Jag har nått ett viktigt mål i livet, något som jag har sett fram emot väldigt länge. Ni som följer min blogg kommer kanske ihåg att jag skrivit att jag inte är en äkta spelskribent vid flera tillfällen. Men jag har haft en liten dröm att få skriva och recensera spel för en hemsida, och vet ni vad?
Nu har jag fått den möjligheten.
Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.
I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.
Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.
Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.
En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.
Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.
Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.
Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.
När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.
Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?
Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.
Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?
Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.
*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.
Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.
Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.
Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.
Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.
Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.
Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?
Det här spelet är en remastered-utgåva av Playstation 2-spelet Odin Sphere, men eftersom jag inte har spelat originalspelet när det begav sig så kan jag dessvärre inte jämföra utgåvorna. Dock, kan jag påbörja min recension av Odin Sphere Leifthrasir.
Odin Sphere Leifthrasir är ett action-RPG, skapat av Vanillaware och utgivet av Atlus. Det här färgsprakande äventyret är en stor saga, indelat i olika kapitel som berättar olika delar av sagans tidslinje. Varje kapitel representerar en huvudkaraktär med sin egen historia. När man har spelat klart ett kapitel öppnas ett nytt och äventyret börjar om, fast med en annan huvudkaraktärs berättelse. Det blir lite hoppigt fram och tillbaka, men man förstår hela grejen när man gått igenom en stor bit av spelet.
Det är en stor högtid för gamers. Årets upplaga av världens största spelmässa, E3, under perioden 14-16 juni var minst sagt efterlängtat. Tre dagar i Los Angeles med giganterna inom tv-spel som ska visa upp framtiden. Jag ska i det här inlägget gå igenom de tre dagarna och dela av mig alla intryck som jag sög åt mig. Vad var bra? Vad var dåligt?
Det här är min analys, i tre delar, av E3 2016.
Dag 1.
Jag var uppe vid 22.00-tiden för att ta del av EA’s presskonferens. Några minuter försenat, så streamades sändningen via Twitch eller Youtube. Jag streamade det via Chromecast till tv:n så det var praktiskt att följa något nytt och i direktsändning.
Det första som EA visade var Titanfall 2. Den här blytunga shootern ser ärligt talat riktigt fantastiskt ut. Man krigar, slåss och röjer på som bara den i denna gigantiska sandlådetitel. Jag har inte spelat dess föregångare, men jag har gärna ett stort öga öppet för denna titel som verkar vara en korsning mellan en stenhård FPS-shooter och Pacific Rim. Jag tycker att det ser så jävla coolt ut när man slåss i de stora cyborgdräkterna. Respawn Entertainment och EA planerar att släppa ut det här monstret 28:e oktober i år till Playstation 4, XBOX One och PC.
Sen blev det en del prat om ett nytt Madden-spel och tyvärr är jag inte det minsta intresserad av amerikansk fotboll. Nog för att det är stort i USA, men är det så stort i resten av världen? Det känns som att det slösades en del tid av konferensen där. Jag är inte heller ett fan av vanlig fotboll, men jag förstår folks längtan efter FIFA 2017. Ett sorts story mode, The Journey, är nytt för ett fotbollspel. Först tyckte jag att det var märkligt. Varför ska det finnas ett story mode i ett fotbollspel? Men å andra sidan så är det djärvt av EA att våga tänka i nya banor.
Mass Effect: Andromeda dök upp kort efter fotbollen. Denna ljuvliga titel och trailer såg så magiskt vackert ut, precis som jag hade hoppats på från en ny del i Mass Effect-sagan. Dessutom avslutades trailern genom att visa upp en kvinnlig huvudkaraktär som vaknat. Jag är garanterat säker på att man precis som tidigare får välja kön på sin karaktär, men det är kul att Bioware valt att visa upp den kvinnliga i trailern och inte den manliga. Jag kippade efter andan efter att ha sett klart trailern. Jag ser fram emot att få utforska den vackra galaxen i Mass Effect: Andromeda. Snälla, Bioware. Kan ni hitta på en tidsmaskin också så att man kan hoppa fram i tiden och spela detta spel nu?
Jag gillade när EA presenterade något som kallades för EA Originals. EA Originals hjälper indiespel-utvecklare att visa vad de kan och det är hjärtligt underbart, om jag får säga det själv. Precis som de gjorde med Unravel, så lyfter EA upp inteutvecklaren Zoink. Zoink visade upp riktigt charmiga Fe. Fe påminner om just Unravel, men också Limbo och Nightmare Before Christmas. Sjukt överraskande.
EA berättade om att de har mycket spel i Star Wars-sagan på gång. DICE, Bioware, Respawn med flera har några äss i rockärmen, men jag är lite bortskämd att säga ”EA är lite snåla med att visa upp något nytt.” Jag tyckte att Star Wars-grejen var tråkig i år, även om det ska komma nytt material till Star Wars: Battlefront. Jag får vänta tills nästa år, för då lär det bli bättre.
Avslutningsvis visade EA upp en vacker trailer från Battlefield 1. DICE har gjort något extraordinärt med sitt läckra första världskrigsspel. Flygplan, hästar, stora stridsvagnar och zeppelinare! För många år sen så var det tröttsamt med historiska krigsspel, men nu är tiden kommen för en comeback. Battlefield 1 är helt rätt i tiden, och det kommer att komma ut redan 21:a oktober till Playstation 4, XBOX One och PC! Två tunga shooters från EA i oktober. Det lär bli svårt att välja bara en! Men jag tror att det får bli Battlefield 1. Efter konferensen så visades det en match där två 32-mannalag mötte varann, men då orkade jag inte vara vaken.
Sen blev klockan alldeles för mycket, så jag orkade tyvärr inte kolla på Bethesdas konferens. (fyra på morgonen, svensk tid) Men jag tittade i alla fall på ett par trailers som stack ut. Quake är tillbaks, i en helt ny titel: Quake Champions. Doom är ju tillbaks, så varför inte Quake? Härligt att se klassiska shooters i nya skepnader men med samma själ.
Dishonored 2 ser riktigt vasst ut. Jag har inte spelat det första spelet, men tycker ändå att tvåan verkar vara något att bita i. Snyggt, snyggt.
En sak jag älskar med den nya generations konsoler är att spelskaparna gör nya versioner av spel som varit med i den förra eller förrförra generationen. Ett återkommande rykte var att det skulle komma en remake av det stora rollspelet Skyrim. Mycket riktigt, så kommer det en sådan. The Elder Scrolls V: Skyrim – Special Edition kommer ut till Playstation 4, XBOX One och PC 28 oktober. Kanske är tid för mig att upptäcka detta stora spel? Vi får se!
För övrigt så berättade Bethesda att Doom och Fallout 4 ska få upplevas i VR. Coolt, men för mig är det lite för tidigt att hoppa på tåget. Särskilt den ekonomiska delen. Men annars är det kul att spelföretag vågar ta ut svängarna in i framtiden.
Sist ut under första dagen som är väldigt värt att nämna är en av årets mest efterlängtade speltitlar: Friday The 13th – The Game. Det hade nämnts att Gun Media skulle visa något särskilt under E3, och det blev en tidig gameplay-trailer. Jag har kikat på trailern många gånger tidigare idag och jag är faktiskt imponerad av en alpha-trailer. Det här är några märkbara saker:
Det behövs en del finslipningar i texturen och på något sätt tror jag att Friday The 13th: The Game behöver flyta på snabbare. Men detta är bra för att vara i ett alpha-stadie.
-.,
Dag 2:
Jag tittade inte på Microsofts konferens eftersom jag inte är så värst insatt i Xbox One. Trots att jag inte har en Xbox One, så passade jag på att kolla in ett par trailers ändå. Det mest uppmärksammade som Microsoft visade upp, var ett spel som skulle kunna vara en färgstark uppföljare till Bioshock-serien. Det spelet heter We Happy Few. We Happy Few verkar riktigt kaotiskt och helvrickat. Att bli jagad av poliser som är sminkade likt psykopatiska mimare är läskigt som bara den, men ändå så bidrar det till spänningen. Jag är inte säker på att We Happy Few är exklusivt till Xbox One, eftersom det inte nämndes. Har en PS4-ägare som jag tur, kanske man får se We Happy Few till Sonys konsol också. Nu i dagsläget vill man bara ha en Xbox One pga We Happy Few.
Jag tycker att det är coolt att man kan byta färger och skal till Xbox Ones kontroller. Det finns många kombinationer och färger att välja mellan, bara fantasin sätter stopp. Att ingen har tänkt på detta tidigare? Microsoft har utannonserat två nya konsoler: Xbox One S och något med kodnamn Project Scorpio. Det sistnämnda har jag ingen aning om vad det kan vara, men jag sätter en femma att VR är med i leken.
När klockan slog 22.00, svensk tid, så var det dags för Ubisofts konferens. Ett dansnummer gjorde entré till både Ubisofts konferens och för Just Dance 2017. Jag tyckte att det var märkbart att Just Dance 2017 var det första bekräftade tredjepartsspelet till Nintendo NX, men det blev inga fler från Ubisofts sida. I alla fall inte än.
Konferensen sköttes snyggt och glatt. Jag tyckte att konferenciererna skötte sig galant och att de skänkte sina tankar hos de drabbade i Orlando var väldigt värmande. Väldigt vackert.
Först ut efter Just Dance 2017, var Ghost Recon Wildlands. Man fick se ett uppdrag där man ska infiltrera en gömt läger där illegala droger skapas och fånga fiendernas kemist. Uppdraget flöt på snyggt och det blev riktigt het action med biljakter och snabba hojar. Det här ser riktigt spännande ut.
Det visades en del extramaterial till The Division, som jag fortfarande inte har spelat ännu. En dag kommer jag att göra det. Tills dess får jag suga på karamellen och njuta av de snygga klippen.
South Park: The Fractured But Whole (den titeln, love it) är ett stort långfinger i Marvels och DC Comics ändlösa superhjälteframgångar. South Park är en av historiens sjukaste serier, och det här andra rollspelet på raken ser ut att bli en äkta klassiker. Det ser också väldigt snyggt ut, och det flyter på bra. Bara att höra på bortskämda skitungen Cartmans argsinta prat får mig att skratta.
Watch Dogs 2 visades upp några dagar i en trailer innan E3, och den är en av de allra snyggaste trailers jag har sett. Ytterligare en trailer visades upp på E3, och det är inte heller fy skam. Jag tror att Rockstars Grand Theft Auto-serie har fått sig en kraftig konkurrent i Ubisofts Watch Dogs-serie. Watch Dogs 2 kommer ut 15 november.
Dag 3:
Egentligen tror jag att detta räknas som dag två, men jag väljer att ta med Sonys konferens här. Det gick klockan 03.00 mellan måndagen och tisdagen. Jag missade detta för att jag låg och sov. Men jag passade på att kika på trailers från olika titlar som Sony visade upp -. och vilka monstertitlar det kommer den närmaste framtiden!
Resident Evil 7! Resident freakin’ Evil sju! Äntligen en fortsättning på Capcoms legendariska spelserie, som firar 20 år det här året. En telefon ringer, och någon svarar. ”She’s Back”. Vem är det som är tillbaka? Den nagelbitande trailern är sjukt vacker och jag får vibbar av nedlagda P.T. Jag hoppas att det här sjunde spelet blir en nystart för Resident Evil efter den katastrofala sexan. Redan 24 januari 2017 får man ta del i skräcken igen! Det är också märkbart att Resident Evil 7 är stödbart för Playstation VR. En helt ny spelupplevelse lär bli något att minnas för livet.
Hideo Kojima har släppt ut sin första trailer till sitt första spel för sitt nya spelföretag; Kojima Productions. Det heter Death Stranding, och det har precis som det nedlagda Silent Hills en huvudkaraktär spelad av Norman Reedus. Trailern är helknäpp men det är Kojima vi pratar om här. Våra blickar är riktade mot hans håll och jag undrar inte om Konami börjar få kalla kårar?
Ett nytt zombie-överlevnadspel visades upp på E3. Days Gone ser ganska spännande ut. Jag fick World War Z-vibbar när en enorm legion med zombies sprang mot mannen med automatvapnet. Men på något sätt påminde Days Gone också om mästerliga The Last Of Us.
Jag har ett litet bekymmer med Days Gone. Börjar det inte bli urtjatat med zombie-överlevnadspel nu? Jag älskar genren och ser fram emot Resident Evil 7 och en uppföljare till The Last Of Us men genren behöver en liten vila.
Horizon: Zero Dawn visades upp i år också, med spännande gameplay. Det är som att Far Cry Primal mötte Tomb Raider. I slutet av februari 2017 kommer Horizon: Zero Dawn och det är en av de titlar som jag ser fram emot allra mest. Fornhistoriskt och futuristiskt på samma gång! Om jag har förhandsbokat detta? Det kan du hoppa upp i sadeln på.
Det visades inget på E3, men det bekräftades att de tre första Crash Bandicoot-plattformsspelen ska komma till Playstation 4 i Remastered-utgåvor. Härligt, härligt.
Snart tillbaks! Crash Bandicoots tre originalspel ska återuppstå i nya remastered-utgåvor!
Playstation VR börjar öka takten. Förutom Resident Evil 7, så kommer det bland annat ett Batman Arkham-spel och ett uppdrag i Star Wars: Battlefront i VR-läge. Det känns som att virtual reality är på uppgång – for real. Nackdelen är som jag skrev tidigt i det här inlägget, priset.
Kratos är tillbaks i ett nytt God Of War, och den här gången är han i Norden(!) Den tio minuter långa trailern där han sätter en pojke på prov i jakt är ganska coolt gjord. Kratos ser riktigt badass ut i sitt skägg, nästan lite Chuck Norris-aktigt om jag får säga det själv. Jag har inte spelat någon av de föregående titlarna av God Of War, och ärligt talat så vet jag inte om jag kommer testa det här nya spelet. Men visst ser det lovande ut.
Nintendo hade egentligen ingen presskonferens, men ändå var de där för att bjuda på ett av deras Nintendo Treehouse-event. Reggie och gänget var där och pratade en del om Pokémon vid 18.00-tiden på tisdagen. Nu såg jag inte detta eftersom jag arbetade, men eftersom jag är inte så värst insatt i Pokémon så var det ingen förlust för min del.
Istället kollade jag på två speltrailers till Wii U. Det ena är en oväntad uppföljare och det andra är ett av de mest efterlängtade spelen någonsin.
Paper Mario: Color Splash är det femte spelet i Marios papperstunna rollspelserie (nåväl, sjätte om man räknar Mario & Luigi: Paper Jam) och det ser verkligen jättecharmigt ut. Dock är jag lite rädd att det kan lida av samma bekymmer som Paper Mario: Sticker Star gjorde – särskilt striderna. En annan risk är att Color Splash kan hamna i skuggan hos ett annat Nintendo-spel som folk har väntat på…
…och det är det senaste Legend Of Zelda. Den första riktiga trailern visades och det här är en sagolik upplevelse. Titeln för det nya spelet är Legend Of Zelda: Breath Of The Wild. Link utforskar en riktigt vacker och färgsprakande värld – och jag vill inte sluta titta. Jag får vibbar av Legend Of Zelda: The Wind Waker men också av Studio Ghiblis magiska filmer när jag ser den vackra naturen i Breath Of The Wild. Nintendo valde också att visa upp en del gameplay och annat godis. De har hållit Breath Of The Wild länge bakom kulisserna och hemligheterna har varit intakta. Men nu bjuder på något av det härligaste från speljätten sedan Super Mario Galaxy. Legend Of Zelda: Breath Of The Wild kommer ut (nu gissar jag bara) runt mars 2017, till Wii U och Nintendo NX. Oj oj, det är bara Nintendo som kan beröra denna 36-åriga gamers hjärta.
E3 har varit bra i år. Många nya titlar utannonserades, vi fick titta närmare på redan utnämnda titlar och äntligen fick vi reda på det nya Zelda-spelets fullständiga titel. Många av dessa spel kommer ut 2017, men en del kommer ut redan i den andra halvan av detta år. Oktober är en särskild månad där Titanfall 2, Battlefield 1, Friday The 13th: The Game med flera kommer att komma ut på marknaden.
Att utse vem som vann E3 är egentligen en lätt fråga. Det är vi spelare/gamers som är vinnarna. Vi fick uppleva ett härligt E3 med massor av kommande storspel att se fram emot. Sony, Microsoft och Nintendo har gjort ett bra jobb i år. Nu blickar vi framåt, okej?
Till slut sätter jag tre plus och tre minus med mässan i år:
Tre plus:
Tre minus:
Hideo Kojima la upp denna på Twitter nyligen, och visar starkt vad han tycker om sin förra detta arbetsgivare.
Du har säkert hört ordspråket ”ensam är stark”? Låt mig ge dig ett säkert råd innan du spelar Overwatch för första gången:
Glöm bort det ordspråket direkt.
Overwatch är ett multiplayerlir skapat av Blizzard, som är kända för bland annat Diablo-spelen.
Man spelar i ett av två lag, med sex personer i varje lag. Karaktärgalleriet är enormt, det finns 21 olika älskvärda figurer att välja mellan inför varje spelomgång.
Det handlar mest om att erövra ett område och försvara det mot motståndarlaget. Man kan också skydda en transport som ska till ett visst mål – eller om man är i det andra laget se till att transporten hindras till varje pris.
Så egentligen finns det inte så många spellägen i Overwatch, men det gör faktiskt inte något.
Varför?
Blizzard har skapat för mig det roligaste FPS-spelet på årtionden. Bandesignen är genial och man får verkligen lära sig miljöerna om man vill bli bäst på plan.
Action är det gott om och det är förbannat kul att hoppa in i det färgsprakande infernot.
De 21 karaktärer som finns att välja mellan har alla sina styrkor och svagheter – och det är faktiskt svårt att hitta sin egen favorit. Testa igenom allihop för att sedan bli bekant med en eller flera figurer är ett klokt beslut.
Om man diggar fågelskådar-roboten Bastion med sin stationära minigun, supersnabba Tracer med sin härliga brittiska accent och pigga humör, eller varför inte Joker-lookaliken Junkrat med ett explosivt hjul på ryggen?
Designerna på figurerna är ganska stereotypiska och man kan undra varför vissa ser ut som ögongodis. Som tur har alla underbara personligheter och jag tror att Overwatchs hjältar kommer att bli fanfavoriter länge.
Overwatch är den snyggaste och renaste shootern på väldigt länge. Dess simpla spelläge är också det som är det briljanta. Kul bandesign och massvis med underhållande speltimmar att se fram emot. ”Bara en match till”? Okej då!
I menyn där man väljer karaktär så räcker det inte att välja en karaktär. Man måste välja en karaktär som är skräddarsydd för laget så att det känns jämnt och balanserat. Det finns fyra klasser att välja mellan:
Är du ett attackerande lag, är det klokt att köra med några offensiva spelare men ha i åtanke på att ditt lag behöver åtminstone en support och kanske en tank. Jag gillar att spelet ger tips på vad som laget behöver för att det kännas bra. Det talar om ditt lag till exempel inte har någon support, för lite av en klass eller för många av en hjälte.
Nyckeln till framgång i Overwatch är samarbete. Man kan kanske köra en one man-show, men det lönar sig faktiskt inte. Ens lag är beroende av en själv och man måste hjälpa varandra så mycket man kan. Förstår du inte detta, så tror jag inte att Overwatch är ett spel för dig.
Jag förlorar och vinner lika ofta, men det viktigaste är att man har roligt. Vilket jag har. Det kan ta många timmar under en spelkväll, och det var länge sedan jag haft så kul med en shooter. Inte sedan Goldeneye 007, faktiskt.
Man kan hoppa in i en väns spel eller bjuda in hen till ett parti. Allra roligast är att köra med headsets, för då får man en bra kommunikation mellan spelare. Blizzard har gjort ett enormt bra jobb när det gäller att sprida budskapet att samarbeta. Det blir bara bättre med vänner. Givetvis kan man köra mot AI-styrda spelare och det är en bra träning mot skjutgalna mänskliga spelare – eller riktigt sammansvetsade lag. Skoj, skoj!
Kontrollen är tät och lätt att lära sig. I alla fall till konsol. (Playstation 4, som jag kör) Det finns inget att klaga på där.
Nu låter Overwatch som ett drömspel som kommit från ingenstans, och det ligger något i det. Men visst finns det lite sprickor i fasaden.
När en omgång är klar, så visar man vilken som är matchens lirare. Oftast är det hen som dödat mest personer, och det är lite störande. Ett lag har viktiga spelare, och jag har inte en endaste gång sett att ängeln Mercy fått den titeln eftersom hon är en helande support. Det spelar ingen roll om jag har återupplivat döda kollegor eller helat många, inte får jag Play Of The Game för det. Däremot får man rösta mellan max fyra olika spelare som har gjort bra ifrån sig i matchen. Det tycker jag är ett välkommet inlägg.
Jag älskar alla karaktärerna, men det betyder inte att alla faller mig i smaken när det gäller gameplay. Jag tycker fortfarande att Lucio är för svår för min del. Men jag tycker att det är en bagatell, och jag är säker på alla som spelar Overwatch har minst en karaktär som de gillar mindre än andra.
Det finns inget story mode-läge i Overwatch. På ett sätt och vis kanske det är synd, men jag undrar om att avsaknaden av story mode gör Overwatch sämre? Jag är inte så värst säker på det. Däremot så skulle det vara kul med lite mer info eller videoklipp med karaktärerna. Likt de videos som visas på nätet – och nej, jag menar inte porrgrejerna med Tracer och Widowmaker. Seriöst, de som sysslar med pornografiska saker med spelkaraktärer behöver få en hjärnröntgen.
Overwatch är för mig av de största överraskningarna i spelsammanhang. Som en blixt från klar himmel, slår den med full kraft och effektivitet. Det är väldigt få gånger något spel har fått mig att känna så stark spelglädje som Blizzards blivande klassiker gör. Jag tror och hoppas att Overwatch kommer att leva med oss länge för det här är riktigt roligt.
Tre plus:
Tre minus:
Cheers, Love! The Calvary’s here! Tracers ljuvliga brittiska accent och pigga humör gör henne till av de 21 karaktärer som är lätt att älska.
Slutsats:
Vad ska man säga? Overwatch är fruktansvärt skitroligt! Blizzard har lyckats slänga ihop det roligaste multiplayerspelet på årtionden, och med en imponerande persongalleri kan man bara älska det här spelet. Genial bandesign och tydliga regler för en match gör detta ett spel som man vill ”spela bara en gång till”. Det är kul om man spelar själv mot andra personer, mot AI, eller med vänner. Till och med mot vänner. Så, vad väntar du på? Dyk in i matchen och ha det så roligt. Du kommer inte att bli missnöjd – eftersom Overwatch är ett av årets hittills bästa spel. Och glöm inte bort – samarbete är nyckeln! Det här är en fullträff.
Betyg: En femma av fem. Mitt i prick!
Overwatch finns ute nu, till Playstation 4, XBOX One och PC. Jag recenserade Playstation 4-verisonen.
Modern teknologi är fantastisk. Sony är inne på sin fjärde stationära konsol och Playstation 4 är en heltjusig sådan.
De skarpa kanterna och den unika formen gör Playstation 4 riktigt snygg. Men det är vad som är inuti som gör denna konsol extraordinär.
En enorm drivkraft och lätt tillgänglighet när det gäller det sociala i spel, gör mig väldigt imponerad av Playstation 4. Playstation 3 är en magisk konsol, men jag undrar inte om dess uppföljare är ännu bättre?
Jag tycker att det är riktigt coolt att prata med sina vänner som man spelar med online via sin Dual Shock 4-kontroll. Den nya varianten av Sonys klassiska kontroll är den snyggaste och bästa versionen men det finns bara en liten svaghet: Batteriet. Kontrollen slukar batterikraft snabbt. Annars har jag inte något bekymmer med Dual Shock 4. De runda ändarna och touchplattan är detaljer som gör Dual Shock 4 till en av de snyggaste kontrollerna någonsin.
Playstation 4’s hårddisk är enorm. Att det går att få plats med så mycket grejer i sen får mig att tappa hakan. Menyn är stor, men väldigt enkel att begripa sig på. Att navigera i menyn är smidigt och det är praktiskt att det senaste spelet man spelat ligger först i ordning efter man spelat klart. På så vis kan man fortsätta med hjälp med ett knapptryck eller två.
Menyn är stor, enkel och snygg. Det är väldigt praktiskt att bläddra igenom de olika spelen i en app-liknande fotobok. Kan detta vara den snyggaste spelmenyn?
Spelutbudet växer fort, och Playstation 4 är bara ”barnet”! Det finns redan så många bra spel till den, och framtiden ser ännu starkare ut! Återutgivningar av gamla spel från Playstation 2 och 3 är genialt. Då får man äran att spela älskade klassiker igen. Men framtiden är som jag nämnde, riktigt ljus. Redan har Uncharted 4: A Thief’s End kommit ut på marknaden och fått ros av sina fans. Det kommer att bli ett spel som jag kommer garanterat att spela längre fram.
Sony har blivit en ledande aktör i konsolkrigen ända sedan mitten av 1990-talet. Playstation 4 är deras hittills starkaste vapen. Snacka om en äkta krutdurk av modern teknologi!
Det bästa med Playstation 4? Det här, mina vänner, är bara början.
Bästa spelen: Bloodborne, Uncharted: The Nathan Drake Collection, Dark Souls III, The Binding Of Isaac: Rebirth, The Last Of Us Remastered.
Återutgivningar av förra generationens spel till moderna konsoler är ett klokt val på många sätt. Att få uppleva det magiska igen hos en kraftfullare konsol som Playstation 4, är en av anledningarna att jag älskar konsolen. The Last Of Us: Remastered är en utmärkt nylansering av mästerverket.
Jerrys fem favoritkonsoler genom tiderna:
Tiden är kommen. Igen. Det är en tid med explosiv aggressivitet och brutal död som förekommer ofta. Lägg till ett stort ordförråd med svordomar.
Nej, jag pratar inte om Donald Trumps valvaka.
Jag pratar om From Softwares tredje del i deras spelserie, som är känt för sin extrema svårighetsgrad.
Det här är min recension av Dark Souls III.
Är man van med Souls-spelen och Bloodborne, så är det ganska lätt att förstå att det är en stenhård resa man står inför.
Fiender som är riktigt elaka och redan på en gång vill de slå skiten ur en.
Det är inte ofta spel sätter upp en tydlig linje med dess utmanande stil, men det gör Dark Souls III.
Jag märker att tempot är högre än i föregångaren Dark Souls II. From Software har lånat Bloodbornes kvicka fighting och det gör så att striderna blir intensivare än tidigare. Räkna med kontringar, kullerbyttor och vid många tillfällen där man blir spetsad likt en shishkebab.
Man styr en karaktär som ska kuta omkring i Lothric för att dänga skitsvåra bossar som väntar på att göra äggröra av dig. Och sen skita ut dig i fördärv.
Jag känner mig i alla fall utskitad efter att ha dött i en hård kamp.
Underbar Dark Souls-filosofi, det där.
Utskitad.
Bossarna är precis så skräckinjagande och skitsvåra som jag hade förväntat mig i den här hårda uppföljaren.
Precis som i föregångaren kan man välja vilken typ av karaktär man ska styra under det här brutalt svåra spelet. Vill man köra som en riddare med bra fysisk styrka, eller varför inte en magiker med stark magi? Mitt råd är att testa med ett par av de många klasser innan man bestämmer sig för den ”rätta” karaktären. I alla fall för dig som är nybörjare. Kommer du till Fire Shrine, som är spelets säkerhetszon, kan du prata med en kvinna som kan få dig att gå upp i nivå. Beroende på hur många själar du samlat på, så kan du välja vad du vill höja. Här är några exempel på de saker som du kan höja: Endurance höjer din stamina, vigor din livsenergi, intelligence och faith höjer dina magikunskaper. För att använda ett visst vapen eller magi måste du höja en viss kategori och det kostar mycket själar. Och ju mer du går upp i nivå, desto dyrare blir det att levla upp.
Själar får du när du dänger fiender som lurar i skuggorna i riket Lothric. Om du dör (vilket du med största säkerhet kommer att göra) förlorar du alla själar som du har samlat, men du kan hitta dom igen genom att nudda vid den gröna låga som var den plats som du dog på. Men hinner du att dö innan du når den gröna lågan, försvinner de för gott. Jag kan lova dig att jag har svurit en hel del när såna situationer uppstår i Dark Souls III. Precis som i Dark Souls II och i Bloodborne.
På den fronten är det inte mycket ändringar i Dark Souls III. Men finns det några ändringar? Jodå.
Man bär nu på två olika Estus Flasks. Den enda fyller på ens livsenergi, som vanligt. Men den andra fyller på magimätaren, och det är riktigt bra. Särskilt om man är magiker eller om man använder sig av eldkraft.
Dark Souls III har ett snabbt tempo, som jag nämnde tidigare. Men här stöter man på många fler fiender på en gång och jag kan lova att man får fullt upp. Det är fascinerande att spelet flyter på när man blir jagad av en trupp ilskna skelett i ett visst tillfälle.
De stunder som jag hinner med att stanna upp, fånga andan och ta en ordentlig titt på omgivningen så är det en enastående syn. Dark Souls III är förbannat vackert. När du kommer till Ihtyryll Of The Boreal Valley , då förstår du vad jag menar. Sagolikt vackert. Men bakom fasaden lurar ren ondska som är argare än Ilska I Insidan Ut. Eller Freddy Krueger. Välj själv.
Grafiken är snyggare och skarpare än tidigare. Miljöerna i riket Lothric är sagolikt vackra.
Kontrollen är som vanligt tajt och det är lätt att lära sig att slåss. Men det är en utmaning att läsa fiendernas och främst bossarnas rörelseschema. Parerar man fel eller om man kullerbyttar i fel riktning så blir situationen livsfarlig. Ibland, i stridens hetta, så händer det att man råkar trycka på fel knapp och man dör på kuppen. Om man ska använda skölden och råkar använda en Estus Flask istället, när en stor riddare kör upp en lans igenom magen på en får mig att säga ”helvete”. Det är den snälla versionen av sanningen.
Monstren i From Softwares spel ser ut som att ha kommit ut ifrån folks mörkaste mardrömmar. Dark Souls III är inget undantag. Många av monstren får mig att undra hur spelskaparna har kommit på dessa groteska figurer? Men jag är ändå glad att de har gjort det, för de har lyckats få spelet så att det ser farligt ut.
Dark Souls III är mycket bättre än Dark Souls II. Trean känns mer stabil och Lothric är en mer intressant plats än Drangelic. Jag tycker inte att vapnen slits lika hårt i trean och det är faktiskt bra. Bossarna är jävligare och svårare än tidigare. Varje strid är en nagelbitare och minsta felsteg så är matchen redan färdig. Och det är inte till din fördel. Väldigt få spel har en så stark känsla av seger när man dängt en boss i Dark Souls III – eller i någon annan av From Softwares spel i överhuvudtaget. Den är euforisk. Sen märker man att spelet bara blir svårare. Men upptäckarglädjen är så stark att jag bara måste utforska mer, för det är så fantastiskt. Trots att jag ständigt dör hela tiden.
Men, det är det som är poängen med såna här spel. Och tjusningen.
Hur ska man annars beskriva ett spel där man använder sig av mer kullerbyttor än vad Link gjorde i Legend Of Zelda: Ocarina Of Time?
Det här är för mig det bästa spelet i Souls-serien för From Software har lyckats få ihop en tätare story och ett äkta äventyr. Kryddat med eld, aska och död. Men jag föredrar faktiskt Bloodborne för att jag tycker om dess gotiska, blodiga och mardrömslika stuk. Dark Souls III är inte långt efter. Om man älskar Bloodborne så rekommenderar jag absolut det här spelet, för det är riktigt fantastiskt.
Tre plus:
1. Snabbare tempo och intensivare strider än tidigare. Jag gillar det.
2. Dark Souls III känns tajtare och stabilare än dess föregångare. Det här är en rejäl förbättring.
3. Lothric är en av de allra vackraste platserna i tv-spelshistorien.
Tre minus:
1. De förbannade Dark Spirits som invaderar en vid fel tillfälle är bara irriterande. Fortfarande.
2. Vart tog Lifegems från tvåan vägen?
3. Kontrollen är faktiskt bra men ibland är reaktionsförmågan inte det bästa. Särskilt mitt i en strid om man ska ändra i snabbmenyn.
Jätten Yhorm reser sig från sin grav. Han är en av de fyra ”Lords Of Cinder” som du måste besegra, men att ta sig dit är en lång resa. Och svår.
Slutsats:
Dark Souls III är ett förbannat bra spel och det lever absolut till mina förhoppningar. Det här spelet är ett stort spel med mycket äventyr och brutal misshandel som leder till ens död – vilket förekommer ofta. Man borde tröttna efter att ens karaktär dött för tjugoelfte gången men magin i Dark Souls III ligger i upptäckarglädjen och en häftig kamp mot det onda. Bloodborne är ett bättre spel, men Dark Souls III är bättre än dess föregångare. Jag hyllar From Software för ytterligare ett mästerligt spel med skarp utmaning och en enastående fantasi. Ta ett par kullerbyttor och yttra ”Praise The Sun”!
Betyg: En stark fyra av fem.
Dark Souls III finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.
Jag missade Day Of The Tentacle när det begav sig under 1990-talet.
Länge har jag letat efter helgalna Maniac Mansions uppföljare och ärligt talat trodde jag inte att jag skulle få spela det.
Lyckligtvis, så hade jag fel.
Återutgivningar av gamla spel till modernare konsoler är i många fall ett briljant drag. Day Of The Tentacle Remastered är just ett sådant briljant drag. Med en tydligare grafik och helfestliga animationer så väcks (numera nedlagda) Lucasarts klassiker till liv igen.
Double Fine släppte ut det knäppa men underhållande Grim Fandango Remastered för inte så länge sedan och nu är det dags för den andra delen med Bernard och de andra knäppgökarna.
Men vad är Day Of The Tentacle Remastered för spel egentligen? Vad handlar det om?
Spelet börjar med att Purple Tentacle dricker ur det avfall som pumpas ut ur hotellets avlopp. Den elaka, lila tentaklen får armar och börjar tänka på att styra över världen. Hotellets ägare, Dr. Fred, fångar både Purple Tentacle och den snällare Green Tentacle men de blir befriade av Bernard. Bernards fadäs straffar sig eftersom Purple Tentacle är ett ondskefullt rövhål som vill skapa terror.
Bernard och hans två vänner Hoagie och Laverne skickas tillbaks i tiden av Dr. Fred men något går snett. Hoagie skickas tvåhundra år tillbaks i tiden och Laverne tvåhundra år framåt i tiden. Bernard blir kvar i nuet.
Hur ska de hitta hem igen, och stoppa Purple Tentacle?
Spelet startar med att två olika tentaklar kikar på det avfall som töms ut i vattnet. Den lila tentakeln är elak och ett riktigt rötägg. När han dricker av avfallet så blir han maktgalen.
Day Of The Tentacle Remastered är ett typiskt men väldigt charmigt peka-och-klickaspel. Man styr Hoagie, Bernard och Laverne i de olika tidszonerna för att lösa de knäppa problemen i det konstiga huset. Målet är att koppla på strömmen till de tre tidskapslarna för att komma tillbaks till nuet, men det är väldigt svårt. Man måste tänka till och använda rätt grej vid rätt tidpunkt. Tidpunkt med pricken över i:et, om jag får säga det själv. Ibland måste man göra något i det förflutna för att påverka framtiden också.
Nyckeln till framgång är tidskapslarna, eller ja – de är faktiskt bajamajor som Dr. Fred har gjort om till kapslar. Man kan spola ned något i toaletten för att sedan låta någon annan i det förflutna eller i framtiden använda till någon form av nytta. Men det går inte att spola ned vad som helst.
Day Of The Tentacle Remastered sätter verkligen hjärnan på prov, men det är den geniala humorn och dess visuella stil som gör det helt fantastiskt. Jag skrattar nästan ihjäl mig åt dess slapstick-komik och samtidigt blir jag innerst inne lycklig. Varför? Jo, för den typ av tramsig men intelligent humor kan man inte beskåda i modern film, spel eller tv-serier. Inte nu längre i alla fall.
Är man inte van med peka och klicka-spel så lär man få svårt med Day Of The Tentacle Remastered. Det är ett av de mest kluriga spelen i genren. Men att det är svårt är inte den enda anledningen till att det är svårt. Jag har lite svårt med kontrollen ibland, särskilt när man ska använda en grej på något. Det är lätt att trycka på fel plats eller att trycka på fel knapp. Störande, men så är ju Day Of The Tentacle ett spel som passar bättre till dator istället för en konsol som Playstation 4.
Hoagie är en cool typ som inte bryr sig så värst mycket om något. Att höra honom köra med en ”Wayne’s World”-attityd på 1700-talet är en härlig kulturkrock med roliga inlägg,
De tre huvudkaraktärerna är tre helt olika individer med härliga personligheter.
Bernard är en besserwisser och pladdrar lite väl mycket. Men han menar väl och är den i trion som tar uppdraget på största allvar.
Laverne är en lite smått galen kvinna som ser ut som att hon är på väg att få ett psykiskt anfall när som helst. Hon är flummig och klär sig i en stor, grön tröja.
Hoagie är en hårdrockare som egentligen inte bryr sig ett skit, utan bara glider med. Han är den lugnaste och jag får värsta Wayne’s World-vibbar av honom.
Men alla tre är härliga och lätta att älska.
Tre plus:
1. Träffsäker humor som jag skulle kunna jämföra med den gamla skolans slapstick-komik. Lägg till en genial dialog och man kan spela Day Of The Tentacle Remastered flera gånger.
2. Starkt karaktärgalleri. Det är så fascinerande att Lucasarts lyckas få till så underbara figurer. Till och med rövhålet Purple Tentacle.
3. Att kunna utforska det galna huset i tre olika tidszonerna är inte bara roligt, men fascinerande.
Tre minus:
1. Långa laddningstider när man ska spara eller ladda ett tidigare sparat spel.
2. Till de som inte är vana med peka och klicka-spel så kan Day Of The Tentacle Remastered vara för svårt utan guide. (Fast jag rekommenderar att man spelar utan guide först!)
3. Kontrollen är lite klurig eftersom det är en portning av ett tidigare PC-spel.
Framtiden ser inte så ljus ut för människorna. Laverne (längst till höger) måste ta sig ifrån den diktatur som Purple Tentacle har skapat i framtiden. Det är minst lika knäppt som det ser ut men samtidigt riktigt roligt.
Slutsats:
Åh, varför kunde jag inte få tag på Day Of The Tentacle tidigare? Varför tog det omkring tjugo år för mig att spela detta helgalna men alldeles underbara pärla? Jag älskar att upptäcka retrospel som jag har missat, och upptäckten av Day Of The Tentacle Remastered är ett av de allra bästa upptäckterna. Det är riktigt bra gjort av Double Fine att släppa ut en ny version av ett spel som alla borde prova åtminstone en gång. Att få chansen att skratta och gråta på samma gång. Peka och klicka-spel är en utmaning och visst är Day Of The Tentacle Remastered ett svårt spel. Men samtidigt är det ett perfekt spel att börja med i genren i sig. Så ta med Bernard, Laverne och Hoagie på en av de tokigaste tidresorna genom tiderna och ha kul! Jag gillar det här spelet mycket mer än Grim Fandango Remastered. Det här är ett måste.
Betyg: En femma av fem!
Day Of The Tentacle Remastered finns ute nu, endast till Playstation 4.
Jag brukar få speltorka då och då. En torka som består av – eller snarare inte består av – nya spel i sikte. Det blir oftast en del genomspelningar av gamla spel som jag har spelat rätt ofta innan. Mario Kart 8, The Binding Of Isaac: Rebirth eller Super Mario Maker är spel som jag brukar spela, och även Star Wars Battlefront mellan varven. Det kan hända att jag kör ett riktigt gammalt hederligt retrospel ifrån NES/SNES-tiden.
Nu på senare tid, från slutet av februari till ett par dagar sen nötade jag igenom Far Cry Primal såpass hårt att jag tog min första platina på väldigt länge. Det är min allra första platina till Playstation 4, och min totalt fjärde platina. Jag brukar inte kötta mig igenom ett stort spel så hårt som jag gjorde med Far Cry Primal, men jag fick så otroligt många trophies att jag kände att jag ville ta tag i den där platinan när den var så nära. Flera dagars hårt samlande och kämpande så lyckades jag. Nu är jag helt färdig med det fantastiska stenålderspelet och tackar Ubisoft för en härlig utmaning. Bra jobbat! Få se om jag skaffar The Division längre fram i år.
Min fjärde, men hett efterlängtade, platina. Jag fick kämpa riktigt hårt att få tag i den.
Men har jag speltorka nu, efter en tid i stenåldern?
Svaret är nej.
Det är så här att jag inte har bara ett spel att ta tag i, utan tre.
Tre(!)
Det är väldigt få gånger jag brukar byta mellan två nya spel, men jag tror inte att jag har tagit tag i tre nyinskaffade spel tidigare. Nu har jag just tre stora projekt att ta tag i. Det första spelet är en överraskande ripoff/hyllning till en av mina favoritspel. Det andra spelet har jag alltid velat spela tidigare i åratal men har inte lyckats skaffa det – nu finns det i en remastered-utgåva. Det tredje spelet är en efterlängtad uppföljare som kom ut ifjol men nu har kommit i mina ägor. Dessa spel handlar det om:
Stardew Valley – likheterna med mästerverket Harvest Moon är mer än slående. Det är som att klassikern har blivit återfödd. Jag har inte tagit tag i Steam-spel tidigare, men blev lockad av Stardew Valleys charm och det var omöjligt för en person som älskar bondsimulatorer som jag gör. Jag har än så länge spelat igenom en vår och en halv sommar, men tror att Stardew Valley kan bli ett av de mest spelade spelen det här året. En recension kommer att dyka upp så småningom. Kanske redan i slutet av mars – troligtvis i början av april. Men det är jävligt lovande. Det kan jag garantera.
Day Of The Tentacle Remastered – länge har jag velat få tag på Lucasarts uppföljare till det knäppa Maniac Mansion till NES. Jag har bara kikat på vackra fotografier på det färgglada Day Of The Tentacle och drömt om att få ta tag i en kontroll och sväva iväg i dess knasiga värld. Remastered-utgåvor har kritiserats för att inte vara originella, men om man lägger krutet på att ta tillbaks glömda pärlor som (gissningsvis) Day The Tentacle är, kan jag säga så här: Det är så här remastered-genren ska användas. Jag har spelat i ett par timmar och redan älskar jag dess helknäppa humor och vackra HD-grafik. Jag har en stark känsla av att jag kommer att älska Day Of The Tentacle Remastered mer än Grim Fandango Remastered. Recension kommer någon gång i april.
Metal Gear Solid V: The Phantom Pain – så kom det hem till mig. Till slut. Äntligen kan jag påbörja Hideo Kojimas allra sista spel i sin omtyckta action/spionserie. I skrivandets stund har jag inte börjat med The Phantom Pain än, men mina fingrar är redo för Big Boss. Jag är säker på att det kommer att bli en episk resa men jag är lite orolig på hur jag kommer att uppfatta om hur Quiet porträtteras. Kritiken mot hennes märkliga design har ifrågasätts många gånger och man säger att Kojima har förklarat varför – men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Att spela The Phantom Pain. Äntligen kan jag börja med det. En recension kommer antagligen i april eller kanske i maj.
Jag kommer att få häcken full av spel i alla fall en månad framöver. Eller vänta nu – det kommer att bli ännu längre än så. Varför?
I slutet av april kommer ju Dark Souls III….
Speltorka? I helvete heller!
Far Cry Primal är det första spelet i Far Cry-serien som jag har spelat och upplevelsen är definitivt annorlunda. Det är rått och barbariskt men samtidigt är Far Cry Primal fräscht, när det gäller FPS-spel. För det är ju vad det här spelet är.
En First Player Shooter. Tidpunkt: Stenåldern.
Men istället för att kuta omkring i mammutpälskalsonger och skjuta med automatvapen, så får man kuta omkring i mammutpälskalsonger och använda primitiva stenåldersvapen. Spjut av ädelträ, pilbåge och stora knölpåkar är en del av ens vapenarsenal i Far Cry Primal.
Handgranater har i det här spelet bytts ut mot bikupor med skitsura bin i. Tro mig, det fungerar riktigt bra med vapnen i Ubisoft. Ubisoft har lyckats med att tänka utanför lådan när de gjorde vapnen i Far Cry Primal.
Man styr en grottman vid namn Takkar, som tillhör stammen wenja. Efter en jakt som tyvärr slutar illa, så räddar Takkar en kvinnlig wenja och då är det äventyret verkligen börjar. Takkar ska samla ihop så många wenja som möjligt för att kämpa mot den tuffa naturen i riket Oros.
Precis som jag hade föreställt mig, så är stenåldern i Far Cry Primal riktigt stenhård. Det är ett tufft liv att leva och anpassa sig efter. När som helst kan ju en flock vildhundar attackera en. Eller kanske ett stort grottlejon. Faunan och floran är helt fantastisk i Far Cry Primal. Den riktigt vackra grafiken och omgivningen imponerar på mig varje gång jag spelar detta spel. Naturen har aldrig känts så levande som den gör i Far Cry Primal. Alla djur och människor lever sina egna liv och rätt som det är så kan man bevittna ett rovdjur jaga en get. Så självständigt!
Wenja har två olika fientliga stammar att oroa sig för: Udam och Izila. Udam är mer primitiva och slåss barbariskt tungt medans izila är mer atletiska enligt mig. Kampen mot dom är en viktig del av spelet och räkna med en hel del fighter.
Därför är ett av Far Cry Primals största triumfkort Takkars förmåga att tämja djur. Han kan tämja ett rovdjur och använda dom i strider eller att skrämma bort andra rovdjur. Jag känner att jag har en trogen vän vid min sida när jag kämpar mot en trupp udam för att erövra en bål och det känns som en lättnad. Varför? Jo, för en stor trupp udam eller izila kan vara en pina och det är lätt att man får slut på vapen.
Man träffar väldigt många människor i Oros. En av de viktigaste prioriteringarna är att samla ihop så många wenjas till Takkars by för att motstå de farliga rivalernas förtryck. En del wenja kan till och med hjälpa Takkar med nya lärdomar och förmågor – men då måste man hjälpa dom också.
Kontrollen är faktiskt enkel att lära sig. Är man en van FPS-lirare så är det ingen konst att styra Takkar. Däremot kan det vara lite krångligt att byta vapen, särskilt under en stressig strid. Takkar kan även spåra och det ger en fin touch åt spelet. Man kan se fotspår från människor eller djur man spårar, eller blodfläckar från ett djur man har skadat under en jakt.
Jag nämnde att det är rätt lätt att förbruka sina vapen, särskilt kastvapen och pilar. Man kan tillverka nya men då måste man hitta nya råvaror och ibland fattas det en vis råvara när man väl behöver tillverka ett spjut. Det är kul att leta men vissa råvaror är väldigt knepiga att hitta. I alla fall de som man behöver för att uppgradera hyddor i Takkars by. Oros är jättestort och man får springa rätt mycket för att nå sina mål i uppdragen. Ibland får man rycka in och hjälpa andra wenjas från rivalstammarna och om lyckas får man in mer invånare. Just att man plötsligt får ett sidouppdrag kan bli rätt störande i längden, eftersom det händer rätt ofta.
Far Cry Primal är ett rollspel också. Takkar kan gå upp i nivåer och lära sig nya egenskaper som gör vardagen lättare för honom. Det tycker jag är ett välkommet inlägg. Mycket smidigt.
Far Cry Primal känns så, ursäkta språket, jävla äkta.
Det händer alltid något i Far Cry Primal och det blir sällan tråkigt. Men vissa uppdrag kan vara ganska lika varandra och det är inte så mycket variation. Tur att det är ändå så välgjort och fyllt av dynamik.
Dialogen på grottmansspråk är riktigt underhållande. Testa att spela utan undertexter om du vill ha en utmaning!
Tre plus:
1. Oros är precis den typ av stenålder jag har velat föreställa mig. Vackert, barbariskt, friskt och livrikt! Djurriket och människorna är verkligen livfulla och känns autentiska.
2. Tämja djur och att ha med dom i strider är sjukt kul.
3. Det finns mycket att göra och mycket att lära sig. Räkna med mycket action och underhållning.
Tre minus:
1. Det kan bli väldigt irriterande när det plötsligt ploppar upp ett akut sidouppdrag när man ska till en viss destination.
2. Känslan när man har för lite av en viss råvara till en uppgradering kan vara frustrerande.
3. Uppdragen är riktigt roliga och spännande men de flesta liknar varann.
Actionmomenten är intensiva och man får allt hålla tungan i mun. Särskilt när man slåss mot en förbannad mammut.
Slutsats:
Mitt första möte med ett Far Cry-spel är ett sjukt underhållande och träffsäkert spel. Spänningen är skyhög och det finns mycket att upptäcka i det riktigt vackra Oros. Det är genialt av Ubisoft att testa FPS-kortet i en stenåldersmiljö. Faunan är helt otroligt, så levande! Det här är troligtvis det mest livfulla spel jag har spelat någon gång. När man står öga mot öga med en jättestor mammut så känns det helt enormt. Far Cry Primal är enormt. Det är absolut helt värt den speltid som krävs för att spela och jag måste ju säga att Far Cry Primal är en bra vidareutveckling av FPS-genren. Det är inte en fullpoängare för några småbrister finns det ju, som till exempel att uppdragen kan kännas lite väl upprepande – men det är bra nära full pott. Dra på mammutpälskalsongerna och ge dig iväg på jakt!
Betyg: En stark fyra av fem.
Far Cry Primal finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 