Recension: Axiom Verge.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

6. Rune Factory Frontier.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 3: Super Metroid.

Det här är ett av Nintendos mörkaste och mest storslagna spel någonsin. Jag hade inte hunnit att spela Metroid II – Return Of Samus till Game Boy innan jag fick tag på det här episka mästerverket:

Super Metroid.

Det tredje äventyrsspelet med Samus Aran tar över där tvåan slutade. (jag spelade del två senare, var inte oroliga) Samus hade lämnat den sista Metroid-larven som blev kvar när hon var på uppdrag och dödade Metroiddrottningen. Men så attackeras rymdstationen och Samus vänder tillbaks. Där får reda på att det är Ridley, det farliga monstret som hon hade besegrat på planeten Zebes i första spelet, som ligger bakom. Han tar med sig Metroidlarven och flyger iväg tillbaks till Zebes. Samus följer efter till den bekanta platsen.

Jag tycker att när Samus kommer till Zebes så känns det så jävla fantastiskt. Det verkar vara kallt på ytan (Crateria heter ytan förresten) och ett snöblandat regn piskar på henne och hennes rymdskepp. När hon vandrar omkring så verkar det som att Zebes är helt dött men det känns som att något vakar över henne. Hon tar hissen till Brinstar och jag upptäcker att det här är en bekant plats. Det är området som man börjar i första Metroid. Varje plattform är identisk fast mycket mörkare och det har skarpare färger. Till vänster finns som bekant egenskapen som får henne att rulla ihop till en boll.

Men vad händer efter att hon tagit det? Jo, en sorts strålkastare lyser på henne. Det är ett larm. Plötsligt vaknar Zebes till och det riktiga äventyret kan börja!

Super Metroid. För hen som har spelat första spelet kan det kännas bekant, men tro mig: Det här är tiofaldigt mycket mer till spel. Nintendo har jobbat fruktansvärt hårt att få till varenda korridor och varje delar av Zebes mörka grottor till ren perfektion. Samus hittar den övergivna gamla Tourian som bekant är platsen man besegrade Mother Brain i första spelet. Det betyder alltså att rymdpiraterna har deras nya bas gömt ännu längre ner i Zebes kärna. Men för att ta sig dit måste Samus besegra fyra väktare denna gång istället för två.

Spökmonstret Phantoon som finns gömd i spökskeppet Wrecked Ship. Det enorma parasitmonstret Draygon som härskar över vattenriket Maradia. Bekanta Kraid som nu är två tv-apparater stor, och han finns i Brinstar. Ridley, Samus nemesis, som lurar lång ner i heta Norfairs djupa parti. Dessa fyra bossar är tuffa och bjuder på sjukt bra fighter!

Super Metroid känns som det vore fyra gånger så stort som det första Metroid. Det är lyckosamt att Samus har en karta denna gång. Hon kan också hitta särskilda rum där hon kan scanna ett helt område för att lokalisera sparrum och hitta områdets boss. Bekanta egenskaper som Morphing Ball, bomber och missiler finns givetvis med men det finns ännu fler coola ting som Samus kan lära sig denna gång. Super Missile är en tung missil som är mycket starkare än en vanlig missil. Den smäller så tungt att marken skakar. Den kan öppna gröna dörrar som vanliga skott och missiler inte kan rå på. Power Bombs exploderar och förintar allt på skärmen. Den kan också öppna gula dörrar som andra vapen inte kan rå på. Scannern X-Ray Scope kan hitta hål i passager och dessutom förstörbara väggar. Grappling Beam kan få Samus att svinga sig långt i rummet. Det finns såklart mycket mer att hitta!

Super Metroid är förbannat vackert. Allt från Craterias grova yta till Norfairs heta tunnlar är ren pixelperfektion. Miljöerna känns så levande i jämförelse med originalspelet. Ljudet och musiken är precis lika fantastiskt vackert. Brinstar Underground Depths är tungt och stämningsfullt. Item Room har en bekant ton och är precis lika skräckinjagande som förut. Dessa två ting bemästrar Nintendo till etthundra procent.

Det finns så mycket hemligheter och en hel del dolda vägar som inte ens kartrummen kan upptäcka. En sann gamer kan hitta dessa dolda vägar och det gör Super Metroid till ett sant skattjaktspel.

I slutet av spelet, där Samus hittar Metroidlarven som nu har växt till sig till en jättelik Metroid, är verkligen känslosamt. Särskilt när den känner igen sin ”mamma”.

Super Metroid är inte bara en rejäl förbättring av NES-spelet. Det har vuxit till sig till något helt eget och det har inspirerat till mästerverk som Castlevania – Symphony Of The Night. Samus Aran är en av de allra bästa spelhjältarna/spelhjältinnorna någonsin. Upplägget, stämningen, grafiken, musiken och den gigantiska upptäckarglädjen gör Super Metroid till ett mästerverk utan dess like och det var före sin tid. Det är bara att ta det första steget ifrån Samus skepp. Och då vet du.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

3. Super Metroid.

4. Chrono Trigger.

5. Final Fantasy IX.

7. Bioshock Infinite.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

7. Bioshock Infinite.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 6: Rune Factory Frontier.

Harvest Moon-serien har haft en hel del underliga spel som har för min gjort spelen så komplicerade att de blir tråkiga. Men det finns en annan bondsimultator-serie med äventyrsinslag, och den spelserien kallas Rune Factory. Det finns tre spel till Nintendo DS men de var inte mitt första besök i den avslappnande Rune Factory-sagan. Nej, det första – och bästa – spelet jag har spelat är det sjukt underskattade Rune Factory Frontier.

Rune Factory Frontier handlar om en kille som heter Raguna, som har tappat minnet. Han letar efter en barndomsvän och hittar henne i byn Trampoli. Efter ett möte med byns borgmästare och nunnan Stella, får han ta över en övergiven bondgård där man kan odla sina egna grönsaker. Ungefär som i Harvest Moon, fast med mycker mer att göra och mer grönsaker att odla. Till och med i vintertid, fast då måste man hitta ett av de fyra templen först.

Raguna kan också lära känna alla invånare i byn och dessa karaktärer är väldigt trevliga och charmiga. Ungefär som jag hade hoppats förvänta mig i en underbar plats som Trampoli är. Ett av Harvest Moons viktigaste ”uppdrag” var att man skulle flörta med byarnas unga kvinnor och självklart kan man göra det i Rune Factory Frontier. När man har en dialog med en bybo så kommer det fina animébilder av personerna som har konversationen med varann. Man kan lära känna alla karaktärer bättre och lära vad de tycker om. Ju mer smileys man har hos en invånare, desto mer öppnar de sig för Raguna. De unga kvinnorna har både en hjärtmätare och smileymätare. När hjärtmätaren har nått tio, då är det dags att gifta sig med henne.

Byborna är helmysiga. Selphy bosätter sig i byns bibliotek och är väldigt slarvig men hon bjuder på sig själv med en portion humor. Mist, som är Ragunas bästa vän, bor granne med honom. Hon är spelets mest flummiga person och har såna underliga idér. Men hennes flummighet gör så att man gillar henne. Rosetta är också en bekant till Raguna och erkänner själv att hon har en viss rivalitet med Mist. Hon driver byns affärer och hämtar din insamlande skörd under dagen. Alla personer har sina olika tycken och smak, det är upp till dig själv hur du vill göra med Raguna och hans vardag.

Rune Factory Frontier är ett så helmysigt spel och det visuella får mig riktigt avslappnad. Att det här är ett Wii-spel kan vara svårt att första, men det är verkligen jättevackert. Dess fantastiska musik lyfter upp spelet ännu mera. Vårmusiken är min personliga favorit. Det är så fridfullt – till utseendet och ljudmässigt.

Det som gör Rune Factory Frontier annorlunda mot Harvest Moon är att man kan gå ut på äventyr i bästa action-RPGstil. Monstren man möter är egentligen inte elaka men ställer till det för Raguna i det stora äventyret. Man kan också tämja monstren och ta hand om dom i sin bondgård. Vissa monster lämnar ifrån sig mjölk, ull och ägg. Man kan till och med sig monstren på sina äventyr som en allierad.

Man går upp i nivåer i strid, matlagning, smide, och när man håller på med trädgårdsarbete. Det gör Raguna mer erfaren och framför allt mer tålig. Ju mer han gör på en dag, desto mer sliter han på sin energi. Se till att inte göra för mycket, för annars hamnar man på sjukhuset.

Egentligen är inte Rune Factory Frontier ett spel man kan förvänta sig så mycket, men det gör jag. Faktum är att jag och min sambo har spenderat över 100 speltimmar med det här spelet. Vardera.

Det är väldigt spännande att få uppleva när man bygger ut sitt hus eller sin lada, och att få bättre kontakt med byborna. Det är häftigt att hitta en nytt tempel att slåss i men det är verkligen svårt att klara av ett tempel. Fienderna är stenhårda i vissa tempel. Snow Ruins till exempel…

Rune Factory Frontier är definitivt en av de största överraskningarna någonsin i spelväg för min del. Det må se halvdant ut, men dess avkoppling och helmysiga tillvaro gör så att det är oemotståndligt. Det är som att besöka en underbar by på riktigt. Att få hälsa på en trevlig granne eller att skörda grönsaker – det här är den bästa bondsimulatorn av dom alla. En bondsimulator med enastående rollspelande. Det här, mina damer och herrar, är en äkta spelpärla.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

6. Rune Factory Frontier.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 7: Bioshock Infinite.

Jag har lite svårt med FPS-spel. Visst, Goldeneye 007 och Perfect Dark är två riktigt roliga lir med massor av action. Men det närmaste årtiondet har det bara svärmat med multiplayer-FPSlir och det är väldigt mättande i längden. Det är inget fel på Call Of Duty eller Battlefield – jag föredrar visserligen Battlefield av dessa två. Men det blir för mycket.

När många hypade inför Bioshock Infinite så rynkade åt på näsan och jag fattade inte vad som var så häftigt med detta. Det såg ut som vilket FPS-spel som helst. Den hype många gamers hade för Bioshock Infinite fick mig att spy inombords. Men en dag, när jag var nybliven Playstation Plus-kund så fanns Bioshock Infinite att ladda ner gratis till Playstation 3. Då tänkte jag:

Vad har jag att förlora?

Jag laddade ner Bioshock Infinite och satte igång spelet.

Jag hade aldrig haft så jävla fel i hela mitt liv.

Bioshock Infnite har en makalös vacker tielskärm. En vy av en storstad under 1910-talet, så fridfullt det verkar. Vacker gammal musik spelas i bakgrunden. Solen strålar. Jag sätter igång spelet ifrån början. Sen sitter min karaktär Booker DeWitt i en båt tillsammans med ett par snobbar. De diskuterar ett par grejer om ett uppdrag som Booker ska fullfölja. Booker ror båten i stormen mot ett mystiskt fyrtorn. Ungefär som första Bioshock och flygkraschen, är det ett fyrtorn med i bilden.

Vid den tiden hade jag testat första Bioshock innan och förstod inte hur bra det var förrän jag hade upptäckt storheten med Bioshock Infinite.

Booker tar sig in i fyrtornet och stöter på en hel del bibliska skrivna meningar på vägen upp. Han sätter sig i en stol och plötsligt blir hans handleder fastlåsta i stolen. Fyrtornet åker upp som en raket och där ser jag det.

Ett av världens vackraste spel.

En syn av ett himmelrike, en stad bland molnen. Staden Columbia. Man kör vacker körsång och det känns väldigt fridfullt i Columbia. Människorna som bor här är vanliga medborgare som lever som man gjorde under 1910-talets Amerika. Det är precis som att gå in i en antikaffär när jag spelar Bioshock Infinite för första gången. Man får veta lite om att det finns en ledare, en profet som heter Comstock, som agerar som en sån där präst som yttrar sina predikan i amerikanska kyrkor. Han pratar om att skydda lammet ifrån en fåraherde. Shephard = fåraherde. Denna fåraherde ska tydligen ha ett märke på sig och då är han ett hot för staden. Booker stöter på patrull under en förödmjukande scen och plötsligt märker den snikne Fink att Booker är den person som har det där märket.

Då blir inte Columbia så fridfullt längre.

Bioshock Infinite är ett otroligt spel med mycket ung dialog och en fascinerande story. FPS-inslagen är tuffa som bara den och jag älskar de gamla vapnen som Booker får tag i under äventyrets gång. Men precis som i första Bioshock, kan protagonisten använda sig av magiska krafter för att ställa till det för folket i Columbia. Istället för Plasmids, så heter de Vigors i Bioshock Infinite. Booker tar en klunk vätska ifrån en av spelets snygga glasflaskor och får en magisk kraft. Man ser på händerna att han blir dels plågad när han får egenskapen. Ta eldmagin Devil’s Kiss till exempel. Hans händer håller på att brinna upp och han skriker av smärta. Men så blir de hela igen. De effekterna är hårresande att se. Vigors drivs av Salts i det här spelet. Det finns favoriter bland alla Vigors och mina är, tillsammans med nämnda Devil’s Kiss, bläckfisksmagin Undertow, kråkmassakern Murder Of Crows och elshocken Shock Jockey. Vigors bjuder på helt annorlunda stridstekniker än i något annat spel.

Columbia är stort, och Bookers stora uppgift är att hitta en kvinna som hålls inlåst i ett torn. Hennes namn är Elisabeth, som är en äkta bokmal. Hon slår följe med Booker och drömmer om Paris. Längre fram i spelet visar hon sig att vara en lojal och helt fantastisk samarbetspartner i de tunga eldstriderna. Hon kan kasta energi, Salts eller ammo till Booker just när han kan behöva det. Dessutom är Elisabeth duktig på att dyrka upp tuffa lås.

Booker, Catch!

Jag älskar Elisabeth. Den här färgstarka kvinnan är mycket mer än en fånge i en stad bland molnen. Hon har också magiska krafter, för hon kan öppna portaler i en annan tidszon. Den egenskapen kan vara riktigt bra om man vill låsa upp gömd ammunition eller en krok som Booker kan använda sin Sky Hook på. Under spelets gång är det en så stark personkemi mellan Booker och Elisabeth – att lyssna på deras starka dialog är sannerligen bland det bästa jag har fått uppleva i modern speltid. Jag blir för tusan gripen av det här spelets storhet.

Elisabeth är en djup karaktär som är ständigt bevakad av Comstock och hennes ”skyddsängel” Songbird – en jättelik mekanisk fågel som är Bioshock Infinites svar på Big Daddy. Fågeln är riktigt läskig med sitt skarpa skrik och sin närvaro. Men fågeln är inte den enda faran i spelet. Fink, den snikne fan i spelets början, är en businessman som äger en fabrik i slummen av Columbia och hans område Finkerton är drabbat av fattigdom men ett starkt uppror som lurar i skuggorna. Stora mekaniska robotar som Patriots – de liknar jättelika George Washingtons och skjuter hejvilt med miniguns. Eller dessa hårdslående Handymen. Dessa jättar bjuder på rena fighter.

På tal om karaktärer, så finner jag Robert och Rosalind Lutece väldigt underhållande med deras närvaro och smålustiga kommentarer. Scenen där Booker ska singla slant är klassiskt. Men vilka är egentligen Robert och Rosalind? Vart kommer de ifrån och framför allt: Vad vill de? Underliga kufar men älskvärda.

Bioshock Infinite har så vacker grafik och ett gudomligt soundtrack. Det här är verkligen himmelskt. En annan sak som är coolt är de tuffa mekaniska ljudeffekterna när Booker ska uppgradera sina vapen eller välja något i de menyerna när han ska handla. Jag älskar verkligen de ljudeffekterna.

Hur kunde jag ha så himla fel om det här spelet i förhand? Det är tack vare Bioshock Infinite som jag kunde uppskatta det första spelet (som jag också har med i listan). Men ännu viktigare: Bioshock Infinite är ett unikt spel som befriade mitt starka tvivel om att FPS-spel är enbart enformiga shooters. Bioshock Infinite är ett mästerligt konstverk som dels är en alternativ tidsresa tillbaks till ett Amerika under tidigt 1900-tal med vackra omgivningar och kläder. Många föredrar första Bioshock framför det här spelet och det förstår jag. Men jag tycker att de starka färgkontrasterna och de ljusare miljöerna tilltalar mig mer. Jag vill verkligen stanna i Columbia.

Och nu ska jag vara försiktigare med mina tvivel när det gäller ett hypat spel i fortsättningen.

Jag kan också rekommendera DLC-paketen Burial At Sea Season 1 och 2, plus Clash Of The Clouds.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

7. Bioshock Infinite.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 8: Red Dead Redemption.

Länge har jag längtat efter att få vara med i en westernfilm. Jag som älskar Sergio Leones klassiska spagettivästernfilmer, och länge trodde jag att den genren var endast ett minne. Men så kom Rockstar med något unikt. Ett Grand Theft Auto-liknande spel i vilda västern-miljö. Egentligen gjorde de det redan i Red Dead Revolver till Playstation 2, men när det helgrymma Red Dead Redemption kom ut till Playstation 3 / XBOX 360, så var det något av det mest fantastiska jag har upplevt i spelsammanhang.

Vilda västern i Red Dead Redemption är på väg att dö ut. De första bilarna börjar komma, men ändå känns det vilda västern så fruktansvärt levande. Spelets grafik påminner otroligt starkt om Sergio Leones foto i de legendariska spagettivästerns. När man tar sig an i rollen som f.d. banditen John Marston i hans långa och tuffa uppdrag är det som att vara med i en helt ny spagettivästernfilm.

Grafiken är helt otroligt vacker. Den stora och döende vilda västern är stilrent och man kan se dammvindar pyra ur de högresta klipporna. Man kan de kristallklara vattnet gnistra av solens strålar. Alla de slitna byggnaderna i södra USA är snyggare än i vilken billig västernrulle som helst.

John Marston har det inte lätt. Lagens långa arm har gömt hans fru och son, och det enda sättet för John att se sin familj igen är att sätta dit varje bandit i den liga som han själv har varit med i. Att sätta dit sina egna förra detta vänner är ingen lätt uppgift. Spåren leder från södra USA, igenom norra partiet av Mexiko och till norra USA. John Marston måste göra en helvetes stor mängd uppdrag för att ta sig vidare i det här långa äventyret. Ungefär som uppdragen i Grand Theft Auto-spelen.

Red Dead Redemption är den westernfilm som vi aldrig fick se, men istället får ta del av själva. Man kan göra så mycket som man bara kan föreställa sig ifrån en westernklassiker. Man kan delta i klassiska dueller, och det gäller att dra sin revolver snabbt. Annars blir man pepprad med bly. Eldstriderna är riktigt mäktiga och det är inte bara att skjuta helvilt som en galning. Revolver eller gevär, man kan hitta sitt favoritvapen ganska lätt beroende på vad man föredrar. Det är riktigt kul att spela hasardspel som klassisk poker eller blackjack. Kasta tärning är också skoj. Man kan agera som en angivare och leta efter brottslingar som har ett pris på sitt huvud. Död eller levande. Beroende i vilket skick skurken är i, så får du en belöning om du har fullföljt det uppdraget.

Jag älskar Red Dead Redemptions starka foto och grafik, men det är musiken som får det att kännas att vara med i en äkta spagettivästern. Det är som att Ennio Morricone har gjort hela spelets soundtrack och bara att lyssna på den stämningsfulla musiken när man rider på sin häst ute på prärien i skymningen – det är så magiskt att jag skakar inombords. Ljudet i överhuvudtaget är fantastiskt. Jag älskar de grymma röstskådespelarna och deras röster ger karaktärerna liv. John Marston själv har en vass whiskeyröst.

Persongalleriet är minst sagt imponerande. Bonnie MacFarlane är en ranchägare med skinn på näsan som blir en av John Marstons bästa vänner och hon räddar honom i spelets början. Suputen Irish är en skön snubbe med härlig irländsk dialekt. Knäppgöken Seth är en schizofren gravplundrare som jag får den obehagliga känslan av att han kan vara en nekrofil. Men han är en klassisk stereotyp av rednecks. Nigel West Dickens är en kvacksalvare och försöker lura folk med att sälja falsk medicin. Rockstar har lyckats att få ihop ett fantastiskt persongalleri, som skulle passa bra i vilken Leone-västern som helst.

Men allt som jag har skrivit om Red Dead Redemption är inte det bästa med spelet. Nej, det allra bästa med Red Dead Redemption är dess frihet. Den döende vilda västern är så full av frihet och man själv som spelare kan bara rida omkring och utforska den enorma westernmiljön. Det är en så skön känsla att få rida på en vildhäst och bara vara fri. Vill man vara hederlig eller en farlig skurk med en efterlysning på ens huvud – det bestämmer bara du själv. Man kan göra i stort sett vad som helst i det här episka mästerverket. Vill man jaga björn i skogarna och i bergen norr om Blackwater, så varsågod. Vill man spela bort alla pengar ifrån dina motspelare i ett spännande pokerspel i Armarillo så är det bara att köra på. Det här spelet är det enda spelet jag känner att jag kan vara fri – fast John Marston har ju ett viktigt uppdrag så han är ju inte fri. Men det betyder inte att jag inte är det.

Red Dead Redemption är det mest storslagna som Rockstar någonsin har gjort. De tog sitt eget Grand Theft Auto-koncept och placerat det i western-miljö. Och de har överträffat sig rejält. Det vet du när du rider i full fart ifrån Armarillo för att ladda upp inför en tuff eldstrid i Fort Mercer. Det här är en knytnäve full av dynamit! Och en barndomsdröm hade gått i uppfyllelse.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

8. Red Dead Redemption.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 10: Kid Icarus.

Det här är det fjärde NES-spelet jag har spelat. De tre första var Super Mario Bros, Cobra Triangle och The Goonies II. Sen kom det hem ett spel med ett silverfodral och med en ängel med pil och båge på dess omslag. Kid Icarus hette spelet. Man spelar med ängeln Pit som har hamnat i underjorden. Hans mål är att samla tre heliga skatter som kan hjälpa honom att rädda gudinnan Palutena ifrån den onda Medusa. Det finns fyra världar som Pit måste ta sig igenom för att nå sitt slutmål: Underjorden, ytan, molnvärlden och ängelriket ovan molnen. Det fösta som man ska göra är att klättra uppför en massa plattformar ifrån underjorden. Jag skulle kunna kalla Kid Icarus för ett plattformsspel men det tänker jag inte göra. För mig är Kid Icarus ett tvättäkta äventyrspel med lite shooterinslag. För att vara en ängel så är Pit tyvärr kass på att flyga. Istället måste han hoppa från plattform till plattform och klättra uppför underjorden för att ta sig till dess fjärde bana som gör Kid Icarus till ett annorlunda spel. Var fjärde bana i de tre första världarna är labyrinter och likt ett annat spel som också har ett silverfodral; Metroid, ska Pit leta sig igenom rum till rum för att hitta en ond boss som vaktar ett av de tre heliga skatterna.

Jag har haft jättekul med Kid Icarus. Men jag har också svurit som bara den i många tillfällen. Ibland missar man ett hopp eller hoppar för tidigt och ramlar ner i avgrunden. I underjorden och i molnvärlden så går det bara uppåt och bilden flyttar sig uppåt ju längre Pit tar sig. Men det går inte att klättra ner igen få då dör man. Vissa plattformar är ”porösa” att Pit kan hoppa igenom dom. Pit kan ducka och förflytta sig i ett duckande läge, och det gör man när man trycker ner på styrkontrollen. Men när Pit kommer till en ”porös” plattform så sjunker han under den. Livsfarligt om det är ett stup under. Gissa om detta har hänt mig många gånger? Aaargh.

På tal om att dö, en gång i den första labyrinten (bana 1-4) så tänkte jag ta död på mig för att jag hade kasst med energi. Jag fann ett rum med gul lava och jag tänkte att jag skulle ta död på Pit för att det ändå var lönlöst. Jag tänkte bestämt på den gula syran ifrån Metroid när jag såg den gula lavan. När jag slängde mig i så fick man energi istället. Plötsligt tändes det ett hopp och jag kunde ta mig till Cerberos utan problem och dessutom dänga skiten ur hundfan. Detta är ett av mina starkaste spelminnen någonsin.

Pit har en livsmätare och när han stöter ihop med fiende eller blir träffad av en projektil så sjunker den. När den har nått noll så ramlar han ned och säger ”I’m Finished!” Vissa fiender ger mer skada än andra – och ett exempel är dessa förbannade liemän som skriker som grisar när de får syn på Pit. De ropar på fyra små liemän som förföljer en och de ger extrem skada. Bara om Pit skjuter alla fyra så blir det som normalt igen. Musiken när de kommer är fruktansvärt irriterande men är på samma gång klassiskt.

Det finns många dörrar som Pit kan gå in i. Det kan vara butiker, träningsrum där Pit slåss mot stora spegelrutor eller jättenäsor, eller ett rum där de finns massor av krukor med frågetecken i. En kruka kostar fem hjärtan (pengar) att skjuta sönder. Det här är ett hasardspel där man måste skjuta rätt krukor i rätt ordning. Gör man fel och skjuter på fel kruka och får fram en retsam lieman så tar den ifrån dig allt du har skjutit fram. Men blir den sist får du en bra belöning! Bäst vore om man fick ett kreditkort som man kunde använda i svarta marknaden. Just det rummet är fruktansvärt svårt att få till rätt men det är å andra sidan kul. Dom där jättenäsorna ger förresten rätt mycket stryk om man blir träffad av dom, så gå inte in till dom om man har dåligt med energi.

I underjorden och i molnvärlden, som jag nämnde tidigare, så går bilden uppåt. Men på ytan går den åt höger. Fienderna är annorlunda i varje värld och är givetvis starkare än den föregående. Därför är det bra att få starkare pilar. Men det tog lång tid för mig att fatta att man kunde få det. Jag har nämligen klarat av Kid Icarus en gång utan att ha uppgraderat en enda pil. Hur man får starkare pilar? Jo, om man får tillräckligt med ihopsamlad poäng. Man går in i ett rum som man tror är tomt. Men det kan komma en skäggig gubbe som säger att han är glad att se en, och ger en en starkare pil – och en annan hårfärg på Pit som efterföljd.

De fantasifulla fienderna är också några jag kommer att komma ihåg med Kid Icarus. De röda ögonen som flyger i underjorden och deras ”bröder” som jag faktiskt kommer ihåg att de heter Mick, som är Rolling Stones-tungor som flyger omkring i ytan. De förbannade tjuvarna i ytan stjäl alla bonusvapen som man har kämpat för att få tag på. När de snor ifrån en så säljer de stöldgodsen på svarta marknaden och dessutom svindyrt. Labyrinternas fiender är tuffa, men det är Eggplant Wizards som är de farligaste. De slänger äggplantor på en och när man blir träffad kan man inte skjuta. Man måste leta efter ett sjukhus i labyrinten för att ta bort äggplantan. men det är lättare sagt än gjort.

Jag gillar den underbara pixelgrafiken fast den har åldrats en del. Men musiken, den är tidlös. Underjordtemat är klassiskt, men jag vill också hylla ytans och molnrikets musikstycken – och givetvis labyrinternas soundtrack. Det är fascinerande att ett NES kan bidra med så enastående musik. Kontrollen är fortfarande bra men som sagt, det är väldigt lätt att trycka ner på fel tillfälle!

Kid Icarus är ett väldigt beroendeframkallande klassiskt NES-spel och det här är ett spel som har fått mig intresserad av grekisk mytologi. Utan det här spelet har jag inte kunnat veta vilka Medusa, Cerberos, Pandora och Hydra är för några. Jag nämnde i The Battle Of Olympus att det finns två spel om grekisk mytologi som är verkligen jättebra. The Battle Of Olympus är det ena, och Kid Icarus är det andra.

Kid Icarus är inte ett perfekt spel men det har gett mig så många minnen. Det är egentligen dess brister som också är dess styrka. Att få dänga Medusa och låsa upp olika ”slut” gjorde så att jag vill fortsätta med själva spelet. Det är ett spel som fortfarande är lika svårt och magnifikt som det var i slutet av 1980-talet. Om jag ska vara lite petig, så kom faktiskt den allra bästa versionen av Kid Icarus ut till Nintendo 3DS för några år sen. Bakgrunderna är jättevackra men det är spelmekaniken som är förbättrad. Om man håller in skjutknappen så skjuter Pit pilar hela tiden. Perfekt om man ska skjuta tuffare fiender – som de där jävla liemännen.

När jag spelar Kid Icarus idag är det precis som att sitta i sitt gamla rum som pojke och ryckas med i den retrodoftande grekiska mytologin. Att få ta sig förbi den snorhala 1-2 är fortfarande en bragd för mig. Att få varar en ängel är sannerligen en himmelsk upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

10. Kid Icarus.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 19: Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

Jag har med en del spel som handlar om apokalypsen, men det finns inget spel som har en så hemsk undergång att vänta som i Legend Of Zelda – Majora’s Mask. När jag läste om att Nintendo skulle göra en uppföljare till Legend Of Zelda – Ocarina Of Time till Nintendo 64 så blev jag i extas. Vad jag fick beskåda och uppleva var ett mycket mörkare och mer psykologiskt Zelda-spel. Links häst Epona blir stulen av en Skull Kid som bär en konstig mask på sig och Link hamnar i en underlig plats. Skull Kid, som verkar vara helt galen, förvandlar Link till en Deku Shrub och det blir som en mardröm. Men det är inte det enda problemet. Link hittar en väg till riket Termina, som är en alternativ version av Hyurle, och där upptäcker han en otäck sak. Det är bara tre dagar kvar att världens existens eftersom månen är på väg att falla. Månen ser ondskefull ut. Det visar sig att det är just samma Skull Kid med den mystiska masken som har orsakat detta och det är upp till Link att stoppa honom. Majora’s Mask – som masken också kallas – är väldigt identiskt med Ocarina Of Time fast man måste ha Expansion Pak till Nintendo 64 för att ens kunna spela det. Grafiken är likadan fast med skarpare färger och jag tror att Majora’s Mask går något snabbare i tempo. Tiden spelade en stor roll i Ocarina Of Time, men den spelar faktiskt en ännu större roll i Majora’s Mask. När Link får tag på just tidens okarina som Skull Kid har snott ifrån honom, kommer han ihåg melodin Song Of Time – och den här sången är viktigare än någonsin. Med den så kan Link åka tillbaks i tiden, till det ögonblick han kom till Termina och staden Clock Town för första gången. Plötsligt är det 72 timmar kvar till domedagen igen. Detta är en bra egenskap att kunna om man inte hinner att klara av ett palats i tid eller om man ska spara spelet. Men det har ett pris. Alla Rupees man samlar, alla bomber, pilar, och småting försvinner nämligen. Det enda som man behåller är viktiga vapen, alla samlade masker, melodier man har lärt sig och genvägar till palatsens bossar. För bossarna kommer nämligen tillbaks eftersom man går ju tillbaks i tiden. Väldigt imponerande gjort av Nintendo. Det är bara fyra palats i Majora’s Mask, men vägarna till alla palats är långa. När man äntligen når ett palats så får man verkligen något att bita i. De är svårare än i Ocarina Of Time – särskilt Great Bay Temple som får Water Temple i föregångaren att vara en barnlek. Legend Of Zelda – Majora’s Mask är verkligen helskruvat och man kan bli frustrerad av att tiden rinner iväg, men det är så genialt gjort av Nintendo att tiden kan påverka det mesta. Jag tycker verkligen mycket om spelets stenhårda utmaning och att det är så annorlunda. Nintendo använder sig av mycket musik ifrån Ocarina Of Time men visst har speljätten komponerat ny musik. Bossmusiken i Majora’s Mask är den allra bästa bossmusiken i Zelda-historien. Deku Link kan sväva i luften och spotta bubblor, och Link kan längre fram förvandla sig till en Goron och en Zora. Dessa egenskaper gör spelupplevelsen ännu mer intressant. Skitcoolt att simma som en fisk med Zora Link och att rulla jättefort med Goron Link. Alla tre specialmaskerna har styrkor och svagheter så välj dom klokt. Det finns ingen Ganondorf i spelet. Zelda kommer i en kort minnessekvens. Hyrule syns inte till. Men Termina är en intressant plats och man bryr sig om invånarna för man vill ju inte att månen ska döda dom. Nintendo använder sig av samma karaktärer ifrån Ocarina Of Time, men de har andra namn och andra roller än tidigare. Det är egentligen Happy Mask Salesman som är densamme. Den underlige kufen är den man som vill ha den stulna Majora’s Mask tillbaks och bara då kan han ta med sig Link tillbaks till Hyrule. Då är frågan: är Majora’s Mask en mardröm för Links del? Det finns så många frågor man ställer sig när man spelar spelet. Men en sak vet jag. Legend Of Zelda – Majora’s Mask är en väldigt unik spelupplevelse och är ett underskattat mästerverk. Kan du hitta alla maskerna? Kan du hjälpa alla bybor med sina problem?

Jag har inte spelat Legend Of Zelda – Majora’s Mask 3D till Nintendo 3DS. Jag har förstått att Nintendo har förbättrat spelmekaniken ännu mer och har gjort nya inlägg i nya versionen.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 25: The Last Of Us.

Om det finns ett spel som förtjänar priset till årets film, så är The Last Of Us definitivt en värdig kandidat. Detta mästerliga apokalypsspel signerat Naughty Dog är så otroligt välgjort att man inte alls vill hoppa över en enda filmsekvens. Spelets inledning är så tragiskt att jag får tårar i ögonen. The Last Of Us är fullt av känslosamma ögonblick, och de färgstarka karaktärerna är så trovärdiga och jag bryr mig om dom. Överlevaren Joel har haft det tufft efter den hemska händelsen i spelets inledning, och eftersom det riktiga äventyret börjar tjugo år efter smittans utbrott så ägnar han och väninnan Tess sig åt att skaffa mat och annat som man måste ha för att överleva en tuff vardag. Människor som blir smittade av sporer blir farliga och deras vidareutveckling, Klickers, är väldigt vedervärdiga. Man måste använda sig av list och de förfallna omgivningarna för att överleva en grupp av blodtörstiga smittade och Klickers. Men de smittade är inte de enda farorna. Det finns andra människor och militärer som vill en illa. I The Last Of Us så kan Joel tillverka olika ting för att bekämpa fiender som till exempel spikbomber och molotovcoktails. Han hittar också en hel del vapen men att vara sparsam med ammunition är väldigt klokt för det är svårt att hitta. Senare i spelet möter Joel den uppkäftiga och modiga tonårstjejen Ellie. Joel och Tess får i uppdrag av Eldflugorna (en sorts rebellstyrka som militären avskyr) och deras ledare Marlene att de ska ta med sig Ellie till Joels bror Tommy – men det blir en farlig resa. Som tur är, är Ellie väldigt samarbetsvillig trots att hon är uppkäftig. När Joel och Ellie får en bra kontakt tillsammans så är de en bra team i kampen mot de smittade. Jag gillar Ellie. Hon är en tuff tjej som är väldigt självständig och jag tycker om hennes uppkäftiga attityd. Röstskådespeleriet är mästerligt, och karaktärernas ansiktsuttryck är så levande och trovärdiga. The Last Of Us är så otroligt snyggt, att man hinner ta sig en titt hur vacker omgivningen är. Det är nästan som att träda in i en film. Spelmekaniken och kontrollen är helt okej, men det är storyn, karaktärerna, grafiken, det känslosamma och kemin mellan Joel och Ellie som gör The Last Of Us till ett av de spel som har fångat mitt hjärta. Det här är ett stycke spelhistoria i modern tid när det gäller storytelling. Jag kan rekommendera att spela det här på sommarkvällarna. Det slår vilken allsång på Skansen när som helst. På tal om musik, Gustavo Santaolallas akustiska gitarrmusik i The Last of Us är grymt vackert. Ta och lyssna på det i Spotify. Dessutom är countryälskaren i mig lycklig att Hank Williams musik finns med.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

25. The Last Of Us.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.