en Skull Kid som bär en konstig mask på sig och Link hamnar i en underlig plats. Skull Kid, som verkar vara helt galen, förvandlar Link till en Deku Shrub och det blir som en mardröm. Men det är inte det enda problemet. Link hittar en väg till riket Termina, som är en alternativ version av Hyurle, och där upptäcker han en otäck sak. Det är bara tre dagar kvar att världens existens eftersom månen är på väg att falla. Månen ser ondskefull ut. Det visar sig att det är just samma Skull Kid med den mystiska masken som har orsakat detta och det är upp till Link att stoppa honom. Majora’s Mask – som masken också kallas – är väldigt identiskt med Ocarina Of Time fast man måste ha Expansion Pak till Nintendo 64 för att ens kunna spela det. Grafiken är likadan fast med skarpare färger och jag tror att Majora’s Mask går något snabbare i tempo. Tiden spelade en stor roll i Ocarina Of Time, men den spelar faktiskt en ännu större roll i Majora’s Mask. När Link får tag på just tidens okarina som Skull Kid har snott ifrån honom, kommer han ihåg melodin Song Of Time – och den här sången är viktigare än någonsin. Med den så kan Link åka tillbaks i tiden, till det ögonblick han kom till Termina och staden Clock Town för första gången. Plötsligt är det 72 timmar kvar till domedagen igen. Detta är en bra egenskap att kunna om man inte hinner att klara av ett palats i tid eller om man ska spara spelet. Men det har ett pris. Alla Rupees man samlar, alla bomber, pilar, och småting försvinner nämligen. Det enda som man behåller är viktiga vapen, alla samlade masker, melodier man har lärt sig och genvägar till palatsens bossar. För bossarna kommer nämligen tillbaks eftersom man går ju tillbaks i tiden. Väldigt imponerande gjort av Nintendo. Det är bara fyra palats i Majora’s Mask, men vägarna till alla palats är långa. När man äntligen når ett palats så får man verkligen något att bita i. De är svårare än i Ocarina Of Time – särskilt Great Bay Temple som får Water Temple i föregångaren att vara en barnlek. Legend Of Zelda – Majora’s Mask är verkligen helskruvat och man kan bli frustrerad av att tiden rinner iväg, men det är så genialt gjort av Nintendo att tiden kan påverka det mesta. Jag tycker verkligen mycket om spelets stenhårda utmaning och att det är så annorlunda. Nintendo använder sig av mycket musik ifrån Ocarina Of Time men visst har speljätten komponerat ny musik. Bossmusiken i Majora’s Mask är den allra bästa bossmusiken i Zelda-historien. Deku Link kan sväva i luften och spotta bubblor, och Link kan längre fram förvandla sig till en Goron och en Zora. Dessa egenskaper gör spelupplevelsen ännu mer intressant. Skitcoolt att simma som en fisk med Zora Link och att rulla jättefort med Goron Link. Alla tre specialmaskerna har styrkor och svagheter så välj dom klokt. Det finns ingen Ganondorf i spelet. Zelda kommer i en kort minnessekvens. Hyrule syns inte till. Men Termina är en intressant plats och man bryr sig om invånarna för man vill ju inte att månen ska döda dom. Nintendo använder sig av samma karaktärer ifrån Ocarina Of Time, men de har andra namn och andra roller än tidigare. Det är egentligen Happy Mask Salesman som är densamme. Den underlige kufen är den man som vill ha den stulna Majora’s Mask tillbaks och bara då kan han ta med sig Link tillbaks till Hyrule. Då är frågan: är Majora’s Mask en mardröm för Links del? Det finns så många frågor man ställer sig när man spelar spelet. Men en sak vet jag. Legend Of Zelda – Majora’s Mask är en väldigt unik spelupplevelse och är ett underskattat mästerverk. Kan du hitta alla maskerna? Kan du hjälpa alla bybor med sina problem?
Jag har inte spelat Legend Of Zelda – Majora’s Mask 3D till Nintendo 3DS. Jag har förstått att Nintendo har förbättrat spelmekaniken ännu mer och har gjort nya inlägg i nya versionen.
Jag kommer så väl ihåg när jag fick se de första stillbilderna för Legend Of Zelda – The Wind Waker i en gammal Super Play-tidning. Den där cartoon-liknande looken var så underlig att jag först tänkte ”vad i helvete”. Link såg ju inte riktigt klok ut, men så var man ju van med den mer seriöst ”vuxna” Link ifrån Nintendo 64-spelen. Men jag kände ändå en sorts pepp inför The Wind Waker. Ett nytt Zelda-spel till en ny konsol – som på den tiden var Gamecube – var ju ett måste. Många tvivlare hade fel. Jag tvivlade aldrig, men jag hade aldrig föreställt mig The Wind Waker att vara så underbart vackert spel. Cel chading-grafiken är ju helt perfekt för det mest komiska Zelda-spelet någonsin. Det räcker att kolla in startskärmen för att förstå. Vatteneffekterna, rökeffekterna och eldeffekterna är så läckra. Spelet börjar med att Link blir väckt av sin lillassyster Aryll på deras ö Outset Island. Det är hans födelsedag. Han vandrar lite på ön för att träffa öborna och småpojkar med världens längsta snorkråkor. En dag kommer en stor jävla fågel och kidnappar Aryll och tar med henne långt bort. Det enda som hindrar Link är det stora, öppna havet. Han följer med ett gäng pirater med den smått tuffa Tetra för att hitta Forsaken Fortress, som är destinationen där Aryll hålls fångad. I Forsaken Fortress måste Link smyga sig för att inte bli sedd, ungefär som i Hyrule Castles trädgård i Legend Of Zelda – Ocarina Of Time. Man märker att Nintendo har lånat en hel del ifrån Metal Gear Solid där. Längre fram, eftersom Link misslyckas att rädda Aryll, hamnar han på Windfall Island där han möter sin blivande vän King Of Red Lions. Han är en talande båt som hjälper Link i det här underbara äventyret och segelturerna med båten är riktigt underbart. Aldrig tidigare har vattenfärder varit så roliga. Ännu roligare blir det när Link får tag på Grappling Hook för att kunna fiska efter skatter. Självklart finns det välgjorda palats i The Wind Waker och de är precis som väntat väldigt kluriga. Jag älskar när Link tittar åt ett intressant håll med sina kattlikande ögon. Man ser att han tittar på något särskilt i ett rum. Kanske en skatt? Eller en ledtråd för att kunna lösa det rummets pussel? Det är en fin detalj som Nintendo har lagt till. Det är en stor portion humor i The Wind Waker, och jag skrattar varje gång scenen där han hamnar i en tunna som i sin tur är på en katapult. Link märker detta och blir skitnödigt rädd, och vrålar när katapulten slungar iväg honom. Trots det roliga scenerna är The Wind Waker ett Zelda-spel och det finns en stor portion allvar i det här också. Ganondorf lurar i skuggorna. Han är precis lika ond som i Ocarina Of Time, även om det är en annan Ganondorf i det här spelet. Och en annan Link. Och en annan Zelda. Ja, ni fattar nog. The Wind Waker har vind och vatten som teman, och när Link får tag på dirigentpinnen kallad The Wind Waker, kan han kontrollera vinden. Det påverkar vilket håll han kan segla mot. Och segla får man göra ofta, för havet är gigantiskt! Musiken är helt outstanding. Lyssna på mästerverket ifrån Dragon Roost Island till exempel. Eller titelmusiken. Legend Of Zelda – The Wind Waker må se barnsligt ut, men det här spelet smälter ens hjärta och är så mästerligt gjort. Jag vill så gärna prova HD-versionen till Wii U.
Mitt första minne av Legend Of Zelda till NES var att jag tyckte att det var ett skitfult och framför allt tråkigt spel. En liten grön gubbe som vandrar omkring bland träd och konstiga bläckfiskliknande figurer som sköt stenar. Det intressanta vid den tiden var faktiskt att jag föredrog Zelda II – The Adventure Of Link framför originalet så jag spelade det mer. Men jag ville ge Legend Of Zelda en chans till. Jag gillade ju öppningsscenen där ett vattenfall föll ned för en bergsklippa och den där titelmelodin var så underbar. Det var fortfarande rätt fult till utseendet men det var trots allt väldigt charmigt. Idag tycker jag att det är en stilren pixelklassiker. Jag greppade tag i svärdet i grottan där en gubbe sa ”It’s dangerous to go alone! Take this.” och äventyret kunde börja. Link kunde hugga framåt men naturligtvis kunde man rikta honom åt fyra olika håll. Det såg ut som att svärdet var mer som en stilettkniv där knivbladet sköt framåt varje gång Link högg. Jag vandrade omkring bland alla träd tills jag såg en bro som led till ett läskigare träd som såg ut som att vara dött. Det var en ingång och Link gick in i dess trappnedgång. Då öppnade sig en helt ny värld. Det var det första palatset och det var faktiskt mycket snyggare. Plötsligt blev Legend Of Zelda mycket spännande när jag försökte lista ut hur man skulle ta sig vidare i labyrinten. Skelett med svärd, blå fladdermöss och orangea bumerangkastande lufsar lurade i varje rum. Kartan och kompassen gjorde det hela lite lättare att hitta i labyrinten, som såg ut som en fågel. I ett rum så fanns det en trappa som led ner till en sorts skattkammare. Därinne fann jag första palatsets gömda tillbehör: Pilbågen. Förresten, man kan hitta den vanliga bumerangen i samma palats om man dänger några av dessa bumerang-lufsarna. (Goriyas heter de) Första bossen var en stor drake som sköt eldkulor mot en. Aquamentus, som draken hette, var ganska simpel och när han var död så lämnade han ifrån sig ett stort hjärta som ökade Links energi med ett hjärta och en åttondel av Triforce. Legend Of Zelda är fortfarande ett av Nintendos mest inflytande spel och ärligt talat förstår jag inte varför jag tyckte det var så jävla dåligt förr. Den stora utforskarglädjen som finns i alla uppföljare – till och med i The Adventure Of Link – allt började ju med Legend Of Zelda. Att få proppa Dodongos trut full av bomber, frukta de sköldslukande Like Likes (som jag faktiskt kallade för smörgåsar förr), kämpa mot massor av blå Darknuts i samma rum – trots att jag vet hur man gör så är det ändå väldigt utmanande att spela Legend Of Zelda. Om det inte vore svårt nog – testa det andra varvet! Plötsligt så är labyrinterna på andra ställen och de är mycket svårare. Ändå så är det helt enkelt oemotståndligt. Det finns så mycket hemligheter i spelet och dess guldkassett är så snyggt. Att få flotten och stegen gjorde så att man kunde ta sig till nya platser och det gjorde Legend Of Zelda djupare. Man kunde hitta rum som man kunde välja mellan röd medicin och ett hjärta som kunde öka maxenergin. Kom igen, vem fan valde medicinen? Hade man många hjärtan samlade kunde man få det blå svärdet, och om man hade tur även det guldvita svärdet. Jag älskar musiken i den övre världen av Hyrule och i labyrinterna. Det här är ett av Nintendos viktigaste spel, och att lyssna på den välkända musiken i övre världen med NES ljudkort är ett sant nöje. Och att få upptäcka saker och ting. Det är inte dåligt för ett spel som är över 25 år gammalt.
Året var 1998 och jag var 18 år. Jag läste mycket i gamla Super Play-tidningar och 1998’s mest efterlängtade spel av dom alla var tveklöst Links debut i den tredimensionella världen. Julen närmade sig och jag hämtade ut en spelkassett ifrån den lokala elektronikbutiken. Fodralet till Legend Of Zelda – Ocarina Of Time var svart, men dess text, sköld och svärd var i guld. När jag körde in spelet i Nintendo 64:an och slog på powerknappen så skulle ett av mitt livs största spelögonblick inledas. Man ser en gräsplätt. En pianoslinga spelas och man ser en ryttare med häst komma i högra hörnet. Det var Link med sin häst Epona. Musiken fortsätter spelas och det är så otroligt vackert. En ocarina läggs till med det fina pianospelet. Titelskärmens text ”Legend Of Zelda – Ocarina Of Time” kommer snyggt fram och liksom skiner. Månen går ner och solen stiger sakta upp. Link rider på Hyrules öppna fält. Det här är ett av de allra mest underbara spelintron som har gjorts. Bara det fick mig att känna att det här skulle bli alldeles speciellt. Ocarina Of Time är definitivt ett av de mest stilrena och viktigaste Zelda-spelen. Det märks att Shigeru Miyamoto har lagt hjärta och själ i det här spelet, det liksom skriker Nintendo-magi. Det här är det första tredimensionella spelet för mig som känns så rejält och så öppet. Med inspiration av de fyra första spelen, så är ändå Ocarina Of Time alldeles helt något eget. Grafiken må ha åldrats en del, men det är fortfarande estetiskt vackert och soundtracket är tidlöst. Ocarina Of Time var banbrytande på många sätt och vis, som till exempel att låsa in på en fiende och koncentrera sig på den. Det finns många palats i spelet och självklart har alla sin egen charm. De tre läskiga: Bottom Of The Well, Forest Temple och Shadow Temple är spöklika. Dodongo’s Cavern och Fire Temple är heta. Och så har vi ju det mest ökända templet av dem alla: Water Temple. Egentligen är inte banan svår, men att hålla på att byta stövlar hela tiden och att det är lätt att gå vilse i templet gör Water Temple till Ocarina Of Times mest utmanande område. Några av spelseriens mest legendariska bosstrider finns här som till exempel mot Shadow Link i Water Temple eller Phantom Ganon i Forest Temple. Det finns ett särskilt minne jag alltid kommer att ta med mig när det gäller Ocarina Of Time. Det är det enda spelet jag har spelat som jag har haft hela min familj som publik. Alla ville se mig rädda Hyrule, göra tidsresor med unge och vuxne Link, dänga Ganondorf och utforska de episka templen. Om ett spel lockar till sig en stor publik, så måste det ju vara bra? Självklart är det det. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time har ett av Zelda-historiens mest fascinerande storys och det är väldigt lätt att flyga med dess storhet.
När det gäller regelrätta uppföljare i Legend Of Zelda, så förekommer de inte så värst ofta. Det brukar vara ett helt nytt kapitel i en helt annan tidszon och ha ett helt nytt upplägg. Men Legend Of Zelda – A Link Between Worlds är lite annorlunda. Dels för att det utspelar sig exakt i samma värld som i Legend Of Zelda – A Link To The Past, fast sex generationer efteråt. Så det är en regelrätt uppföljare men det är givetvis annorlunda. Likheterna mellan dessa två spel är slående. Jag som är van med A Link To The Past, vet ungefär vart Kakariko Village ligger och det är otroligt imponerande av Nintendo att inte ändra så värst mycket i Hyrules karta. I det här spelet får man möta en helt ny antagonist i Zelda-världen: Yuga. Han är en ond figur som förvandlar alla Sages till tavlor. De är blodsättlingar till de sju Sages som låste in den onde Ganon flera generationer tillbaka. Det finns några nyheter som lyfter fram det här otroliga spelet ännu mer. En dag möter Link den underlige kufen Ravio, som har en kaninhuva över sitt huvud. Ravio ger Link ett mystiskt armband och frågar om han får bo i Links hus tillfälligt. När Link återvänder till sitt hus så har filuren Ravio satt upp en butik i huset. Märkligt för en som ska bo i huset i några dagar. Här finns i stort sett alla klassiska vapen som Link brukade använda i SNES-klassikern som pilbågen, hammaren, Hookshot och så vidare. Ravio hyr ut sina grejer nämligen, och om Link blir besegrad så kommer Ravio och tar tillbaks grejerna. Men det går att köpa vapnen också fast för ett högt pris. Det är ett intressant tillägg. Men den viktigaste nyheten av alla som gör hela spelet: Med hjälp av armbandet som Link fick av Ravio så kan han bli en levande målning som kan flytta sig i väggarna. Plötsligt kan Link nå platser som han aldrig kunnat ha nått tidigare. Det är så genialt av Nintendo. Vad som mer är genialt, är designen i alla palatsen. Många palats är välbekanta ifrån SNES-klassikern men det finns såklart nya designer i dom. Med förflyttandet i väggarna så blir pusslen ännu mer kluriga och det lyfter A Link Between Worlds till en ny nivå. Så finns det en helt ny värld också: Lorule. Det är precis som Hyrule men mer förfallet, ungefär som The Dark World var i A Link To The Past. Om Link hittar mystiska sprickor med färgklickar i så kan han förflytta sig mellan dessa två världar. Fantastiskt genialt! Det visuella i A Link Between Worlds är i vacker 3D, och det doftar A Link To the Past lång väg. Jag fick den där ”throwback”-känslan när jag vandrade runt i det här underbara spelet, och hör man på den välbekanta musiken som är nu nyarrangerad så blir jag i extas. A Link Between Worlds är ett absolut måste för dig som har ett Nintendo 3DS. Älskar du A Link To The Past, kommer du att älska A Link Between Worlds.
Det här spelet brukar kallas för Legend Of Zelda-seriens svarta får, och Shigeru Miyamoto själv har uttalat sig om att Zelda II – The Adventure Of Link till NES är det spel han är minst nöjd med. Men för att vara ett så kallat ”misslyckande” så är ändå det andra Zelda-spelet ett äventyr utan dess like. När jag var yngre älskade jag det spelet så mycket och tyckte att dess mysterier var helt häpnadsväckande. Hur fick man tag på hammaren? Vad fanns på östra sidan av stenbumlingen i närheten av Hyrules kyrkogård? Vart fanns den gömda byn New Kasuto? Hur fan besegrade man Thunderbird i Great Palace? Och så vidare. Inget annat Zelda-spel liknar Zelda II – The Adventure Of Link. Det här var mer som ett actionladdat RPG där Link skulle placera sex kristaller i statyerna på de sex palatser innan man skulle besöka Great Palace – för att bryta prinsessan Zeldas sömnförbannelse. I kartvy så liknande det här spelet sin föregångare fast något fulare tyckte jag. Men när Link besökte byar, grottor, blivit träffad av fiendeandar på kartan eller besökte palatsen så var allt i traditionell sidoled. Då tyckte jag att grafiken var rätt snygg. Något annat som skiljde det här spelet med andra Zelda-spel var erfarenhetsskalan. När Link fick tillräckligt med poäng så kunde han gå upp i nivå. Det kan behövas för Zelda II – The Adventure Of Link är klart ett av de allra svåraste spelen i serien. Kanske till och med det svåraste? I stort sett alla fiender hade tre olika färger. Orangea var lätta, röda var tuffare och blåa var rena mardrömmen. Beroende på fiende så klart. Iron Knuckles i palatsen var tuffa, särskilt de blå som kastade svärdblad i rapidfart. Soundtracket går inte av hackor heller. Palatstemat är klart ett av Zelda-spelens allra bästa melodier någonsin – och den blev upphettad i Super Smash Bros Melee. De sex bossarna i palatsen (åtta om man räknar med Great Palace) är asgrymma och bjuder på goda fighter. Det tog tid för mig att luska ut hur man besegrade Carock i Maze Palace i nordöstra Hyrule. Den dåliga översättningen till engelska har gett Zelda II – The Adventure Of Link kultstatus, som till exempel ”I Am Error”. När man fick Game Over, så kommer Ganon tillbaks och man får se hans grissiluett samtidigt som han skrattar. Zelda II – The Adventure Of Link må vara det svarta fåret men tro mig: För att vara ett misslyckande är det här otroligt bra.
Koholint är en sagolik plats. Det är en mer lekfull och gladare plats än Hyrule – till utseendet. Men det är minst sagt en lika tuff plats som det legendariska kungariket. Link blir skeppsbruten och hamnar på den mystiska ön Koholint, för att lösa mysteriet om Wind Fish som är inspärrat på ett gigantiskt ägg på det allra högsta berget. I de tidigare Zeldaspelen så skulle Link samla på bitar av Triforce eller kristaller men här är det instrument som gäller. Åtta instrument som ska väcka fisken i ägget. Musiken har alltid spelat en viktig roll i alla spelen, men här är musiken nödvändig. Legend Of Zelda – Link’s Awakening är en av de mest utmanande spelen i serien och Koholint bär på många hemligheter. Jag älskar den vackra estetiken och trots att det är ett Game Boy-spel har det underbar musik. De åtta palatsen är några av de mest finurliga i hela Zelda-serien. Ta sjunde palatset; Eagle Tower, som ett exempel. För att ta sig till toppen av tornet måste Link riva fyra stora pelare med hjälp av ett stort klot. När tornet har kommit ner en våning ändras banan och det är verkligen ett stort steg i utvecklingen av utforskandet av palats. Musiken i Eagle Tower är ett av Zelda-spelens allra bästa spår. Det är rätt kul att hjälpa folk i ett så kallat ”skicka vidare”-tema där man hjälper en person och får en belöning som man kan använda för att hjälpa en annan. Håll utkik efter gästspel av flera varelser ifrån Mario-världen som en Yoshi-docka eller Chain Chomp som hjälper till att äta upp blommorna i träsket. Jag tycker att den ultimata versionen av spelet är Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX. De härliga färgerna lyfter upp Koholint mer och det finns ett extra tempel som drar nytta av färgerna. Det är helt otroligt att Nintendo har lyckats att proppa in så mycket kul och klurigheter i en liten kassett. Förresten, visst har du varit frestad av att sno ifrån butiken i byn?
Nintendo har gjort en hel del Legend Of Zelda-spel under flera årtionden. Ibland kan de ge ut några ytterst ovanliga spel i den älskade spelserien. Ett av de mest märkliga är tveklöst Legend Of Zelda – Four Swords Adventures. som är en vidareutveckling av minispelet Four Swords som fanns med i Game Boy Advance-versionen av Legend Of Zelda – A Link To The Past. Nintendo har placerat fyra olika Link i en A Link To The Past-liknande värld men med humorn och charmen ifrån Legend Of Zelda – The Wind Waker. Om man känner till SNES-spelet väl så kan man nog spelmekaniken i Four Swords Adventures ganska fort. Om man är flera spelare, kan man använda Game Boy Advances som kontroller och då kan man utforska grottor på egen hand. Genialt, men tyvärr så var man tvungen att ha minst två Game Boy Advance för att det skulle fungera. Så jag har endast spelat ensam, men det fungerar bra det också. Musiken och grafiken är precis som i A Link To The Past så det känns så välbekant men det här spelet är mer actionbetonat. Ändå så känns Four Swords Adventures något snyggare, och det är tack vare Gamecubes kraft. Det är enkelt och praktiskt att byta till olika färger på Link för att till exempel öppna en dörr. Det känns som att Four Swords Adventures är en stor hyllning av A Link to The Past, och det är faktiskt en riktigt bra hyllning. Och att vara fyra olika Link är alltid något. Jag hoppas verkligen att Nintendo gör en remake till Wii U och gärna med online multiplayer.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 