Recension: Castlevania – Aria Of Sorrow.

samplejn

Det tredje Castlevania-spelet till Game Boy Advance är ett speciellt spel. För det första så är Castlevania – Aria Of Sorrow det första Castlevania-spelet som utspelar sig i framtiden.
Bara det ändrar det visuella i det gotiska som det legendariska slottet erbjuder.
Eller gör det det?

Nja, Castlevania är fortfarande lika spöklikt och vackert som vanligt. Man känner igen alla fladdermöss, skelett som kastar ben på en, minotaurer med värsta huvudkapar-yxor och självklart de sabla medusaskallarna.
Seriöst, jag avskyr medusaskallarna. De flyger i en båge som går upp och ner, i en pendelliknande rörelse. Värst är de gula som förvandlar en till sten när man råkar snudda vid dom.
Fanskap.

Castlevania – Aria Of Sorrow följer likt dess föregångare till den bärbara konsolen de fotspår som tillhör mästerverket Castlevania – Symphony Of The Night. Det är alltså med ett upplägg som påminner om Nintendos klassiska Super Metroid , som uppgav subgenren ”Metroidvania”.

Som sagt, Aria Of Sorrow utspelar sig i framtiden. År 2035, till och med. Inte så värst långt fram ändå.

Soma Cruz hamnar hos det legendariska slottet och får ett uppdrag att hitta vägen hem igen efter att ha teleporterat till Castlevania. Vad han snabbt upptäcker är att han har en unik gåva.
Soma Cruz kan samla in en besegrad fiendes själ och använda dess egenskaper. Det kan till exempel vara en särskild attack eller så kan man göra saker man inte kan göra annars. Som att kuta under vatten. Vissa själar kan också ändra Somas status, så det gäller att välja klokt.

Att samla själar är kul, det påminner lite grann som att samla på Pokémon eller monster i Ni No Kuni. Därför är Castlevania – Aria Of Sorrow ett unikt spel i spelserien. Det behövs verkligen något nytt efter att ha använt samma Metroidvania-koncept sedan Symphony Of The Night.

Soma Cruz träffar en del olika personer i Castlevania: Aria Of Sorrow.

Soma Cruz träffar en del olika personer i Castlevania – Aria Of Sorrow. Men det är något som är bekant med Genya Arikado.

Aria Of Sorrow är jättevackert. De levande miljöerna och färgstarka färgerna lyfter upp spelet avsevärt. Men å andra sidan så finns det knappt något Castlevania-spel som ser hemskt ut. Det beror på hur man ser på saken.
Designen på fienderna, särskilt bossarna är riktigt läckra. Pixelperfektion som Konami gjorde allra bäst. Dock märker jag inte så mycket av futuristisk stuk eftersom Aria Of Sorrow utspelar sig i framtiden. Synd, här hade Konami ett gyllene tillfälle.
De kanske ville ha kvar det klassiska.
Ljudet är också bra, särskilt musiken. Där har aldrig Konami misslyckas på. ”Clock Tower” och ”Castle Corridor” är mina personliga favoritmelodier ifrån Aria Of Sorrow.
Kontroll fungerar också bra. Är man van med de äldre spelen så vet man hur man svingar ett svärd. De nya inställningarna, där man använder de dödade monstrens andar, bidrar till något unikt. Drar man uppåt samtidigt som man trycker på actionknappen så använder man en särskild förmåga. Givetvis kostar det magikraft, men magikraften fylls på automatiskt eller om man dricker magidrycker.

Stora skelett med stora ben.

Stora skelett med stora ben. Castlevania är sig likt.

Precis som i Symphony Of The Night och de andra två spelen till Game Boy Advance så har Aria Of Sorrow tydliga RPG-influenser. Man kan skaffa erfarenhetspoäng, och med olika kläder och vapen kan man höja sin status avsevärt. Det är ett vinnande koncept, så varför ändra på något som fungerar?

Något som jag är lite tveksam på är spelets svårighetsgrad. Visst är Castlevania fortfarande en utmanande plats men jag tycker att det är lite mer innehållslöst än till exempel Symphony Of The Night. Bossarna till exempel är inte så värst svåra. Är man van med föregångarna så kan man läsa fiendernas rörelsescheman och besegra dom relativt enkelt. Välbekanta bossar som Death dyker givetvis upp, men det finns unika bossar som är väl värda att nämna. När Soma kommer till en korridor så möter han en stor fladdermusboss, som man bekant ser i första Castlevania till NES. Men plötsligt kommer det en stor hand och klämmer sönder fladdermusen som den vore en tomat. Skvalp, blodet sprutar. I bakgrunden får man se ansiktet hos en jätte med stor mustasch. Balore heter bossen och bjuder faktiskt på en bra strid. Men det är hans entré som är mest minnesvärd.

Men som jag nämnde innan, de jädra medusaskallarna blir jag fortfarande irriterad på. Särskilt när man ska klättra uppför ett smalt klocktorn med taggar runtomkring sig.

Balore är en av spelets svåraste bossar (inte för att spelets bossar är särskilt svåra) och hans entré tillhör något av det mest unika i Castlevanias historia.

Balore är en av spelets svåraste bossar (inte för att spelets bossar är särskilt svåra) och hans entré tillhör något av det mest unika i Castlevanias historia.

Tre plus:

  1. Att samla själar från fallna fiender ger Soma Cruz unika förmågor. Det är kul att samla.
  2. Pixelperfektion och musikalisk skönhet är något som Konami aldrig misslyckats med, när det gäller Castlevania-spelen. Aria Of Sorrow är inte ett undantag. Snarare tvärtom.
  3. ”Metroidvania”-konceptet är vinnande sådant. Det är spännande och roligt att leta efter hemligheter i Draculas slott.

Tre minus:

  1. Castlevania – Aria Of Sorrow är inte så särskilt svårt. Fighterna mot bossarna är spelets största brist, på grund av att de inte är så svåra. Med vissa undantag förstås.
  2. Konami borde ha använt sig av mer framtidsgrejer eftersom Aria Of Sorrow utspelas långt fram i tiden.
  3. Storyn är lite tunn.
Hafs och slafs.

Hafs och slafs. Blodet sprutar mycket i Castlevania – Aria Of Sorrow.

Slutsats:

Än en gång har Konami lyckats med ett vinnande ”Metroidvania”-spel, men Castlevania: Aria Of Sorrow är inte utan brister. Det är lite för lätt men det vägs upp av den underbara grafiken och ännu viktigare: Att leta omkring i det vackra slottet. Upptäckarglädjen är enorm. Soma Cruz är en värdig hjälte och det är faktiskt kul att Castlevania-spel utspelar sig i framtiden även om det inte direkt syns. Soma Cruz unika egenskap att använda sig av besegrade fienders andar lyfter spelet. Detta är klart ett måste för de som älskar ett gott äventyr och Castlevania-spel i synnerhet.

Betyg: En stark trea av fem.

Castlevania – Aria Of Sorrow kom ut till Game Boy Advance 2003, utgivet och utvecklat av Konami. Det finns att ladda ned via Virtual Console, till Wii U.

Annonser

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 23: Castlevania II – Simon’s Quest.

castlevania_f_003

Det spelar ingen roll hur tekniskt fulländat Castlevania – Symphony Of The Night är. Det spelar ingen roll hur mycket härlig arkadaction Castlevania och Castlevania III – Dracula’s Curse har. De spelar ingen roll hur jävla bra soundtrack Castlevania – Rondo Of Blood har. För om jag skulle välja det ultimata Castlevania-spelet så är det Castlevania II – Simon’s Quest. Det andra spelet till NES är för många det svarta fåret i den älskade vampyrjägarserien men jag ser en hel del potential i den här klassikern. Jag har alltid sett Simon’s Quest som det mest mystiska och mytomspunna spelet av dom alla, och att vandra omkring i det förbannelsedrabbade Transsylvanien med Simon Belmont väcker många barndomsminnen till liv. Jag har alltid funderat på egna teorier när det gällde att leta efter Draculas fem kroppsdelar och det heliga korset. På den tiden fanns ju inget internet så det var bara ut och hitta svaren helt själv. Det tog mig en evighet att hitta Rover Mansion, där Draculas onda hjärta befann sig. Eller att hitta vägen till Brahm’s Mansion där Draculas öga fanns. Det finns många falska råd ifrån byborna som kan vilseleda Simon men om man kollar noga så kan man hitta sanningen. Det finns gott om klassiska monster i Castlevania II – Simon’s Quest. Skelett, varulvar, slemproppar (kanske inte rätt ord i det här fallet), mumier, målsökande ögon och medusaskallar. När Simon piskar ihjäl en fiende får han antingen små hjärtan, halva stora hjärtan eller hela stora hjärtan. I första Castlevania användes hjärtan som sidovapenskraft. Men i Simon’s Quest används hjärtan som pengar. Se till att köpa den vita kristallen och vigvattnet fort. Gärna också en bättre piska i någon av de byar som har livrädda bybor. Det som är unikt med det här spelet är att det är ett rollspel. När Simon har samlat tillräckligt med hjärtan ökas hans livsenergi. Men det beror också på vilken del av Transsylvanien han är i. Simon’s Quest var banbrytande med en annan sak. Tiden spelar en stor roll här, och det påverkar spelet mycket mer än vad man kan tro. Utan förvarning så kommer den klassiska texten ”What A Horrible Night To Have A Curse”. När den otäcka natten kommer får bakgrunden en mörkblå/svart ton och plötsligt blir fienderna dubbelt så starka. Har man inte en stark piska så kan det här bli en lång natt. Den underbara gotiska grafiken ifrån originalet är fortfarande väldigt vacker att se på, faktiskt så gillar jag bakgrunderna mer i Simon’s Quest. Texturen och färgerna är riktigt härliga att se på. Det finns några få musikspår i Simon’s Quest men vilka klassiker de är. Bloody Tears kom här och den är alltid förtjusande att höra på även om den är bättre i Super Castlevania IV och i Rondo Of Blood.  Herrgårdarnas musikspår Dwellings Of Doom är adrenalinhöjande. Titelmusiken är skitläskig och sätter en helt annan ton än vad man skulle tro om en uppföljare till ett arkadactionspel. När Simon når sitt slutmål, till ruinerna av slottet Castlevania är det en speciell stund som jag aldrig glömmer. Till tonerna av det spännande Within These Castle Walls så känner man att man ska möta en riktigt förbannad Dracula. När Simon slänger i de fem kroppsdelarna så kommer den episka striden och Dracula är inte nådig. Eller tja, det beror på vilken strategi man använder sig av. Men det är den stunden som när Simon återvänder till slottet som han härjade i första spelet som känns väldigt speciellt. Att komma tillbaks till ett mardrömslikt slott. Castlevania II – Simon’s Quest må inte vara det mest felfria spelet i serien men det är ändå spelet med mest känsla och rätt stil. Därför anser jag att det är det bästa Castlevania-spelet av dom alla.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 72: Castlevania.

Castlevania_NES_3

Jag är ett stort av Konamis legendariska vampyrjägarspel, och min upptäckt började i första Castlevania till NES. Simon Belmont skulle ta sig igenom det stora slottet för att dräpa alla monsters ledare, greve Dracula. Men att ta sig till Dracula är en utmaning i sig, för de sex olika delarna så lurar det många tuffa fiender och en lång rad otajmade hopp som får en att dö ganska omgående om Simon hamnar i vatten. Den läckra retrostilsgrafiken och den ännu mer imponerande musiken tillhör något av bland det bästa i 8-bitsväg. Simon Belmont är en tuff fan med en cool piska som kunde döda allt ifrån svävande Medusaskallar till stora yxkastande riddare. Eller dessa små puckelryggar – om man lyckas träffa dom. Små fanskap. De sex bossarna med Dracula i spetsen är klassiska och bjuder på fint motstånd. Castlevania är ett underbart arkadspel med inslag av action och en dos äventyr. Och mytologi om monster. Hur kan man inte älska detta?

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 81: Castlevania – Rondo Of Blood.

akumajoudraculax-chinorondo0017

Det tog sin lilla tid, men när det här spelet kom ut på Wii’s Virtual Console så slog jag till. Jag hade bara hört talas om att det här var ett av de allra bästa Castlevania-spelen. Redan från start, känns Castlevania -Rondo Of Blood mer än ett simpelt Castlevania. Simpelt är väl att ta i, för alla Castlevania-spelen är väldigt utmanande.  Men Rondo Of Blood är grymt svårt. Svårighetsgraden har skruvats upp mycket och alla fiender är tuffare och hårdare än i tidigare spel. Men det här påminner om ett annat Castlevania-spel jag har spelat; Castlevania – Vampire’s Kiss till SNES. Det är egentligen samma spel men det har andra banor och är något enklare. Och Vampire’s Kiss är sämre. Pixelgrafik har aldrig varit bättre, Rondo Of Blood är helt i klass med dess världskända uppföljare Castlevania – Symphony Of The Night. Många saker som är med i Rondo Of Blood används också i Symphony Of The Night, så håll ögonen öppna. Soundtracket är också helt enastående. Är man ett äkta Castlevania-fan som jag är, hittar man lätt referenser till många andra spel i serien. Till exempel har Konami valt att behålla den grafiks stilen när Ritcher Belmont besöker en av städerna ifrån Castlevania II – Simon’s Quest. Bossen Carmilla är också med och man känner igen hennes grå, gråtande mask. I en av bosstriderna mot trollkarlen Shaft, så trollar han fram alla fem originalbossarna ifrån första Castlevania. Nostalgikicken är riktigt stark i Rondo Of Blood, som tål att spelas flera gånger eftersom det finns flera olika alternativa vägar i spelets tuffa banor. Kan du hitta dom alla? Castlevania – Rondo Of Blood är jättesvårt men tillhör bland det bästa i vampyrjägarserien.

 

 

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Topplista: 7 minnesvärda farsor i spelens värld.

Idag är det fars dag. Och eftersom det är fars dag har jag valt att utnämna mina sju mest minnesvärda farsor inom tv-spelens värld. Jag har lagt in dessa sju farsgubbar i en enkel topplista.

john marston

7. John Marston – Red Dead Redemption.

John Marston hade en lång resa att genomföra. Han skulle sätta dit sina förra detta vänner, som var efterlysta av lagens långa arm. Han reste igenom hela södern, igenom Mexico och sen i norr. Varför han gjorde det? Det var för att se sin fru och sin son igen.

Talon_Artwork_(Ocarina_of_Time)

6. Talon – Legend Of Zelda: Ocraina Of Time.

Talon äger den lokala ranchen Lon Lon Ranch, där den välkända Lon Lon Milk skapas. Han är far till sångfågeln Malon, och han tycker om att ta en tupplur då och då. Talon är väldigt suspekt lik en välkänd rörmokare ifrån en annan Nintendo-serie.

haggar

5. Mike Haggar – Final Fight.

Mike Haggar är stadens borgmästare, och med sina wrestlingegenskaper är det enorma kraftpaketet Haggar en äkta slagskämpe. När några uslingar kidnappar hans dotter, drar Haggar på sig sina grona byxor med det enorma hängselbältet och visar skurkarna vart skåpet ska stå.

metal-gear-solid-big-boss

4. Big Boss/ Naked Snake – Metal Gear Solid 3 med flera.

Den legendariska soldaten var inte bara en otrolig soldat, men han var också far till den minst sagt ikoniske Solid Snake och antagonisten Liquid Snake.

DracSymph

3. Dracula – Castlevania-serien.

Mörkrets furste; greve Dracula, har ställt till det för många generationer i Belmont-familjen. Vad som också är intressant är att Dracula är far till en av de mest fascinerande hjältarna någonsin: Alucard.

MP8_Artwork_Bowser

2. Bowser – Super Mario-serien.

Troligtvis är Bowser den mest kända skurken i spelvärlden. Han har också åtta (!) barn, som går i hans fotspår. Det diskuteras om att de sju barnen som var med i Super Mario Bros 3 inte är hans barn och att endast Bowser Jr är hans son. Men jag anser att de sju barnen i Super Mario Bros 3 är Bowsers barn.

thelastofus3

1. Joel – The Last Of Us.

Joel har inte haft det lätt. Vad som hände hans dotter Sarah var en av spelhistoriens mest sorgliga ögonblick, och eftersom jag själv är farsa blir man inget annat än berörd av detta. Tjugo år senare, när Joel möter den lätt uppkäftiga och tuffa tonåringen Ellie så bildas det ett särskilt band mellan dom direkt. Joel blir som en sorts fadersgestalt för Ellie. De lär sig att lita på varann och framför allt hjälpa varann i den riktigt livsfarliga värld av infekterade människor.

Till sist önskar jag er alla farsor därute en trevlig fars dag!

Mina mest minnesvärda bossfighter i Castlevania: Symphony Of The Night.

Det här inlägget innehåller spoilers om Castlevania: Symphony Of The Night. Har du inte spelat det och inte vill ha spelet berättat i förväg så råder jag dig att inte läsa detta.

Death är Draculas högra hand och är en viktig karaktär i spelet. Han bjuder alltid på spännande bossfighter. Symphony Of The Night är inget undantag.

Death är Draculas högra hand och är en viktig karaktär i spelet. Han bjuder alltid på spännande bossfighter. Symphony Of The Night är inget undantag.

Jag skriver ett inlägg om Konamis klassiska Castlevania: Symphony Of The Night på grund av två anledningar. Den ena anledningen är att Castlevania: Lords Of Shadow 2 kommer ut nästa år och dessutom är ett av de mest efterlängtade spelen just nu. Den andra anledningen är att jag just nu har en nostalgitripp med olika klassiska spel – vid detta tillfälle Symphony Of The Night.

Det var länge sen jag spelade denna klassiker med Alucard i huvudrollen. Ett av de största minnen jag har är dessa mäktiga bossfighter som utspelar sig i olika delar av greve Draculas slott. Jag tänker i detta inlägg lista de mest minnesvärda bossfighterna i Symphony Of The Night och med förklaringar bakom. Jag börjar att lägga upp ett Youtubeklipp med ett passande musikstycke, som är bossmusiken. Det borde ge det här inlägget ett perfekt stämning. Lyssna gärna samtisigt som du läser detta inlägg.

De falska kopiorna av Trevor Belmont, Grant och Sypha.

faketrevorNär Alucard springer omkring i det uppochnedvända Colosseum, hittar han tre kistor i kamprummet. Dessa tre kistor öppnas och ut kommer kopior av Trevor Belmont, Grant och Sypha, som var Alucards resekompisar i Castlevania III: Dracula’s Curse. Det är dels en nostalgitripp att få se dom igen använda sina klassiska förmågor men samtidigt är de ju zombiekopior. Symphony Of The Night är väldigt bra på att visa saker som får en att komma ihåg de äldre spelen och det är en ren och skär njutning att se detta. De tre kistorna får mig att tänka på en bossfight i Dracula’s Curse, där en vålnad väcker mumier, en cyklop och en leviathan till liv.

Succubus.

succubus

I Underground Cavern hittar Alucard en lilafärgad ”sparkista”. När han lägger sig i den befinner han snabbt i en mardröm där han ser sin mamma, som är på väg att avrättas. Han vill rädda henne men hon säger att hon vill offra sig själv och begär en tjänst. Hon vill att Alucard ska hata människor och börja dricka deras blod. Han anar oråd för han visste att hans mamma inte skulle säga en sån sak. Det visar sig att hans ”mamma” är en demon, Succubus, som invaderar mäns drömmar och förför dom innan de blir dödade av henne. Men eftersom Alucard är så skärpt går han inte på detta. Succubus besegras relativt lätt, men det är inte striden som är minnesvärd. Det är cutscenen innan som är fylld med känslor och list.

Scylla.

Scylla.

Underground Cavern bjuder också på en intressant miniboss: Scylla. Alucard möter en läskig havsorm som kommer ut ur väggen. När denna besegras följer Alucard den kalla, blöta grottan till ett rum med brutna pelare och en riktig best med flera ormhuvuden, varghuvuden och en vacker kvinna. Scylla må vara rätt enkel men hennes utstrålning gör henne till en av de coolaste och snyggaste bossarna i Castlevania-spelens historia.

Granfaloon.

Granfaloon.

I Catacombs hittar Alucard ett enormt rum vars golv i mitten är fyllt med dödskallar. Plötsligt reser sig ett enormt klot med nakna zombies i luften och det rasar odöda ur klotet. Monstret inuti har zombierna som en sköld och det verkar vara en sorts parasit. Men det är zombierna som gör hela striden för det väller av dom hela tiden. Lägg till skriken som får ens ryggrad att rysa – då får man en bossfight man sen sent kommer att glömma. Jag kommer inte att glömma det i alla fall.

Beezlebub.

beelzebub

I Necromacy Lab (uppochnedvända Alchemy Lab) möter jag en obehaglig syn i dess bossrum. En jätte som har en massa köttkrokar inkörda i sin ruttna kropp och som blir skyddad av jätteäckliga spyflugor. Den här bossen får mig att må illa. Jag kan faktiskt föreställa mig den bedrövliga stanken. Jag vet inte om han är ett offer men han är enormt farlig. Likt Granfaloon så ska man hugga bort bitar från hans ruttna kropp. Det blir inte bättre att flugorna kommer hela tiden, det gör dessutom likmaskar som förgiftar Alucard. Beezlebub får mig att tänka på Frank i filmklassikern Hellraiser.

Death.

Death again

Inget Castlevania utan en av mina favoritkaraktärer genom tiderna: Death. I spelets början har Alucard och Death en liten dialog om den gode vampyrens korståg. Death straffar Alucard genom att ta bort vampyrens bästa vapen och rustning efter att ha väst till honom att de ska mötas igen. Vilket de sedan gör. Långt framåt. Närmare bestämt i uppochnedvända Abandoned Mine i det rum man mötte vakthunden från helvetet; Cerberos. (Ja, den hunden med tre huvuden.) Efter att ha varnat Alucard för sista gången möts de i en episk bossfight. Death gör aldrig mig besviken. I synnerligt inte när det gäller bossfighter som är alltid utmanande. Här uppstår Death i två skepnader.

Galamoth.

sotn-galamoth

Spelets svåraste boss. I det uppochnedvända Catacombs besöker Alucard åter igen det stora rum han tidigare mött Granfallon. Men här kommer en gigantisk drakliknande varelse iklädd rustning och med en elektrisk spira. Tillsammans med Draculas sista form, Beezlebub och Granfallon är Galamoth den största karaktären i hela spelet. Galamoth har besegrat mig många gånger och jag har bara besegrat honom en gång. Hans enorma storlek, styrka och otroliga HP (han har högst HP i hela spelet, mer än Draculas sista form till och med!) gör honom inte bara till en värdig motståndare. Om jag kunde räkna de svåraste bossfighterna någonsin jag kan räkna på en hand så är Galamoth definitivt inräknad. Här krävs tålamod, list och en del mod. Galamoth är inte enkel. Dessutom är han badass!

Vilka är dina främsta minnen med bossarna i Castlevania: Symphony of The Night?

Sätrapôjks adventskalender: Lucka 1.

Hej, och hjärtligt välkomna till min adventskalender!
Jag tänker varje dag bjuda på en teckning varje dag som jag tecknar på ett gemensamt stort papper.
Varje dag är det en enkel teckning på ett önskemål från Gamers från Twitter.

Idag är det dags för den mycket charmiga @Tuve och hans önskemål: Simon Belmont från Castlevania.

20121201-070351.jpg

Jag valde att göra Simon i klassisk NES-stil men ändå få till lite enkla ansiktsdrag. Livmätarna och yxikonen är från originalspelet medans jag valde att teckna Simon och skelettet från Castlevania II: Simon’s Quest.

Tack @Tuve för att du ville att jag skulle teckna Simon! Jag är mycket hedrad!

Imorgon är det twittraren @El_Kebabo‘s tur!

Omkring finns det fantastiska konstnärer och personer som inspirerar en. Del II.

 Oavsettt vad man tycker om motivet egentligen, så är Luis Royo förjävligt bra med sin talang för konst.

Jag står kvar i inspirationsdelen av fantastiska konstnärer och andra saker som man blir fascinerad av.

Tv-spel har alltid fascinerat mig. Självklart har det visat sig starkt i mina teckningar. Det är inte bara en viss karaktär, utan även en viss känsla som ett spel förmedlar.

Artwork är väldigt otroligt, och ett exempel är Castlevania: Lords Of Shadow. Dess artwork är bland det vackraste jag sett, påminner väldigt mycket om Alan Lees Sagan Om Ringen-teckningar.

Artwork, helt bedårande, från Castlevania: Lords Of Shadow.

Fantastisk ritande av Alan Lee.

Något som hjälper mig och är en inspirationskälla i sig, det är musik. Det kan vara något från Spotify, Grooveshark, Youtube, vacker tv-spelsmusik eller något från en films soundtrack.

Hur än det är, så är det riktigt tråkigt att teckna utan musik men det går. Men visst är det lättare med musik.

Stödet från familj, vänner och bekanta – när de säger uppmuntrande saker. Det är egentligen det största drivmedlet av allt. Att få höra så fina saker att jag har gjort ett bra jobb är riktigt uppmuntrande. Kritik är också bra, för då tränar jag mer på vad jag är dålig på.

Något fick mitt hjärta att värmas häromdagen. Såg att en arbetskollegas son har tecknat av en teckning som jag gjort – den på Gregg från Conker’s Bad Fur Day. Han är få se, 5-7 år gammal, men tecknar riktigt bra. Att veta att ett barn tecknar något som jag gjort – det känns väldigt. Tro mig.

Teckning: Carmilla’s Revenge. (Varning, innehåller erotik)

(tryck på bilden för att se den större)

Det här är min tolkning av Castlevanias vampyrkvinna – Carmilla.

Hon kommer i olika former i spelen, och i Lords Of Shadow är hon en Dark Lord – som använder sin sexualitet för att försöka omvända Gabriel Belmont.

Det är just hennes sexualitet jag vill återspegla i den här bilden.

Hon är här en förförerska som lyckats bita i sitt manliga offer i halsen. Blodet har runnit ned från hennes mun, nedför hennes bröst och mot magen.

Hennes klassiska mask som är en boss i Castlevania II: Simon’s Quest, vilar på Carmillas högra hand. Givetvis rinner det blod från ena ögat – för masken gråter ju blod i spelet.

Men vem är mannen i sängen? Vems piska ligger på golvet? Det lämnar jag åt er fantasi.

Jag hoppas att ni gillar bilden, och framför allt inte tar illa upp för den här nakenbilden för mitt mål är inte att provocera. Det är att visa Carmillas dödlighet och sexualitet. Hon är vampyr trots allt.

Jag är nöjd med hennes kropp, och visst ser huvudet kanske lite konstigt ut.

Men jag har gjort så många vinklar på huvudet att jag till slut bestämde mig för detta, för jag ville absolut inte göra om hennes kropp. Inte när den blev så bra.

Jag gjorde en annan bild först men jag blev absolut inte nöjd med den så jag tog en ny riktning. 

Varsågod och kolla på bilden.

Veckans speltriss: Vecka 35 – Kall.

Efter en veckas semester så är underbara Emmy tillbaka med sin speltriss.

Välkommen tillbaka måste jag ju få skriva!

Hon har denna vecka valt ett kallt tema.

Det kan man ju hitta på hur mycket som helst med, men jag har valt tre omgivningar som ger kyliga inslag så här på höstkanten.

 

 På planeten Tallon  IV i mästerliga Metroid Prime, utforskar Samus Aran olika miljöer. Den kyligaste men också den vackraste platsen är ändå Phenandra Drifts. Lägg till den lysande musiken så är man i himmelriket.

Ice Palace i Legend Of Zelda: Four Swords Adventures är otroligt vackert. Man fullkomligt fryser när man står utanför och är inuti det kristallklara palatset.

Ute på en frusen sjö, där kylan tar ett säkert grepp, stöter Gabriel på en riktig koloss, den mäktiga Ice Titan. Castlevania: Lords Of Shadows första stora boss bjuder på en mäktig strid!