Vad Chuck Berry betydde för mig.

Dagen jag trodde aldrig skulle komma, gjorde faktiskt det. Innan jag skulle gå och lägga mig igår kväll, läste jag på Aftonbladet att Chuck Berry var död.

Det blev ett slag i ansiktet. Charles Edward Berry, rock ‘n’ roll-pionjären, hittades död i sitt hem. Jag kan inte tro att det är sant. Jag menar, han har varit med hela tiden sedan jag var född, och visserligen visste jag att han en dag skulle lämna oss eftersom han ändå blev väldigt gammal. Men nu när jag vet att han är borta, är jag paralyserad av chocken.

År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Jerrys kärlekskalender 2016. (uppdateras fram till julafton)

Nu är det december igen, och en hög tid för adventskalendrar.

Jag körde en adventskalender förra året, där jag hyllade människor för de fantastiska saker som de hade gjort under det gångna året 2015.

Nu är tiden inne för det igen, men med en liten twist.

Jag kommer främst att utse mina val på sociala medier, först på Instagram och mitt konto @honkytonkgamer, med en motivering med varför jag har valt den personen, det laget, duon och så vidare. Det behöver inte vara något storslaget, även det minsta imponerar på mig. Sedan sprider jag vidare budskapet på Facebook och Twitter, för där når jag ut min poäng lättast. Däremot ska jag lägga till namnen här på bloggen ifall ni vill hålla koll på vilka som jag har valt! En ny hashtag är dessutom bekräftad och #kärlekskalender är det perfekta namnet!

Det finns så mycket misär och elände i världen, därför vill jag göra denna kalender för att vi behöver sprida omtanke, kärlek och glädje – och vilken tidpunkt är bättre än julen?

Under tiden jag utannonserar ett nytt namn lägger jag till kandidaten/erna i listan nedanför, så håll gärna utkik!

God fortsättning på december på er allihopa!

Årets kärlekskalenderkandidater 2016:

1. Jeffrey Dean Morgan, skådespelare
2. Heart_in_snow, Instagrammare
3. Det svenska damlandslaget, fotboll
4. Margot Robbie, skådespelerska
5. Skräckafton, välgörenhetsorganisation
6. Paula Fenjima Manrique, gamer, tv-profil, förebild
7. Gun Media och IllFonic, indiespel-utvecklare
8. Effie Karabuda, spelskribent, chefredaktör
9. Ludde och Louise, nygifta
10. Tilde de Paula Eby, programledare
11. Blizzard, spelutvecklare
12. Tess Asplund, medmänsklig demonstrant
13. Sophie Turner, skådespelerska
14. PSBloggen, spelsida
15. Nerdphilia, gamer, youtubare
16. The Duffer Brothers, Stranger Things regissörer
17. Niantic, appstudio
18. Slusk, konstnär
19. Ghostbusters, kvinnliga spökjägare
20. Thomas Arnroth, spelskribent, journalist
21. Ryan Reynolds, skådespelare

(listan fortsätter fram till julafton)

Jerrys 10 frågor: Jerry intervjuar sig själv.

För några år sedan så intervjuade jag en del personer om deras intressen, och jag kallade det för ”Sätrapôjks 10 frågor”.
Jag har intervjuat till exempel Emma Gray Münthe, Ludde Lundblad, Samson Wiklund, Gaminggrannar och Angelica Norgren.
Jag höll i detta projekt i ett par år och trots att jag var intresserad av att intervjua folk så dog idén efter ett tag. Intervjun med Gaminggrannar dock kom ett par år efteråt.

Mycket har hänt med min blogg under tiden. Jag har haft mycket att göra på sistone, men än vill jag inte riktigt släppa intervjudelen.

Det finns en person som jag inte har intervjuat ännu.
Mig.

Jag har tänkt ut tio olika frågor som rör omkring mina intressen. Hur mitt tecknande har utvecklats, om mitt radioprogram och om min passion/kärlek för kulturen.

Det här är mina 10 frågor till mig själv:

– Hej, Jerry!
– Hej själv!
– Jag skulle vilja intervjua dig.
– Det går alldeles utmärkt.
– Toppen! Då kör vi:

1. Varför bytte du namn på bloggen från Sätrapôjk till Man Of Svensätra?
Sätrapôjk, eller pôjken från Sätra, var mer ett lokalt smeknamn på mig och mina bröder eftersom i Torsby så känner folk varann. Men man själv knappt kände någon annan. Tja, nästan. Husen på bygden hade namn och vårt familjehem heter Svensätra. Ungefär som Southfork i Dallas, typ. När jag startade den här bloggen tyckte jag att Sätrapôjk kändes som ett artistnamn på något sätt. Det kändes coolt att använda ett lokalt namn bland spelskribenter/bloggare i elitnivå.
Men för ett par år sedan så tänkte jag så här: ”Jag är snart 35 år gammal, och på väg att bli gammal.” Då passar inte namnet Sätrapôjk på mig längre. Vid det ögonblicket hade jag kikat på grymt underskattade Man Of Steel och tyckte att det var den nystart som Stålmannen behövde. Jag kände att jag behövde en nystart och blev inspirerad av mannen från Krypton. Man Of Svensätra passade bloggen mycket bättre och jag är än idag mycket nöjd med namnbytet.

2. Hur kommer det sig att du är så intresserad av att teckna?
Jag har alltid tyckt om att rita, men det som fick mig riktigt intresserad av det är tack vare tv-spelen. När jag var barn fick jag och två stycken såna där klisteralbum där man skulle samla på olika figurer från Mario och Zelda. Jag tog smörgåspapper och ritade av figurerna och färglade dom i olika färger. Det var riktigt kul.
I tonåren fick jag en nytändning. Jag började rita saker och ting från kulturvärden. Gärna Star Wars, tv-spel och objekt från tatueringstidningar. Jag tror att jag ritade minst 100 teckningar på ett år i mitten av 1990-talet.
Men när jag närmade mig runt 22-23 år så slutade jag att teckna. Min lust var borta. Jag hade ingen inspiration. Vid den tidpunkten hade jag svårt att hitta jobb innan jag till slut hamnade på den arbetsplats som jag är kvar på än idag.
Jag kluddade lite då och då, men jag hade inte ritat något ordentligt på drygt tio år.
En dag, för några år sedan, fick jag lust att rita ett porträtt av Angelina Jolie från filmen Salt. Plötsligt hade jag lusten tillbaks. Sen ökade tempot. Frog från Chrono Trigger, Bayonetta,  Dr House och Link från Majora’s Mask. De var bara början på den nya, egna renässans som jag fick. Jag suktade efter en utmaning och tro mig. Utmaningar fick jag. Men jag började också att utvecklas som tecknare de senaste två åren.

3. Utvecklas som tecknare? Hur menar du?
Förut så försökte jag rita klart teckningen så snabbt som möjligt. Men så insåg jag att tålamod var nyckeln till framgång. Jag inspirerades av konstnärer på Instagram som Kit King. De fick mig att inse att konst tar tid. Man måste låta det ta sin tid, för annars blir det väldigt fel. Detta lärde jag mig en värdefull läxa av redan ifjol.
Med denna insikt och vision så passade jag på att lära mig nya tekniker. Jag investerade mig i Polychromos-pennor och redan från start älskade jag dom. De grafit/oljeliknande pennorna öppnade nya dörrar inom konst för mig.
Idag tar det betydligt längre men viktig tid att bli klar med teckningar. Jag älskar att skugga och pyssla med detaljer. Än idag har jag mycket att lära, men jag tror att jag kan fortfarande sträcka mig längre än vad jag är idag. I dagsläget är jag riktigt intresserad av Prismacolor-pennor (många konstnärer använder dom) och kommer säkert att inskaffa dom inom en snar framtid.

4. Du har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att du inte är en spelskribent.  Tycker du fortfarande så?
När jag skrev blogginlägget så tyckte jag definitivt att jag inte var en spelskribent, och det berodde på många saker.
För mig är en spelskribent en person som satsar helhjärtat på att skriva artiklar om spel, skriva recensioner och att intervjua folk inom branschen.
Okej, jag bloggar en del om tv-spel, men också en del om film, musik och konst. Jag anser inte mig vara en intensiv skribent som har en deadline att hålla koll på.

5. Men recenserar du inte också?
Jo, det gör jag. Men det finns en väldigt viktig skillnad.
Kända spelsidor eller kända personer inom speljournalistik får recensionsexemplar av Sony, Nintendo och Microsoft några veckor innan releasedatumet.
För många väcks det en viss avundsjuka för att spelskribenter får spela de spelen tidigare än andra. Men jag tycker att avundsjukan ska taggas ner.
För en spelskribent som får ett recensionsexemplar har ett jävla ansvar. Ett hektiskt tidsschema att hålla koll på. Sen ska hen som har spelat det spelet skriva en recension på ett maxantal ord och att skriva en recension är riktigt svårt. Hen ska vara riktigt ärlig och agera som en vägledare för de som läser artikeln. Sen gillar ju spelutgivare publicitet. Men det finns inte en chans att de som inte har tillräckligt med läsare, får ett enda spel att recensera. Och det är rätt.
Jag köper de spel som intresserar mig och jag tar väldigt god tid på mig innan jag recenserar det spelet. Ingen press liksom.
Folk har frågat mig om varför jag inte skriver för en spelsida som IGN, FZ.se eller Svampriket. Det finns ett enkelt svar. Spelsidorna har ett ansvar att förmedla nyheter varje dag. De har ett tidsschema att passa och som jag nämnde, recensioner att hinna få klart innan releasedatumet.
Och jag är familjefar med ett arbete som har olika arbetsskift. Det finns inte en chans att jag hinner med det tempo som spelsidorna kräver ifrån en. Det är inte rätt mot mig och spelsidorna. Bättre att låta de som har den tiden att ta plats i speljournalistikstolen. Jag tågar på i egen takt – och en egen väg. Visst har jag drömmar att få skriva för en spelsida och recensera spel innan de ens har kommit ut på marknaden. Men jag är realist och tror tyvärr att det aldrig kommer att hända. Tyvärr.

6. Berätta om ditt radioprogram. Hur kom den idén till?
I höstas fick jag en förfrågan från Radio Fryksdalens ordförande om att jag kunde tänka mig att starta ett eget radioprogram. De ville ha fler program på radiokanalen men det var inte den riktiga anledningen. Han tyckte att jag skulle passa bra i radio. Det tog inte lång tid för mig att svara ja, för jag tyckte att det lät riktigt spännande med ett eget radioprogram. Live dessutom.
Kort innan hade jag begravt min podcast Mest Dyngprat, för det programmet levde med respirator på slutet. Fast jag tror att Mest Dyngprat lärde mig att prata mycket om olika ämnen. Det har hjälpt mig med mitt radioprogram, som heter Jerrys Musikresa.
Det är inte första gången jag är med i radio. 1998 så startade jag och några klasskamrater ett önskeprogram där vi spelade upp rocklåtar som önskade varje fredagskväll. Det programmet hette Late Night Rock, och vi höll på med det i ett par år. Min roll i Late Night Rock var att berätta om en viss artist i varje avsnitt.
Men i Jerrys Musikresa sköter jag allt själv. Tekniker, musikväljare och programledare. Det har redan gått sex avsnitt när jag intervjuar mig själv i detta inlägg, och det blir roligare varje gång. Ibland passar jag på att lägga upp ett tema i Jerrys Musikresa. I ett avsnitt spelade jag endast kvinnliga artister till exempel. Och fler teman är på gång!
Mitt syfte med Jerrys Musikresa är att jag försöker spela de låtar som man vanligtvis inte hör i riksradio. Men jag kan vara mainstream också, förstås. Jag har alltid älskat att blanda ihop olika genrer och nyckelordet är kontrast. Starka kontraster gör mitt program intressant att göra. Jag spelar i stort sett vad som helst förutom vulgära låtar – och dansband. Där går gränsen! En sak till; liveradio är mycket roligare än en podcast.

Jag startade mitt radioprogram Jerrys Musikresa i slutet av februari. Varje lördag så spelar jag musik från olika musikstilar, på Radio Fryksdalen.

7. Du har spelat tv-spel i snart 30 år. Tröttnar du aldrig? Är du inte för gammal för tv-spel?
Nu var det två frågor egentligen, men jag ska försöka svara ett gemensamt svar på det.
Tv-spel har inget med ålder att göra. Precis som böcker, musik och filmer så är tv-spel minst lika kulturellt. Jag började spela som sjuåring och intresset för tv-spel ökar hela tiden. Tv-spel har nämnts som en ”osocial hobby” i åratal, särskilt från de som inte förstår sig på kulturen. Men det är fel. Tv-spel är socialt. Det är till och mer socialt än tidigare. Jag spelade Bloodborne häromdagen för att hjälpa en väninna/gamer att dänga en jobbig boss hon haft krångel med. Vi pratade via mikrofon och hörlurar live. Det var en härlig och trevlig upplevelse.
Att hänga omkring i olika grupper på Facebook, Twitter och Instagram för att diskutera samma intressen som jag har själv är inget som var möjligt för mig för tio år sedan. Det har exploderat på senaste tiden. Och tryckvågrn bara ökar.
Så mitt svar på om jag tröttnar på tv-spel eller känner mig för gammal är helt och enkelt nej. Punkt.

8. Du försvarar och hyllar kvinnliga spelskribenter och kvinnliga gamers. Anser du att du är en gamer-feminist?
Ja. Det gör jag.
Men det har inte alltid varit så. I alla fall inte i det förflutna.
Det handlar om okunskap visserligen. Jag var blåögd och förstod inte den press och hat som kvinnliga gamers fått utstå från det testosteron-dominerande spelvärlden. Men med tiden lär man sig. Jag märkte mer och mer om hur kvinnor kände sig. Vad för slags skit de fick ta emot. Att de inte dög eller att de var på fel plats. De var/är inte välkomna.
Det får mig att koka. För det var så jävla fel på alla sätt och vis. En kvinna är inte en sämre gamer. En kvinna ska inte känna sig kränkt eller få kommentarer likt ”du är ju tjej, vad fan vet du om tv-spel?”
Uppenbarligen så kan de fan mycket mer om spel än nättrollen.
Idag har vi kommit mycket närmare jämställdhet än för fem år sedan. Men mycket är kvar att bekämpas. Så länge jag lever tänker jag fortsätta tro på en värld där alla kan spela utan att kränkas för att man är ”fel”. Ingen är fel. Ingen är perfekt heller, men alla är välkomna att spela för att det är kul.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

9. Konami eller Capcom?
Om man menar moderna Konami så skulle Capcom vinna med hästlängder. Men nu tänker jag tillbaks till NES-eran. Då var både på Konami och Capcom kungar. Mega Man, Castlevania, Contra, Duck Tales med flera är underbara pärlor. Så att välja en av dom är groteskt svårt, men jag väljer Capcom för de har haft en högre standard i årtionden.

10. Om du fick ta med dig tre filmer, tre album och tre spel för att tillbringa tiden med resten av livet, vilka skulle du ha valt?
Helvete, vilken svår fråga. Men kör i vind.
A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th IV och Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi är mina favoritfilmer så det får bli dom. När det gäller tre spel som jag vill ha med mig för evigt är Final Fantasy VI, Rune Factory Frontier och Mario Kart 8 tre olika titlar med återkommande spelstunder som jag aldrig tröttnar på.
Cosmo’s Factory med Creedence Clearwater Revival, Little Richards första LP och en samlingsskiva med Johnny Cashs bästa hits vore helt perfekt för resten av livet.
Men tur att jag inte behöver att välja, för det finns så mycket att ta väl hand om och inte bör missas. Det är tjusningen med att vara en kultursälskande nörd som jag är.

Jag har ställt tio frågor men jag vill lägga till en fråga: Vem är bäst? Freddy Krueger eller Jason Voorhees?
Vad fan, vilken fråga! Det är en riktigt svår fråga att svara på. Jag älskar båda karaktärerna men de är väldigt olika. Om jag ska gå på filmerna så håller Jasons filmer en bättre standard medans de bra filmerna med Freddy är jävligt bra. Dock är de sämre filmerna med Freddy riktigt dåliga. Jag är mer intresserad av Jasons mytologi däremot för det finns många frågor som är inte har svar. Friday The 13th är en enklare filmserie som är faktiskt underhållande. Även om första A Nightmare On Elm Street är min favoritfilm så älskar jag Friday The 13th-serien mer. Freddy är en sarkastisk jävel med mycket karisma men jag tycker att Jason är en underskattad figur. Han är mer än en långsam, macheteviftande galning. Jason ser massiv ut och ger en sorts respektfull intryck när jag ser honom i bild. Förutom i Freddy vs Jason där han var kass. Så mitt svar är Jason.

– Tack Jerry för en strålande intervju!
– Det var ett sant nöje! Tack för att jag fick bli intervjuad.

Att ställa tio frågor till sig själv är svårt, men att svara på dom är faktiskt ännu svårare.
Det är faktiskt en lärorik grej att få intervjua mig själv. Man kan få svar på saker man inte riktigt visste om själv. Det är som att prata med ens spegelbild. Hur det än är, så är spegelbilden en egen individ fast hen är lik en själv.

 

 

 

Mitt radioprogram börjar nu på lördag!

Det har planerats länge, men nu är bollen i rullning.
Jag kommer för första gången på 15-20 år att vara med i ett radioprogram. Jag var en del i det lokala programmet Late Night Rock, där folk fick ringa in och önska låtar. Min uppgift i varje program var att berätta om veckans artist och spela nån låt med hen.

Nu på lördag, startar Jerrys Musikresa. Nu är det jag själv som kommer att sköta allting.
Jag kommer att spela väldigt blandad musik, ungefär som RIX FM, men med mer variation förstås.
Country,  modern pop, jazz, rockabilly, folkmusik, bluegrass, hårdrock, punk, filmmusik, 1960-talsmusik, 1980-talsmusik, disco, 1950-talsrock – i stort sett allt!

Varje lördag,  klockan 15.00, pågår Jerrys Musikresa via Radio Fryksdalen på 100,4 och 104,1 MHz eller via webbradio.

Det här kommer att bli spännande men visst har jag fjärilar i magen.
Ladies and gentlemen, det är snart dags för avfärd och jag är er kapten när vi åker på en underbar musikfärd!

Jag är inte en spelskribent utan en simpel knegare.

Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.

Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.

Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.

Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.

Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.

Hur uppfattar jag ordet spelskribent?

En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.

Så här långt, är det rätt självklart.

Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.

Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel)
Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.

Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.

Nu är det jag kommer in i denna berättelse.

Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.

Vad är då jag?

En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.

”Men du skriver ju mycket om spel?”
Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.

”Skriver du inte recensioner också?”
Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel.
Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.

För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.

”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.

”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.

”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.

Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.

Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.

Så nej, jag är inte en spelskribent.

Inte som jag ser på saken, i all fall.

Jerrys Årskrönika 2015. Med årets spel, filmer och musik. (uppdaterat)

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

År 2015 har snart kommit fram till dess slut och det har hänt rätt mycket. I alla fall när det gäller den kulturella biten. I det här inlägget går jag igenom hur jag har upplevt det kulturella. Jag kommer att i slutet av inlägget att utse årets bästa filmer, bästa tv-spel och det bästa i musikalisk väg. Men jag passar även på att kasta en känga eller två åt saker som jag har stört mig på eller blivit besviken på under årets gång.

Tv-spel:

Jag har spelat mycket mer spel i år, jämfört med 2014. Både nya som gamla.
Det började med ett återbesök hos herrgården utanför Raccoon City i Resident Evil HD Remastered. Den bästa versionen av det klassiska spelet har blivit ännu bättre, mycket tack vare den förbättrade kontrollen.
Många spel från det förflutna som jag har missat på grund av olika skäl har jag lyckats greppa tag i. Rouge Legacy bjöd på mycket klassisk riddaraction och en hel del svordomar. Ungefär som Dark Souls II gjorde förra året.
På tal om det, så spelade jag årets svåraste och mest hårdkokta spel: Bloodborne. Det är precis så brutalt och svordomsframkallande som jag (delvis) hade hoppats på. Men jag tycker att Bloodborne har ett snabbare tempo och är mycket stabilare än Dark Souls II. Yarnham är en ondskefull plats och jag älskar det.

Bloodborne. Det svåraste spelet i år är också det spel som fascinerat mig allra mest. Hårdkokt monsterjakt som känns majestätiskt att spela.

Åter till de spel från det förflutna som jag har tidigare har missat. Ett spel som jag har varit nyfiken på hur länge som helst, var The Binding Of Isaac. Jag beslutade mig för att ladda ner The Binding Of Isaac: Rebirth och genast blev jag fäst vid det. Jag tror att jag har spelat minst 70 speltimmar men ändå blir jag lika överraskad varje gång. Fast det är ju sjukt svårt. Möjligtvis är The Binding Of Isaac: Rebirth det spel jag har spelat mest i år. Jo, det är det nog.
Jag har varit väldigt skeptisk till Uncharted-spelen länge på grund av att jag tyckte att spelen fick lite väl mycket överhypande och hyllningar. Men efter att ha sett trailern till Uncharted 4, funderade jag på att spela de tre första spelen. Lyckligtvis tog jag tag i Uncharted: The Nathan Drake Collection och jag tyckte väldigt mycket om den samlingen. En äkta matiné-samling med härliga äventyr med en häftig huvudkaraktär vid namn Nathan Drake. Så fel jag kan ha ibland.

I slutet av året kunde jag ladda ner både Castlevania: Aria Of Sorrow och Axelay, två klassiker från Konami som jag inte hunnit spela tidigare. Nu har jag äntligen tagit tag i dessa klassiker och jag älskar dom båda. Konami var bättre förr. Mer om det lite senare.

Jag spelade under försommaren det efterlängtade Batman: Arkham Knight och självklart är det en riktigt bra uppföljare med tunga inslag. Att styra Batmobile var riktigt coolt men ibland var spelet lite väl beroende av bilen. Annars, en riktig solid speltitel värdigt den mörke riddaren. Mark Hamill som Jokern är fortfarande awesome.

Jag blev riktigt peppad för Axiom Verge, för dess starka Metroid-stil. Det kändes otroligt häftigt att spela det först. Den visuella stilen och 8-bitsnostalgin var på topp. Forskaren Traces underliga resa i en märklig science fiction-värld känns riktigt mystiskt att spela men sen händer det något som lämnar en bitter eftersmak. Axiom Verge känns väldigt tomt på vissa ställen och det saknar struktur. Nu vill jag inte klanka för mycket på spelet, för det är ett otroligt bra jobb av Tom Happ som själv har gjort spelet. Dock måste jag tyvärr säga att Axiom Verge är årets spelbesvikelse.

Årets skandal är tveklöst hur Konami behandlat Hideo Kojima. Först lades det efterlängtade Silent Hills ned, sen togs Kojimas namn bort ifrån marknadsförningen av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Inte nog med det, när spelet vann ett pris under Game Awards så fick inte Kojima ens vara med på plats för att ta emot priset. Vad som ligger bakom alltihop med Konami/Kojima-gate vet vi inte men en sak är säkert. Det ligger en hund begraven och det är troligtvis inte en vacker syn. Det värsta är att Silent Hills fick ta en stor smäll och nu är det dött och begravet. Som Konamis legendariska historik.

På tal om Kojima, så är årets mest smaklösa design helt klart hans underliga vision när det gäller karaktären Quiet i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Gubbsjuka i minsta detalj. Vedervärdigt. Jag har inte spelat det femte spelet i hans Metal Gear Solid-serie, men jag vill göra det en dag. Fast jag kan inte låta bli att rynka på näsan åt hur Kojima framställt Quiet. Det finns till och med en samlarfigur med ”verklighetstrogna” bröst som man kan klämma på. Men snälla, för i helvete.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hideo Kojimas design för Quiet. Den minimala klädseln och det gubbsjuka sättet som hon porträtteras är otroligt smaklöst och onödigt.

Det finns två spel som har överraskat mig totalt i år. Det ena var ett spel som av ren slump skaffade vis PS Plus (gratis), och det heter Rocket League. Det är ett fotbollsspel men man styr radiostyrda bilar. Ett enkelt koncept resulterade i ett riktigt underhållande spel. Stora banor med metallgaller runtomkring som man kan åka på gör det hela lite coolare. Rocket League är det roligaste sportspelet jag har spelat sedan R.C. Pro Am till NES. (Mario Kart-spelen inte inräknat eftersom jag tycker att det är en egen genre)

Den andra överraskningen är Until Dawn. För det första så fick jag fick det i present av en underbar person, helt oväntat! Men det som är riktigt häftigt med Until Dawn är att Supermassive Games lyckats göra det bästa survival horror-spelet på länge. De har gjort ett supersnyggt och stämningsfullt spel med väl tajmade skrämseleffekter. Om du tycker att karaktärer i slasherfilmer likt Friday The 13th är totalt blåsta i huvudet, testa att vara en sån själv i Until Dawn. Dina valmöjligheter påverkar spelets handling och det gör Until Dawn värt att spela mer än en gång!

Until Dawn lyckades med väldigt mycket. Det är läskigt, mörkt, spännande och det är praktiskt taget genialt. Det bästa survival horror-spelet på länge, och det tåls att spelas om flera gånger!

E3 blev en triumf för Sony. De utannonserade många otroliga speltitlar inför den närmaste framtiden. Final Fantasy VII Remake, Horizon: Zero Dawn, en efterlängtad gameplayvideo från The Last Guardian var några av mässans höjdpunkter. Den mest överraskande utannonseringen var Shenmue III, som kunde finansieras via Kickstarter. Kampanjen drog in en miljon dollar på en dryg timme, och det visar hur efterlängtat Shenmue III är. Det beräknas att komma ut i slutet av 2017.

Att skapa egna banor i ett Super Mario-spel har jag längtat efter i årtionden, och i Super Mario Maker var det äntligen möjligt. Det geniala är att det är så lätt att begripa sig på och man kan spendera massor av timmar med skapandet av kluriga banor. Synd att Nintendo inte släppte det några år tidigare, när Wii U var en ny grej. Super Mario Maker passar Wii U perfekt.

(Uppdaterat 3/1 2016) I sommar fick jag testa ett MMORPG för första gången. Jag testade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn i en gratisperiod och jag älskade den värld, Gridania, som jag kutade omkring i. Med min skapade karaktär Evangeline Bluemoon fick jag känna på det här massiva rollspelets kapacitet och det kändes som att jag var i himmelriket. Jag och Anna ”Lania” spelade tillsammans ett par gånger och vi gjorde några roliga uppdrag ihop. Jag kommer säkert att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn igen någon gång men det lär inte bli än på ett tag. Men det är ett underbart minne ifrån den regniga sommaren 2015.

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis (min och Anna ”Lanias” karaktärer i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn ifrån sommaren 2015.

Musik:

Jag är inte så värst förtjust i tv-program som Så Mycket Bättre. Det, och liknande program med koncept som består av att ta ett gäng sisådär kända personer som inte har synts till på ett tag och placera dom i en avlägsen plats intresserar mig inte ett dugg. Men, ibland kan det faktiskt lysa en solstråle i ett urskrynklat tv-program. Det var riktigt smart av TV4 att ta med Miriam Bryant. Hennes sångröst och sina tolkningar av andras låtar är genialt. ”Allt Jag Behöver” är riktigt kanonbra, klart årets cover! Hon kommer att bli ännu större än det, tro mig.
För övrigt så har det varit Zara Larssons år. Hennes ”Lush Life” är en modern klassiker och med sina starka feministiska åsikter har Zara gjort mycket bra intryck. Klart årets artist.

The Beatles finns äntligen på Spotify! Hurra. Om jag inte har fel, så är det väl i år som AC/DC också tog plats hos den stora streamningsjätten? Hur som helst, att Beatles finns på Spotify är riktigt kul. Det är en av de största musikskatterna någonsin.

Top Cats modernism av rockabillyn fortsätter. De släppte ”Kick Down” tidigare i år och det känns riktigt fräscht. Jag tycker att det är modigt av Torsbykillarna att injicera nytt sound i en så simpel musikstil som rockabilly är. Höjdpunkterna av ”Kick Down” är ”Butterfly” och ”Hold Me Now”.

Top Cats vågar förnya en så gammal och simpel musikgenre som rockabilly är. Deras senaste album ”Kick Down” är årets bästa album enligt mig.

Måns Zelmerlöws dubbla seger i Schlager-SM och Eurovision med ”Heroes” var välförtjänt. Numret var riktigt snyggt och Måns expertis på scenen gjorde honom till en värdig vinnare. På tal om schlagern, så fanns årets sämsta låt alla kategorier med. Hur Samir & Viktors ”Groupie” ens tog sig till final är en av årets största gåtor. Det är en fruktansvärt usel låt. Jisses.

Vila i frid, Lemmy Kilmister. Den rätt så härjade Motörhead-frontfiguren har typ alltid varit med hela tiden, men nu är han borta. Det känns väldigt märkligt, eftersom han har varit med jättelänge och med mycket whiskeydrickande och rökande under årens gång så var han ändå där. Men inte nu längre. Lemmy avled den 28:e december, och han blev 70 år.

Film:

I år har många förebilder inom skräckfilm avlidit. Många av dessa var anledningen till att jag blev intresserad av rysare och thrillers, och ikoniska skräckfigurer. Wes Craven, mannen som skapade Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street och Ghostface i Scream-filmerna, förlorade kampen mot sin hjärncancer och avled den 30:e augusti. Betsy Palmer var mest känd som Pamela Voorhees i Friday The 13th – hon var Jason Voorhees mamma och var mördaren i den filmen. Hon avled den 29:e maj. Gunnar Hansen var den fasansfulle Leatherface i The Texas Chainsaw Massacre från 1974. Han gick bort 7:e november. Brooke McCarter, som spelade Paul i The Lost Boys, dog 22:a december.

Tyngsta förlusten, för skådespelare, filmskapare och filmhistorien, var Christopher Lee. Han gick bort den 7:e juni. Han har haft en enastående karriär som väldigt få skådespelare har haft. Frågan är om någon ens kommit upp i den nivå som Christopher Lee hade. Jag menar, hur många har fått äran att spela både Frankensteins monster och greve Dracula? Att spela en ikonisk James Bond-skurk vid namn Scaramanga? Att få arbeta med Tim Burton i många filmer? Sen får man inte glömma hans enastående rollprestation som Saruman i Härskarringen-filmerna och i Hobbit-trilogin. Och som greve Dooku i Star Wars: Episode II och III. Han har varit aktiv skådespelare i över 60 års tid och hanhar arbetat med många av filmhistoriens största. Han var även en krigshjälte i andra världskriget, och slutligen: Christopher Lee var sångare i ett heavy metal-band. Hur coolt var inte det?

Christopher Lee kommer alltid att vara en av historiens främsta skådespelare. Bond-skurk, greve Dracula, greve Dooku i Star Wars, Saruman i Härskarringen, Frankensteins monster, aktiv i många Tim Burton-filmer. Krigshjälte. Heavy metal-sångare.

Det har varit återkomstens år i filmvärlden. Michael Keaton gjorde comeback i Birdman, som vann 4 Oscars för bland annat bästa film. Jag har inte sett Birdman ännu, men ska försöka göra det inom kort.

När det gäller återkomster, så är det två filmer ifrån legendariska filmserier som är några av filmårets allra bästa. Mad Max: Fury Road är en storstilad comeback för en ikonisk hjälte som försöker överleva en tuff vardag i en ödelagd värld fyllt av sand, hetta och slaveri. Det är den bästa actionfilmen på åratal och den är så jävla snyggt gjord. Det är ett levande konstverk fylld av tuffa biljakter, sand som sprutar i ögonen och självklart explosioner. Vem fan bryr sig om att Mel Gibson inte är med? Det är så här en riktigt bra uppföljare ska se ut.

J.J. Abrams hade en tuff uppgift, att skapa en uppföljare till den älskade Star Wars-trilogin och vet ni vad? Han lyckades. Han tamejfan tusan lyckades! Star Wars: The Force Awakens är en renässans för den underbara rymdfantasy-sagan, och den känns så klassisk att jag gråter inombords. Nu vet jag hur de som såg de gamla filmerna på bio reagerade på den tiden, för jag blev som en tioåring igen med ögon stora som tallrikar. Det här är bara början på en underbar resa med Star Wars-sagans fortsättning och jag är så glad att jag har fått se den efterlängtade filmen. Kylo Ren är den mest fasansfulla filmskurken sedan Darth Vader. Adam Driver är helt perfekt som den onde karaktären. Den rullande droiden BB-8 är en charmig figur som är lätt att älska. Jag gillar hur J.J. Abrams lyckats framställa de nya karaktärerna såväl få oss att minnas de gamla. En fjäder i hans hatt för min del!

På tal om återkomster, så måste ni ju för tusan se Ash vs. Evil Dead. Den underbara skräckkomediserien är en utmärkt uppföljare till Evil Dead-trilogin, och Ash Williams är lika cool som vanligt.

Kvinnliga karaktärer på filmduken växer och blir starkare. Jag blev riktigt imponerad av Imperator Furiosas kamp mot mansdominerade diktaturen i Mad Max: Fury Road. Den stenhårde kämpen är så färgstark och så badass. Charlize Theron är en Oscarvinnande skådespelerska och har den tyngd bakom sig som krävs för att spela en så stark person som Furiosa är. En annan kvinnlig karaktär som jag blir mer och mer imponerad av är Rey i Star Wars: The Force Awakens. Hennes resa har bara börjat, men redan har hon vuxit till och blivit älskad av miljoner av fans därute. Med sin starka vilja och kämparglöd har hon blivit en karaktär att räkna med i framtiden. Daisy Ridley var relativt okänd tidigare men nu har hon blivit så omtyckt och ikonisk, precis som Carrie Fisher var med prinsessan Leia nästan 40 år tidigare i en Star Wars-film. Jag tror bestämt att Daisy Ridley är en skådespelerska att hålla ögonen på framöver. I sociala medier har hon redan varit utnämnd till Miss Universe och jag kan faktiskt se varför. Rey är en magnifik karaktär och hon lyfter upp en redan så fantastisk film som The Force Awakens är, till nya höjder.

Rey i Star Wars: The Force Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Det bästa av år 2015, och det mest efterlängtade år 2016.

Jag avslutar det här inlägget med några listor från året som har gått, med bland annat det bästa av det bästa.

Men jag vill samtidigt blicka framåt. Mot 2016. Vad ser jag mest fram emot nästa år? Kommer den första spinoff-filmen från Star Wars-sagan att leverera? Ska Dark Souls III bli lika episkt som deras föregångare? Ska jag äntligen spela Fallout 4, som jag har missat? Kommer det att komma nya överraskningar? En sak vet jag. Det kulturella växer för varje år som går, och jag är glad att man får ta del av dess utveckling.

Nu kör vi!

• Årets spelpodcast: Par I Pixlar.
• Årets podcast: Johan Och Ida.
• Årets bästa artist: Zara Larsson.
• Årets bästa låt: Lush Life – Zara Larsson.
• Årets sämsta låt: Groupie – Samir & Viktor.
• Årets album: Kick Down – Top Cats.
• Årets ögonblick: Mitt möte med Yaya Han i Comic-Con. Det glömmer jag aldrig. Någonsin.
• Årets manliga filmkaraktär: Kylo Ren – Star Wars: The Force Awakens. Så ond. Så farlig. Så jävla bra.
• Årets kvinnliga filmkaraktär: Delad plats mellan Imperator Furiosa (Mad Max: Fury Road) och Rey. (Star Wars: The Force Awakens) Så starka kvinnliga karaktärer har jag inte sett på väldigt länge. Om ens i överhuvudtaget!
• Årets sämsta skådespelare: Adam Sandler. Kan han inte bara lägga av någon gång?
• Årets spelsida: Svenska IGN. Hög kvalité med enastående skribenter.
• Årets samarbete: När jag och Anna ”Lania” spelade Final Fantasy XIV: A Realm Realm ihop.
• Årets genombrott: Daisy Ridley. Debuten som Rey i Star Wars: The Force Awakens är bara början.
• Årets dumhuvud: Konami. Deras behandling av Kojima är en sak, men att lägga ned Silent Hills var droppen som fick bägaren att rinna över.
• Årets cover: Allt Jag Behöver – Miriam Bryant.
• Årets tv-serie: Ash vs. Evil Dead.
• Årets WTF: När Bryce Dallas Howard springer fort i högklackat i Jurassic World.
• Årets remake (spel): Resident Evil HD Remastered.
• Årets besvikelse (spel): Axiom Verge.
• Årets DLC i tv-spel: Ryu från Street Fighter, Cloud från Final Fantasy VII och Bayonetta i Super Smash Bros. Holy shit! Multiplicerat med tre! 
• Årets besvikelse (film): Spectre.
• Årets manliga spelkaraktär: Jag är lite tråkig nu, men jag säger Mario i Super Mario Maker. Inte sedan i början av 1990-talet har han varit så här bra.
• Årets kvinnliga spelkaraktär: Sam – Until Dawn. Hon och många andra är många jag faktiskt brydde mig om i spelet.

 

• Årets bästa filmer 2015:

1. Star Wars: The Force Awakens. Den sjunde delen i Star Wars-sagan har allt som man älskar i original-trilogin och det som prequel-trilogin saknar. En film med mycket praktiska effekter, en solid story och massor av karaktärer att älska – både nya som gamla bekanta. Rey, spelad av Daisy Ridley, kommer att vara lika älskad som prinsessan Leia är idag. Årets bästa film är en bättre film än vad jag kunnat tro. Star Wars: The Force Awakens är en av 2000-talets allra bästa filmer och är ett måste.
2. Mad Max: Fury Road. Den fjärde filmen om Mad Max äventyr i den ödelagda världen är en konstnärlig explosion. Det är full gas från början till slut. Lägg till en enastående Charlize Theron som den feministiska frihetskämpen Imperator Furiosa och man får en av de bästa actionrullarna på väldigt länge.
3. Jurassic World. Det var ett tag sedan man fick se dinosaurier i den legendariska parken, och den fjärde filmen är så jävla snygg och spännande. Den klart bästa uppföljaren i Jurassic Park-serien med en ny, riktigt skitfarlig dinosaurie bjöd på sommarens största popcornsrulle.
4. Inside Out. En film som handlar om hur de olika känslorna styr en inifrån är en snilleblixt av Pixar och Disney. Vad jag inte hade förväntat mig var att den är så otroligt rolig och så full av känslosamma ögonblick.
5. Spectre. Den fjärde James Bond-filmen med Daniel Craig är en bra rulle, men samtidigt är det årets besvikelse. Om resten av filmen kunde haft samma klass som första halvan så skulle Spectre vara i samma klass som Skyfall. Men jag gillar Christoph Waltz som filmens stora skurk. Inledningsscenen i Mexico City är sjukt snyggt filmad.

Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens. Det höll inte bara måttet, men är också en av 2000-talets allra bästa filmer.

• Filmer att se fram emot 2016:

1. I Saw The Light. Filmen om Hank Williams liv är för ett absolut måste, för att han är min absoluta favoritartist någonsin. Tom Hiddleston (Loki i The Avengers) ser verkligen ut som Hank Williams i trailern. När filmen har premiär i Sverige vet jag inte än, men jag hoppas att den kommer hit.
2. Rouge One: A Star Wars Story. Första spinoff-filmen ifrån Star Wars-universumet gör mig rätt nervös på ett sätt men jag är ändå peppad inför denna. Kommer i december 2016.
3. Deadpool. Den uppkäftige superhjälten med sina egenskaper är naturligtvis ett måste. Deadpool är en pajas som retar gallfeber hos många och jag hoppas att den svarta humorn har en stark kärnpunkt i filmen. Kommer 12:e februari 2016.
4. The Hateful Eight. Quentin Tarantinos andra westernfilm på raken ser ut att vara en iskall rulle med hat och coola karaktärer. Ennio Morricone som gör musiken, Kurt Russell med asgrym mustasch och återkomsten av Jennifer Jason Leigh får mig att vilja längta efter januari redan nu. Eller förresten, januari kommer ju inom några dagar! The Hateful Eight kommer redan den 13:e januari.
5. Ghostbusters. Nya Ghostbusters, nu med kvinnliga spökjägare. Hur awesome kommer det inte att bli? Den tredje filmen om Ghostbusters kommer den 22:a juli.

I Saw The Light. Filmen om Hank Williams är den film jag ser mest fram emot att få se år 2016.

• Årets bästa spel 2015:

1. Bloodborne. Den spirituella uppföljaren till From Softwares Dark Souls-serie är mer än bara årets bästa spel. Med sitt snabba tempo, brutala svårighetsgrad och den fantastiska upptäckarglädjen är jägarens farliga äventyr i Yarnham ett måste för alla som älskar tv-spel. Bloodborne är riktigt stort och räkna med stentuffa strider mot de skräckinjagande bossarna. Det är gotiskt, skitigt, farligt och våldsamt. Men helt enkelt fantastiskt.
2. Super Mario Maker. Det här spelet har jag väntat på i över 20 års tid. Äntligen kan man göra sina egna banor i Super Mario Bros! Och Super Mario Bros 3. Super Mario World och New Super Mario Bros U likaså! Lagom till Super Mario Bros 30-årsjubileum har Nintendo gett oss verktygen och låter oss skapa de banor som vi har fantiserat om i årtionden. Det har aldrig varit så här kul att skapa något eget tidigare.
3. Until Dawn. Som en blixt från klar himmel kom det bästa survival horror-spelet på länge. Det riktigt stämningsfulla skräckspelet är riktigt välgjort och att försöka hålla så många av spelets karaktärer vid liv är en riktig utmaning. Valmöjligheterna ger Until Dawn inte bara ett djup, men också förmågan att kunna spelas om flera gånger.
4. Star Wars: Battlefront. Ett riktigt beroendeframkallande multiplayerspel i Star Wars magiska universum med Battlefields spelmotor är sjukt underhållande. Det är klart årets vackraste spel och det är så jävla coolt att köra Walker Assault på Hoth.
5. Rocket League. Det behövs bara en simpel idé för att skapa ett genialt spel. Korsningen mellan fotboll och radiobilar resulterar till det bästa sportspelet sedan R.C. Pro-Am. Galet underhållande!

Årets bästa spel 2015 är Bloodborne. Ett riktigt stort spel med episka miljöer och fighter mot bossar utan dess like. Svårighetsgraden är så tuff att man svär mer än vad Eddie Murphy gjorde på sin högtidsperiod – men fan vad bra det här är.

• Spel som jag har missat år 2015 som jag kan tänka mig att spela 2016:

1. Fallout 4. Det här kommer isåfall bli mitt första möte med den omtyckta spelserien, och det är något med den postapokalyptiska världen som är så fascinerande.
2. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Trots allt sludigt som Kojima gjort med Quiet, så kan jag inte låta det femte storspelet om Snake passera förbi. Jag måste testa detta.
3. Tales Of Zesteria. Jag provade detta lite grann i årets Comic-Con och det verkar riktigt mysigt. Jag tyckte om Tales Of Xillia och tror faktiskt att det här kan vara bättre.
4. Rise Of The Tomb Raider. Uppföljaren till mästerverket har jag suktat efter länge, men eftersom jag inte kommer att skaffa en Xbox One så får jag vänta på PS4-versionen.
5. Mortal Kombat X. Inget går emot ett gammalt hederligt slagsmål där blodet skvätter, och varför skulle Mortal Kombat X vara sämre? Gästinhopp av Jason Voorhees, Predator, Alienmonstret och Leatherface gör detta ännu mer intressant för min del.

Ett av årets mest efterlängtade spel för många var Fallout 4. Det ser riktigt blytungt och massivt ut, och jag är garanterat säker på att jag kommer att hinna besöka denna postapokalyptiska värld nästa år.

• Spel att se fram emot år 2016:

1. Friday The 13th – The Game. Jag har väntat i 20 år på att Jason Voorhees ska få ett eget spel, och det här multiplayerspelet kan förhoppningsvis radera minnet ifrån det hemska NES-spelet en gång för alla. Jag förväntar mig inte GOTY 2016, men ett spel värdigt den legendariska skräckfilmsfiguren.
2. Dark Souls III. Nå, ska From Software släppa ett tredje triumfspel, tredje året på raken? Det återstår att se, men jag håller givetvis tummarna. Praise The Sun!
3. Legend Of Zelda for Wii U. Nintendo borde väl för tusan släppa det hett efterlängtade Zelda-spelet till Wii U år 2016? Vad kommer att hända i det här spelet? Vem vet?
4. Ni No Kuni II – Revenant Kingdom. Boom! Utannonseringen av en uppföljare till det älskade Ni No Kuni var inte bara oväntad, men också riktigt awesome. Om det kommer 2016 så kommer jag definitivt att förboka det. Det kan du skriva upp.
5. Uncharted 4 – A Thief’s End. Det förmodade sista spelet med Nathan Drake ser riktigt fantastiskt ut, och blir det lika bra som de andra tre spelen så kommer det här att vara en modern klassiker.

Jason Voorhees återkomst till spelkonsoler får mig att lista Friday The 13th – The Game till nästa års mest efterlängtade spel.

Likt sand i ett timglas, så rinner de sista sandkornen ner för det årsglas som kallas för 2015. Jag har haft ett bra kulturår och det har varit en del bra filmer, spel och musikaliska upplevelser. Innan jag vänder på bladet till år 2016, så vill jag passa på att tacka er alla som har följt min blogg under året och att nästa år kommer att bli ännu bättre. Framtiden är nära och jag vill önska er allihop ett riktigt gott nytt 2016!

Vad har varit bäst för er år 2015? Vad ser ni fram emot år 2016? Skriv gärna i kommentarerna nedan.

(Uppdaterat 3/1 2016) Kolla gärna in Annas årskrönika för rollspelåret 2015.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 24: Malena Ernman.

Syftet med den här adventskalendern är att det här året så har det varit en massa elände, bitterhet och saker som gjorde en ledsen. Därför valde jag att ta en stark titt på de personer som gjort mig glad under året. Personer som har imponerat på mig, fast på olika sätt. Det kan vara något stort, eller kanske något simpelt men ändå så häpnadsväckande att dessa personer förtjänar min totala respekt. Vi behöver hylla folk mer. Skänka mer kärlek oftare. Jag har tagit upp detta faktum tidigare i några av adventskalenderns luckor, om att hatet inte ska vinna. Vi ska känna kärlek och bry oss om andra. Vi ska låta oss få vara oss själva.

Det är därför jag har valt Malena Ernman till julaftonens lucka.

Malena Ernman har inte bara en makalös operaröst. Hon har också de oskyldigas röst. Hon har en röst som skänker hopp för de som har blivit utsatt för hatet. Hon är väldigt aktiv i kampen mot orättvisan och hon skriver så kloka ord om situationen kring flyktingarna som flyr det fasansfulla kriget och det hat de utsätts för när de kommer till vårt land.

Hela det här året har Malena Ernman gått från klarhet till klarhet, och hon har blivit så älskad av många människor. När jag läser hennes starka och kärleksfulla inlägg på till exempel Facebook vill jag bara applådera för hon har ju rätt. Malena Ernmans stora hjärta är minst lika stark som hennes operasångröst.

Vi behöver mer personer som har samma tankesätt och lika stort hjärta som Malena Ernman har. Hennes starka drivkraft är kärlek och omtanke, och det är det som har imponerat på mig allra mest. Jag tror faktiskt att folk bryr sig mycket mer tack vare hennes visdomsord och blir fler inspirerade så kommer världen bara bli bättre. Med starka förebilder som Malena Ernman så känns det som att vi är på god väg.

Till slut så vill jag passa på att tacka er allihop som har följt mig och min adventskalender med personligheter som förtjänat att vara med med i min Åsm2015-kalender. Alla dessa personer, från U21-landslaget i fotboll till Malena Ernman, är allihop awesome och rena hjältar. De har förgyllt år 2015 och förtjänar all kärlek.

God jul önskar jag er allihop!

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

15. Gun Media.

16. Beyond Meat.

17. Sam Raimi och Bruce Campbell.

18. Emmylou Harris.

19. Marcus Myhr.

20. Conan O’Brien / Clueless Gamer.

21. Podcasten Par I Pixlar.

22. Helena H.

23. Rickard Söderberg.

24. Malena Ernman.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 23: Rickard Söderberg.

Rickard Söderberg är Sveriges mest kände operasångare, men han är mer än så. Redan för några år sedan blev han ett stort namn när han var med i Körslaget. Hans drivkraft och energi gör honom riktigt fascinerande och jag måste säga att han är riktigt karismatisk. Han har slagit igenom riktigt stort i år, och har gjort så mycket år 2015. Rickard Söderberg har varit med i Melodifestivalen, i Hela Sverige Bakar och är väldigt aktiv i kampen för HBTQ-människors rättigheter. Jag har sett honom väldigt aktiv i sociala medier och det kommer mer än starka, känslosamma operatoner ifrån honom.

Rickard Söderberg är en klok person och med sitt mod har han blivit en förebild, inte bara hos homosexuella och andra HBTQ-personer. Han har blivit en förebild för de som inte vågat vara sig själva. Hur de ska uttrycka sig. Hur man är innerst inne. Den typen av energi och mod är något vi behöver.

Jag tycker att Rickard Söderberg har en cool personlighet och man blir glad när han är med i tv eller när han lägger upp en bild på Instagram. Han har dessutom humor och det gillar jag.

Rickard Söderberg tror på kärleken och det är en vacker sak som alla ska ta väl vara på. Sen är det en annan sak: En homosexuell operasångare som dyrkar Legend Of Zelda-serien kan ju inte vara något annat än awesome! Eller hur?

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

15. Gun Media.

16. Beyond Meat.

17. Sam Raimi och Bruce Campbell.

18. Emmylou Harris.

19. Marcus Myhr.

20. Conan O’Brien / Clueless Gamer.

21. Podcasten Par I Pixlar.

22. Helena H.

23. Rickard Söderberg.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 18: Emmylou Harris.

 

En av de allra bästa sångerskorna genom tiderna är den gudomliga Emmylou Harris. Den legendariska countrysångerskan sjunger med en gudinnas röst och hennes sånger har alltid legat mig varmt om hjärtat. Djupet och den vackra klangen i hennes röst är så mjuk och elegant att man skulle tro att det är en ängel som sjunger. Eller gudinna.

Med sånger som till exempel ”Boulder To Birmingham”, ”Blue Kentucky Girl”, ”Luxury Liner” och hennes vackra cover av Chuck Berrys ”You Never Can Tell (C’Est La Vie)” i bagaget har Emmylou Harris haft en lång karriär som countrysångerska. Hon är en av de allra bästa sångerskorna någonsin. Frågan är inte om hon är den allra främsta i mina ögon.

Anledningen till jag har valt att ta med Emmylou Harris i den här adventskalendern är för att hon fick Polarpriset i år, och jag blev så lycklig när jag läste om den nyheten. Är det någon som förtjänar det priset så är det denna magiska artist. Emmylou Harris har hållit på sedan 1970-talet och fick en nytändning i slutet av 1990-talet när hon släppte ”Wrecking Ball” med ett helt nytt sound. Med en sån fantastisk karriär så är det inte mer än rätt att Emmylou Harris får det majestätiska Polarpriset.

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

15. Gun Media.

16. Beyond Meat.

17. Sam Raimi och Bruce Campbell.

18. Emmylou Harris.