För några år sedan så intervjuade jag en del personer om deras intressen, och jag kallade det för ”Sätrapôjks 10 frågor”.
Jag har intervjuat till exempel Emma Gray Münthe, Ludde Lundblad, Samson Wiklund, Gaminggrannar och Angelica Norgren.
Jag höll i detta projekt i ett par år och trots att jag var intresserad av att intervjua folk så dog idén efter ett tag. Intervjun med Gaminggrannar dock kom ett par år efteråt.
Mycket har hänt med min blogg under tiden. Jag har haft mycket att göra på sistone, men än vill jag inte riktigt släppa intervjudelen.
Det finns en person som jag inte har intervjuat ännu.
Mig.
Jag har tänkt ut tio olika frågor som rör omkring mina intressen. Hur mitt tecknande har utvecklats, om mitt radioprogram och om min passion/kärlek för kulturen.
Det här är mina 10 frågor till mig själv:
– Hej, Jerry!
– Hej själv!
– Jag skulle vilja intervjua dig.
– Det går alldeles utmärkt.
– Toppen! Då kör vi:
1. Varför bytte du namn på bloggen från Sätrapôjk till Man Of Svensätra?
Sätrapôjk, eller pôjken från Sätra, var mer ett lokalt smeknamn på mig och mina bröder eftersom i Torsby så känner folk varann. Men man själv knappt kände någon annan. Tja, nästan. Husen på bygden hade namn och vårt familjehem heter Svensätra. Ungefär som Southfork i Dallas, typ. När jag startade den här bloggen tyckte jag att Sätrapôjk kändes som ett artistnamn på något sätt. Det kändes coolt att använda ett lokalt namn bland spelskribenter/bloggare i elitnivå.
Men för ett par år sedan så tänkte jag så här: ”Jag är snart 35 år gammal, och på väg att bli gammal.” Då passar inte namnet Sätrapôjk på mig längre. Vid det ögonblicket hade jag kikat på grymt underskattade Man Of Steel och tyckte att det var den nystart som Stålmannen behövde. Jag kände att jag behövde en nystart och blev inspirerad av mannen från Krypton. Man Of Svensätra passade bloggen mycket bättre och jag är än idag mycket nöjd med namnbytet.
2. Hur kommer det sig att du är så intresserad av att teckna?
Jag har alltid tyckt om att rita, men det som fick mig riktigt intresserad av det är tack vare tv-spelen. När jag var barn fick jag och två stycken såna där klisteralbum där man skulle samla på olika figurer från Mario och Zelda. Jag tog smörgåspapper och ritade av figurerna och färglade dom i olika färger. Det var riktigt kul.
I tonåren fick jag en nytändning. Jag började rita saker och ting från kulturvärden. Gärna Star Wars, tv-spel och objekt från tatueringstidningar. Jag tror att jag ritade minst 100 teckningar på ett år i mitten av 1990-talet.
Men när jag närmade mig runt 22-23 år så slutade jag att teckna. Min lust var borta. Jag hade ingen inspiration. Vid den tidpunkten hade jag svårt att hitta jobb innan jag till slut hamnade på den arbetsplats som jag är kvar på än idag.
Jag kluddade lite då och då, men jag hade inte ritat något ordentligt på drygt tio år.
En dag, för några år sedan, fick jag lust att rita ett porträtt av Angelina Jolie från filmen Salt. Plötsligt hade jag lusten tillbaks. Sen ökade tempot. Frog från Chrono Trigger, Bayonetta, Dr House och Link från Majora’s Mask. De var bara början på den nya, egna renässans som jag fick. Jag suktade efter en utmaning och tro mig. Utmaningar fick jag. Men jag började också att utvecklas som tecknare de senaste två åren.
3. Utvecklas som tecknare? Hur menar du?
Förut så försökte jag rita klart teckningen så snabbt som möjligt. Men så insåg jag att tålamod var nyckeln till framgång. Jag inspirerades av konstnärer på Instagram som Kit King. De fick mig att inse att konst tar tid. Man måste låta det ta sin tid, för annars blir det väldigt fel. Detta lärde jag mig en värdefull läxa av redan ifjol.
Med denna insikt och vision så passade jag på att lära mig nya tekniker. Jag investerade mig i Polychromos-pennor och redan från start älskade jag dom. De grafit/oljeliknande pennorna öppnade nya dörrar inom konst för mig.
Idag tar det betydligt längre men viktig tid att bli klar med teckningar. Jag älskar att skugga och pyssla med detaljer. Än idag har jag mycket att lära, men jag tror att jag kan fortfarande sträcka mig längre än vad jag är idag. I dagsläget är jag riktigt intresserad av Prismacolor-pennor (många konstnärer använder dom) och kommer säkert att inskaffa dom inom en snar framtid.
4. Du har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att du inte är en spelskribent. Tycker du fortfarande så?
När jag skrev blogginlägget så tyckte jag definitivt att jag inte var en spelskribent, och det berodde på många saker.
För mig är en spelskribent en person som satsar helhjärtat på att skriva artiklar om spel, skriva recensioner och att intervjua folk inom branschen.
Okej, jag bloggar en del om tv-spel, men också en del om film, musik och konst. Jag anser inte mig vara en intensiv skribent som har en deadline att hålla koll på.
5. Men recenserar du inte också?
Jo, det gör jag. Men det finns en väldigt viktig skillnad.
Kända spelsidor eller kända personer inom speljournalistik får recensionsexemplar av Sony, Nintendo och Microsoft några veckor innan releasedatumet.
För många väcks det en viss avundsjuka för att spelskribenter får spela de spelen tidigare än andra. Men jag tycker att avundsjukan ska taggas ner.
För en spelskribent som får ett recensionsexemplar har ett jävla ansvar. Ett hektiskt tidsschema att hålla koll på. Sen ska hen som har spelat det spelet skriva en recension på ett maxantal ord och att skriva en recension är riktigt svårt. Hen ska vara riktigt ärlig och agera som en vägledare för de som läser artikeln. Sen gillar ju spelutgivare publicitet. Men det finns inte en chans att de som inte har tillräckligt med läsare, får ett enda spel att recensera. Och det är rätt.
Jag köper de spel som intresserar mig och jag tar väldigt god tid på mig innan jag recenserar det spelet. Ingen press liksom.
Folk har frågat mig om varför jag inte skriver för en spelsida som IGN, FZ.se eller Svampriket. Det finns ett enkelt svar. Spelsidorna har ett ansvar att förmedla nyheter varje dag. De har ett tidsschema att passa och som jag nämnde, recensioner att hinna få klart innan releasedatumet.
Och jag är familjefar med ett arbete som har olika arbetsskift. Det finns inte en chans att jag hinner med det tempo som spelsidorna kräver ifrån en. Det är inte rätt mot mig och spelsidorna. Bättre att låta de som har den tiden att ta plats i speljournalistikstolen. Jag tågar på i egen takt – och en egen väg. Visst har jag drömmar att få skriva för en spelsida och recensera spel innan de ens har kommit ut på marknaden. Men jag är realist och tror tyvärr att det aldrig kommer att hända. Tyvärr.
6. Berätta om ditt radioprogram. Hur kom den idén till?
I höstas fick jag en förfrågan från Radio Fryksdalens ordförande om att jag kunde tänka mig att starta ett eget radioprogram. De ville ha fler program på radiokanalen men det var inte den riktiga anledningen. Han tyckte att jag skulle passa bra i radio. Det tog inte lång tid för mig att svara ja, för jag tyckte att det lät riktigt spännande med ett eget radioprogram. Live dessutom.
Kort innan hade jag begravt min podcast Mest Dyngprat, för det programmet levde med respirator på slutet. Fast jag tror att Mest Dyngprat lärde mig att prata mycket om olika ämnen. Det har hjälpt mig med mitt radioprogram, som heter Jerrys Musikresa.
Det är inte första gången jag är med i radio. 1998 så startade jag och några klasskamrater ett önskeprogram där vi spelade upp rocklåtar som önskade varje fredagskväll. Det programmet hette Late Night Rock, och vi höll på med det i ett par år. Min roll i Late Night Rock var att berätta om en viss artist i varje avsnitt.
Men i Jerrys Musikresa sköter jag allt själv. Tekniker, musikväljare och programledare. Det har redan gått sex avsnitt när jag intervjuar mig själv i detta inlägg, och det blir roligare varje gång. Ibland passar jag på att lägga upp ett tema i Jerrys Musikresa. I ett avsnitt spelade jag endast kvinnliga artister till exempel. Och fler teman är på gång!
Mitt syfte med Jerrys Musikresa är att jag försöker spela de låtar som man vanligtvis inte hör i riksradio. Men jag kan vara mainstream också, förstås. Jag har alltid älskat att blanda ihop olika genrer och nyckelordet är kontrast. Starka kontraster gör mitt program intressant att göra. Jag spelar i stort sett vad som helst förutom vulgära låtar – och dansband. Där går gränsen! En sak till; liveradio är mycket roligare än en podcast.
Jag startade mitt radioprogram Jerrys Musikresa i slutet av februari. Varje lördag så spelar jag musik från olika musikstilar, på Radio Fryksdalen.
7. Du har spelat tv-spel i snart 30 år. Tröttnar du aldrig? Är du inte för gammal för tv-spel?
Nu var det två frågor egentligen, men jag ska försöka svara ett gemensamt svar på det.
Tv-spel har inget med ålder att göra. Precis som böcker, musik och filmer så är tv-spel minst lika kulturellt. Jag började spela som sjuåring och intresset för tv-spel ökar hela tiden. Tv-spel har nämnts som en ”osocial hobby” i åratal, särskilt från de som inte förstår sig på kulturen. Men det är fel. Tv-spel är socialt. Det är till och mer socialt än tidigare. Jag spelade Bloodborne häromdagen för att hjälpa en väninna/gamer att dänga en jobbig boss hon haft krångel med. Vi pratade via mikrofon och hörlurar live. Det var en härlig och trevlig upplevelse.
Att hänga omkring i olika grupper på Facebook, Twitter och Instagram för att diskutera samma intressen som jag har själv är inget som var möjligt för mig för tio år sedan. Det har exploderat på senaste tiden. Och tryckvågrn bara ökar.
Så mitt svar på om jag tröttnar på tv-spel eller känner mig för gammal är helt och enkelt nej. Punkt.
8. Du försvarar och hyllar kvinnliga spelskribenter och kvinnliga gamers. Anser du att du är en gamer-feminist?
Ja. Det gör jag.
Men det har inte alltid varit så. I alla fall inte i det förflutna.
Det handlar om okunskap visserligen. Jag var blåögd och förstod inte den press och hat som kvinnliga gamers fått utstå från det testosteron-dominerande spelvärlden. Men med tiden lär man sig. Jag märkte mer och mer om hur kvinnor kände sig. Vad för slags skit de fick ta emot. Att de inte dög eller att de var på fel plats. De var/är inte välkomna.
Det får mig att koka. För det var så jävla fel på alla sätt och vis. En kvinna är inte en sämre gamer. En kvinna ska inte känna sig kränkt eller få kommentarer likt ”du är ju tjej, vad fan vet du om tv-spel?”
Uppenbarligen så kan de fan mycket mer om spel än nättrollen.
Idag har vi kommit mycket närmare jämställdhet än för fem år sedan. Men mycket är kvar att bekämpas. Så länge jag lever tänker jag fortsätta tro på en värld där alla kan spela utan att kränkas för att man är ”fel”. Ingen är fel. Ingen är perfekt heller, men alla är välkomna att spela för att det är kul.
Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.
9. Konami eller Capcom?
Om man menar moderna Konami så skulle Capcom vinna med hästlängder. Men nu tänker jag tillbaks till NES-eran. Då var både på Konami och Capcom kungar. Mega Man, Castlevania, Contra, Duck Tales med flera är underbara pärlor. Så att välja en av dom är groteskt svårt, men jag väljer Capcom för de har haft en högre standard i årtionden.
10. Om du fick ta med dig tre filmer, tre album och tre spel för att tillbringa tiden med resten av livet, vilka skulle du ha valt?
Helvete, vilken svår fråga. Men kör i vind.
A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th IV och Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi är mina favoritfilmer så det får bli dom. När det gäller tre spel som jag vill ha med mig för evigt är Final Fantasy VI, Rune Factory Frontier och Mario Kart 8 tre olika titlar med återkommande spelstunder som jag aldrig tröttnar på.
Cosmo’s Factory med Creedence Clearwater Revival, Little Richards första LP och en samlingsskiva med Johnny Cashs bästa hits vore helt perfekt för resten av livet.
Men tur att jag inte behöver att välja, för det finns så mycket att ta väl hand om och inte bör missas. Det är tjusningen med att vara en kultursälskande nörd som jag är.
Jag har ställt tio frågor men jag vill lägga till en fråga: Vem är bäst? Freddy Krueger eller Jason Voorhees?
Vad fan, vilken fråga! Det är en riktigt svår fråga att svara på. Jag älskar båda karaktärerna men de är väldigt olika. Om jag ska gå på filmerna så håller Jasons filmer en bättre standard medans de bra filmerna med Freddy är jävligt bra. Dock är de sämre filmerna med Freddy riktigt dåliga. Jag är mer intresserad av Jasons mytologi däremot för det finns många frågor som är inte har svar. Friday The 13th är en enklare filmserie som är faktiskt underhållande. Även om första A Nightmare On Elm Street är min favoritfilm så älskar jag Friday The 13th-serien mer. Freddy är en sarkastisk jävel med mycket karisma men jag tycker att Jason är en underskattad figur. Han är mer än en långsam, macheteviftande galning. Jason ser massiv ut och ger en sorts respektfull intryck när jag ser honom i bild. Förutom i Freddy vs Jason där han var kass. Så mitt svar är Jason.
– Tack Jerry för en strålande intervju!
– Det var ett sant nöje! Tack för att jag fick bli intervjuad.
Att ställa tio frågor till sig själv är svårt, men att svara på dom är faktiskt ännu svårare.
Det är faktiskt en lärorik grej att få intervjua mig själv. Man kan få svar på saker man inte riktigt visste om själv. Det är som att prata med ens spegelbild. Hur det än är, så är spegelbilden en egen individ fast hen är lik en själv.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 