Den långa resa jag har haft med mina 100 favoritspel genom tiderna är nu slut, men det finns några lösa trådar som jag är tvungen att knyta ihop. Att sätta ihop en lista med 100 favoritspel är riktigt, riktigt svårt men det är faktiskt inte omöjligt.
När jag pysslade med listan så hade jag faktiskt skrivit upp ungefär 200 speltitlar som jag tycker är helt fantastiska. Jag började jämföra titlar med varann, och ju fler titlar jag jämförde med varann, desto svårare blev det. När jag var klar så blev listan som det blev. Jag visste redan från början att Final Fantasy VI skulle bli mitt absoluta favoritspel för det var spelet som ändrade hela min syn på spel med kvalité. Det som var riktigt intressant var att jag har en hel del Mario-spel på listan men inget spel med den kände rörmokaren kom på topp tio. Nykomlingar som Bioshock Infinite, Red Dead Redemption, Bloodborne och The Last Of Us kom också riktigt högt upp och det bevisar att jag gillar moderna spel också.
När jag var klar med nedräkningen så fick jag några frågor som tåls att ha svar på. Varför är inte Final Fantasy VII med? Vart är Shadow Of The Colossus? Uncharted? Fallout? Wipeout? Varför inga PC-spel?
Jag har två svar på dessa frågor. Vissa spel har jag spelat typ en gång men inte har fastnat för det och vissa spel har jag inte spelat alls. Jag har spelat Final Fantasy VII en gång och alla omkring säger att det är så himla fantastiskt. Det gick bra till en början men på ett ställe förstod jag inte var jag skulle gå. Vid den tiden hade jag spelat både Final Fantasy VIII och Final Fantasy IX och då kände jag att sjuan var rätt slummigt i jämförelse med de andra två. Men hade jag spelat det först skulle jag tro att det hade varit annorlunda. Hur är det med Shadow Of The Colossus då? Egentligen samma sak där. Jag var verkligen hyperpeppad när det skulle komma en HD-utgåva av spelet till PS3 för jag missade PS2 totalt. Det kändes verkligen stämningsfullt men så kom jag till den första kolossen. Vilken gigant – men vad fan ska man göra på den bossen? Jag fattade ärligt talat ingenting och gav fan i spelet efteråt. Såna saker i både Final Fantasy VII’s och Shadow Of The Colossus fall är verkligen synd för jag ville verkligen spela dessa två hypade och av folk omtyckta spel. Så är det också med Call Of Duty-spelen och Battlefield-spelen också. Storymässigt är det en ren gäspning och det är multiplayerlägen som är faktiskt roliga. Men tyvärr är jag inte ett FPS-shooterfan, och ironiskt nog har jag med Bioshock och Bioshock Infinite med på listan – fast det är tack vare de fantastiska historierna och dess djup. Men en dag ska jag spela klart Final Fantasy VII – hoppas att det kommer en HD-remake av spelet. Det är verkligen ett spel som jag känner att jag ska spela innan jag blir 50 år. Räkna med det.
Jag har spelat hundratals spel i mitt liv, och självklart har jag missat en del titlar. Främst på Playstation 2, Dreamcast och XBOX 360. Jag har alltid varit en Nintendo-anhängare, så därför är det mycket spel ifrån den speljätten som är med på min 100-topplista. Det är också väldigt många äldre spel ifrån NES och SNES-tiden, men det finns ju modernare titlar med i min 100-topplista. Om det är på grund av att jag inte har haft den konsolen eller arrogans, det kan jag inte säga på rak arm. Men vem har egentligen tid att spela varenda spel som finns? Inte ens om man får betalt som spelrecensent, så är det ens möjligt att spela alla spel. Det är ju fan omöjligt.
Här är några spel som jag inte har spelat alls, och utan förklaringar:
Uncharted-trilogin
Fallout-spelen
Mr. Gimmick
Wipeout
Devil May Cry
Witcher-spelen
Bully
Shenmue
Alien Isolation
Watch Dogs
ICO
Final Fantasy X
Final Fantasy XII
Star Wars – The Old Republic
Vissa av dessa spel kommer jag nog inte att spela alls, men vissa kan jag faktiskt tänka mig inom en kort framtid. Uncharted-spelen kommer ut senare i år i en samling till PS4. Kanske det vore tid att bekanta sig med Nathan Drake och förstå vad som är så bra med hans spel. Naughty Dog har inte gjort mig besviken tidigare så. Det blir nog en fin väg till Uncharted 4 som ser fantastiskt ut i dess trailer ifrån E3 förra året. Fallout 4‘s trailer ser också helgrymt ut. Att jag har missat denna spelserie totalt är en gåta. Hoppas också på en remake av de äldre spelen. Jag ska inte göra samma nonchalerande misstag som jag gjorde med Bioshock. När det gäller att upptäcka många spel, gamla som nya, så kommer jag inte sluta att göra det. Det kan finnas en pärla eller två som jag totalt har missat. Men jag köper helst inte en ny konsol bara för att spela ett visst spel. Det är tur att det kommer såna här remastered-utgåvor eller Nintendos E-shops erbjudande med gamla spel. Vill man ha fysiska utgåvor av spelen så är det en helt annan sak. Jag är just nu mest ute för att spela spelen. Inte för att äga en massa fysiska Dreamcast-titlar eller ens nåt fysiskt Playstation 2-spel. Nä.
Jag är verkligen supernöjd med min 100-topplista men visst blev jag snopen att såpass många bra spel hamnat utanför listan. Jag tänkte när listan blev klar och såg att många kanonbra titlar blev just utanför och då tänkte jag ”fan, var det spelet utanför”? Men det är det som är tjusningen med såna här listor. Man måste ”offra” något för att något ska bli bra i slutändan. Så var det med filmlistan som jag gjorde i vintras också.
Till slut så vill jag tacka er alla som har följt mig under den här färden. Tre olika nedräkningar under ett drygt halvårstid: 60 favoritartister, 100 favoritfilmer och 100 favoritspel. Man blir väldigt utmattad av såna här projekt men de har varit riktigt roliga att göra. Nu kommer jag inte att hålla på med såna listor förrän jag är typ 50 år.
Som avslutning vill jag visa de andra 100 spelen som har kommit utanför listan:
New Super Mario Bros Wii Space Harrier Super Probotector Super Smash Bros Melee Super Mario Sunshine Duck Hunt The Goonies II XIII Ice Hockey Super Mario Bros 2 Rayman Origins Snake Rattle ´N Roll Donkey Kong 64 Rogue Legacy Banjo-Tooie Out Run Perfect Dark Saga Frontier 2 Final Fantasy VIII Goldeneye 007 Donkey Kong (Game Boy) Mario Party 2 Wii Sports Psycho Fox Metal Gear (NES) Adventure Island II Phantasy Zone II Lollipop Chainsaw Silent Hill Duck Tales Star Wars: Rouge Squardron II Final Fantasy IV Mario Party RC Pro Am Catherine Castlevania: Lords Of Shadow Diddy Kong Racing Mortal Kombat IX Metal Slug Chip ‘N Dale – Rescue Rangers Wonder Boy Adventures Of Lolo 2 Nebulus Mario Kart Wii Super Monkey Ball Worms Armageddon Mario Kart DS Tetris 64 Dead Or Alive 5 Double Dragon (Master System) Bionic Commando (NES) Timesplitters 2 Wario Land: The Shake Dimension Fester’s Quest R-Type NHL 94 Pro Wrestling Blackhawk Life Force Silent Hill 2 Track & Field II Lemmings Rune Factory Axelay Dragon Age Inquisition Ninja Gaiden (NES) Super Star Wars Shadowgate Friday The 13th (Commodore 64) Mass Effect 3 Ninja Gaiden II (NES) Gran Turismo 2 Sonic The Hedgehog 2 Warioware: Smooth Moves Super The Empire Strikes Back Halo Colin McRae Rally 2 Pikmin Clay Fighter 2 Fire Emblem Cobra Triangle Double Dragon II (NES) Konami Krazy Racers Outlaw (Commodore 64) Snake’s Revenge Mission Impossible (NES) Gran Turismo 5 Double Dribble Jak & Dexter NHL 99 Theme Hospital Lylat Wars Wii Fit Mario Paint Kung Fu Police Quest Adventures Of Lolo Kirby’s Adventure
Tidigt 1990-tal. Jag var väldigt ung och spelade väldigt ofta då. Jag brukade även läsa gamla Nintendo Magasinet och Super Power, för jag var väldigt nyfiken på vilka framtida spel som skulle komma. Jag minns en text som Tobias Bjarneby skrev om rollspel. På den tiden så var rollspel för mig typ Legend Of Zelda, och möjligtvis Shadowgate med sin dåliga svenska översättning. I den artikeln nämnde Bjarneby Final Fantasy, en spelserie som inte fanns i Europa. Squaresoft trodde inte att deras RPG-spel skulle slå i vår kontinent så därför var det väldigt ovanligt på den tiden att deras spel hittade hit utan importering. Två spel nämnde han ofta i sina texter under åren, Final Fantasy II och Final Fantasy III särskilt. Dessa är de amerikanska titlarna för Final Fantasy IV respektive Final Fantasy VI. Jag blev så otroligt nyfiken på spelen men lyckades aldrig att få tag på dom.
När internet var den stora flugan, så började duktiga programmerare skapa egna emulatorer som man kunde ladda ner, och spel till dessa emulatorer. Ett exempel var ZSNES som man kunde spela SNES-spel på via datorn. Jag laddade ned Final Fantasy VI (eller Final Fantasy III som det hette i USA) för jag var så otroligt nyfiken på varför det här spelet är så omtyckt.
Spelet börjar med två imperialistiska soldater som sitter i stora cyborger. Tillsammans med dom sitter en förslavad ung kvinna i en egen cyborg. De promenerar i ett öppet fält i snöovädret till gruvstaden Narsche i för min del det bästa spelintrot som har gjorts. Mode 7-effekterna var helt perfekta och musiken som spelades var helt otrolig. Det här spelet skulle vara något särskilt. Något som jag har aldrig tidigare har spelat.
Final Fantasy VI överraskade mig på alla sätt och vis. För det första är det en så fantastisk dialog i det här spelet. Jag har spelat spel tidigare som har haft en bra story och intressant dialog. Men inte som i det här spelet.
Final Fantasy VI är indelat i två stycken. Det första stycket handlar om Imperiets jakt efter Espers och och att få styra världen med järnhand. Men ett gäng med rebeller vågar starta ett uppror mot kejsare Gestahl och hans livsfarliga hejduk Kefka. Kefka själv är en maktgalen psykopat med ett kolsvart hjärta. Han tvekar inte att döda vem som helst. Förgiftar vattnet som dödar ett helt rikes invånare utan att blinka. Tveklöst är han en av de ondaste skurkarna i spelväg. En stark och karismatisk spelskurk. Det första stycket samlar också ihop mestadels tänkbara spelhjältar med egna berättelser och fantastiska personligheter. Den unga kvinna som blir styrd av Imperiet i början är Terra, som blir befriad av en frusen Esper och hon vaknar upp med minnesförlust. Rebellernas informatör, skattjägaren Locke, tar hand om Terra och de ger sig ut för att samla ihop en stark trupp som kan klämma åt Imperiet. Terra är en splittrad själ och förstår inte varför hon är så viktig och blir känslomässigt berörd av hennes minnesförlust. Hon är hälften människa, hälften Esper och är nyckeln till att öppna den gömda vägen till Espernas värld.
Locke är en hederlig tjuv som alltid finns där när man behöver honom. Han gillar inte att bli kallad tjuv, och föredrar ”Skattjägare”. De får under första halvan av spelet sällskap av kung Edgar och hans slagskämpe till bror Sabin. Den hederlige riddaren från Doma, Cyan. Imperiets förre detta general Celes som är en Magitek Knight. Vildingen Gau som har överlevt tack vare sina lärdomar av djuriska attacker ute på Veldt. Strago och Relm som bor i staden Thamasa. Strago är Relms adoptivfarfar och är en Blue Mage, dvs en magiker som lär sig monsters särskilda magiska krafter. Relm är en ung flicka som gillar att måla. Setzer är en gambler, kvinnotjusare och ägare till världens enda luftskepp. Vid vissa tillfällen får man stöta ihop med lönnmördaren Shadow. Shadow är en mystisk karaktär med ett mörkt förflutet. Inget avslöjas om honom förutom i vissa drömsekvenser där man får ta del av hans förflutna.
Den andra halvan av Final Fantasy VI handlar om följderna efter Kefkas galna upptåg när han fördärvade hela världen med sitt begär av obegränsad kraft uppe på Floating Continent. Världen är i ruiner. Flera monster och varelser har muterats till värre monster och i stort sett alla städer är helt förstörda av det kaos som Kefka har ställt till med. Man styr då endast Celes, som har hamnat på en öde ö tillsammans med Imperiets forskare Cid. När Cid plötsligt dör tappar Celes all hopp och hon försöker ta livet av sig. Men lyckligtvis misslyckas hon med det och hon hittar ett brev som Cid har skrivit. Han har i hemlighet byggt en flotte som de kunde fly ifrån ön med. Men det som får henne att känna hopp igen är när hon hittar en välbekant bandana – som tillhör Locke, som hon fick ett speciellt band med i första halvan av spelet. Den andra halvan av Final Fantasy VI har en röd tråd. Den röda tråden är att leta efter varje karaktär och samla ihop dom alla för att en gång för alla förinta den onde Kefka.
Final Fantasy VI. Vilket otroligt spel det här är. Det tog andan av mig när jag spelade det för första gången. För första gången i mitt liv kunde jag spela ett spel med en så välsvetsad story och med några av de mest älskvärda karaktärerna i spelväg. Detta gigantiska äventyr liknade inget annat jag hade spelat tidigare.
Grafiken och färgerna är helt utsökta. Bakgrunderna är riktigt vackra, till och med de tunga industriliknande korridorerna i Vector är väldigt snygga. Det finns gott om städer, grottor, slott, skogar, industrier, berg och öknar i Final Fantasy VI. I de mer farligare platserna kan ens parti stöta på random encounters, dvs en till ögat osedd fiende som vill slåss med dig. Det här är det gjorde min vision av rollspelande helt annorlunda då. För första gången skulle jag slåss med kommandon istället för att dänga ihjäl monster med repetitiva knapptryckanden. Jag var tvungen att tänka taktiskt och använda partiets medlemmar klokt. Vissa kunde använda sig av fysiska krafter medans andra som Terra kan använda magiska krafter. Vann man striden fick man erfarenhetspoäng. Detta var inte så obekant för mig då för jag fick ju erfarenhetspoäng i Zelda II – The Adventure Of Link. Men när man gick upp i nivå här så höjdes flera delar av den karaktärens status som styrka, försvar och magikraft. En del karaktärer kunde lära sig magiska krafter från början, som Terra och Celes. När hjältarna får Magicites (Espers kvarlevor) får de även den döde Esperns magiska megakrafter. Den person som höll i en viss Magicite kunde också lära sig magiska krafter som bara Terra och Celes kunde innan. Att hålla på att träna och gå upp i nivåer tar en del tid men det här spelet är så beroendeframkallande och asgrymt att det är värt varje minut. Denna lärdom har jag tagit med mig när jag har spelat rollspel som Final Fantasy IX, Chrono Trigger, Super Mario RPG och Tales Of Xillia.
Många säger att Final Fantasy VI har ett av världens bästa spelsoundtracks någonsin. Jag håller med 100 procent på den punkten. Tillsammans med Final Fantasy IX magiska soundtrack så är Final Fantasy VI musik något av det bästa jag har hört. Nobuo Uematsu är verkligen en unik kompositör. Inledningsmusiken när Terra och de två imperiesoldaterna marscherar mot Narsche är otroligt majestätiskt. Och när jag hör den melodin igen i världskartan i första halvan av Final Fantasy VI – Terras tema – så får jag gåshud. The Phantom Forest har hjälpt mig likt terapi när jag har mått som allra sämst. Den sorgsna musiken är så vackert att jag får tårar i ögonen när jag får melodin i huvudet. Det är inte dåligt för ett spel till en 16-bitskonsol som SNES.
Final Fantasy VI är ett känslomässigt starkt spel. Kefka väcker mycket ilska och rädsla inom en. Man känner med Cyan när hans familj dör efter Kefkas förgiftning av Domas vatten. Man känner ännu mer när han får se sin fru och son åka med dödens tåg. När man får veta vem Gaus riktiga pappa är och sedan veta att han slängt ut pojken när han var yngre, vill man bara slå ihjäl gubbfan. Celes sorg när Cid dör på ön är hjärtskärande. Tillsammans med musiken förstärks känslorna mer. Och självklart Terras osäkerhet på sig själv är väldigt känslostarkt.
Fienderna är många och bossarna är helt otroliga. Fighten mot Vargas när Edgar letar efter sin försvunne bror Sabin är ett exempel på en mäktig strid. Wrexsoul som försöker äta Cyans trasiga själ, hoppar in i en av partiets medlemmar och hen måste bli nedslagen för att den onde Wrexsoul ska komma tillbaks. Och självklart alla 8 drakarna som finns gömda i World Of Ruin.
Det finns så många minnesvärda scener och ögonblick i Final Fantasy VI som jag aldrig kommer att glömma. Operascenen där Celes låtsas vara en känd operasångerska är en viktig mittpunkt i spelet. De fyra olika fighterna med den förargliga retstickan till bläckfisk, Ultros, är roliga bossfighter. Kefkas förstörelse av världen i slutet av första halvan är riktigt apokalyptiskt. Bandet mellan Shadow och Relm är väldigt intressant. Flygturerna med flygskeppen Blackjack och senare Falcon har snygga Mode 7-effekter. Celes uppdrag att samla ihop alla i gänget åter igen i andra halvan är så hoppfullt i en värld av död och ruiner. Hur kan man få in så mycket i ett spel egentligen? Men Squaresoft lyckades!
Det finns, trots att Final Fantasy VI är ett allvarligt spel, en portion humor som får mig att fnissa. När Gau möter Sabin och Cyan för första gången och den lille vildingen får för sig att Sabin heter ”Mr. Thou” är rätt kul. Eller när yetin Umaro tar tag i en av partimedlemmarna och slänger hen rakt på en fiende är en oväntad men skitkul attack. Eller när Locke stjäl en uniform av en av Imperiets soldater och man får se soldaten stå i bara kalsonger. Det behövs lite humor i det stora allvaret.
Efter att ha klarat av Final Fantasy VI för första gången kände jag för första gången på länge en äkta ”wow”-upplevelse. Men jag hade då ingen aning att man kunde faktiskt rädda Shadow ifrån döden när Floating Continent skulle förstöras. När jag senare skaffade ett Playstation, chippat, så lyckades jag få tag på samlarutgåvespelet Final Fantasy Anthology som innehöll Final Fantasy V och Final Fantasy VI. Äntligen kunde jag spela sexan på en tv med en riktig kontroll! Laddningstiderna när fienderna attackerade en med random encounters var lite drygare men det brydde jag mig inte om då. Jag ville så gärna spela om detta mästerverk igen. Det nya introt som gjordes för Playstation-utgåvan gav mig gåshud och när man klarat av spelet låstes det upp en film till där man kunde höra en uppdaterad version av operamusiken. Hur det gick med Shadow i min andra spelomgång? Det gick bättre.
Jag har klarat av Final Fantasy VI fyra gånger. Alla gångerna har varit underbara resor och varje gång man möter Kefka i den ultimata striden är det precis som att beskåda slutet i Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi. Rent sagt monumentalt. Likheterna med Star Wars är helt slående. Kom igen: Imperiet? De två soldaterna i spelets början har namnen efter två Star Wars-rebeller Wedge och Biggs. Espers karftulla magier är ungefär som Kraften. Kefka är en maktgalen dåre i stil med Kejsaren. Och självklart ett älskat uppror. Squaresoft hade definitivt mycket bra inspirationskällor till det här mästerverket.
Final Fantasy VI ändrade för alltid min syn på tv-spel. Utan det hade jag inte ens vågat spela många spel som jag älskar idag. Jag spelade några av de äldre Final Fantasy-spelen kort efter jag har spelat Final Fantasy VI och alla har de fantastiska historier och mycket fantasirika världar. Men inget av dom är i närheten av det allvarliga, modernare men ändå riktigt magiska som jag fick erfara i mitt första möte med denna fantastiska spelserie i och med Final Fantasy VI. Det är också ett av de största spelen jag har spelat. Jag tror att en spelomgång är omkring 50-60 speltimmar och det finns så många platser att besöka och många karaktärer att älska. Final Fantasy VI är inte bara en vändpunkt i mitt intresse för spel. Jag blev mer intresserad av JRPG efteråt och började intressera mig för mer djupare spel och jag har spelat många djupa spel under de snart 30 åren jag har spelat tv-spel. Hur än många Legend Of Zelda-spel som har varit storslagna, hur stämningsfullt Red Dead Redemption är, hur jättekul Mario Kart-spelen är och hur mycket jag bryr mig om Elisabeth i Bioshock Infinite – så är det inget spel som fick mig att verkligen känna så mycket som Final Fantasy VI gjorde. Och gör fortfarande. Det är mitt absoluta favoritspel någonsin.
Jag och två syskon skaffade oss ett Super Nintendo och vi valde ett spel vardera. Brodern Larry valde Blackhawk, syster Lana valde Super Mario World 2 – Yoshi’s Island och jag valde Legend Of Zelda – A Link To The Past. Jag älskade de två NES-spelen med Link, Zelda, Hyrule och Triforce så att få sätta tänderna i ett tredje Zelda-spel var ju hett efterlängtat.
A Link To The Past börjar med någon ropar på Link som ligger och sover. Hans morbror ska dra ut och kolla en grej. Link följer efter i ett av spelhistoriens mest täta och snyggaste regnskurar. Rösten lockar Link till Hyrule Castle, och när Link hittar en dold ingång så finner han sin morbror svårt skadad. Han får morbroderns svärd och sköld för att sedan dra sig vidare. Link räddar sedan prinsessan Zelda som är inspärrad i fängelsehålorna och tar med henne till ett kapell. När Zelda blivit räddad i spelets början så är det bara starten på ett underbart äventyr!
Legend Of Zelda – A Link To The Past är precis vad jag hade hoppats på för en uppföljare till de två kanonbra NES-spelen. Men att det skulle komma att bli ett av världens allra bästa spel kunde jag inte föreställa mig för dryga 20 år sen. Men varför är A Link To The Past det ultimata Zelda-spelet? Nintendo och Shigeru Miyamoto tog tillbaka det lyckade konceptet ifrån första Legend Of Zelda och skapade ett mer färgglatt Hyrule än tidigare. Jag tror inte att jag har sett grönare skogar i ett 16-bitsspel. Miyamoto la till flera nya saker som gjorde A Link To the Past så framgångsrikt, som till exempel två parallella världar: Hyrule och The Dark World. Efter Zelda har räddats så ska Link leta efter tre medaljonger som ligger gömda i tre palats i Hyrule. När Link har samlat alla tre medaljongerna så kan han dra ur Master Sword som ligger gömt i Lost Woods. Lost Woods är först väldigt dimmigt men blir till en levande, grön skog när svärdet är väckt. Det är så grymt mäktigt när Link håller i det legendariska svärdet. Men när svärdet är i hand så blir Zelda kidnappad igen av den elake trollkarlen Agahnim. Agahnims uppdrag är att försöka väcka den onde Ganon som har blivit inspärrad av de sju vise männen. De sju vise männens ättlingar behövs för att få tillbaks Ganon, och en av de sju ättlingarna är prinsessan Zelda. Link besegrar Agahnim i en fight i övre delen av Hyrule Castle och blir teleporterad till det förlorade riket som nu kallas The Dark World. Denna värld är nästan identiskt med Hyrule men har andra fiender och åtta palats till att få utforska. Sju av dessa har sju kristaller med en varsin ättling inspärrad i. Redan där, när Link står på spelets allra sista plats för första gången – pyramiden – förstod jag att A Link To The Past skulle vara större än vad jag hade föreställt mig.
Link kan hoppa fram och tillbaks mellan dessa världar genom att hoppa in i märkliga portaler i Hyrule eller att använda den magiska spegeln i Dark World. Använder man dessa ting vid rätt tillfällen så kan komma till tidigare onåbara platser. Det finns mycket mer saker som Miyamoto har placerat i A Link To The Past som har återanvänts i kommande spel, som till exempel samlandet av hjärtbitar som finns gömda överallt. Fyra hjärtbitar ökar Links energi med ett hjärta. Precis som i de föregående spelen, i palatsen så finner Link ett vapen eller ett viktigt tillbehör som hjälper honom längre fram i äventyret. Hookshot kommer här för första gången, och denna kedja kan användas för att dra Link till en plattform längre bort eller att dänga vissa fiender på distans. Moon Pearl skyddar Link att förvandlas till motsatsen till hans inre när han kommer till Dark World – en feg kanin. Hammaren kan slå ner stoplar och vända uppochner på de förargliga sköldpaddorna i Dark Palace – och ge Helmasaur Kings hjälm seriösa skador.
Höjdpunkterna i de två första spelen var tveklöst palatsen. Här är de ännu flera än tidigare. Tolv om man räknar med Hyrule Castle. Om det inte vore nog, så finns det flera våningar denna gång, vilket det första spelet inte hade. Pusslen är ännu klurigare än tidigare och ibland måste man tänka i nya banor för att lösa ett problem. Jag kan ta ett exempel: När man kommer till Swamp Palace i The Dark World så ser man en vallgrav och man kan inte ta sig vidare till andra sidan vallgraven. Men det här stället ser väldigt bekant ut. Om man använder spegeln så hamnar man till en övergiven plats där man hittar en Piece Of Heart. Man kan dra i en spak för att öppna vattenslussen. När man har gjort det påverkar man dessutom den andra världen. Efter när man går in i Svamp Palace så kan nu simma över vallgraven. Så snillerikt av Nintendo. Och det finns mer av den varan. Alla palats har sin personliga charm men mitt favoritpalats är Tower Of Hera. De långa trapporna uppåt fram till palatsets boss Moldorm och den musik som spelas i de tre första palatserna gör det här tornet väldigt stämningsfullt.
A Link To The Past är sjukt vackert och det har det alltid varit. Varje pixel och färgsättning är helt perfekt, och det är ett av SNES första spel! Koji Kondos legendariska musik är bombastiskt och många av Zelda-seriens bästa musikspår finns i A Link To The Past. Kakariko Villages musik återanvänds i till exempel Legend Of Zelda – Ocarina Of Time. A Link To The Past har inspirerat många av de kommande Zelda-spelen efter det och det är lätt att förstå varför det är så inspirerande. Det är ett klassiskt äventyr med mycket fantastiska saker att pyssla med. Att lura in tjuven Blind i en fälla i fjärde palatset i The Dark World. Hitta rätt väg i den mörka skogens palats. Kämpa sig neråt i det iskalla ispalatset vid Lake Hylia i The Dark World. Hitta Book Of Mudora. Den sista slutstriden mot Ganon i pyramiden. Det finns så många minnen med A Link To the Past. Det är ett perfekt spel från början till slut. Trots att jag vet hur man ska göra så är jag alltid lika fascinerad när jag spelar A Link To the Past än idag. Det är det som gör spelet så mästerligt. Att man kan komma tillbaks till det.
Det här är ett av Nintendos mörkaste och mest storslagna spel någonsin. Jag hade inte hunnit att spela Metroid II – Return Of Samus till Game Boy innan jag fick tag på det här episka mästerverket:
Super Metroid.
Det tredje äventyrsspelet med Samus Aran tar över där tvåan slutade. (jag spelade del två senare, var inte oroliga) Samus hade lämnat den sista Metroid-larven som blev kvar när hon var på uppdrag och dödade Metroiddrottningen. Men så attackeras rymdstationen och Samus vänder tillbaks. Där får reda på att det är Ridley, det farliga monstret som hon hade besegrat på planeten Zebes i första spelet, som ligger bakom. Han tar med sig Metroidlarven och flyger iväg tillbaks till Zebes. Samus följer efter till den bekanta platsen.
Jag tycker att när Samus kommer till Zebes så känns det så jävla fantastiskt. Det verkar vara kallt på ytan (Crateria heter ytan förresten) och ett snöblandat regn piskar på henne och hennes rymdskepp. När hon vandrar omkring så verkar det som att Zebes är helt dött men det känns som att något vakar över henne. Hon tar hissen till Brinstar och jag upptäcker att det här är en bekant plats. Det är området som man börjar i första Metroid. Varje plattform är identisk fast mycket mörkare och det har skarpare färger. Till vänster finns som bekant egenskapen som får henne att rulla ihop till en boll.
Men vad händer efter att hon tagit det? Jo, en sorts strålkastare lyser på henne. Det är ett larm. Plötsligt vaknar Zebes till och det riktiga äventyret kan börja!
Super Metroid. För hen som har spelat första spelet kan det kännas bekant, men tro mig: Det här är tiofaldigt mycket mer till spel. Nintendo har jobbat fruktansvärt hårt att få till varenda korridor och varje delar av Zebes mörka grottor till ren perfektion. Samus hittar den övergivna gamla Tourian som bekant är platsen man besegrade Mother Brain i första spelet. Det betyder alltså att rymdpiraterna har deras nya bas gömt ännu längre ner i Zebes kärna. Men för att ta sig dit måste Samus besegra fyra väktare denna gång istället för två.
Spökmonstret Phantoon som finns gömd i spökskeppet Wrecked Ship. Det enorma parasitmonstret Draygon som härskar över vattenriket Maradia. Bekanta Kraid som nu är två tv-apparater stor, och han finns i Brinstar. Ridley, Samus nemesis, som lurar lång ner i heta Norfairs djupa parti. Dessa fyra bossar är tuffa och bjuder på sjukt bra fighter!
Super Metroid känns som det vore fyra gånger så stort som det första Metroid. Det är lyckosamt att Samus har en karta denna gång. Hon kan också hitta särskilda rum där hon kan scanna ett helt område för att lokalisera sparrum och hitta områdets boss. Bekanta egenskaper som Morphing Ball, bomber och missiler finns givetvis med men det finns ännu fler coola ting som Samus kan lära sig denna gång. Super Missile är en tung missil som är mycket starkare än en vanlig missil. Den smäller så tungt att marken skakar. Den kan öppna gröna dörrar som vanliga skott och missiler inte kan rå på. Power Bombs exploderar och förintar allt på skärmen. Den kan också öppna gula dörrar som andra vapen inte kan rå på. Scannern X-Ray Scope kan hitta hål i passager och dessutom förstörbara väggar. Grappling Beam kan få Samus att svinga sig långt i rummet. Det finns såklart mycket mer att hitta!
Super Metroid är förbannat vackert. Allt från Craterias grova yta till Norfairs heta tunnlar är ren pixelperfektion. Miljöerna känns så levande i jämförelse med originalspelet. Ljudet och musiken är precis lika fantastiskt vackert. Brinstar Underground Depths är tungt och stämningsfullt. Item Room har en bekant ton och är precis lika skräckinjagande som förut. Dessa två ting bemästrar Nintendo till etthundra procent.
Det finns så mycket hemligheter och en hel del dolda vägar som inte ens kartrummen kan upptäcka. En sann gamer kan hitta dessa dolda vägar och det gör Super Metroid till ett sant skattjaktspel.
I slutet av spelet, där Samus hittar Metroidlarven som nu har växt till sig till en jättelik Metroid, är verkligen känslosamt. Särskilt när den känner igen sin ”mamma”.
Super Metroid är inte bara en rejäl förbättring av NES-spelet. Det har vuxit till sig till något helt eget och det har inspirerat till mästerverk som Castlevania – Symphony Of The Night. Samus Aran är en av de allra bästa spelhjältarna/spelhjältinnorna någonsin. Upplägget, stämningen, grafiken, musiken och den gigantiska upptäckarglädjen gör Super Metroid till ett mästerverk utan dess like och det var före sin tid. Det är bara att ta det första steget ifrån Samus skepp. Och då vet du.
Ett av Squaresofts sista spel till SNES – och ett av deras sista spel till en Nintendo-konsol innan det stora uppehållet när de gick över till Sony och Playstation – är också ett av deras allra tyngsta rollspel. Chrono Trigger är för min del som en korsning mellan Secret Of Mana och Final Fantasy VI, men det står sig på sina egna ben tack vare att det är så tungt.
Chrono Trigger är ett av de allra snyggaste SNES-spelen. De härliga färgerna och ljusnivåerna är helt fantastiskt snygga. Squaresoft har verkligen ansträngt sig denna gång. Det liknar Secret Of Mana men har också det apokalyptiska stuket ifrån Final Fantasy VI.
Musiken är hyllat som ett av världens bästa spelsoundtracks och det är lätt att förstå. Lyssna på titelmusiken, eller världskartmusiken ifrån årstiden 600 AD; ”Yearning Of The Wind”, som är ett av mina favoritmusikspår. Det är fascinerande att ett ljudchipp i ett Super Nintendo kan spela så enastående musik. Musiken är gjort av de tunga musikanterna Yasunori Mitsuda och Nobuo Uematsu.
Temat i Chrono Trigger är tiden. Man kan resa i tiden, både i framtiden och i det förflutna. Till och med så långt till en sorts stenålder/dinosaurieperiod. Det är häftigt att se hur så olika de olika tidsåldrarna verkligen är. Framtiden i årstiden 2300AD, efter den stora parasiten Lavos attack på Jorden 1999 AD är verkligen mörk och ödeläggande. Människorna är nästan utrotade och de svälter. Byggnaderna är demolerade och det är helt dött. Dimman ligger tätt i de metalliska ruinerna. Det är en väldigt hemsk syn. I nutiden och 600 AD är det däremot en underbar syn att beskåda. Vackra skogar och stora slott. Det har en mer mörkblå ton än vad nutiden har och känns mer mystiskt.
Stridssytemet i Chrono Trigger är praktiskt och väldigt smidigt. När Crono och gänget vandrar omkring så kan man se fienderna, ungefär som i Secret Of Mana. Men när de kolliderar med fienden så är det dags för fight, som i Final Fantasy-spelen. Men här sätts fighten igång direkt. Inga bildskärmsbyten. Bara ren action. Man slåss med kommandon som i vilket klassiskt rollspel som helst. Men en intressant teknik är att ett par karaktärer i det parti som slåss kan slå sig samman och ge fienderna massiv skada med en dubbelattack. Eller en trippelattack. Man lär sig nya egenskaper varje gång man har besegrat fiender och naturligtvis får man erfarenhetspoäng.
Många karaktärer i Chrono Trigger är riktigt balla. Frog är en riddare som har blivit förvandlad till en groda, och han heter egentligen Glenn. Frog har heder och är en stark svärdsman. Jag tycker att hans segerpose är awesome, när han spänner sina muskler. Lucca är spelets mekaniker och hon använder sig av skjutvapen och eldmagier när hon slåss. Robo är en robot med tungt försvar och är väldigt stark. Han är en nyfiken robot som är intresserad av människor. Robo är en snäll robot som olikt andra robotar vägrar att döda människor. Han använder sig av laserstrålar, helande strålar och fysiska attacker och han tål som sagt stryk tack vare sitt höga försvar. Alla spelbara karaktärer har sin egen personlighet och karsima, det är lätt att tycka om dom. Till och med Magus, som Frog hatar efter att Magus har förvandlat honom till en groda.
Chrono Trigger är ett massivt RPG och det finns så många starka scener i spelet. Rättegången mot Crono i spelets början är ett exempel, eller när man får se hur den plågsamma framtiden ser ut i 2300 AD. Det första intrycket jag hade när jag spelade Chrono Trigger för första gången var att det liknade Secret Of Mana när det gäller karaktärernas utseende och stil. Men jag märkte ganska omgående att det var lika känslostarkt som Final Fantasy VI är. De olika tidszonerna har såna starka kontraster i jämförelse med en annan tidszon. Jag hade velat spela Chrono Trigger länge efter att jag har hört så många säga att det är så fantastiskt. Men det dröjde länge. Det var inte förrän jag fick tag på Chrono Trigger till Nintendo DS som jag äntligen fick spela det. Och redan när pendeln och titelmusiken spelades så visste jag att det här skulle bli fantastiskt.
Chrono Trigger är klart det tyngsta rollspelet i pixlar som jag har spelat. Det känns så mäktigt. Tidsresorna gör spelet så intressant att spela och det är kul att se hur en plats i en tidszon ser ut i framtiden eller i det förflutna. Ett felfritt stridssystem och älskvärda karaktärer gör inte saken sämre. Chrono Trigger är så djupt att det är svårt att bli oberörd. Chrono Trigger är definitivt ett spel som man måste ta en titt på och jag rekommenderar det varmt. Jag tror att du kommer att hålla med mig när du åker fram eller tillbaks i tiden med farkosten Epoch.
Spelserien Final Fantasy har sedan efter Final Fantasy VII – eller till och med efter Final Fantasy VI på sätt och vis – varit en sorts futuristisk upplevelse med maskiner och mindre sagolika upplevelser. Det är inte fel i sig, det är egentligen bra med förändringar när det gäller uppföljare. Men visst kan det vara skönt att gå tillbaks till den där fantasirika sagoberättelsen med svarta magiker, prinsessor, stora slott och drakar?
Squaresoft utannonserade Final Fantasy IX helt oväntat och det som jag var riktigt nyfiken på var att speljätten skulle gå tillbaks till det sagolika som gjorde NES/SNES-spelen så charmiga och fantastiska.
Nog fan fick jag rätt alltid.
Detta fyra CD-ROMskivor långa episka RPG är inte bara ett av de underbaraste spelen som finns. Final Fantasy IX fann tillbaks till det magiska och det fantasirika. Jag kunde inte bli lyckligare.
Det finns åtta karaktärer som man får lära känna bättre och alla är helt awesome. Zidane är en tjuv som dels är en kvinnotjusare men också har en sorts heder. Han hjälper till när det verkligen behövs. Garnet är Alexandrias prinsessa som blir kidnappad av Zidane och hans banditvänner, men hon väljer att följa med dom eftersom hon dels försöker fly ifrån hennes förändrade mamma och dels vill hon utforska världen utanför kungariket. Garnet mognar väldigt mycket under äventyrets gång och blir en kraftfull magiker i slutändan. Hon är en stark karaktär. Steiner är en envis och trångsynt riddare som vill endast skydda prinsessan Garnet och han avskyr Zidane. Hans heder och moral blir ganska förödmjukat under äventyrets gång. På något sätt tycker man synd om Steiner för han gör ju sitt jobb. Men han är en stark svärdsman. Freya är en råttlikande karaktär som dessutom är en Dragoon Knight. Hon är en asgrym stridskämpe med sin lans. Quina är en underlig kuf som bara tänker på mat. Hon har språkproblem och liknar en korsning av kock, groda och clown. Quina kan lära sig fienders magiska attacker, eftersom hon är en Blue Mage. Eiko är en liten tjej som blir förtjust i Zidane och hon ser Garnet som en rival. Eiko är en Summoner och en duktig magiker, och blir en jättestark allierad. Amarant är en ninja/monk som först försöker döda Vivi och Zidane och samtidigt sno Garnets halsband men han slår sig följe med gänget. Han är en jättestark slagskämpe men är också en arrogant, tystlåten man.
Karaktären som lyfter hela Final Fantasy IX till skyarna är ändå Vivi. Den stackars och oemotståndliga Black Magen som är en smått klumpig och blyg figur, men inuti honom finns det en otrolig styrka i hans svarta magiska krafter. Hans låga självkänsla gör honom osäker på allting och man tycker verkligen synd om Vivi. Steiner respekterar Vivi och kallar till och med den lille filuren med den stora hatten för ”mäster Vivi”. Jag har alltid med Vivi i min kvartett i striderna. Hur kan man inte älska en så underbar karaktär?
Final Fantasy IX är precis som en sagobok. Squaresoft har lyckats med att få till den där känslan som gjorde Final Fantasy IV, V och VI till rena rollspelsklassiker. Den där känslan av magier, kungariken och kristaller. Mindre science fiction och modern teknologi. Nobuo Uematsus mästerliga soundtrack i Final Fantasy IX är nog en av mina personliga favoriter i spelsammanhang. Final Fantasy hade hittat hem igen. Bossmusiken i Final Fantasy IX är nog bannemej den allra bästa bossmusiken av dom alla. Det känns om en riktigt allvarlig bosstrid varje gång jag hör den musiken.
Final Fantasy IX har en mer praktisk spelmekanik och känns inte så utdraget som Final Fantasy VIII är. Nej, det här känns mer old school. Men det finns en fin karaktärsutveckling likt de magilärningssystem som gjorde att man kunde lära sig magier i Final Fantasy VI. I Final Fantasy IX kan man lära sig nya stridstekniker, få bättre försvar mot magiska attacker, och andra saker genom att byta utrustning och vapen. När man har lärt sig den nya teknikerna så blir karaktärerna bättre förberedda i kampen mot tuffa fiender. Mitt råd är att du använder dig av skydd mot Poison och Venom för många fiender är faktiskt giftiga i Final Fantasy IX.
Moogles, som man tidigare har sett i till exempel Final Fantasy VI, har en viktig roll i Final Fantasy IX. En moogle kan hjälpa dig att spara spelet, och vissa har små butiker där du kan köpa potions och andra saker som hjälper dig i det här långa äventyret. De har också ett sorts brevväxlarsystem; Mognet, och det är kul att skicka vidare brev från en moogle till en annan. Vilka sjukt söta vita, fluffiga pälsbollar dessa är.
Final Fantasy IX tar säkert över 50-60 speltimmar att klara av. Men varje timme och minut är värt den underbara upplevelsen. Det är en saga med massor av godis att smaska igenom och karaktärer att älska. Världar att besöka och mycket dynamiska bossar att möta. Det här är ett för mig bibliskt mästerverk och väldigt få spel har överträffat Final Fantasy IX. Faktum är att för min del är det bara fyra spel som har gjort det…
Harvest Moon-serien har haft en hel del underliga spel som har för min gjort spelen så komplicerade att de blir tråkiga. Men det finns en annan bondsimultator-serie med äventyrsinslag, och den spelserien kallas Rune Factory. Det finns tre spel till Nintendo DS men de var inte mitt första besök i den avslappnande Rune Factory-sagan. Nej, det första – och bästa – spelet jag har spelat är det sjukt underskattade Rune Factory Frontier.
Rune Factory Frontier handlar om en kille som heter Raguna, som har tappat minnet. Han letar efter en barndomsvän och hittar henne i byn Trampoli. Efter ett möte med byns borgmästare och nunnan Stella, får han ta över en övergiven bondgård där man kan odla sina egna grönsaker. Ungefär som i Harvest Moon, fast med mycker mer att göra och mer grönsaker att odla. Till och med i vintertid, fast då måste man hitta ett av de fyra templen först.
Raguna kan också lära känna alla invånare i byn och dessa karaktärer är väldigt trevliga och charmiga. Ungefär som jag hade hoppats förvänta mig i en underbar plats som Trampoli är. Ett av Harvest Moons viktigaste ”uppdrag” var att man skulle flörta med byarnas unga kvinnor och självklart kan man göra det i Rune Factory Frontier. När man har en dialog med en bybo så kommer det fina animébilder av personerna som har konversationen med varann. Man kan lära känna alla karaktärer bättre och lära vad de tycker om. Ju mer smileys man har hos en invånare, desto mer öppnar de sig för Raguna. De unga kvinnorna har både en hjärtmätare och smileymätare. När hjärtmätaren har nått tio, då är det dags att gifta sig med henne.
Byborna är helmysiga. Selphy bosätter sig i byns bibliotek och är väldigt slarvig men hon bjuder på sig själv med en portion humor. Mist, som är Ragunas bästa vän, bor granne med honom. Hon är spelets mest flummiga person och har såna underliga idér. Men hennes flummighet gör så att man gillar henne. Rosetta är också en bekant till Raguna och erkänner själv att hon har en viss rivalitet med Mist. Hon driver byns affärer och hämtar din insamlande skörd under dagen. Alla personer har sina olika tycken och smak, det är upp till dig själv hur du vill göra med Raguna och hans vardag.
Rune Factory Frontier är ett så helmysigt spel och det visuella får mig riktigt avslappnad. Att det här är ett Wii-spel kan vara svårt att första, men det är verkligen jättevackert. Dess fantastiska musik lyfter upp spelet ännu mera. Vårmusiken är min personliga favorit. Det är så fridfullt – till utseendet och ljudmässigt.
Det som gör Rune Factory Frontier annorlunda mot Harvest Moon är att man kan gå ut på äventyr i bästa action-RPGstil. Monstren man möter är egentligen inte elaka men ställer till det för Raguna i det stora äventyret. Man kan också tämja monstren och ta hand om dom i sin bondgård. Vissa monster lämnar ifrån sig mjölk, ull och ägg. Man kan till och med sig monstren på sina äventyr som en allierad.
Man går upp i nivåer i strid, matlagning, smide, och när man håller på med trädgårdsarbete. Det gör Raguna mer erfaren och framför allt mer tålig. Ju mer han gör på en dag, desto mer sliter han på sin energi. Se till att inte göra för mycket, för annars hamnar man på sjukhuset.
Egentligen är inte Rune Factory Frontier ett spel man kan förvänta sig så mycket, men det gör jag. Faktum är att jag och min sambo har spenderat över 100 speltimmar med det här spelet. Vardera.
Det är väldigt spännande att få uppleva när man bygger ut sitt hus eller sin lada, och att få bättre kontakt med byborna. Det är häftigt att hitta en nytt tempel att slåss i men det är verkligen svårt att klara av ett tempel. Fienderna är stenhårda i vissa tempel. Snow Ruins till exempel…
Rune Factory Frontier är definitivt en av de största överraskningarna någonsin i spelväg för min del. Det må se halvdant ut, men dess avkoppling och helmysiga tillvaro gör så att det är oemotståndligt. Det är som att besöka en underbar by på riktigt. Att få hälsa på en trevlig granne eller att skörda grönsaker – det här är den bästa bondsimulatorn av dom alla. En bondsimulator med enastående rollspelande. Det här, mina damer och herrar, är en äkta spelpärla.
Jag har lite svårt med FPS-spel. Visst, Goldeneye 007 och Perfect Dark är två riktigt roliga lir med massor av action. Men det närmaste årtiondet har det bara svärmat med multiplayer-FPSlir och det är väldigt mättande i längden. Det är inget fel på Call Of Duty eller Battlefield – jag föredrar visserligen Battlefield av dessa två. Men det blir för mycket.
När många hypade inför Bioshock Infinite så rynkade åt på näsan och jag fattade inte vad som var så häftigt med detta. Det såg ut som vilket FPS-spel som helst. Den hype många gamers hade för Bioshock Infinite fick mig att spy inombords. Men en dag, när jag var nybliven Playstation Plus-kund så fanns Bioshock Infinite att ladda ner gratis till Playstation 3. Då tänkte jag:
Vad har jag att förlora?
Jag laddade ner Bioshock Infinite och satte igång spelet.
Jag hade aldrig haft så jävla fel i hela mitt liv.
Bioshock Infnite har en makalös vacker tielskärm. En vy av en storstad under 1910-talet, så fridfullt det verkar. Vacker gammal musik spelas i bakgrunden. Solen strålar. Jag sätter igång spelet ifrån början. Sen sitter min karaktär Booker DeWitt i en båt tillsammans med ett par snobbar. De diskuterar ett par grejer om ett uppdrag som Booker ska fullfölja. Booker ror båten i stormen mot ett mystiskt fyrtorn. Ungefär som första Bioshock och flygkraschen, är det ett fyrtorn med i bilden.
Vid den tiden hade jag testat första Bioshock innan och förstod inte hur bra det var förrän jag hade upptäckt storheten med Bioshock Infinite.
Booker tar sig in i fyrtornet och stöter på en hel del bibliska skrivna meningar på vägen upp. Han sätter sig i en stol och plötsligt blir hans handleder fastlåsta i stolen. Fyrtornet åker upp som en raket och där ser jag det.
Ett av världens vackraste spel.
En syn av ett himmelrike, en stad bland molnen. Staden Columbia. Man kör vacker körsång och det känns väldigt fridfullt i Columbia. Människorna som bor här är vanliga medborgare som lever som man gjorde under 1910-talets Amerika. Det är precis som att gå in i en antikaffär när jag spelar Bioshock Infinite för första gången. Man får veta lite om att det finns en ledare, en profet som heter Comstock, som agerar som en sån där präst som yttrar sina predikan i amerikanska kyrkor. Han pratar om att skydda lammet ifrån en fåraherde. Shephard = fåraherde. Denna fåraherde ska tydligen ha ett märke på sig och då är han ett hot för staden. Booker stöter på patrull under en förödmjukande scen och plötsligt märker den snikne Fink att Booker är den person som har det där märket.
Då blir inte Columbia så fridfullt längre.
Bioshock Infinite är ett otroligt spel med mycket ung dialog och en fascinerande story. FPS-inslagen är tuffa som bara den och jag älskar de gamla vapnen som Booker får tag i under äventyrets gång. Men precis som i första Bioshock, kan protagonisten använda sig av magiska krafter för att ställa till det för folket i Columbia. Istället för Plasmids, så heter de Vigors i Bioshock Infinite. Booker tar en klunk vätska ifrån en av spelets snygga glasflaskor och får en magisk kraft. Man ser på händerna att han blir dels plågad när han får egenskapen. Ta eldmagin Devil’s Kiss till exempel. Hans händer håller på att brinna upp och han skriker av smärta. Men så blir de hela igen. De effekterna är hårresande att se. Vigors drivs av Salts i det här spelet. Det finns favoriter bland alla Vigors och mina är, tillsammans med nämnda Devil’s Kiss, bläckfisksmagin Undertow, kråkmassakern Murder Of Crows och elshocken Shock Jockey. Vigors bjuder på helt annorlunda stridstekniker än i något annat spel.
Columbia är stort, och Bookers stora uppgift är att hitta en kvinna som hålls inlåst i ett torn. Hennes namn är Elisabeth, som är en äkta bokmal. Hon slår följe med Booker och drömmer om Paris. Längre fram i spelet visar hon sig att vara en lojal och helt fantastisk samarbetspartner i de tunga eldstriderna. Hon kan kasta energi, Salts eller ammo till Booker just när han kan behöva det. Dessutom är Elisabeth duktig på att dyrka upp tuffa lås.
Booker, Catch!
Jag älskar Elisabeth. Den här färgstarka kvinnan är mycket mer än en fånge i en stad bland molnen. Hon har också magiska krafter, för hon kan öppna portaler i en annan tidszon. Den egenskapen kan vara riktigt bra om man vill låsa upp gömd ammunition eller en krok som Booker kan använda sin Sky Hook på. Under spelets gång är det en så stark personkemi mellan Booker och Elisabeth – att lyssna på deras starka dialog är sannerligen bland det bästa jag har fått uppleva i modern speltid. Jag blir för tusan gripen av det här spelets storhet.
Elisabeth är en djup karaktär som är ständigt bevakad av Comstock och hennes ”skyddsängel” Songbird – en jättelik mekanisk fågel som är Bioshock Infinites svar på Big Daddy. Fågeln är riktigt läskig med sitt skarpa skrik och sin närvaro. Men fågeln är inte den enda faran i spelet. Fink, den snikne fan i spelets början, är en businessman som äger en fabrik i slummen av Columbia och hans område Finkerton är drabbat av fattigdom men ett starkt uppror som lurar i skuggorna. Stora mekaniska robotar som Patriots – de liknar jättelika George Washingtons och skjuter hejvilt med miniguns. Eller dessa hårdslående Handymen. Dessa jättar bjuder på rena fighter.
På tal om karaktärer, så finner jag Robert och Rosalind Lutece väldigt underhållande med deras närvaro och smålustiga kommentarer. Scenen där Booker ska singla slant är klassiskt. Men vilka är egentligen Robert och Rosalind? Vart kommer de ifrån och framför allt: Vad vill de? Underliga kufar men älskvärda.
Bioshock Infinite har så vacker grafik och ett gudomligt soundtrack. Det här är verkligen himmelskt. En annan sak som är coolt är de tuffa mekaniska ljudeffekterna när Booker ska uppgradera sina vapen eller välja något i de menyerna när han ska handla. Jag älskar verkligen de ljudeffekterna.
Hur kunde jag ha så himla fel om det här spelet i förhand? Det är tack vare Bioshock Infinite som jag kunde uppskatta det första spelet (som jag också har med i listan). Men ännu viktigare: Bioshock Infinite är ett unikt spel som befriade mitt starka tvivel om att FPS-spel är enbart enformiga shooters. Bioshock Infinite är ett mästerligt konstverk som dels är en alternativ tidsresa tillbaks till ett Amerika under tidigt 1900-tal med vackra omgivningar och kläder. Många föredrar första Bioshock framför det här spelet och det förstår jag. Men jag tycker att de starka färgkontrasterna och de ljusare miljöerna tilltalar mig mer. Jag vill verkligen stanna i Columbia.
Och nu ska jag vara försiktigare med mina tvivel när det gäller ett hypat spel i fortsättningen.
Jag kan också rekommendera DLC-paketen Burial At Sea Season 1 och 2, plus Clash Of The Clouds.
Länge har jag längtat efter att få vara med i en westernfilm. Jag som älskar Sergio Leones klassiska spagettivästernfilmer, och länge trodde jag att den genren var endast ett minne. Men så kom Rockstar med något unikt. Ett Grand Theft Auto-liknande spel i vilda västern-miljö. Egentligen gjorde de det redan i Red Dead Revolver till Playstation 2, men när det helgrymma Red Dead Redemption kom ut till Playstation 3 / XBOX 360, så var det något av det mest fantastiska jag har upplevt i spelsammanhang.
Vilda västern i Red Dead Redemption är på väg att dö ut. De första bilarna börjar komma, men ändå känns det vilda västern så fruktansvärt levande. Spelets grafik påminner otroligt starkt om Sergio Leones foto i de legendariska spagettivästerns. När man tar sig an i rollen som f.d. banditen John Marston i hans långa och tuffa uppdrag är det som att vara med i en helt ny spagettivästernfilm.
Grafiken är helt otroligt vacker. Den stora och döende vilda västern är stilrent och man kan se dammvindar pyra ur de högresta klipporna. Man kan de kristallklara vattnet gnistra av solens strålar. Alla de slitna byggnaderna i södra USA är snyggare än i vilken billig västernrulle som helst.
John Marston har det inte lätt. Lagens långa arm har gömt hans fru och son, och det enda sättet för John att se sin familj igen är att sätta dit varje bandit i den liga som han själv har varit med i. Att sätta dit sina egna förra detta vänner är ingen lätt uppgift. Spåren leder från södra USA, igenom norra partiet av Mexiko och till norra USA. John Marston måste göra en helvetes stor mängd uppdrag för att ta sig vidare i det här långa äventyret. Ungefär som uppdragen i Grand Theft Auto-spelen.
Red Dead Redemption är den westernfilm som vi aldrig fick se, men istället får ta del av själva. Man kan göra så mycket som man bara kan föreställa sig ifrån en westernklassiker. Man kan delta i klassiska dueller, och det gäller att dra sin revolver snabbt. Annars blir man pepprad med bly. Eldstriderna är riktigt mäktiga och det är inte bara att skjuta helvilt som en galning. Revolver eller gevär, man kan hitta sitt favoritvapen ganska lätt beroende på vad man föredrar. Det är riktigt kul att spela hasardspel som klassisk poker eller blackjack. Kasta tärning är också skoj. Man kan agera som en angivare och leta efter brottslingar som har ett pris på sitt huvud. Död eller levande. Beroende i vilket skick skurken är i, så får du en belöning om du har fullföljt det uppdraget.
Jag älskar Red Dead Redemptions starka foto och grafik, men det är musiken som får det att kännas att vara med i en äkta spagettivästern. Det är som att Ennio Morricone har gjort hela spelets soundtrack och bara att lyssna på den stämningsfulla musiken när man rider på sin häst ute på prärien i skymningen – det är så magiskt att jag skakar inombords. Ljudet i överhuvudtaget är fantastiskt. Jag älskar de grymma röstskådespelarna och deras röster ger karaktärerna liv. John Marston själv har en vass whiskeyröst.
Persongalleriet är minst sagt imponerande. Bonnie MacFarlane är en ranchägare med skinn på näsan som blir en av John Marstons bästa vänner och hon räddar honom i spelets början. Suputen Irish är en skön snubbe med härlig irländsk dialekt. Knäppgöken Seth är en schizofren gravplundrare som jag får den obehagliga känslan av att han kan vara en nekrofil. Men han är en klassisk stereotyp av rednecks. Nigel West Dickens är en kvacksalvare och försöker lura folk med att sälja falsk medicin. Rockstar har lyckats att få ihop ett fantastiskt persongalleri, som skulle passa bra i vilken Leone-västern som helst.
Men allt som jag har skrivit om Red Dead Redemption är inte det bästa med spelet. Nej, det allra bästa med Red Dead Redemption är dess frihet. Den döende vilda västern är så full av frihet och man själv som spelare kan bara rida omkring och utforska den enorma westernmiljön. Det är en så skön känsla att få rida på en vildhäst och bara vara fri. Vill man vara hederlig eller en farlig skurk med en efterlysning på ens huvud – det bestämmer bara du själv. Man kan göra i stort sett vad som helst i det här episka mästerverket. Vill man jaga björn i skogarna och i bergen norr om Blackwater, så varsågod. Vill man spela bort alla pengar ifrån dina motspelare i ett spännande pokerspel i Armarillo så är det bara att köra på. Det här spelet är det enda spelet jag känner att jag kan vara fri – fast John Marston har ju ett viktigt uppdrag så han är ju inte fri. Men det betyder inte att jag inte är det.
Red Dead Redemption är det mest storslagna som Rockstar någonsin har gjort. De tog sitt eget Grand Theft Auto-koncept och placerat det i western-miljö. Och de har överträffat sig rejält. Det vet du när du rider i full fart ifrån Armarillo för att ladda upp inför en tuff eldstrid i Fort Mercer. Det här är en knytnäve full av dynamit! Och en barndomsdröm hade gått i uppfyllelse.
Stockholm, tidigt 1990-tal. Jag gick i mellanstadiet och min klass skulle åka till huvudstaden på en klassresa. Vi var där i några dagar. Höjdpunkterna var när vi gick in i Sveriges Television och kollade in hur det var där. Där fick vi se Martin Timell med fötterna på sitt skrivbord och man fick se hur det var hos en meteorologs studio. En klasskompis skämtade och frågade John Pohlman om vad det blir för väder – det skämtet skickade hon till ”Jag Mötte Lassie”. Tro det eller ej, det är faktiskt sant.
Nåväl, jag lägger skolresan åt sidan men en sak kan jag nämna.
I en butik i Stockholm köpte jag två spel. Robocop och Mega Man 2. Jag gillade det första Mega Man och var nyfiken på del två. När jag kom hem efter Stockhomsresan och skulle spela dagen efter tyckte jag att det var ballt att se Mega Man högt upp på ett skyskrapstak. Man fick nu välja mellan åtta Robot Masters istället för tidigare sex stycken. Bubble Man. Air Man. Quick Man. Heat Man. Wood Man. Metal Man. Flash Man. Crash Man. Vilka badasses! Jag valde Bubble Mans bana först och förälskade mig i spelet direkt. Capcom hade redan då överträffat sig själva och skapat en otroligt fantasifull och stenhård uppföljare. Jättelika robotmarulkar som spottade ut radioaktiva räkor (inte punkgruppen) och krabbor som föll ifrån ett av Bubble Mans vattenfall i banans slut. Åh, vad jag älskar den banan. Bubble Man själv är inte en svår boss men han är så jävla cool att han är min personliga favorit bland Robot Masters.
Precis som i föregångaren, ska man välja Robot Masters i rätt ordning för man ska dänga en Robot Master med en annans vapen. Det är rätt lätt att lista ut att man kan använda Heat Mans Atomic Fire eller Metal Mans Metal Blades för att göra livet surt för Wood Man. Men däremot att klura ut – innan internets tid – att man ska använda Flash Mans energislukande Time Stopper för att halvera den skitsnabba Quick Mans energi är något helt annorlunda. Smart tänkt av Capcom, måste jag säga efter dryga 20 år senare.
Mega Man 2 är inte lika svårt som dess föregångare, och det är tack vare två saker. Det ena är det praktiska lösenordssystemet. Det var kul att skriva ned lösenordet för att fortsätta vid ett senare tillfälle. Det andra skälet är att Capcom drog ned svårighetsgraden ett litet snäpp. Men Mega Man 2 är ändå rättvist svårt, och Quick Mans bana kräver nerver av stål om man ska ta sig förbi hans farliga senapsgula strålar. Heat Mans bana kan vara svår i slutet om man inte har Item 2 – jetsläden.
Man kunde få tre olika Items utav tre Robot Masters. Item 1 är en plattform som går sakta uppåt i luften. Item 2 är jetsläden som får Mega Man att åka framåt. Perfekt om man vill ta sig förbi farliga taggfällor eller just Heat Mans banas slutparti. Item 3 är en sorts hiss som fäster sig på väggen och går antingen ner eller upp. En annan nyhet som förändrade hela spelserien var E-Tanks. I Mega Man 2 kunde The Blue Bomber ha upp till fyra stycken och en tank kan fylla på all energi tillbaks. Praktiskt i svåra bosstrider.
Capcom hade inte bara åtta asgrymma Robot Masters. Alla fiender i spelet var minst sagt fantasifulla. Stora blå hundar som agerar likt eldkastare, robotar med propeller som drog i ett gräsklipparsnöre för att ladda upp för en rejäl tackling, en jättelik drake och återkomsten av Guts Man som stridsvagn. Här sparade inte Capcom på krutet!
Mega Man 2 är på alla sätt och vis det allra bästa spelet med den blå hjälten. Capcom gjorde inte bara en kanonbra uppföljare, utan också ett stilrent spel och en ikonisk titel som alla retrospelare – nej, fel av mig – alla spelare kan kalla bäst. De åtta Robot Masters är fortfarande helgrymma. Den vackra 8-bitsgrafiken som präglar alla Mega Man-spelen till NES är i mitt tycke allra snyggast i del två. Musiken är ännu bättre. Här finns flera av spelhistoriens allra bästa melodier. Dr Wily Stage 1, titelmusiken, Bubble Mans bana, Heat Mans bana, Quick Mans bana – alla har säkert någon favorit bland dessa. Jag älskar dom alla. Sen är det bara jag, men jag gillar att Capcom behöll ljudeffekterna när Mega Man skjuter ifrån originalet.
När det gäller alla spelen i Mega Man-serien så är det fortfarande inget som har överträffat tvåan. Det är nog bara originalet, Mega Man 3 och Mega Man 9 som är i närheten men inte nära nog. Capcom hade något på spåret när de gjorde första Mega Man, som är ett asgrymt spel. Annars hade jag inte haft med det i listan. Men de gjorde det omöjliga. En uppföljare som ingen hade ens hade föreställt att det skulle bli ännu bättre men också förändra vår syn på speluppföljare för alltid. En äkta spelhjälte hade fått sin plats bland de allra största.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 