Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 31: Dark Souls II.

Fan! Jävla skit! Rövhål! Svordomarna har haglat över det grymt svåra Dark Souls II. Men det är ett fantastiskt bra spel som bjuder på många, många timmars speltid. Och att få dö. Massvis med gånger. Jag provade Demon’s Souls men fattade inte ett dugg av det, och tyvärr missade jag första Dark Souls. Den enorma hypen folk hade inför Dark Souls II fick mig väldigt intresserad av spelet och jag gjorde en chansning när jag köpte det. Efter att ha valt en typ av krigare (jag valde en magiker) vandrade jag omkring i Things Betwixt och blev dödad av stora gröna troll som gjorde en kullerbytta på mig. Det hände om och om och om igen. För fan! Jävlar vad svårt det var redan från start. Dark Souls II är inget för sillmjölkar. Jag lyckades att hitta frizonen Majula och den kvinna som skulle höja mina värden: Emerald Herald. Jag slogs över att hur gudomligt vackert Dark Souls II var, bara av att kolla på solen som låg över havets yta långt bort. Den hjälpsamma kvinnan Herald är mig en riktig räddning, för med de själar man samlar på i tortyrsäventyret så kan man höja sina värden och få en smått rimlig chans i spelet. Majula är en port till många farliga områden i riket Drangleic och det rena helvete som alla fiender vill ge mig lurar överallt. För att inte glömma de otroliga bossarna. De otroligt svåra bossarna till och med. Hur många gånger har The Rotten vridit av min karaktärs kropp? Trion Ruin Sentinels har ställt till det ordentligt för mig i många strider. Nu undrar ni säkert, varför har jag med ett så svårt spel med på listan om jag endast säger att det är ett rent helvete? Det beror på att Dark Souls II är så beroendeframkallande och att jag aldrig har tagit mig an ett så riktigt hårdkokt spel förut. Dark Souls II är ett riktigt kraftverk gjort av From Software, och knepigt nog så älskar jag estetiken och den mytologi som finns i det svåra spelet. Det är nästan till och med religiöst underbart. Det spelar ingen roll hur många gånger min karaktär har dött i exempelvis No Man’s Wharf eller i Dragon’s Shrine. Det spelar ingen roll om en röd krigare gjort livet surt för mig i dåliga tillfällen. De spelar ingen roll om hur många svordomar jag har sagt åt Dark Souls II. Det viktigaste är att det här är ett mästerligt hardcorespel med en respektabel, men fruktansvärt svår, svårighetsgrad. Praise The Sun!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 48: Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

Studio Ghibli är det bästa animationsstudion när det gäller tecknad film. Men hur vore det om de skulle göra ett spel? Tillsammans med Level 5, så skapade de det storslagna Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch. Det är som en underbar Studio Ghibli-film, men man själv är med i den! Egentligen är detta en remake av ett Nintendo DS-spel, men när Ni No Kuni skulle komma till Playstation 3 så skulle det bli något alldeles extra. Den tappre pojken Olivers resa i en sagolik värld är så fantastiskt att jag inte vill att det ska ta slut. De knasiga men bedårande figurerna som kommer här och där, har den där speciella Studio Ghibli-charmen som man kan bara älska. Det här är ett RPG, och faktiskt en bra introduktion till genren i sig för nybörjare. Likt Pokémon, så kan Oliver och vänner använda sig av monster för att bekämpa andra monster eller bossar. Stridssystemet är väldigt bekvämt när man har lärt sig att använda det. Jag behöver inte gå in mer på hur vackert Ni No Kuni är, för den har ju allt som man kan tänka sig ifrån mästerliga Studio Ghibli och Level 5. Däremot kan jag gå in mer på den väl passande musiken, som är sagolik. Om Oliver till exempel kommer in i The Golden Grove spelas det underbar musik som passar till skogens bakgrund och atmosfär. Det är en stor portion humor i Ni No Kuni, och många av spelets roligaste stunder är med sidekicken Mr. Drippy. Den härliga dockan påminner om en liten tapir med en lykta som sitter i hans näsring. Det är Oliver som är den karaktär som man känner med mest av alla. Hans mamma dör i spelets början och han finner sitt mod när han får reda på att det finns en själsfrände till mamman i sagovärlden, och det är verkligen beundransvärt. Ni No Kuni är ett stort äventyr och räkna med många sagolika platser som man får ta del av tillsammans med Oliver och vänner. Och Studio Ghiblis magi.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 51: Bioshock.

Ibland räcker det inte med det första intrycket. När jag spelade Bioshock för första gången tyckte jag att det var en smått flummig FPS-lir och jag tröttnade snabbt på det. Men vid ett senare tillfälle så ville jag ge det här spelet en chans till, för jag gillade faktiskt vapenarsenalen och protagonisten Jacks Plasmid-attacker. När jag började om från början igen (jag kommer inte ihåg hur långt jag kom första gången) så var det då jag öppnade upp ögonen på riktigt. Bioshock är mer än en simpelt FPS-lir. Det är en väl sammansvetsad story och jag älskar faktiskt tanken att placera en stad i 1950-talsnoir under vatten. Att besöka vackra Rapture är som att kliva tillbaks i tiden fast ändå känns det rätt futuristiskt på något sätt. Jag gillar när Jack får en ny Plasmid-förmåga och en kort video i bästa 1950-talsreklamsnutt visas. På tal om 1950-talsreklam, så älskar jag att det finns affischer med olika plasmids med 1950-talstema i. Bedårande för en retroälskare som jag är. Rapture är stort och man ska komma rätt långt för att lösa mysteriet med Little Sisters, Big Daddies, Andrew Ryan och ADAM – som är en plasmid som ger en människa övernaturliga krafter. Den smygande skräckfilmskänslan är väldigt effektiv ju längre ner i Raptures mörker Jack kommer. Big Daddy är en sorts beskyddare för en Little Sister och hen gör allt för att skydda flickan. En stor robotliknande varelse med tung vapenarsenal och en enorm borr gör denna tre(?) meter höga gigant till en farlig karaktär. Totalt badass om jag måste säga det. Bioshock är en total överraskning och som jag skrev i början – ibland räcker inte det första intrycket för att tycka om ett enormt spel. Bara öppningsscenen där Jack överlevt flygkraschen och simmar mot det där fyrtornet är legendariskt. Och när han åker under ytan för att sedan se den vackra och enorma staden Rapture är också lika legendariskt. Hur kunde jag ha så fel första gången?

Och där har jag kommit halvvägs i min 100-topplista. Det är nu 50 spel kvar!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 63: Bayonetta.

Bayonetta är ett spel som anspelar sig väldigt mycket på sex, och sexigheten kan bli väldigt extrem. Men det är givetvis inte anledningen att jag har med spelet på min topplista. Nej, för fan. Om det vore så, så skulle jag ge mig själv ett kok stryk. Vad som är anledningen dock är att Bayonetta är ett helvetes bra action/arkadspel inom modern tid. Bayonetta själv sparkar änglars rövar stenhårt med asgrymma combos, pistolskjutande med händer och fötter(!) och med brutala avrättningar. Det är ett väldigt tekniskt och tajt actionlir med ett system jag inte har beskådat sedan SNES-tiden. De sexuella poserna som är väldigt överdrivna, övervinns av Bayonettas självsäkerhet och stridsvana. Personligen gillar jag hennes brittiska accent och självklart hennes sätt att slåss. Spelet blir aldrig tråkigt för det händer något hela tiden, och då finns Bayonetta där för att visa att hon kan definitivt ta hand om sig själv. Och då har jag inte ens nämnt de tokiga striderna mot bossarna. Herrejävlar. Det är en och skär button-mashing i högsta nivå, och med hennes avslutningar inom klimax så kan det här bli väldigt barbariskt för himmelrikets anhängare. Den här häxan är inte att leka med. Bayonetta är ett smidigt, kvickt och snyggt spel med härlig musik. Platinum Games och SEGA har gjort ett enormt bra arbete med det här extraordinära spelet. Bayonetta är ett av 2000-talets mest actionfyllda arkadspel och ett av de allra bästa.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 90: Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

Jag tyckte faktiskt om Metal Gear Solid 2 – Sons Of Liberty. Men det var alldeles för flummigt i slutändan och kändes väldigt rörigt. När Hideo Kojima tog oss till en upptäcksfärd med Naked Snake, eller Big Boss som han är mer känd som, så var det på rätt kurs igen. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater utspelar sig under Kalla Kriget och Snake hamnar i en djungel i Tselinoyarsk, Sovjetunionen, på uppdrag av CIA. I det tredje och avsevärt bättre spelet än del två, så kan Snake använda sig av camouflage för att smälta in i djungeln när han smyger sig omkring i det här oerhört spännande spelet. Han kan också äta ormar och andra ting, och ibland blir det bra. Ibland blir det riktigt dåligt, särskilt om maten blivit rutten. Det är ett väldigt bra initiativ av geniet Kojima. Kojima är också väldigt påläst om historia och kan sin sak när det gäller fantastisk historieberättande. Naked Snake är minst sagt lika smått pervers som sin son Solid Snake, om inte värre. Flörten och romansen med agenten Eva tillhör bland det viktigaste i Metal Gear Solid 3 – Snake Eater. Något annat som är viktigt och är otroligt fantastiskt är den farliga Cobra Unit som lurpassar på Snake i djungeln. Deras ledare är den enda personen som Naked Snake ser upp till; The Boss. Hon är nämligen också kvinnan som lärt honom allt om att vara marinsoldat. Slutstriden mot The Boss i blomfältet är minst sagt något av de mest gripande ögonblicken i spelhistorien. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater är spännande från början till slut. Jag missade PS2-versionen men lyckades att spela det till Playstation 3, i HD-versionen. Jag är glad att jag äntligen fick äran att spela detta mästerverk. Det är som en fin blandning av gamla Metal Gear och Metal Gear Solid. Ändå så är det här helt något annat.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 96: Tales Of Xillia.

Jag är en väldigt svag för japanska rollspel och japansk animé/manga. När Tales Of Xillia visades upp i en trailer så visste jag att jag ville ha detta, eftersom det såg ut som att det skulle vara det bästa av två världar. Vilket det var, för Tales Of Xillia är ett jättetjusigt och ett stort RPG. Den underbara historien om Milla, Jude och deras vänner i uppdraget att rädda världen är minst sagt ett underhållande, storslaget och faktiskt rätt komiskt spel. Det är faktiskt rätt intressant och charmigt när man kan stanna upp och beskåda deras dialoger mellan varann i fina animé-scener. Gärna på bekostnad av Millas okunskap om mänskliga relationer eftersom hon är faktiskt en gudinna i en kvinnas kropp. Det är också kul att lyssna på dockan Teepos ärliga sarkasmer. Det läckra kombosystemet där man kan låta två karaktärer gå ihop och göra en komboattack på en fiende är en riktig höjdare. Tales Of Xillia är en av de största överraskningarna i spelväg för mig, eftersom jag märkte att det var väldigt välgjort och riktigt stort RPG. Jag älskar introduktionslåten i spelets början och de vackra filmklippen. De sex huvudkaraktärerna är helt bedårande och har speciella personligheter. Och ja, det är definitivt bland det bästa av två världar.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Min tredje platina är nu i mitt ägo! (Playstation 3, LA Noire)

Jag skrev nyligen om achivements i tv-spel, och om Playstation Networks troféer. I det inlägget tog jag upp min jakt efter den mest värdefulla trofé; Platina Trophy. Spelet jag spelade var LA Noire, Rockstars kriminaldrama i 1940-talets Los Angeles. LA Noire är ett svårt spel där du ska lösa brott, hitta ledtrådar och förhöra misstänkta.
Det finns ett tjugotal olika Trophys i LA Noire. Jag tänkte först att få alla vore i stort sett omöjligt. Men jag fick blodad tand när jag började samla de 50 gyllene filmrullarna som låg gömda överallt i Los Angeles. Jag ville ha mer, så det blev gnistan som tände tändstiftet i min motivation att jag ska ta den där platinan.
I förrgår hände det. Efter mycket slit så tog jag min tredje Platinum Trophy i min Playstation Network-samling. Jag hade två stycken tidigare, (The Walking Dead Season One och Jak & Daxter) men LA Noires Platinum Trophy var tveklöst den svåraste hittills jag kunde få tag på.
Jag har en platina i LA Noire!

Jag förstod att detta skulle bli väldigt svårt att uppnå, men jag ska ge er sju säkra råd om ni vill ta platina i LA Noire:
1. Skuggningen av Candy Edwards i ”The Set Up” är en pina. Men ha extremt tålamod och det gör inget om man sackar efter, så länge hon inte ser dig. Tryck inte på gömma dig-knappen eller göm dig inte bakom en tidning. (Första tidningen räknas som tur är inte.) Det är en lång skuggning, men ha huvudet kallt, så är bronstrofén ”The Moose” din.
2. Gå igenom bevisen extremt noga. Lyssna på vittnen och misstänkta. Se noga på ansiktsuttrycken under förhör och kan du bevisa att hen ljuger, tryck ”Lie” och styrk med beviset, annars väljer du ”Doubt”.
3. Vissa fall är jävligt långa och för att få fem stjärnor i ett fall så måste du ta den långa vägen. Prata med varje tänkbar vittne du kan få tag på, res till så många platser du kan och leta överallt. Plus; sätt alla rätt i förhören och dö inte.
4. Att få ”Auto Fanatic” är tidskrävande och det blir svårt i slutändan. Provsitt i varje bil du kan hitta överallt. Glöm inte ambulanser, likbilen, brandbilen och tänk på att vissa bilar finns i vissa delar av Los Angeles. De upplåsningsbara bilarna kan du nå om du når vissa rankningar. Men ta dig igenom brandroteln (Arson) före om du vill hitta alla bilar.
5. ”Roscoe & Friends” kan vara enkel om man tar upp varje fiendes vapen och skjuter en annan minst en gång. Glöm inte Phelps pistol i ”Armed & Dangerous”, att det finns två olika Thompson Guns och att det finns en eldkastare.
6. Kör själv ofta, i alla fall under uppdragen. Då lär du få ”Miles On The Clock” utan besvär.
7. Om du inte är en jävel på att hitta saker, så är en karta över Los Angeles med de 50 filmrullarna markerade på en bra hjälp. Men att hitta dom är ändå svårt med karta. Googla på en karta så är det väldigt underlättande.

Just kartan låter lite fuskigt, men det är okej att använda en tycker jag. I alla fall när man klarat av spelets grundstory.

Jag har gjort många saker i min tv-spelarkarriär som jag känner mig stolt av, men LA Noires Platina Trophy sitter högt upp på listan. Jag känner mig rejält lättad och nu kan jag lägga undan Cole Phelps och 1940-talets Los Angeles i spelhyllan. Och njuta av segern.

Jag har en platina i LA Noire!

PS Plus är allt fina grejer.

Prenumerationer är kostsamma, helt klart. Fast å andra sidan brukar personliga intressen kosta pengar. När jag var liten prenumererade jag på gamla He-Mantidningar. I tonåren prenumererade jag på speltidningen Super Play för det var alltid lika spännande att läsa om spelnyheter. Idag läser jag inte så mycket tidningar eftersom de senaste nyheterna finns ju på nätet och jag kommer åt nyheter via dator eller mobilen.

Idag prenumererar jag på tjänsten PS Plus via Playstation Network. Det låter som en onödig investering men det lönar faktiskt sig om man har tålamod. Man kan nämligen ladda ner gratis spel om man använder sig av den intressanta tjänsten. Under året har jag laddat ned Catherine, Jak And Daxter Trilogy, Battlefield 3, Giana Sisters: Twisted Dreams, Dead Or Alive 5 och nyligen Metal Gear Rising: Revengeance (MGR) och Remember Me, två av årets mest hypade spel.

Metal Gear Rising: Revengeance är ett av de spel jag sett mest fram emot att spela i år. Den här möjligheten via PS Plus är helt omöjligt att undvika.

Det är definitivt lönsamt eftersom både Remember Me och MGR kom ut tidigare i år och nya spel kostar ju en hel del pengar. Därför tycker jag att den här idén är riktigt bra, fast man får kanske rensa lite grann ur hårddisken. MGR är 19 GB stort, och det är inte så värst lite. Ibland kan man ladda ned prissänkta spel och det är inte heller så dumt. Men jag brukar vänta tills något riktigt intressant går att ladda ned gratis.

Jag har inlett MGR och jag måste säga att det är riktigt coolt så här långt. Rykande, färska svärdstridsscener och explosiv action så långt ögat kan nå. Gillar man Bayonetta (som jag gör) så gillar man Metal Gear Rising: Revengeance. Det är inte konstigt för Platinum Games ligger bakom bägge spelen.  Jag tycker att Raiden har fått sig ett rejält lyft för han var ju en rejäl mes i Metal Gear Solid 2: Sons Of Liberty. Raiden är till och med badass. Riktigt, riktigt bra. Både MGR och Remember Me (som jag ska spela efter Raidens äventyr) lär ta en del tid och tur är det för jag har ju klarat av Grand Theft Auto V nyligen. Dessutom har jag ju fler tänkbara kandidater till årets spel 2013 att spela. Kul. Ännu bättre är att få spela något nytt med mina hjältar från barndomen; Konami och Capcom.

Jag är riktigt nöjd med PS Plus och tycker det är världens bästa prenumeration.

Så småningom ska jag spela ett av 2013’s mest hypade spel; Remember Me. Tack vare PS Plus oundvikliga erbjudande. Kvinnliga huvudroller är absolut inte fel. Snarare helt rätt.

Recension: Grand Theft Auto V.

Det är den tiden igen. Tiden att sno bilar och fly ifrån snuten i vilda biljakter. Tiden att leva som kriminell i en storstad i en låtsasvärld.
Ja, det är tid för Grand Theft Auto V.

Staden Los Santos är fruktansvärt snygg. Klart det snyggaste spelet i Grand Theft Auto-serien.

Det första jag lägger märke till är att staden Los Santos är så inihelvetes stort. Hur fan ska man orka hitta någonting i storstan?
Här kommer ett trumfkort från Rockstars andra mästerverk Red Dead Redemption: På kartan så finns det markerade platser och om du väljer att markera en plats (som ett uppdrag eller en tatueringsstudio) så kan man följa en streckad linje från där du ska till destinationen du ska till. Jättebra.
Det är dessutom fascinerande att staden är så otroligt vacker, både dag och natt.

Jag är också imponerad av hur spelmekaniken fungerar. Att man kan byta mellan de tre karaktärerna (Franklin, Michael och Trevor) och upptäcka att de lever egna liv är helt briljant.

Vill du trimma bilen? No problem. Kör till Los Santos Customs och pimpa din bil ordentligt.
Vill du spela tennis eller golf? Gör det, för det är avkopplande efter biljakter och juvelbutiksrån.
Du har en rejäl valfrihet, jag menar, du kan cykla, hoppla fallskärm, åka vattenskoter eller prickskjuta med dina vapen. Jag är så förbluffad att Rockstar har fått till såpass mycket.

De tre huvudpersonerna: Gangstasnubben Franklin, som vill göra en riktigt stor stöt för att tjäna stora pengar. Michael, en före detta kriminell som dragit sig tillbaks från brottets röda linje för att leva med sin familj. (som avskyr honom, ironiskt nog) Trevor, en methknarkare som är inget annat en tickande bomb och en psykopat.

Biljakterna har alltid varit Grand Theft Autos melodi. i femman är de mer intensiva, mer actionfyllda och ännu bättre än någonsin.

Här kommer faktiskt en svaghet i detta storverk. Även om att jag gillar Trevor för hans galenskap så känns karaktärgalleriet intetsägande. Ja, det är inte dåligt men väldigt klichéaktigt. Det märks till exempel på Franklin och polaren Lamar när de pratar sitt homie-dialog med massor av ”fuck”, ”motherfukka” och ”n-ordet”. Sånt hör man trött på i när man tittar på amerikanska filmer. Det är väldigt synd med såna stereotyper.
Ännu värre är kvinnosynen som retat gallfeber på en legion av jämställdhetsspelare och kvinnor. Här är kvinnor porträttade som en bit kött när de strippar på strippklubbar. Om de inte gör det så svär de som inihelvete och babblar på. Det finns ingen stark kvinnlig karaktär i spelet och varför kan man inte spela som kvinna? Rockstar kan ju detta, se på Bonnie i Red Dead Redemption. Hon är riktigt cool och färgstark, en sån kvinna hade behövts i GTA V.

Nu säger jag inte att GTA V är dåligt på grund av stereotyperna och kvinnosynen. Tvärtom; GTA V är ett fantastiskt spel på grund av sin spelmekanik och valfrihet. Men det har sina brister, och en stor brist är den jävla flygkontrollen. Att flyga är roligt; men det kunde ha varit tjugo gånger så roligt om kontrollen hade slipats. Och då ska jag inte ens nämna helikopterkontrollen. Fy fan. Jag har alltid haft svårt för flygspel överlag men en del har rätt bra kontroller. Grand Theft Auto V är inte en av dom.

Att Los Santos är en ”klon” av Los Angeles märks avsevärt i GTA V. Det finns en skylt som står VINEWOOD på, som påminner om en annan känd skylt i verkligheten.

En stor fördel är musiken. Ett tjog av radiokanaler erbjuder en massa härlig musik när du åker bil. Det är allt från ganstarap till Robyn. Jag tycker faktiskt om att bara glida runt i en stulen Cadillac samtidigt som att jag lyssnar på min favoritkanal Radio Rebel. Jag menar, hur många tv-spel har Hasil Adkins med i dess soundtrack? Jag skulle vilja ha det totala soundtracket, för så jävla bra är det. Det här har Rockstar skött snyggt.

Tre plus:

1. Rockstar har gjort ett enormt jobb med spelmekaniken. Du har så jättemycket saker man kan göra, och valfriheten är riktigt hög. Det är genialt att bara byta mellan de tre huvudkaraktärerna.

2. Spelets soundtrack är i världsklass. Robyn, ganstarap och Hasil Adkins i samma soundtrack går inte att få tag på någon annanstans.

3. Trevor är en karaktär man antigen älskar eller hatar. Men en sak är säkert, ingen kommer att glömma denne färgstarke figur. Vilken galning.

Tre minus:

1. Inte helt oväntat tycker jag att kvinnosynen är riktigt illa. Man kan inte spela som kvinna, och att många anses vara ett stycke kött i strippklubbar får mig att fundera: Varför? Var är de starka kvinnorna?

2. Det är väldigt mycket stereotyper i GTA V. Återanvända sådana som man lätt tröttnar på.

3. Jag avskyr flygkontrollen.

Trevor är Grand Theft Auto V’s svar på Tuco (Den Fule i Den Gode, Den Onde och Den Fule.) Skitig, sluskig och rent sagt vansinnigt galen. Så galen att jag verkligen gillar honom.

Slutsats:

Att recensera GTA V är inte enkelt. Det är dels ett riktigt genomarbetat spel mekaniskt men också fullt av klichéer och låg kvinnosyn. Jag vill inte kalla spelet för ett riktigt skitspel på grund av jämställdheten men samtidigt kan jag inte kalla det för ett mästerverk heller även om det är riktigt nära. När det är bra, då är det mästerligt. När det är dåligt, så är det (ursäkta uttrycket) fucking förjävligt. Som tur är väger de bra delarna tyngre och visst är Grand Theft Auto V ett fantastiskt spel. Jag skulle vilja kalla det för det bästa spelet i serien på grund av dess valfrihet och lekfullhet. Men den saknar den charm som gjorde Red Dead Redemption så jävla perfekt. Trots dess brister så rekommenderar jag absolut att ni spelar Grand Theft Auto V. Det är så bra. Men det är inte perfekt.

Betyg: En fyra av fem. 

 

Grand Theft Auto V finns ute nu, till Playstation 3 och XBOX 360. Jag recenserade PS3-versionen.

Spelåret 2013: Första halvlek med Sätrapôjks åsikter.

År 2013 verkar bli året där spelen blomstrar. Många speltitlar har redan dykt upp och i den andra halvan av året kommer det att komma fler.

Men hur har det första halvåret sett ut spelmässigt? Jag ska slänga ur mig vad jag tycker så här långt.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,eftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

I början av året spelade jag mycket Batman: Arkham City och inskaffade Batman: Arkham Asylum för att sedan fastslå att båda spelen är jättebra. När nästa del utannonserades, blev jag glad. Jag ser fram emot Batman: Arkham Origins senare i höst.

Det första spel jag skaffade mig i år var Ni No Kuni och det var en magisk upplevelse. Klassisk RPG möter Studio Ghibli – vad kan gå fel? Inget förstås. Äventyret med Oliver och vänner, fick en solklar femma av mig i betyg. (Högsta betyg)

Jag läste en hel del nyheter om Wii U, och att många tredjepartstillverkare lägger kaskader med dynga i Nintendos nya konsol. (Med andra ord så struntar de i den.) Men tacka fan att de gör det när konsolen säljer dåligt. När Rayman Legends dessutom försenas pga att Ubisoft vill släppa spelet till fler konsoler gör knappast saken bättre. På E3 visades fler stortitlar upp till Wii U från Nintendos sida. Förhoppningsvis säljs mer konsoler senare, när nya Super Mario 3D World och Mario Kart 8 kommer.

Det här halvåret har två spelkaraktärer gjort comeback och med stil.
Jag pratar om Lara Croft och Luigi.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Jag hade längtat efter nya Tomb Raider länge, efter att ha sett den imponerande trailern ifjol. När jag fick hem min Survival Edition blev jag så glad. Jag fick dessutom upptäcka att Tomb Raider inte bara var bra, det krossade sina föregångare till damm. Lara Croft förvandlades till en stark överlevare med hjärta. Jag blir så imponerad av spelets spänning och skönhet. Så imponerad att jag gav Tomb Raider min andra femma i betyg för i år. Lara Croft har nu fått den respekt hon förtjänat.

Det blev en ny konsol för mig i år; ett Nintendo 3DS. Jag var så grymt sugen på Luigi’s Mansion 2, för alla trailers såg bättre ut än föregångaren. (som jag gillar) Lyckligtvis var spelet bättre än vad jag trodde och mitt hjärta värmdes rejält av Luigis charm. Hans sinne för komik är träffsäker. Jag gav Luigi’s Mansion 2 en välförtjänt fyra i betyg. Luigi kommer alltid vara bättre än Mario.
På tal om Mario, undrar om Super Mario 3D Land, Paper Mario: Sticker Star och Mario Kart 7 är roliga?

Det här halvåret har varit en maktkamp mellan Playstation 4 och Xbox One. Microsoft gjorde rejält bort sig när de sa att man var tvungen att alltid vara online och att begagnade spel inte går att spela på Xbox One. Efter iskall kritik så drog de tillbaka de sakerna. Som tur är. Men jag tror att Playstation 4 kommer att dra ett längre strå för konsolen kommer att bli billigare.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

För nostalgiska skäl blev jag glad när jag lånade syrrans Nintendo 64. Äntligen kunde jag spela Banjo-Kazooie, Donkey Kong 64 och Conker’s Bad Fur Day för första gången på 10-15 år. Härligt att få uppleva något gammalt igen. Likaså Link’s Awakening DX som jag laddat ned på 3DS.

Jag hade delade åsikter om Bioshock Infinite’s överdrivna hype men det berodde nog mest på att jag var väldigt osäker på spelserien. Men jag ville ge det en chans, så jag provade Bioshock 1. Det är väl kul och så men varför är det så hyllat? För så bra är det inte – än, antar jag. Jag hade inte tagit mig så långt än dock. Nån dag ska jag spela klart det.

Ett av årets starkaste speltitlar och en het kandidat till titeln årets spel 2013 är det utmärkta och lysande The Last Of Us. Bättre än vad jag förväntat mig!

Ett spel vars hype, pepp och såna saker, växte lavinartat under de sista månaderna innan release. Ja, jag pratar om The Last Of Us.
Jag fastnade för denna apokalyps-spel direkt. Dess otroliga historieberättande och vassa cut-scenes är något av det bästa jag sett. Vänskapen mellan Joel och Ellie är så tät och välgjord att man häpnar varje gång. Från början till slut så är det här spelet en fullträff. Min tredje femma i år.

Tre spel har alltså fått högsta betyg av mig i år. Men jag skulle sätta en slant att The Last Of Us kommer få titeln årets spel senare under året.

Jag minskade min skämshög och klarade av Bayonetta, Catherine och Metal Gear Solid 3. Skönt att minska på högen.

Andra halvan av året ser lovande ut spelmässigt. Grand Theft Auto V, Arkham Origins, Metal Gear Solid 5, Legend Of Zelda: A Link Between Worlds och Mario & Luigi: Dream Team Bros. Yummy! Det här kommer bli det bästa spelåret på länge.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 – The Phantom Pain till ett grymt spel.