Fjärde dagen i min vecka med Capcoms ikoniske hjälte Mega Man, handlar om ett av de roligaste inslagen. Det är med en riktig förtjusning efteråt när man har besegrat en tuff Robot Master och man får hans vapen för att kunna använda mot en annan, svårare Robot Master. Jag älskar idén att spelstudion låter Mega Man ändra färger varje gång han byter till en besegrad robots vapenarsenal. Som vanligt har jag valt ut åtta av de bästa vapnen även om denna gång varit riktigt svårt, för det finns så otroligt många fantastiska vapen att välja mellan.
Idag är det onsdag, och dags för min tredje lista i min specialvecka med Mega Man. Capcom har skapat många tuffa fiender att älska eller hata, men en sak är säkert. Brist på fantasi finns det definitivt inte, vilket jag ska bevisa i det här inlägget. Utan inbördes ordning tänker jag utse de mest minnesvärda fienderna i Mega Man 1-6, 9 och 10!
Idag ska jag fortsätta min vecka med Mega Man, Capcoms ikoniska hjälterobot genom att gå igenom ett av de starkaste korten; Banorna. Utan den briljanta bandesignen hade Mega Mans äventyrsspel inte varit lika bra. Jag har listat mina åtta favoritbanor från Mega Man 1-6, 9 och 10 – utan inbördes ordning.
Den här veckan tänker jag tillägna mig åt Capcoms egna robothjälte i blått; Mega Man. Den blå bombaren är en av spelhistoriens största spelhjältar och självklart förtjänar han all respekt han kan få. Jag har fem olika topplistor där jag berättar vilka som är bäst i respektive kategorier, och jag måste även säga att det är bara de klassiska 8-bitsspelen som räknas här – Mega Man 7, 8 och Mega Man X-spelen räknas inte. Inte heller Game Boy-spelen, men Mega Man 9 och 10 är inkluderade i listorna. Varje lista har åtta bidrag, utan inbördes ordning.
Stockholm, tidigt 1990-tal. Jag gick i mellanstadiet och min klass skulle åka till huvudstaden på en klassresa. Vi var där i några dagar. Höjdpunkterna var när vi gick in i Sveriges Television och kollade in hur det var där. Där fick vi se Martin Timell med fötterna på sitt skrivbord och man fick se hur det var hos en meteorologs studio. En klasskompis skämtade och frågade John Pohlman om vad det blir för väder – det skämtet skickade hon till ”Jag Mötte Lassie”. Tro det eller ej, det är faktiskt sant.
Nåväl, jag lägger skolresan åt sidan men en sak kan jag nämna.
I en butik i Stockholm köpte jag två spel. Robocop och Mega Man 2. Jag gillade det första Mega Man och var nyfiken på del två. När jag kom hem efter Stockhomsresan och skulle spela dagen efter tyckte jag att det var ballt att se Mega Man högt upp på ett skyskrapstak. Man fick nu välja mellan åtta Robot Masters istället för tidigare sex stycken. Bubble Man. Air Man. Quick Man. Heat Man. Wood Man. Metal Man. Flash Man. Crash Man. Vilka badasses! Jag valde Bubble Mans bana först och förälskade mig i spelet direkt. Capcom hade redan då överträffat sig själva och skapat en otroligt fantasifull och stenhård uppföljare. Jättelika robotmarulkar som spottade ut radioaktiva räkor (inte punkgruppen) och krabbor som föll ifrån ett av Bubble Mans vattenfall i banans slut. Åh, vad jag älskar den banan. Bubble Man själv är inte en svår boss men han är så jävla cool att han är min personliga favorit bland Robot Masters.
Precis som i föregångaren, ska man välja Robot Masters i rätt ordning för man ska dänga en Robot Master med en annans vapen. Det är rätt lätt att lista ut att man kan använda Heat Mans Atomic Fire eller Metal Mans Metal Blades för att göra livet surt för Wood Man. Men däremot att klura ut – innan internets tid – att man ska använda Flash Mans energislukande Time Stopper för att halvera den skitsnabba Quick Mans energi är något helt annorlunda. Smart tänkt av Capcom, måste jag säga efter dryga 20 år senare.
Mega Man 2 är inte lika svårt som dess föregångare, och det är tack vare två saker. Det ena är det praktiska lösenordssystemet. Det var kul att skriva ned lösenordet för att fortsätta vid ett senare tillfälle. Det andra skälet är att Capcom drog ned svårighetsgraden ett litet snäpp. Men Mega Man 2 är ändå rättvist svårt, och Quick Mans bana kräver nerver av stål om man ska ta sig förbi hans farliga senapsgula strålar. Heat Mans bana kan vara svår i slutet om man inte har Item 2 – jetsläden.
Man kunde få tre olika Items utav tre Robot Masters. Item 1 är en plattform som går sakta uppåt i luften. Item 2 är jetsläden som får Mega Man att åka framåt. Perfekt om man vill ta sig förbi farliga taggfällor eller just Heat Mans banas slutparti. Item 3 är en sorts hiss som fäster sig på väggen och går antingen ner eller upp. En annan nyhet som förändrade hela spelserien var E-Tanks. I Mega Man 2 kunde The Blue Bomber ha upp till fyra stycken och en tank kan fylla på all energi tillbaks. Praktiskt i svåra bosstrider.
Capcom hade inte bara åtta asgrymma Robot Masters. Alla fiender i spelet var minst sagt fantasifulla. Stora blå hundar som agerar likt eldkastare, robotar med propeller som drog i ett gräsklipparsnöre för att ladda upp för en rejäl tackling, en jättelik drake och återkomsten av Guts Man som stridsvagn. Här sparade inte Capcom på krutet!
Mega Man 2 är på alla sätt och vis det allra bästa spelet med den blå hjälten. Capcom gjorde inte bara en kanonbra uppföljare, utan också ett stilrent spel och en ikonisk titel som alla retrospelare – nej, fel av mig – alla spelare kan kalla bäst. De åtta Robot Masters är fortfarande helgrymma. Den vackra 8-bitsgrafiken som präglar alla Mega Man-spelen till NES är i mitt tycke allra snyggast i del två. Musiken är ännu bättre. Här finns flera av spelhistoriens allra bästa melodier. Dr Wily Stage 1, titelmusiken, Bubble Mans bana, Heat Mans bana, Quick Mans bana – alla har säkert någon favorit bland dessa. Jag älskar dom alla. Sen är det bara jag, men jag gillar att Capcom behöll ljudeffekterna när Mega Man skjuter ifrån originalet.
När det gäller alla spelen i Mega Man-serien så är det fortfarande inget som har överträffat tvåan. Det är nog bara originalet, Mega Man 3 och Mega Man 9 som är i närheten men inte nära nog. Capcom hade något på spåret när de gjorde första Mega Man, som är ett asgrymt spel. Annars hade jag inte haft med det i listan. Men de gjorde det omöjliga. En uppföljare som ingen hade ens hade föreställt att det skulle bli ännu bättre men också förändra vår syn på speluppföljare för alltid. En äkta spelhjälte hade fått sin plats bland de allra största.
Efter att ha spelat Mega Man 2, så ville jag bara ha mer – och ett av de mest efterlängtade spelen i mitt liv var utan tvekan Mega Man 3. När jag fick spelet så startade jag igång det direkt. De åtta nya Robot Masters var precis som de föregående väldigt balla. Vilka namn de hade. Gemini Man. Snake Man. Hard Man. Shadow Man. Magnet Man. Needle Man. Spark Man. Top Man. Jag märkte redan att Capcom har gjort det här spelet lite mer annorlunda än tidigare. Mega Man kunde klättra i stegar snabbare. Ljudeffekterna när han hoppade och sköt var annorlunda. Visserligen gillade jag skjutljudet bättre i de två första spelen men det är bara en bagatell. Här introducerades hunden Rush, som sedan dess blivit Mega Mans trogne vän i striderna mot Dr. Wily och hans robotstyrkor. Det är underbart att åka med Rush Jet, som är en vidareutveckling av raketsläden som var med i Mega Man 2. Mega Man kunde glida under trånga passager och det var en cool nyhet. Mega Man 3 var den första trilogins största spel och också väldigt utmanande – fast inte lika svårt som i första Mega Man. Det är tack vare lösenordssystemet. Men ändå, Mega Man 3 är tufft. Att klura ut vilka Robot Masters man skulle dänga först var inte alls lätt. Idag kan jag det utan problem, men på den tiden när Mega Man 3 var färskt så var det en mardröm att möta Gemini Man, Needle Man och Snake Man med endast Mega Mans klassiska skjutvapen. När de åtta Robot Masters var besegrade så kommer ett av Capcoms mest geniala drag någonsin. Fyra av banorna kom tillbaks men de var svårare än någonsin. Spark Mans, Needle Mans, Gemini Mans och Shadow Mans banor blev tuffare och dessutom fanns det två bossar i varje bana. Men vilka var då dessa bossar? De kallas för Doc Robots, och de liknade gigantiska Terminatorskrothögar. De fick sig egenskaper av åtta bekanta karaktärer. Robot Masters från Mega Man 2. Givetvis var de svårare och tuffare än originalen – Quick Mans version är rena rama mardrömmen. Sen kunde man ta sig an Dr. Wilys slott, just efter en liten strid mot Break Man, som är en kopia av Proto Man, som är Mega Mans bror. Jag älskar det där visselljudet innan Proto Man kommer. Ljudet i Mega Man 3 är magnifikt, och musiken ska jag inte glömma. Technomusiken i Spark Mans bana är helgrym, den fräna melodin i Snake Mans bana är ännu bättre. Min personliga favorit är ändå Top Man-banans musik som har ett härligt sväng. Mega Man 3 skulle för min del ha varit en värdig avslutning av en mästerlig trilogi – men självklart kom det fler spel. Och tur är väl det. Annars har vi inte fått se spel som Mega Man X eller Mega Man 9. Men en sak är säkert. Inget går emot med att spöa Gemini Man eller Snake Man i en fantastisk tredje del med en älskad hjälte.
Det första mötet jag hade med Mega Man var intressant. Innan han blev en av tidernas största ikoner inom tv-spel, så började han i ett av de tveklöst svåraste NES-spelen. I första spelet mötte Mega Man sex Robot Masters innan han skulle ta sig an Dr. Wily. Jag mindes så väl att jag hade svårt att välja vilken Robot Master man skulle möta först. Jag valde nog Cutman först fast jag åkte ju givetvis på stryk. Alla sex bossarnas banor bjöd på riktigt tuffa utmaningar, som Icemans farliga plattformar som sköt en i sidled. Samma bana är väldigt hal. Men även om första Mega Man är klart det svåraste spelet av dom alla och att spelet saknar E-Tankar och lösenordssystem, så älskar jag det. Den fantastiska grafiken lade grund till den grymma stilen, kontrollen var så tajt och så har vi ju den där musiken. Herre min skapare, vilka kompensationer. Firemans techno är asgrym och Icemans kyliga melodi är minst sagt cool. Där kom det en dålig urvits igen, men jag kunde inte låta bli. När man besegrade en av Robot Masters så kunde man få tillgång till deras vapen – och det är en fördel mot en annan boss. Och det här är det geniala med Mega Man och uppföljarna: Man måste luska ut vilken boss man ska ta först och fortsätta i rätt ordning. Man bör tänka logiskt om vem som är starkare än den andra. Mega Man är en underbar kombination av plattformsspel och actionlir. Capcom hade något på gång, och första Mega Man var bara början.
Mega Man är definitivt Capcoms främste och hårdaste hjälte någonsin. När den legendariska Blue Bomber skulle göra SNES-debut, så gjorde han det med stil och finess. Mega Man X är en snygg och tuff vidareutveckling av NES-spelen, med nya tekniker, ett fett soundtrack och snyggare grafik. De åtta bossrobotarna har namn efter djur i SNES-spelet (och dess uppföljare) – vad sägs om Flame Mammoth, Spark Mandrill eller Storm Eagle? Capcom var kloka som gjorde den här uppdateringen av den älskade spelhjälten och jag anser Mega Man X vara som en korsning mellan NES-spelen, lite Super Probotector och dessutom får jag en känsla av Terminator när jag spelar Mega Man X. Med andra ord, jag tycker att det här är hårdare än förut. Helt klart en av Mega Mans allra bästa spel någonsin!
Det har blivit ett par porträtt de senaste teckningarna jag tecknat, så jag blev väldigt sugen på att teckna något spelbaserat motiv. Gärna något riktigt nostalgiskt. Och vad är mer nostalgiskt än Mega Man?
Det är inte första gången jag tecknar Mega Man och troligtvis inte den sista heller. Det här är ett fanbaserat motiv av omslaget till ett av mina favoritspel, Mega Man 3.
Jag bytte till en mer välbekant metod jag kört tidigare innan jag enbart använde Polychromos-pennorna. Först ritade jag upp linjer med blyerts och sen fyllde jag i linjerna med tusch. Sen färglade jag med Polychromos. Jag började med Mega Man och Rush, sen de åtta Robot Masters huvuden, sen Dr. Wily, sen Proto Man till vänster om hunden Rush och avslutningsvis Mega Man 3-logotypen.
Det svåraste med bilden var att få till rätt vinkel på de åtta Robot Masters huvuden. Vinkeln blev lite sludig (konstig på nordvärmländska) men annars tycker jag att huvudena blev bra. Dr Wily var också en utmaning eftersom det blev en hel del skuggningar. Värst var håret, för jag fick inte till de vita linjerna som jag ville. Det är svårt att rita vita streck på redan målat papper av Polychromos. Inte ens vit gelpenna fungerade.
Till sist blev bilden riktigt klassisk och jag är väldigt nöjd med den. Hoppas att ni gillar min Mega Man 3-fanart.
(Förresten, kan ni namnen på alla åtta Robot Masters? Gärna i rätt ordning från vänster till höger.)
Att handla julklappar är inte det lättaste. Särskilt när man inte vet vad man ska köpa. Presentkort är väldigt tråkigt att köpa men ibland blir det ju en nödlösning.
Dagens lucka och spelboss är den urstarke Guts Man från Mega Man.
Ni som följt kalendern känner säkert igen upplägget. Det här är en fortsättning på mitt och Mega Mans spratt mot Quick Man i lucka 6.
Jag och den blå bombaren har bytt ut den enorme Guts Mans stenbumlingar mot nystekta, gigantiska köttbullar. Fast vår spratt är på väg att skita sig rejält, eftersom Guts Man är på väg att ge igen.
Jag tyckte det var en kul uppföljning och jag hade roligt när jag tecknade denna bild. Hoppas ni gillar den.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 