Något har fått mig att grubbla.
Det gäller när jag vill köpa ett spel.
Vad får mig egentligen att bli intresserad av ett spel? Seriöst.
Call Of Duty: Modern Warware 3 – stor hype, men får det dig intresserad?
Blytung action och stor utmanare till MW3, men vad skiljer spelen åt egentligen?
Jag tycker om att läsa om nyheter, artiklar och bloggar om spel. Att läsa artiklar av kända skribenter som Tobias Bjarneby, Thomas Wiborgh och Victor Sjöström på LEVEL är rent nöje.
Fast alla dessa nyheter och hypes om nya spel – vad är det som får folk intresserade av spelet det skrivs om?
Och varför bör jag lyssna på dom egentligen?
Ska jag köpa till exempel Modern Warware 3 eller Battlefield 3 på grund av all hype, fast jag tycker att spelen ser väldigt likadana ut?
Mass Effect. Stort spel, men hur ska jag våga ta det avgörande steget i dess värld?
Sen finns det de spel som funnits ute på marknaden. Mass Effect-serien är hyllade med rosor och körsång.
De ser fantastiska ut och verkar väldigt fängslande, men hur beslutar man att man vill köpa dom? Vad är det avgörande momentet?
Jag läser om fina saker om Mass Effect, Shepard och Garrus på till exempel EmmyZ blogg, och det verkar ju fantastiskt.
Men räcker det med att lyssna på en känd person som Emmy om man vill köpa Mass Effect?
Så är det med LA Noire med. Det var en riktigt grym hype innan det kom ut. Recensionerna var höga. Det ser riktigt snyggt ut!
Men hur vet jag att man inte köper grisen i säcken?
Det är det som är svårt med att köpa ett spel tycker jag.
Att ha ett så stor förtroende för ett spel och då blir man besviken. Det är den värsta känslan man kan få.
Metroid: Other M – ett spel jag inte vågar pröva. Varför är det så?
Ett spel jag inte vågar pröva är Metroid: Other M.
Det är rätt underligt egentligen eftersom jag älskar Samus. Hon är en hjältinna jag beundrar till 100 procent.
Folk har sågat spelet, särskilt för vad Team Ninja gjort med Samus.
Nu låter det som jag undviker spelet på grund av de skälen, det kanske jag gör.
Men faktum är att jag vill behålla den där mystiken som jag upplevt med Samus. Den mystik som är med i Super Metroid och Metroid Prime.
Jag vill inte bli besviken helt enkelt.
Super Mario Galaxy 2 – ett bra spel men ändå en viss besvikelse.
Ett spel som jag köpt men också haft höga förhoppningar var Super Mario Galaxy 2. Jag älskade ettan så mycket för att det var en härlig känsla att få upptäcka den glädje i universums färgglada tillvaro. Det var så bra att det överträffar Super Mario 64. Men i efterhand känns tvåan som samma spel en gång till fast det är svårare och har några nyheter. Det är ett bra spel och helt fantastiskt. Men jag känner ändå en liten besvikelse. Att det är inte så originellt som föregångaren är.
Super Mario Galaxy 2 är Wii’s motsvarighet av Super Mario Bros 2: The Lost Levels – fast inte lika brutalt svårt. Dock är de inte lika nyskapande som deras föregångare.
Jag tänker inte ljuga. Jag blev mycket påverkad förr när det gällde att köpa spel.
En recension av ett spel från en respektabel person, som till exempel Thomas Wiborgh kunde räcka som exempel.
Jag hade aldrig någonsin vågat köpa Halo om det inte vore för hans recension. Det såg ju ut som ett vanligt FPS som allt annat i samma genre som var hett då. Eller?
Vore det inte för Tobias Bjarnebys artiklar om rollspel hade jag inte upptäckt Final Fantasy VI och Chrono Trigger. Eller?
Höga betyg, det måste ju betyda häftiga och bra spel. Så tyckte jag i alla fall förr.
Idag är jag mer försiktig när det gäller spelköp. Jag vill inte få samma besvikelse som jag fick med SMG2.
Det är inte så värst lätt, fast jag spelat i 20 års tid, att köpa spel.
Räcker det med att titta på fodralet på vilken spelskaparen är? Betyg? Rykten? Filmer på tuben?
Det är väldigt individuellt. Det beror på vilken typ av gamer man är.
Rune Factory Frontier – spelet jag spelat mest till Wii och blev förälskad i.
Ibland är det okej att våga ta det där steget.
Så var det när jag köpte Rune Factory Frontier. Jag gillar Harvest Moon-serien, och kände att detta var ett måste.
Så jag beställde det. Det var en chansning, men ibland måste man chansa. Jag hade inte hört så mycket om spelet innan men upptäckte en skatt.
Selvaria från grymt underskattade Valkyria Chronicles.
Sen är det där med att lyssna på andra – som jag tog upp lite grann ovanför. Jag älskar RPG och fick ett riktigt bra tips från Anna ”Lania”. Anna är en expert på RPG och har god smak.
Jag skulle köpa ett Playstation 3 och hon tipsade mig om Valkyria Chronicles. Då hade jag inte hört talas om det, men det såg riktigt vackert ut. Det var inte dyrt heller så jag tog en chansning.
Det som var avgörande var inte priset eller att Anna tipsade mig. (fast jag tackar henne rejält)
Jag går på magkänsla, och kände mycket starkt för spelet med Welkin, Alicia och Selvaria. Det är känslan.
Känslan som ett spel utstrålar är mycket viktigt.
Valkyria Chronicles visade sig att vara ett underbart spel.
Tänk om det inte var Wiborghs recension av Halo som gjorde att jag ville köpa det egentligen? Om det var den inre känslan som fick mig att vilja det.
Wiborgh och Bjarneby pekade sina skrivarpennor mot de spelen de skriver om och visade vägen. Jag trodde att det berodde på dom när det gällde spelupplevelserna om de spel de lyfte upp till skyarna. I alla fall när jag var yngre.
Men jag tror nu att det var något annat som fick mig att vilja spela de spelen, och det var min magkänsla.
Men visst är det bra att ta till sig tips och ord från legender och fantastiska bloggare, som EmmyZ och Elin Ekberg.
Elin ja.
Hon gjorde en intressant resa nyligen. Hon hade kastat sig in i Ocarina Of Times värld och skrivit fascinerande bloggar om sin upplevelse för spelet.
Det är mycket gripande, och underbart att läsa. Många minnen väcktes till liv under den tid jag spelat Ocarina Of Time, när jag läser Elins upplevelser.
Jag lägger upp en länk till hennes blogg om Links äventyr här. Läs för guds skull.
Catherine – ett spel som verkar så annorlunda väcker mitt intresse. Intressant.
Jag är en gamer som spelar traditionella spel som Super Mario Bros, Legend Of Zelda och Castlevania men är väldigt intresserad av andra spelupplevelser.
Det är inget fel med tradition men ärligt talat, visst känns det skönt med något nytt?
Ett spel jag känner starkt för nu är Catherine. Dess animerade stil och bisarra tydlighet rör om i min mage. På ett positivt sätt alltså.
Det verkar så konstigt att det känns som ett måste. Jag har samma magkänsla för Catherine som jag hade för Rune Factory Frontier, Donkey Kong Country Returns och Red Dead Redemption.
Varför har jag då inte samma magkänsla för Mass Effect, LA Noire eller Battlefield 3?
Jag vill känna det för de spelen, men något måste få mig att våga ta det steget.
Jag får försöka fundera ett tag till. Kanske bli övertalad av folk. Men det är som sagt jag själv som måste våga.
Ibland kan magkänslan leda till besvikelse, så jag bör vara försiktig att det inte händer som i fallet med SMG2.
Men den kan leda till framgång. Att chansa kan vara nyckeln till en härlig spelupplevelse.
Vad tror du själv? Vad får dig att vilja köpa de spel som du vill ha? Är det pga hypen? Legenden?
Vad har varit det avgörande momentet när det gäller ditt spelköp?
Hoppas ni gillade denna blogg och skriv gärna dina erfarenheter inom detta ämne.
Vad får dig att vilja bli intresserad av ett spel?