Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie?

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad.

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

Mina första intryck på Far Cry Primal.

farcry1-980x551

Detta är ingen recension. Jag samlar mina första intryck av min första genomspelning i Far Cry-serien. Intressant nog är faktiskt det allra senaste spelet det första spelet jag testar. Detta är mina första intryck på Far Cry Primal.

Far Cry Primal utspelar sig 10000 år före Kristus födelse. Man tar sig rollen som grottmannen Takkar i en fantastisk vacker natur fylld med förhistoriska djur man har läst om i historieböckerna. Man ser mammutar, sabeltandade tigrar och grottlejon vandra i det vackra regionen Oros som låg i centrala Europa.

I spelets inledning så jagar han och några vänner mammut och det går tyvärr åt skogen. Efter dramatiken i början så måste Takkar samla ihop sin stam, wenja, för att bland annat kämpa mot livsfarliga stammen udam. Udam är kannibaler och rena barbarer.

Far Cry Primal är ett dramatiskt spel och att lira ett FPS-spel i stenåldern fungerar faktiskt otroligt bra. Jag gillar att man skapar sina egna vapen med hjälp av naturens egna råvaror. Det är faktiskt rätt lätt att lära sig kontrollen och om man är uppmärksam, så kan man faktiskt läsa hur man gör för att ta sig vidare. Här har så här långt Ubisoft gjort det bra.

Jag tycker att Far Cry Primal är ett av de vackraste spelen jag har sett. Naturen är en oslipad diamant men samtidigt riktigt dödlig. Man får hålla ögonen öppna ifall en björn, en vargflock eller en orm ligger och lurpassar. Det händer grejer hela tiden. Sen är jag imponerad (efter några timmars spelande) av Far Cry Primals storlek. Det ser ut som att det finns en hel del att göra för att återhämta Takkars stam. Det bådar gott.

Jag har i skrivandets stund precis lärt mig att tämja ett par djur och det här lyfter spelet avsevärt. Det är skitcoolt när man bussar sin tämjda varg på en överrumplad udam. Striderna är intensiva och eftersom jag är van med att FPS-spel innehåller pistoler, granater och bazookas så är det en skön omväxling med spjut, stenklubbor och pilbågar.

Jag kör på Normal i svårighetsskalan just nu och tror att det är ett bra val. Det känns ok med lite utmaning för en gång skull. Inför den kommande recensionen så är Far Cry Primal en positiv överraskning när det gäller actionspel i första persons perspektiv.

Ursäkta, men nu ska jag försöka leta efter en grävling för att tämja – som Conan O’ Brien och Pewpiedie gjorde.

Varför Jason Voorhees behövs i tv-spelens värld.

0f26a23fb688810b663f1096201d2e8c_original

Jag vill inte riktigt släppa nyheten att Jason Voorhees ska få sitt första egna spel på nästan tjugo år riktigt än. Eller förresten, det vill jag faktiskt inte göra alls. Den nyhet som jag läste om för en dryg månad sen gör mig fortfarande riktigt glad.

Men säg mig, varför behövs ett spel om Friday The 13th och om Jason Voorhees? Räckte det inte med NES-versionen som kom ut för nästan tjugo år sen? Varför ska den här karaktären få så mycket uppmärksamhet? Det är frågor som kommer fram lite varstans, och det läser jag typ varje dag.

Hm. Väldigt intressant.

Jag tror det har med ens personliga intressen att göra. Kanske.

Alltså, Friday The 13th-filmerna är några av de mest framgångsrika filmserierna någonsin och klart en av skräckgenrens allra viktigaste. Pengarna liksom strömmade in när folk ville kuta in till biograferna för att se Jason brutalt döda kåta tonåringar på den vita duken. Det låter ju rätt hemskt när jag skriver detta, men sanningen är att folk vill se hemska saker. Jag menar, varför vill de se våldsamma filmer gjorda av till exempel Quentin Tarantino? Okej, det var en dålig jämförelse – Tarantinos filmer har en fördjupad story i sig. Fast de är rätt våldsamma.

Men Friday The 13th-filmerna var på 1980-talet något helt nytt, och de red på den framgångsrika skräckvågen som The Texas Chainsaw Massacre startade 1974. Det var en ny renässans likt de klassiska skräckikonerna Dracula, Frankensteins monster, Mumien, Varulven och deras högtid. På 1980-talet så var skräckikonerna Freddy Krueger, Michael Myers, Leatherface, Chucky, Pinhead och självklart Jason Voorhees. De blev sorts antihjältar allihop. Uppföljare haglade kors och tvärs. Ungefär som superhjältevågen idag.

Och det är inget fel i det.

mnb

Friday The 13th till NES. Snälla, spela inte detta. Det gör inte Jason rättvisa. Inte dig heller.

Friday The 13th till NES är ett dåligt spel men det har uppnått kultstatus. Det är en The Goonies II-kopia som går ut på att besegra Jason innan han dödar dig, dina vänner och de barn/tonåringar(?) som är hos Camp Crystal Lake. Men upplägget är riktigt surt. Man ska gå in varje stuga och tända eldar – okej? – för att sedan samla information och sen döda Jason och hans mammas svävande huvud. Svävande huvud? Nu får jag vibbar av Medusaskallarna ifrån Castlevania. Och hur tusan kunde LJN komma på att ha zombier i Friday The 13th? Taskig kontroll och en överdrivet hög svårighetsgrad gjorde Friday The 13th till NES näst intill ospelbart. Jag har inte ens nämnt den taskiga musiken. Det enda coola med det är att Jason har en lila overall och en neongrön hockeymask i detta spel.

Nej, skit i det taskiga NES-spelet och blicka framåt istället.

Filmlicensspel är inga lätta spel att spela. Man får så höga förhoppningar och mestadels blir det rent sagt pannkaka av alltihop. Undantagen är Goldeneye 007 och några spel som är baserade på Star Wars. Gremlins 2 till NES är också okej men det är grymt svårt.

Men varför finns filmlicensspel?

Simpelt. Precis som all annan merchandise (handelprodukter) när det gäller film. Att tjäna mer produkter på en given filmsuccé. Star Wars har tjänat miljarder på typ allt de har sålt. Marvel och Teenage Mutant Ninja Turtles också. Fast de är seriefigurer från början så det räknas egentligen inte. Men ändå. Jag ser inget problem i att de ser möjligheterna att sälja grejer som kommer ifrån sitt varumärke. Fanbaserna är otroligt höga när det gäller dessa märken.

Jag har snart spelat i 30 år och har sett många filmlicensspel. Vissa av dom har jag spelat. Allt från Mission: Impossible till Die Hard. Som sagt, många är skit men det finns några guldkorn som jag nämnde innan. Även om de flesta är rent sagt skräp så behövs dessa filmlicensspel. Jo, de behövs. Mer än vad man tror.

Nu återkommer jag till Jason. Friday The 13th har en enorm fanbase och Jason har blivit en ikon i slashergenren. Det räcker att se en kille i hockeymask för att man ska veta vem han är. Det är inte många karaktärer som kan skicka såna tydliga signaler genom att se på karaktären på vem hen är. Darth Vader och Gandalf är några som har lyckats med detta.

nbm

När Kickstarter-kampanjen hade nått sitt viktigaste mål så lanserade Gun Media en konceptbild av en av lägerledarna i Friday The 13th: The Game. Om man kan sin Friday The 13th-historia, så märker man att hon är klädd precis som Chris Higgins i Friday The 13th III.

Succén med Kickstarter-kampanjen har gett frukt. Friday The 13th: The Game har skrapat ihop imponerande 823.000 dollar i Kickstarter och målet var 700.000 dollar. Det blev några stretch goals nådda och visst är det lite synd att single player mode inte blev med. Eller?

Inom kort så ska Gun Media dra igång med en så kallad ”slacker backer”-kampanj där man fortfarande kan hjälpa och bidra till Friday The 13th: The Games utveckling. Då kan fler drömmål komma med i spelet. Jag hoppas personligen på offline mode med botar så man kan välja olika svårighetsgrader, och få äran att spela som Jasons mamma Pamela Voorhees. Hur långt kampanjen ska pågå är för tidigt att säga men om man får med mycket godis så kan det bli en äkta fest för Friday The 13th-fans.

Jag tycker att Friday The 13th: The Game behövs på många plan. Det huvudsakliga skälet till detta är att jag är ett äkta fan till filmserien. Jag la ut till och med pengar till Kickstarter-kampanjen så att mitt namn kommer att stå med i eftertexterna. Det är som att få vara med och planera en film i en filmserie som jag älskar. Totalt helgrymt. Men jag tror också på den intressanta idén där man spelar online i ett ”1 player vs 7 players”-läge. Vad Jason ska göra är ganska glasklart men jag är intresserad av vad lägerledarna ska göra. Ska de samarbeta? Är det ”everyone for themselves?” Hur lång tid har man på sig? Till exempel. Idén är väldigt briljant om jag får säga det själv, och det fick ju Sean S. Cunningham väldigt intresserad när Gun Media höll på med Summer Camp – innan det blev just Friday The 13th: The Game.

hjk

Jason är en hård fighter i Mortal Kombat X. Jag undrar inte om det hjälpte till med att han ska få sitt eget spel?

Jason Voorhees kom med i Mortal Kombat X tidigt i år och jag undrar inte om hans närvaro gjorde den möjlighet att han skulle få sitt första egna spel på två decennier. Det tåls att tänka på.

Hur man än tycker om Jason Voorhees, så behövs han. Han behövs i vår popkultur och det går inte att ta bort honom. Han har satt prägel på oss redan för 30 år sen. Han har influerat så otroligt mycket, till och med i tv-spelens värld. Ser man Trevor Phillips kuta på gatorna med hockeymask på sig i Grand Theft Auto V så vet man att Jason är såpass välkänd. Eller när Edgar använder motorsågen i Final Fantasy VI så har han också hockeymask på sig. (Myten om Jason använder motorsåg dock är tarvlig för det har han inte gjort i filmerna) Splatterhouses huvudkaraktär liknar Jason väldigt mycket.

Det finns två saker som Gun Media måste tänka på när det gäller utvecklingen av spelet. Det ena är att spelet måste vara bra och vara ett spel som låter en komma tillbaka att spela flera gånger. Men det andra är faktiskt lika viktigt – kanske viktigare – det är få till den där rätta känslan ifrån filmerna. Många filmlicensspel har misslyckats med båda parter, särskilt känslan. Det vill inte Gun Media göra, så det är därför de tog till Kickstarter för att de vill lyssna på fansen. Med Tom Savini bakom effekterna, Harry Manfredini som musikskapare och Kane Hodder som Jason så är det så här långt riktigt lovande. Så jag är faktiskt inte så värst orolig. Inte än i alla fall.

En video som visats på Youtube där spelet är i Pre-Alphautveckling ser faktiskt bra ut fast det är ganska mörkt. Men kom ihåg, det är i pre-alpha och mycket kan komma till att ändras under det kommande året.

Sen har jag inte så värst mycket mer att tillägga, mer än att jag vill verkligen se och spela det nya spelet med Jason. Jag tycker definitivt att det behövs. Att äntligen få radera bort minnena ifrån det dåliga NES-spelet (och det minst lika dåliga Commodore 64-spelet) och ta del i ett spel som känns att få vara med i filmerna. Det här kommer att bli en äkta fest för Friday The 13th-fans – som jag. Förhoppningsvis lockar Friday The 13th: The Game till sig mer folk än så.

En sak är väldigt säkert: Vi kommer att se mycket av Jason Voorhees de närmaste åren. (Yeay!)

Crystal Lake väntar!

Camp Crystal Lake väntar!

Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

picture-jeff-rowland-station-rain-rain-two-meeting-man-woman-people-umbrellas-car-train

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

trees_autumn_rain_roads_maple_leaf_season_1600x900_wallpaper_Wallpaper_1920x1080_www.wallpaperswa.com

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

nbm

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Tiden som mobbad har satt sina spår.

k191274

Varje dag blir jag påmind om det. Jag ser framför mig en vit dörr med ett svart dörrhandtag.
Dörren är låst.
Det sipprar svart rök från skarvarna. Till och med svarta eldlågor.

Ibland öppnar sig dörren och inuti ser jag något fruktansvärt. Den svarta eldens flammande är som en orkan.

Sen stängs dörren igen.

Det är en känsla som jag får bearbeta varje dag.

Dörren är min sköld och inuti finns det som jag har låst in.

Mitt förflutna.

Den svarta elden symboliserar det hat som jag blivit utsatt för under en lång tid. Hatet som har tyvärr tryckt ner min självkänsla till botten.

Det var över tjugo år sedan jag stängde den vita dörren. Året var 1993.
Hösten 1993, till och med.

De sex år tidigare har varit en mardröm för mig, och än gråter jag inombords när jag tänker på det. Jag till och med gråter när jag skriver denna text.

Men jag måste skriva.

Allt började 1987, och pågick i sex års tid. De sex jobbigaste åren i mitt liv.
Jag blev utsatt för konstant mobbning. Varje dag. Allt från glåpord till total utfrysning.
Jag fick till och med stryk – särskilt en speciell gång av en av de allra värsta mobbarna.
Han gav mig knytnävsslag i ansiktet. Vänster och höger. När jag tänker tillbaks på det, så tänker jag konstigt nog på Don Flamenco i Punch Out. Alltså första gången man möter honom. Man körde en strategi med att slå vänster och höger hela tiden.
Precis så var det som hände mig den dagen.

Men att få stryk var inte det värsta. Det värsta var den utfrysning och den konstanta verbala mobbningen. Jag hade ett hett temperament och detta utnyttjade mobbarna.
Jag var alltid den som blev sist vald när vi skulle spela brännboll eller fotboll på gymnastiken. Jag fick inte vara med och leka på rasterna för jag var alltid den annorlunda.

Men jag hade faktiskt en vän. Dock kom vi inte alltid överens och tyvärr bråkade vi ofta. Men ändå kunde vi umgås med varann.

Den konstanta mobbningen gjorde mig osäker på mig själv och jag hatade skolan.
Jag hatade mobbarna.
Jag hatade mig själv.

Det enda som höll mig uppe var tre saker; helger, sommarlov och tv-spel. Helgerna och sommarloven var som att komma hem efter att ha bekämpat ett krig. Ett slag som jag mådde dåligt av.
Tv-spel var mitt största intresse och det är det fortfarande. Det lärde mig väldigt mycket om strategi,  engelska och koncentration. Det var min räddning.

Jag stod ofta i hörn på rasterna för jag visste inte vad som skulle hända. Vem som skulle kalla för hemska saker. Bli utsatt för utfrysning. Jag blev ett emotionellt skal och jag självplågade mig.

Tårarna rinner. Jag tittar på den vita dörren igen. Smärtan är obeskrivlig men den finns. Fortfarande.

En hel skola, ska ni veta. Att få 99% av skolans elever mot sig var verkligen inget jag vill vara med igen.

Hösten 1993. Jag började högstadiet. Jag var så rädd att det skulle fortsätta där. Men jag vet inte vad som hände. Det bara slutade.
Mobbandet hade tvärslutat. Den nya klassen var helt annorlunda än den klass jag var med i de sex mardrömsåren. Jag fick vänner och plötsligt var skolan kul igen.
Ännu bättre var det i gymnasiet. Den klassen var som en familj för mig.

Men mobbandet har satt sina spår.
Jag blev ärrad för livet.

Min självkänsla blev offrat för överlevnad. Jag hade inga flickvänner för det första. Jag kände mig väldigt ensam i åratal. Men det är inte det värsta.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Det jobbigaste är när jag ska prata med någon, särskilt i ett gruppsamtal. Folk pratar om ett särskilt ämne och när jag försöker säga något känner jag mig kvävd. Jag får inte fram något. Det är som att jag blir kastad längst bak i en lång kö. När jag till slut försöker säga något i många tillfällen så tittar folk på mig som om jag vore dum i huvudet.

Det är där det slår mig.
Den dåliga självkänslan är såpass skadad att det påverkat mitt sociala liv.
Men jag skyller inte på personerna som jag pratar med.
Nej.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Precis likadant är det på sociala medier. Om jag läser en liten debatt som ett par stycken har på Twitter och finner det intressant, och vill skriva något så får jag en obehaglig känsla efteråt. Det är som att jag har ”dödat” ett pågående samtal.
Men det vill jag inte göra.
Det händer väldigt ofta,  men visst – många gånger blir det en trevlig debatt om saker och ting.
Men jag får samma känsla av oduglighet när jag tänker på det.
Jag skyller absolut inte på de jag skriver till.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Problemet är mina inre ärr. Jag tror att jag söker innerst inne en sorts bekräftan eftersom jag aldrig har fått något när jag var yngre.
Under de sex mardrömsåren i grundskolan blev jag mer eller mindre avvisad.
Jag dög inte.
Jag var ful.
Jag var töntig.
Listan kan skrivas lång.

Att vara annorlunda är egentligen bara bra. Men det är också något som satt käppar i hjulet för mig.

Jag minns att jag hade en tävling här på bloggen där jag hade priser ifrån EA. Jag kände att nu var det äntligen en möjlighet att ta ett steg framåt ifrån den misär jag har kämpat för att få komma ifrån.
Men reaktionerna var inte bra.
Många skrev att det var ”fiskande” och att jag var mer eller mindre en sorts wannabe som bara ville synas.

Det var inte så jag ville ha det. Min dåliga självkänsla gjorde sig påmind igen och ärligt talat tog jag väldigt illa vid mig. Ett av mina mardrömsscenarion var att göra fel och få skit för det. Att jag inte dög.
Den vita dörren tväröppnades och den svarta elden brände mig.

Men jag skyllde inte på de som skrev. Jag försökte se med deras ögon vad de såg. Jag hade lagt upp tävlingen helt galet och nu idag förstår jag varför de reagerade. Det skulle jag också ha gjort.
Men det var inte min avsikt att göra folk sura som de blev. Många andra sidor gjorde ju liknande tävlingar.
Nu vet jag bättre.

Plötsligt stod jag där igen. Mitt i en cirkel som består av pratande människor och jag ensam i mitten. Försöker prata men ingen vill lyssna eller svara.

Vad har jag gjort för fel?

Det frågar jag mig själv än idag.
Både när det gäller pratande eller skrivande i sociala medier.

Det ligger något psykologiskt i detta. Jag tänker mer och mer om hur jag ska kunna ta mig ur det här känslosamma träsket. För det är så att när ett samtal bara tvärdör eller om att jag blir oavsiktligt utstängd så beror det på en sak.

Mig själv.

Mig och mina inre ärr.

Jag tänker inte skriva att det är andras fel när det blir så här. Absolut inte. Men jag vill bara säga att jag känner mig utfryst.

Emotionellt.

Men det är inte ert fel.

Det är mitt.
Min självkänsla har spelat mig många spratt.
Det resulterar till att jag sätter mig själv i de situationer som tyvärr uppstår varje dag. Både i muntlig och skriftlig form.

Om den där cirkeln förresten. Ni vet där omslaget till The Binding Of Isaac? Där en liten pojke ligger i fosterställning och gråter? Omkring sig finns det monster. Det är inte monstren jag reagerar på, utan på pojken. Jag känner igen mig i honom. Den ensamhet har jag känt. Det känner jag än idag.

nbm

Omslaget till The Binding Of Isaac. Monstren har inget med själva problemet att göra – det är hur pojken känner sig som jag kan relatera mig själv med. Precis den känslan har jag känt i åratal. Den bilden beskriver mer hur jag har känt och fortfarande känner inombords än tusen ord.

Jag har väldigt svårt att uttrycka mig, särskilt muntligt. Att bli mobbad i sex år leder till konsekvenser. Det har till och med gått så långt att jag har haft självmordstankar. Jag kände mig oduglig och ville dö.

Lyckligtvis har jag inte såna tankar längre.

Men det dåliga självförtroendet är kvar. Den vita dörren med det svarta handtaget likaså. Den är en symbol för vad som är min förbannelse. Jag får tyvärr leva med det. Det enda jag hoppas på att den dörren aldrig öppnas helt och hållet för att sedan aldrig stängas.

Det skulle krossa mitt hjärta fullständigt.

Min vän från grundskolan tog livet av sig 1995. Jag minns den dagen jag fick reda på det. Det var en tidig morgon och morsan, som jobbade i högstadiets cafeteria, gick fram till mig och sa att han hade begått självmord. Jag visste inte att han hade såna tankar alls. Det spreds rykten om att han kollade in kistor och liknande – men hur kan de vara säkra på det? Ingen visste hur han mådde innerst inne. Hans död blev en chock. En av de få ljusglimtar ifrån mörket som jag vandrade igenom i sex års tid hade slocknat. Än idag saknar jag honom, 20 år senare. Även om vi bråkade en del så hittade vi tillbaka till varandra på något sätt. Det är i alla fall det jag tyckte.

Jag är en person som brukar lyssna på andras problem och finnas där som ett stöd. För det vill jag. Jag vill inte att andra ska känna misär och elände. Det finns så mycket gott folk därute som förtjänar det bästa. Bara att se dom lyckliga ger mig lite hopp.
Det är så jag skulle vilja ha det. Få en hjälpande hand som tar mig ur den emotionella krisen inombords.

Ingen förtjänar sån smärta och dålig självkänsla.

Jag är glad att jag har min sambo och mina döttrar. De är verkligen mina ljusglimtar som skiner starkare än den bleka, vita dörren.

Tårarna rinner igen.

Det som har räddat mig ifrån den jobbiga tiden är som jag nämnde tv-spel, men också musik och film. Dessa faktorer byggde till den jag är idag. En kulturälskare.
Med ett uruselt självförtroende.

Trots att jag har en älskad familj så kan jag inte få bort den där jävla vita dörren med det svarta handtaget. Den måste vara där. Det är min sköld mot smärtan.

Sex år som mobbad.
För att vara den man är.

Jag förväntar mig inte att ni ska tycka synd om mig, och det vill inte jag heller. Jag vill bara släppa ut det inre trycket som gnäger i min själ.

Jag vill bara prata. Utan att känna mig som en idiot. Utan att bli utfryst. Bara få vara med. Att få skratta, föra en dialog, ställa frågor. Att ha ett vanligt samtal utan att sakta knuffas ut emotionellt och sedan känna en inre kvävning.

Jag vill inte se den vita dörren med det svarta handtaget igen.

Jag vill få tillbaka min självkänsla som blivit krossat. Laga ihop den.

Jag vill bara prata.

Snälla.

Recension: Mad Max: Fury Road.

MMFR_TeaserPoster

Den fjärde filmen med Mad Max och hans kamp mot onda uslingar i en förfallen värld tar med tittaren på ett explosionsartat konstverk.

Mad Max: Fury Road är skapat av George Miller, som har gjort den klassiska trilogin med den ikoniske Max, då spelad av Mel Gibson under 1980-talet.

Här lyser Gibson med sin frånvaro och det är bara bra i detta fall. I Mad Max: Fury Road spelas huvudkaraktären av Tom Hardy.  Och det är inget dåligt tillskott. Hardy är hårdkokt i rollen som Max.

Men samtidigt är det orättvist att kalla den här filmen för en Mad Max-film. Varför?
Jag kommer till den punkten sen.

Max har tagits tillfånga av en sorts diktator (Immortan Joe) som styr kontrollen av en enorm vattenkälla, plus vapenarsenalen och bränsle i denna ödesdigra värld. Slavarna kämpar verkligen för överlevnad. I ett uppdrag skickar diktatorn ut sin bästa soldat: Imperator Furiosa. Hon väljer under uppdraget att göra revolt och ta med sig kvinnor för att hitta en fristad men också statuera ett exempel. Att inte ta emot skit ifrån den mansdominerade diktaturen.

jklklö

Imperator Furiosa är den karaktär man längtat efter att få se under flera år. En stark kvinnlig hjältinna, frihetskämpe och en symbol för feminism.

Det har pratats mycket om den starka feministiska kraften i Mad Max: Fury Road. Jag förstår varför efter att ha sett filmen. Furiosa är en symbol och en hjältinna jag velat ha som frontfigur i åratal. Charlize Theron är helt perfekt som Furiosa. Furiosa har rakad skalle, svartmålad över ögonen och ovandelen av huvudet som en krigsmålning, och är en förjävligt bra slagskämpe.

Nu till den punkt som jag nämnde tidigare. Mad Max känns mer som en biroll fast jag tycker att han är stencool. Men det här är Imperator Furiosas berättelse. Hennes film. Hon är helt enkelt bäst.
Så är det ju.

Mad Max: Fury Road är en blytung actionfilm som är fyllt av biljakter i en Arizonaröd öken. Eldflammor. Bilkrascher. V8-motorer. Spjut, granater och hagelgevär. Den här filmens skitiga och råa yttre gör den väldigt – vacker. Skärpan är skarp och man vill bara följa med i den här bergodalbanan tillsammans med Mad Max och Imperator Furiosa.

Immortan Joe är filmens antagonist och är en diktator som symboliserar gubbslem, förtryckare och en sorts bisarr typ av religion.

Immortan Joe är filmens antagonist och är en diktator som symboliserar gubbslem, förtryckare och en sorts bisarr typ av religion.

Liknade actionfilmer brukar vara rejält överdrivna, och det är visserligen Mad Max: Fury Road också. Men det är överdriven med stil och klass.

Självklart är George Miller rätt namn som regissör till Mad Max: Fury Road.
Men varför nu?
Varför inte tidigare?

Svaret är troligtvis timing.

Storyn är så galen men ändå simpel. Det är helt rätt att ta upp det här ämnet nu. Feminismen är på framgång  och med all rätt. Furiosa är den mest ikoniska filmkaraktären sedan Jokern i The Dark Knight.
Det kan inte vara något annat än rätt.

Vill man ha biljakter, explosioner, snygga färger och dunder så är Mad Max: Fury Road helt rätt film.  Men den är mycket mer än action.

Vill man ha biljakter, explosioner, snygga färger och dunder så är Mad Max: Fury Road helt rätt film. Men den är mycket mer än action. Det är ett inferno.

Tre plus:
1. Tom Hardy är rätt val till Max när Mel Gibson blivit mossig och korkad.
2. Det här är den vackraste actionfilm på evigheter. Dess skitighet är bara ett starkt plus i denna hårdkokta film.
3. Feminismen är starkare än någonsin. Imperator Furiosa är en magnifik karaktär, mästerligt spelad av Charlize Theron.

Tre minus:
1. På ett sätt borde inte denna film heta Mad Max efter detta är Furiosas film. Mad Max är mer som en biroll än huvudroll pga Furiosas starka karisma.
2. På ett vis känns filmen för kort. Men ändå kände jag mig tillfredsställd med den.
3. Max bakgrund känns lite ofokuserad i den här filmen.

Imperator Furiosa överglänser en redan awesome Mad Max i den här filmen.

Imperator Furiosa överglänser en redan asgrym Mad Max i den här filmen. Det säger mycket om fantastiska Charlize Therons karaktär.

Slutsats:
Mad Max: Fury Road är en frisk fläkt i actiongenren. Det var länge sen jag satt och njöt av en blytung actionrulle och jag kan faktiskt tycka att det är en väl värdig uppföljare till den legendariska trilogin. Just nu känns Fury Road till och med bättre. Det här är ett feministiskt, explosionsartat konstverk gjort av en mästare. Imperator Furiosa är helt enkelt 2010-talets bästa hjältinna och den bästa filmkaraktären på länge.
Detta är ett mästerverk!

Betyg: En explosiv femma av fem!

Nytt utseende på bloggen! (igen)

Jag har gått och funderat kring utseendet på bloggen ett bra tag nu. Att ändra utseende på den är något jag har övervägt för jag var så trött på den förra. Nackdelen med WordPress olika teman är att de som är riktigt snygga är svindyra. Kom igen, 79 dollar för ett nytt utseende? Det är ju rena rånet, for Pete’s sake.

Men jag har faktiskt fastnat för det här ”svarta tavlan”-temat.

Jo, den är gratis, för annars hade jag valt något annat.

Nu låter jag som en snåljåp, men det är ärligt talat vansinniga priser för ett tema till en blogg.

Jag hoppas att ni gillar utseendet!

Tävla med Jerrys 100 favoritspel och vinn ett porträtt ritat av Jerry!

keep-calm-it-s-only-the-top-ten-games-left-jerrys100favoritspel

Nu är vi nästan i mål! Ända sedan den 13:e april har jag plöjt igenom en tuff lista med 90 av de 100 favoritspelen som jag har närmast om hjärtat. Jag har skrivit fingrarna av mig både här på bloggen, på Facebook och på Instagram angående varför jag har tagit med spel som Super Mario 64, Grand Theft Auto V och Legend Of Zelda – Ocarina Of Time på listan. Varför ens ett simpelt pusselspel som Boulder Dash kom så högt upp medans Metroid Prime kom längre ner. Det är det som är tjusningen med topplistor. Ingen är den andre lik och det är bara bra. Jag ska dra ut på detta lite till, men jag vill ge detta lite mer krydda. Med en tävling förstås. Vad annars? Nu har jag inga spel att dela ut, men jag ska istället ge segraren i denna tävling ett porträtt i vinst.

Ja, om man vinner tävlingen så ska jag rita ett porträtt av hen som vinner – eller kanske en bekant till vinnaren.

För att göra det här mer intressant så ska jag ha den här tävlingen i denna blogg, på Facebook och på Instagram. Det vill säga: Tre vinnare har chansen att vinna ett porträtt tecknat av mig!

Vad går då tävlingen ut på? En ren gissningslek helt enkelt. Skriv i kommentarerna nedan om vilka tio spel du tror jag kommer att ta med i listan. Det är bara att dra till med vilda gissningar. I turordning är inte heller nödvändigt, och om du inte vill gissa på tio spel är det också okej. Du får gärna skriva vem du vill att jag ska rita av.

Men skynda – deadlinen är på söndagen den 24:e maj. För på måndag fortsätter jag med nedräkningen. Jag önskar er alla lycka till!

 

In English:

Now we are almost reached the finish line! Ever since April 13th, I plowed through a tough list of 90 of the 100 favorite games that I’ve closest to my heart. I have written the fingers of me both here on the blog, Facebook and Instagram about why I have games like Super Mario 64, Grand Theft Auto V and Legend of Zelda – Ocarina of Time on the list. Why even a simple puzzle game like Boulder Dash came up as high while Metroid Prime came further down. It’s the fascination with leaderboards. None are alike and it is just great. I’ll pull out of this a bit, but I want to give this a little more spice. With a contest. What else? Now I have no games to share, but I will instead give the victor in this competition a portrait for profit.

Yes, if you win the contest, I’ll draw a portrait of hen who wins – or perhaps an acquaintance of the winner.

To make this more interesting, I’ll have this competition in this blog, Facebook and Instagram. In other words: Three winners will have the chance to win a portrait signed by me!

What are the rules in this contest? A pure guessing game quite easily. Write in the comments below about the ten games you think will take the list. Make wild guesses, anything goes. The rotation is not necessary, and if you do not want to guess at ten games it is also okay. Please feel free to write who you want me to draw from.

But hurry – the deadline is on Sunday the 24th of May. For Monday the 25th of May, I continue with the countdown. I wish you all good luck!

 

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna: / Jerry’s 100 favorite games of all time:

1. ?

2. ?

3. ?

4. ?

5. ?

6. ?

7. ?

8. ?

9. ?

10. ?

11. Super Mario World.

12. Metal Gear Solid.

13. Tetris.

14. Super Mario RPG.

15. Super Mario Bros 3.

16. Donkey Kong Country.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.

21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

22. Resident Evil 2.

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jag ska starta projektet ”Jerrys 100 favoritspel genom tiderna”!

Det är dags för en nedräkning igen! Jag har i höstas publicerat mina 60 favoritartister genom tiderna, med Hank Williams i topp. Under januari och februari i år så har jag tagit mig an mina 100 favoritfilmer genom tiderna, med A Nightmare On Elm Street på första plats.

När det gäller tv-spel, så hade jag för några år sen gjort en gemensam lista där jag tog upp mina 32 favoritspel, favoritkaraktärer och spelmelodier. Men nu ska detta ändras.

Jag har tagit bort varje inlägg och hela den listan så den är helt borta. Nu börjar jag ifrån ruta ett – och ska ta mig an mina 100 favoritspel genom tiderna. Det har ju dessutom kommit många riktigt bra spel de närmaste åren och det känns ju helt snopet att inte göra en sån här lista efter filmerna och artisterna. Det finns en anledning till att jag ska göra denna lista.

Jag har snart spelat i 30 år – och då är det verkligen hög tid att ta mig an en ny nedräkning. För en nedräkning kommer det att bli. Under resten av april och i maj kommer jag minst en gång om dagen, kanske två, att räkna ned ifrån 100 till 1. Skriva en kort motivering och lite minnen. Om det är en helgdag eller om jag är ledig kan det kanske komma tre inlägg. Kanske.

Jag kommer att publicera på min blogg, på Instagram, på Twitter och på Facebook. På Instagram ska jag använda mig av hashtagen #jerrys100favoritspel – så håll utkik efter den, ok?

Idag har jag gjort det svåraste jobbet – att få ihop listan. Först skrev jag upp 198 olika titlar som jag tycker är riktigt lysande – det skulle ha varit 200 men jag råkade skriva fel en gång och dessutom skriva en titel två gånger så det blev ”bara” 198. Det är tillräckligt faktiskt. Sen klippte jag ut namnen likt lotter, startade upp Wordpad och började jämföra titlar med varann. Är det spelet bättre än det andra? Det gick smidigt i början men på slutet var det riktigt svårt. Och när jag var helt färdig med listan och fick se vilka spel som hamnat utanför topp 100 så tänkte jag först ”fan, hamnade det spelet utanför?” Men jag är 100 % helnöjd med den här listan – för den är rättvist uppsatt. När jag har utsett det allra bästa spelet så ska jag hedersomnämna de spelen som hamnat utanför, men ni får vänta ett bra tag.

Det är ju trots allt mina 100 favoritspel som är viktigast. Att jämföra olika genren låter lite absurt, men det handlar om vilka spel jag har haft mest nöje med, vilka som har fångat mitt hjärta, vilka som känts mest fulländade att spela. Alla spel är inte felfria, men det är också en del av deras charm.

Imorgon bitti ska jag börja med spelet på plats 100. Hoppas att ni hänger med mig under resan!

10999686_10153328729872652_5171920253174209721_n

En önskelista inför min 35-årsdag.

Vintage-Weathered-Scroll--Feather-Illustration-0913130626 Jag blir 35 år i slutet av mars. När jag tänker på det, så känns det inte så värst länge sedan jag fyllde 25 år men det var faktiskt för tio år sen. Jag undrar vart åren har tagit vägen? Tio år senare har jag en underbar sambo och två underbara döttrar. Plus några grå hårstrån på köpet men det får jag ta.

Nu har jag fått den eviga frågan som jag brukar få vid denna tid på året. Vad jag önskar mig när jag fyller år. Som vanligt säger jag att jag inte önskar mig något eftersom jag tycker det är förargligt att önska vad jag egentligen vill ha. Det är för att jag innerst inne vill ha mycket men jag vågar inte riktigt säga det. Jag vet att det låter underligt, för det ska ju inte vara det. Man ska ju få önska sig saker. Eller hur?

I det här inlägget publicerar jag bilder på det jag vill ha. Jag väljer att dela in det i kategorier. Det är lättare att gå igenom då tycker jag.

Til Wii U:

wii_mario_remotes_bundle

Nya Wiimotes, jättegärna de nya med Mario-gängets logotyp på. Peach kontroll är extra snygg. En Nunchuck är inte heller helt fel.

1402599035-captain-toad-treasure-tracker-key-art

Captain Toad: Treasure Tracker verkar vara ett otroligt charmigt spel med massor av klurigheter.

2350457-grand_group_artwork_-_super_mario_3d_world (1)

Super Mario 3D World anses vara ett av de allra bästa spelen till Wii U. Jag tror faktiskt att så kan vara fallet.

Bayonetta-2-04-09-14-cover-Wii-U-Europa-USK

Första Bayonetta var helt enkelt ett kanonspel. Självklart är jag nyfiken på uppföljaren.

10255549

Donkey Kong Country-spelen står alltid för tuff utmaning och kvalité. Något säger mig att Donkey Kong Country – Tropical Freeze kan vara något iskallt att bita i.

 

 

 

 

Till Playstation 4

dying-light

Dying Light är ett FPS-lir med farliga zombies i. Jag tror faktiskt att det här är bättre och hårdare än Dead Island.

81zkDAKaNVL._SL1500_

Jag älskade senaste Tomb Raider. Jag är absolut helt sugen att återbesöka det stora äventyret i den ultimata utgåvan av det mästerliga spelet med Lara Croft.

2D Boxshot Wizard v1.1

Senaste spelet i survival horror-genren har jag haft ögonen öppna för. The Evil Within kan vara rätt läcker skräck.

 

 

TV-serier och filmer:

SWBD_04_1920x1200

Alla sex Star Wars-filmerna på Bluray är ett absolut stort önskemål.

GameOfThrones_S4_BLU_e

Alla fyra existerande Bluray-boxarna med säsong 1-4 av Game Of Thrones vore guld. På bild så är det säsong 4.

the-walking-dead-season-4-blu-ray-cover-17

Fjärde säsongen av The Walking Dead på Bluray passar bra till de andra tre säsongerna som jag redan har.

 

 

 

Vad mer önskar jag mig? Tja, nya Polychromospennor vore helt väldigt trevligt att ha, och gärna ritpapper som inte är helt vita. För då kan jag pyssla med de vita färgerna bättre. Ett äkta ritbord vore också helt underbart. Då slipper jag få ont i ryggen eftersom ett sånt bord lutar 45 grader. Annars är det alltid lika trevligt att få lite nördbaserade prylar ifrån filmens och spelens värld.

Så då. Då har jag skrivit vad jag önskar i födelsedagspresent. No big deal. Eller?