Recension: Grim Fandango Remastered.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 22: Resident Evil 2.

Den klassiska och den ännu bättre uppföljaren till en av tidernas största spelklassiker. Resident Evil 2 är väldigt bekant om man har spelat ettan men det är såklart större, bättre och läskigare. Leon S. Kennedy och Claire Redfield samarbetar med att försöka överleva i den zombiesmittade staden Raccoon City. Capcom har lyckats åter igen att skapa en härlig B-filmskänsla med de köttslafsande zombierna. Som när gubben i vapenaffären blir attackerad av de levande döda. Det är en typisk jump scare-scen som fortfarande funkar. Polisstationen i Raccoon City är stället man spenderar mest tid i och det finns en hel del pussel att lösa. samtidigt som att man ska akta sig för zombier och andra monster – som de där Lickers som kan hoppa ner ifrån tak eller fönster för att överraska dig. Lickers är rätt hemska varelser, med sina långa tungor. Man får bekanta sig med Sherry Birkin och den mystiska Ada Wong, beroende vilken karaktär man styr. Man får också veta att Sherrys far, Umbrella-vetenskapsmannen William Birkin, är mannen som har skapat G-viruset som är en aggressivare variant av T-viruset ifrån första spelet. Han injicerar viruset i sig själv och blir en livsfarlig mutant som man får handskas med i några scener. Det där stora ögat som växer på Williams axel är creepy. Den spelare som får spela det andra scenariot får inte bara en del andra pussel men också en annan elaking att akta sig för: Mr X. Han är en stor koloss som vill döda dig och han slår hårt. Det finns en scen i spelet som fick mitt hjärta att nästan hoppa ur kroppen på mig när jag spelade Resident Evil 2 för första gången, och det enda jag kan säga att Mr. X är väldigt oförutsägbar. Resident Evil 2 är precis lika stämningsfullt som första spelet men det som gör tvåan så bra är att den känns mer som en skräckfilm i jämförelse med föregångaren. Polisstationen är en legendarisk plats, precis som herrgården i ettan är. De mystiska partierna med Ada Wong, William Birkin och de olika scenariorna med Leon och Claire är väldigt bra och lyfter upp hela spelet. Musiken är också bra, och jag gillar de olika skräckfilmsmusikstyckena i polisstationen. Resident Evil 2 känns så perfekt gjort och förblir det ultimata spelet i denna skräckfilmsserie. Det enda jag hoppas på att Capcom gör en HD-remake i stil med Resident Evil HD Remastered. Då kan Resident Evil 2 bli ännu bättre än vad det faktiskt redan är.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

22. Resident Evil 2.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 23: Castlevania II – Simon’s Quest.

Det spelar ingen roll hur tekniskt fulländat Castlevania – Symphony Of The Night är. Det spelar ingen roll hur mycket härlig arkadaction Castlevania och Castlevania III – Dracula’s Curse har. De spelar ingen roll hur jävla bra soundtrack Castlevania – Rondo Of Blood har. För om jag skulle välja det ultimata Castlevania-spelet så är det Castlevania II – Simon’s Quest. Det andra spelet till NES är för många det svarta fåret i den älskade vampyrjägarserien men jag ser en hel del potential i den här klassikern. Jag har alltid sett Simon’s Quest som det mest mystiska och mytomspunna spelet av dom alla, och att vandra omkring i det förbannelsedrabbade Transsylvanien med Simon Belmont väcker många barndomsminnen till liv. Jag har alltid funderat på egna teorier när det gällde att leta efter Draculas fem kroppsdelar och det heliga korset. På den tiden fanns ju inget internet så det var bara ut och hitta svaren helt själv. Det tog mig en evighet att hitta Rover Mansion, där Draculas onda hjärta befann sig. Eller att hitta vägen till Brahm’s Mansion där Draculas öga fanns. Det finns många falska råd ifrån byborna som kan vilseleda Simon men om man kollar noga så kan man hitta sanningen. Det finns gott om klassiska monster i Castlevania II – Simon’s Quest. Skelett, varulvar, slemproppar (kanske inte rätt ord i det här fallet), mumier, målsökande ögon och medusaskallar. När Simon piskar ihjäl en fiende får han antingen små hjärtan, halva stora hjärtan eller hela stora hjärtan. I första Castlevania användes hjärtan som sidovapenskraft. Men i Simon’s Quest används hjärtan som pengar. Se till att köpa den vita kristallen och vigvattnet fort. Gärna också en bättre piska i någon av de byar som har livrädda bybor. Det som är unikt med det här spelet är att det är ett rollspel. När Simon har samlat tillräckligt med hjärtan ökas hans livsenergi. Men det beror också på vilken del av Transsylvanien han är i. Simon’s Quest var banbrytande med en annan sak. Tiden spelar en stor roll här, och det påverkar spelet mycket mer än vad man kan tro. Utan förvarning så kommer den klassiska texten ”What A Horrible Night To Have A Curse”. När den otäcka natten kommer får bakgrunden en mörkblå/svart ton och plötsligt blir fienderna dubbelt så starka. Har man inte en stark piska så kan det här bli en lång natt. Den underbara gotiska grafiken ifrån originalet är fortfarande väldigt vacker att se på, faktiskt så gillar jag bakgrunderna mer i Simon’s Quest. Texturen och färgerna är riktigt härliga att se på. Det finns några få musikspår i Simon’s Quest men vilka klassiker de är. Bloody Tears kom här och den är alltid förtjusande att höra på även om den är bättre i Super Castlevania IV och i Rondo Of Blood. Herrgårdarnas musikspår Dwellings Of Doom är adrenalinhöjande. Titelmusiken är skitläskig och sätter en helt annan ton än vad man skulle tro om en uppföljare till ett arkadactionspel. När Simon når sitt slutmål, till ruinerna av slottet Castlevania är det en speciell stund som jag aldrig glömmer. Till tonerna av det spännande Within These Castle Walls så känner man att man ska möta en riktigt förbannad Dracula. När Simon slänger i de fem kroppsdelarna så kommer den episka striden och Dracula är inte nådig. Eller tja, det beror på vilken strategi man använder sig av. Men det är den stunden som när Simon återvänder till slottet som han härjade i första spelet som känns väldigt speciellt. Att komma tillbaks till ett mardrömslikt slott. Castlevania II – Simon’s Quest må inte vara det mest felfria spelet i serien men det är ändå spelet med mest känsla och rätt stil. Därför anser jag att det är det bästa Castlevania-spelet av dom alla.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 26: Mega Man 3.

Efter att ha spelat Mega Man 2, så ville jag bara ha mer – och ett av de mest efterlängtade spelen i mitt liv var utan tvekan Mega Man 3. När jag fick spelet så startade jag igång det direkt. De åtta nya Robot Masters var precis som de föregående väldigt balla. Vilka namn de hade. Gemini Man. Snake Man. Hard Man. Shadow Man. Magnet Man. Needle Man. Spark Man. Top Man. Jag märkte redan att Capcom har gjort det här spelet lite mer annorlunda än tidigare. Mega Man kunde klättra i stegar snabbare. Ljudeffekterna när han hoppade och sköt var annorlunda. Visserligen gillade jag skjutljudet bättre i de två första spelen men det är bara en bagatell. Här introducerades hunden Rush, som sedan dess blivit Mega Mans trogne vän i striderna mot Dr. Wily och hans robotstyrkor. Det är underbart att åka med Rush Jet, som är en vidareutveckling av raketsläden som var med i Mega Man 2. Mega Man kunde glida under trånga passager och det var en cool nyhet. Mega Man 3 var den första trilogins största spel och också väldigt utmanande – fast inte lika svårt som i första Mega Man. Det är tack vare lösenordssystemet. Men ändå, Mega Man 3 är tufft. Att klura ut vilka Robot Masters man skulle dänga först var inte alls lätt. Idag kan jag det utan problem, men på den tiden när Mega Man 3 var färskt så var det en mardröm att möta Gemini Man, Needle Man och Snake Man med endast Mega Mans klassiska skjutvapen. När de åtta Robot Masters var besegrade så kommer ett av Capcoms mest geniala drag någonsin. Fyra av banorna kom tillbaks men de var svårare än någonsin. Spark Mans, Needle Mans, Gemini Mans och Shadow Mans banor blev tuffare och dessutom fanns det två bossar i varje bana. Men vilka var då dessa bossar? De kallas för Doc Robots, och de liknade gigantiska Terminatorskrothögar. De fick sig egenskaper av åtta bekanta karaktärer. Robot Masters från Mega Man 2. Givetvis var de svårare och tuffare än originalen – Quick Mans version är rena rama mardrömmen. Sen kunde man ta sig an Dr. Wilys slott, just efter en liten strid mot Break Man, som är en kopia av Proto Man, som är Mega Mans bror. Jag älskar det där visselljudet innan Proto Man kommer. Ljudet i Mega Man 3 är magnifikt, och musiken ska jag inte glömma. Technomusiken i Spark Mans bana är helgrym, den fräna melodin i Snake Mans bana är ännu bättre. Min personliga favorit är ändå Top Man-banans musik som har ett härligt sväng. Mega Man 3 skulle för min del ha varit en värdig avslutning av en mästerlig trilogi – men självklart kom det fler spel. Och tur är väl det. Annars har vi inte fått se spel som Mega Man X eller Mega Man 9. Men en sak är säkert. Inget går emot med att spöa Gemini Man eller Snake Man i en fantastisk tredje del med en älskad hjälte.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

26. Mega Man 3.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 27: Bloodborne.

Efter att ha blivit överraskad av Dark Souls II, så kände en del av mig att jag ville ha mer. Sen slog From Software till med att visa upp deras kommande storspel till Playstation 4: Bloodborne. Det här verkade vara så brutalt spännande och peppen steg hela tiden. Bloodborne är ett stentufft och mörkt spel som påminner en del om Dark Souls II när det gäller utmaningen – som är riktigt hög – men det finns vissa tydliga skillnader. Man använder inte sig av magi utan man kan använda skjutvapen för att paralysera fienderna innan man kör en ett svärd i deras tarmar. En annan sak som är väldigt märkbar är att tempot är otroligt mycket högre och striderna är intensivare. I rollen som en jägare som ska jaga odjur och andra onda ting i staden med en förbannelse, Yarnham, så ska man samla på sig blodekon för att kunna gå upp i nivåer och uppgradera sina vapen. Självklart har jag dött så många gånger att jag har tappat räkningen. Och jag har sagt fula ord varje gång jag har dött. Det här är riktigt svårt och man måste vara på sin vakt hela tiden. Men ändå – det är så jävla läckert och coolt. Yarnham är en skitig, vidrig stad men ändå så gotiskt vackert. Påminner starkt om 1800-talets London i tiden då Jack The Ripper härjade. Grafiken är enastående och bildhastigheten är väldigt hög. När man som jägare kommer till frizonen Jägarens Dröm så känns det som man kommit till ett sorts himmelrike med en mystisk docka som väntar på dig. Det är en fridfull plats med många gravstenar och ritualplatser. Jag trodde att From Software skulle bränna bort all krut när de gjorde Dark Souls II men i helvete heller att de gjorde det. Bloodborne är mer som en rabiessmitta i jämförelse med dess ”föregångare”. Fienderna är riktigt elaka och vill dig väldigt ont redan från spelets början. Allt från arga stadsbor med facklor och högafflar till de där äckliga varelserna som suger ditt blod med en äcklig tentakel. Bloodborne är dessutom mycket råare och blodigare än Dark Souls II. Hur många kubikliter blod spills det egentligen när man har spelat klart det här gigantiska äventyret? På tal om blodspill, så är bossarna väldigt blodtörstiga. Dessa mäktiga fighter mot de mest hänsynslösa och barbariska bossarna jag har mött i modern tid är rena rysare. Att vinna mot en boss är en seger som man innerst inne utbrister ”ja” – eller så vrålar man bara av segerns sötma. En del säger att Bloodborne är det spelet som är anledningen att man måste ha en Playstation 4. Jag är en av dom. Vill man ha ett mäktigt äventyr med så brutal svårighetsgrad och en hel del upptäckarglädje, så är definitivt Bloodborne ett spel för dig. Det är i alla fall ett spel för mig och jag längtar tills jag får köra svärdet i häcken på Darkbeast Paarl igen. Helt makalöst.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

27. Bloodborne.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 42: Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

Året var 1998 och jag var 18 år. Jag läste mycket i gamla Super Play-tidningar och 1998’s mest efterlängtade spel av dom alla var tveklöst Links debut i den tredimensionella världen. Julen närmade sig och jag hämtade ut en spelkassett ifrån den lokala elektronikbutiken. Fodralet till Legend Of Zelda – Ocarina Of Time var svart, men dess text, sköld och svärd var i guld. När jag körde in spelet i Nintendo 64:an och slog på powerknappen så skulle ett av mitt livs största spelögonblick inledas. Man ser en gräsplätt. En pianoslinga spelas och man ser en ryttare med häst komma i högra hörnet. Det var Link med sin häst Epona. Musiken fortsätter spelas och det är så otroligt vackert. En ocarina läggs till med det fina pianospelet. Titelskärmens text ”Legend Of Zelda – Ocarina Of Time” kommer snyggt fram och liksom skiner. Månen går ner och solen stiger sakta upp. Link rider på Hyrules öppna fält. Det här är ett av de allra mest underbara spelintron som har gjorts. Bara det fick mig att känna att det här skulle bli alldeles speciellt. Ocarina Of Time är definitivt ett av de mest stilrena och viktigaste Zelda-spelen. Det märks att Shigeru Miyamoto har lagt hjärta och själ i det här spelet, det liksom skriker Nintendo-magi. Det här är det första tredimensionella spelet för mig som känns så rejält och så öppet. Med inspiration av de fyra första spelen, så är ändå Ocarina Of Time alldeles helt något eget. Grafiken må ha åldrats en del, men det är fortfarande estetiskt vackert och soundtracket är tidlöst. Ocarina Of Time var banbrytande på många sätt och vis, som till exempel att låsa in på en fiende och koncentrera sig på den. Det finns många palats i spelet och självklart har alla sin egen charm. De tre läskiga: Bottom Of The Well, Forest Temple och Shadow Temple är spöklika. Dodongo’s Cavern och Fire Temple är heta. Och så har vi ju det mest ökända templet av dem alla: Water Temple. Egentligen är inte banan svår, men att hålla på att byta stövlar hela tiden och att det är lätt att gå vilse i templet gör Water Temple till Ocarina Of Times mest utmanande område. Några av spelseriens mest legendariska bosstrider finns här som till exempel mot Shadow Link i Water Temple eller Phantom Ganon i Forest Temple. Det finns ett särskilt minne jag alltid kommer att ta med mig när det gäller Ocarina Of Time. Det är det enda spelet jag har spelat som jag har haft hela min familj som publik. Alla ville se mig rädda Hyrule, göra tidsresor med unge och vuxne Link, dänga Ganondorf och utforska de episka templen. Om ett spel lockar till sig en stor publik, så måste det ju vara bra? Självklart är det det. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time har ett av Zelda-historiens mest fascinerande storys och det är väldigt lätt att flyga med dess storhet.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 43: Tomb Raider. (reboot)

Jag har tidigare aldrig varit ett stort fan till Tomb Raider-spelen och till Lara Croft. Visst, spelen var rätt okej men de levde inte upp till mina förhoppningar. Men så kom Crystal Dynamics och Square Enix fram med en nystart av spelserien – och när jag såg den episka trailern ifrån E3 för några år sedan så blev mina ögon stora som tefat. Trailern var så grymt spännande och så jävla snyggt gjord, jag trodde att det var en ny film som var på g. Jag svalde min stolthet och inskaffade rebooten av Tomb Raider – och det var då jag insåg hur stor Lara Croft var. Plötsligt så har Crystal Dynamics gjort Lara sårbar och hon får utså en hel del smärta och jag lider verkligen med henne. Men lika mycket som hon är sårbar, är hon så otroligt modig när hon slår tillbaks mot den mystiska öns elaka skurkar. Lara Croft greppar tag i en av spelhistoriens bästa pilbågar och gör livet kort för elakingarna och hon är tuffare än Rambo. Det är lite RPG-influenser i Tomb Raider eftersom hon kan uppgradera sina överlevnadstekniker, sina vapen och utveckla sina instinkter. Givetvis kan man utforska gamla gravkammare som i originalspelen och dessa kammare är kluriga. Tomb Raider är så grymt spännande och ön är så enorm att det tar sin tid att utforskas, och att lösa mysteriet. Men det är att Lara Croft har blivit så mänsklig som får mig att lyfta upp ögonlocken. Och modig. Hon har vunnit min respekt en gång för alla.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

43. Tomb Raider. (reboot)

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 45: Batman – Arkham Asylum.

Under tiden som tv-spel har funnits, så har det kommit några rätt okej spel med Batman. Men riktigt bra superhjältespel är väldigt sällsynta, och de spel som finns är oftast väldigt mediokra eller rent sagt skitdåliga. Men så kom spelstudion Rocksteady med ett riktigt skitbra spel med den mörke riddaren i. Batman – Arkham Asylum är ett enormt spännande actionspel med en stentuff Batman som ska stoppa den onde Jokerns planer i Arkhams mentalsjukhus för kriminella. Man smyger omkring i skuggorna (stealth) för att lurpassa på Jokerns hejdukar och det känns så äkta att verkligen vara Batman. Det här spelet är också väldigt fysiskt, och det märks i de tunga slagsmålsscenerna. Den tunga ljudeffekten när Batman ger det sista vinnande slaget i striden är så jävla cool. Arkhams mentalsjukhus är mörkt och väldigt skräckinjagande, precis som jag hade föreställt mig. Det ger spelet en enorm atmosfär. Batman kan använda sig av sina coola gadgets som fladdermusbumerangerna eller min personliga favorit: Detective Vision. Med den kan Batman se allt i röntgenvision och därmed se vart fienderna är. Batman kan också lokalisera vilka fiender som har vapen och vilka de är som pratar. Detective Vision kan också hitta gömda spår som kan lösa mysterier i mentalsjukhuset. En liten höjdpunkt är när Gåtan hackar in i Batmans kommunikationssystem och ger honom en massa gåtor och att han vill att Batman ska hitta Riddler Trophies. Röstskådespeleriet är kanon, Mark Hamill är briljant som sadistiske Jokern. Kevin Conroys mörka röst är perfekt för Batman, det får den mörka riddaren att bli mer badass. Ibland kan Batman hamna in i en av Scarecrows mardrömmar och det blir rätt skräckinjagande. Men spännande! Rocksteady är 2000-talets största överraskning och Batman – Arkham Asylum är precis det Batman-spel man hade hoppats på. Och mer därtill.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

45. Batman – Arkham Asylum.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.