I slutet av förra året släppte Nintendo ut en riktigt fin, men pytteliten, variant av deras legendariska konsol NES i form av NES Mini. Den lilla miniatyrkonsolen är en försäljningssuccé för spelföretaget, och innehåller 30 klassiska spel som Legend Of Zelda, Super Mario Bros 3 och Mega Man 2 inbyggt i dess interna databas.
Succén har fått många Nintendofans att hoppas på om en miniatyr av Nintendos omtyckta 16-bitskonsol; SNES. Fortsätt läsa
Den här veckan tänker jag tillägna mig åt Capcoms egna robothjälte i blått; Mega Man. Den blå bombaren är en av spelhistoriens största spelhjältar och självklart förtjänar han all respekt han kan få. Jag har fem olika topplistor där jag berättar vilka som är bäst i respektive kategorier, och jag måste även säga att det är bara de klassiska 8-bitsspelen som räknas här – Mega Man 7, 8 och Mega Man X-spelen räknas inte. Inte heller Game Boy-spelen, men Mega Man 9 och 10 är inkluderade i listorna. Varje lista har åtta bidrag, utan inbördes ordning.
NES, eller Nintendo Entertainment System som den heter, är en symbol för retrospel. Det finns många anledningar till varför den är en av spelhistoriens största symboler.
8-bitaren är också ett vanligt namn för Nintendos grå spellåda med röd text ingraverat.
Jag var uppväxt med ett SEGA Master System och blev lite avundsjuk när den ena brodern fick ett NES med Super Mario Bros.
Jävlar vad roligt vi hade med detta spel. Det blev oändliga timmar med plattformsspelande i världsklass och man utvecklades som gamer.
Sen kom det nya titlar hem till oss. (Med oss menar jag brodern men jag skriver oss för vi alla spelade.)
Cobra Triangle var det andra spelet till NES som vi körde och än är det här actionfyllda båtspelet riktigt svårt. Goonies II var det tredje, Kid Icarus det fjärde. Och så vidare.
Vi hade dryga 70 spel till NES, mest tack vare att vi köpte en hel del hyrspel som en hyrvideobutik sålde ut för en spottstyver.
NES betyder mycket för mig. Min gamer-ryggrad stärktes av de tuffa spelens utmaning. Jag lärde mig att se, lyssna och känna mycket glädje med denna magiska maskin. Jag fick lära mig en del engelska, snabba reflexer och namn på spelkaraktärer. Många av dessa blev personliga favoriter.
Link, Samus Aran, Luigi, Pit, Battletoads, Simon Belmont, Mega Man, Ryu Hayabusa och många fler. Visst, Mario är den viktigaste hjälten och hans spel är mästerverk. Men jag har alltid föredragit Luigi.
Den simpla grafiken till NES stora spelbibliotek är fortfarande fascinerande. Att det fanns så mycket fantasi hos Nintendo var beundransvärt. Planeten Zebes från Metroid är fortfarande något av det mest fantasirika från speljätten.
Många av mina favoritspelutvecklare har sina rötter i NES. Här började till exempel Konami, Capcom, Squaresoft, Rare, Acclaim att blomma ut till de ikoner som varit med i årtionden. Capcoms Disneyspel är bland annat de bästa licensspelen som finns, och självklart actionspelen med The Blue Bomber – Mega Man. Det är en av mina favoritspelserier som har få utmanare.
Men det betyder inte att de inte finns.
Konamis Castlevania-trilogi till NES, Legend Of Zelda och Adventure Of Link, plus de tre första Super Mario Bros från Nintendo själva. Det finns så mycket gott att dyka i.
Jag är så tacksam för NES. Utan den har jag troligtvis inte varit så grymt intresserad av tv-spel som jag är idag. Kanske inte alls.
Den simpla, men stilrena spelkontrollen till NES är lätt att komma ihåg. Hur ofta slet man på A och B-knapparna? Det vet jag inte, men att spela Track & Field II tog styggt på knapparna. Jag blir fortfarande kallsvettig av tresteget.
Nintendo tog ut svängarna och vågade göra något nytt och kreativt. Något som satte sig fast på 1980-talet likt ett frimärke. NES hade begränsningar, men det är faktiskt begränsningarna som var dess styrka.
Tack vare det kunde Nintendo och ikoner som Shigeru Miyamoto skapa magiska världar. Oavsett om man vandrade i Hyrule I Legend Of Zelda eller flög upp i skyarna i Kid Icarus, så visste Nintendo vad de gjorde.
Musiken är fortfarande helt enastående i många av spelen. Det är bara att lyssna på soundtracken för Mega Man II, Castlevania, Ducktales, Super Mario Bros 3 eller Journey Of Silius för att förstå vad jag menar. Bitpop av fingerfärdiga personer som inspirerade många andra. Men det enkla är alltid bäst. Oftast.
NES är i stort sett perfekt. Den öppnade inte dörren för spelandet för mig som Master System och Commodore 64 gjorde. Istället var NES bomben som exploderade och utav smällens kraft fick jag något av det bästa som jag har upplevt.
NES skulle ha varit den allra bästa spelkonsolen någonsin, men det finns faktiskt en som är bättre. Hör och häpna!
Men NES är mer än en simpel tvåa. Den är en äkta hjälte.
Bästa spelen: Kid Icarus, Mega Man II, Super Mario Bros 3, Castlevania II: Simon’s Quest, Legend Of Zelda.
Många spelhjältar blev mina idoler. En av dom var den blå bombaren: Mega Man. Jag tyckte att hans actionspel var så fantastiskt roliga och tuffa. Mega Man II var toppen av isberget, och är en av de allra bästa uppföljarna någonsin. Dessutom ett av världens allra bästa spel.
Jerrys fem favoritspelkonsoler genom tiderna:
Vintern är här.
Handen på hjärtat. Jag är inget stort fan av vintern. Det är kallt som bara den, för det första. Jag är inte så värst bekväm att klä på mig tjocka lager med kläder för jag känner mig instängd på grund av det. Sen har jag väldigt svårt för blötsnön och slasket, särskilt vid snöskottning. Då föredrar jag pulversnö när som helst.
Men det finns bra saker med vintern också.
Inga förbannade insekter som surrar runt ansiktet, som flugor och äckelgetingar. Fästingar och ormar lyser med sin frånvaro dessutom. Luften är så frisk att det är skönt att andas djupt – förutom när det är svinkallt.
Sen finns det en hel del skönhet i vintern. Jag älskar när solen skiner på det enastående vinterlandskapet och snön.
Det får mig att tänka på fina vinterplatser i tv-spel. Många vinterbanor är faktiskt riktigt roliga och otroligt vackra. Jag älskar att spela tv-spel på vintern, för tv-spel är en skön avkoppling när vintermörkret nalkas. Dessa vinterplatser i tv-spel är några av mina favoriter. Jag har givetvis många fler, men femton är ett lagom nummer. Inte för lite, inte för många. Jag väljer ett spel per franchise för rättvisans skull. Dessutom är listan i utan regelbunden ordning.
1. Frozen Hyrule – Legend Of Zelda: Four Swords Adventures.
Vinterlandskap är ganska ovanliga i tvådimensionella Zelda-spel. När de fyra Links besöker det snöiga landskapet på väg till Ice Temple, så ser man ett vackert ställe där de stora träden fått en vitblå kulör av snöfallet. Det underbara The Dark World-temat har fått sig en vintrig ton. Hade det inte varit så farliga fiender där så skulle jag tänka mig att besöka denna vackra plats under sportlovet.
2. Frosty Village – Diddy Kong Racing.
Det första som får mig att minnas den här banan är det fina jultemat och den svängiga julmusiken. Diddy Kong Racings racingbanor har skarpa kurvor och det gäller att ta ut svängarna ordentligt. Frosty Village har många sådana kurvor, och låt inte det fina jullandskapet få dig att tappa fokus. Men visst är det väldigt vackert?
3. Narshe – Final Fantasy VI.
Narshe är gruvstaden som ligger långt norrut, och det är den första plats som Terra besöker i spelets början. Det riktigt iskalla atmosfären ger Narshe ett kallt intryck. Stora värmepannor på utsidan värmer stadens stugor längre upp är det mer snö. Narshe är ett av Final Fantasy VI’s viktigaste platser, och är självklart det mest vintriga stället av dom alla. Lägg till mammutar som attackerar en, och även en isdrake i World Of Ruin så får man en äkta vinterkänsla.
4. Tågklättringen på Himalaya – Uncharted 2: Among Thieves.
Egentligen är detta en otäck plats att vara på, men samtidigt är detta en fröjd för ögonen. Nathan Drake börjar sitt andra spel med att vakna upp i en tågvagn mitt ute på Himalayabergen, och tåget är på väg ut från en högt berg. Ena vägen ut är att klättra uppför tågvagnen och tipset är att inte vara höjdrädd i denna nagelbitande scen. Snömiljön och kylan är extra krydda för detta iskalla scenario. Tänk dig själv hur det är att vara i Nathans skor här. Han har en blödande skada och att klättra uppför ett svinkallt tåg vid hög höjd gör inte saken bättre för honom. Bergen är utsökt vackra. Vilken start på ett spel!
5. Flash Man’s Stage – Mega Man II.
Isbanor finns det gott om i Mega Mans äventyr. Ice Mans bana från första spelet i all ära, men det är faktiskt Flash Mans bana från andra spelet som är min personliga favorit. Den är något enklare dessutom. De snygga, blinkande isblocken som skiftar i olika nyanser av blått ger en härlig känsla av en iskall grotta där Flash Mans robotstyrka försöker peppra Mega Man full med plasmaenergistrålar. Den härliga beaten i musiken är fortfarande i världsklass efter ett par decennier. Att Flash Man är en av de allra lättaste bossarna gör inget. Hans bana är en av de roligaste isbanorna någonsin. Om det nu är en isbana/vinterbaserad sådan det vill säga, men jag tycker att det är en sådan.
6. Trampoli under vintertid – Rune Factory Frontier.
Trampoli är en av mina favoritplatser i spelhistorien. Lugnet och de underbara personerna som bor där är anledningarna till jag har spenderar hundratals timmar åt Rune Factory Frontier. Alla fyra årstider är så vackra och stämningsfulla – även vintern är så otroligt charmig. Snöfallet är så harmoniskt. Lägg till den vackra musiken och man är fast.
7. Alla banorna – Ice Climber.
Ett gammalt NES-spel som många fick med på köpet när man skaffade sig den legendariska konsolen är ett bergsklättarspel där två bergsklättrare får kämpa mot snömän och isbjörnar iklädda med solglasögon. Plattformarna är svinhala och det är fruktansvärt lätt att ramla ned. Hur många gånger Ice Climber har fått mig att svära pga hemsk kontroll och taskig tajming med hoppande (tveka aldrig mitt i ett hopp!)så kan man inte ta bort den äkta vinterkänslan i denna klassiker.
8. Blackwood Pines – Until Dawn.
Förra årets mest överraskande spel, Until Dawn, är ett riktigt spännande survival horror-spel som utspelar sig på ett snötäckt berg. Man kan nästan känna de iskalla vintervindarna och snöflingorna när man sitter i mörkret och väntar på att bli skrämd. Man kan till och med se den iskalla luften komma igenom det dåligt isolerade huset och i skjulen. Det är ett av de läckraste spelen med vintertema som jag har spelat.
9. Vinter – The Last Of Us.
The Last Of Us är ett extraordinärt spel med helt gripande filmscener. Spelet plöjer sig igenom de fyra årstiderna, och när det kommer till vintern får man styra Ellie för första gången. Hon jagar i det kalla, men otroligt vackra vinterlandskapet i den nordamerikanska skogen. Solen skiner och allt ser så levande ut.
10. Ice Land (World 6) – Super Mario Bros 3.
Det finns minst en vinterbaserad bana i ett Super Mario-spel. Många är riktigt vackra och underhållande, men om jag fick välja bara ett enda Mario-spel med det ultimata vinterlandskapet så är det denna. I Super Mario Bros 3 introducerades åtta olika världar med olika teman. Den sjätte världen har det väl passande namnet Ice Land. Det är den största världen i hela Super Mario Bros 3, eftersom den har 10 banor och tre fästningar innan man kommer till landets slott. Det är ”snorglingt”*, som vi säger i Nordvärmland. Det gäller att ta det försiktigt när man kutar på de hala isblocken i denna frusna värld. Super Mario All Stars-versionen är ännu vackrare för att dess bakgrunder ger världen än starkare vinterkänsla. Världskartans musik är kyligt och jag tänker på Nordpolen när jag ser denna värld.
11. Phendrana Drifts – Metroid Prime.
Tallon IV är en fascinerande värld. Samus Arans vandring i den mystiska planeten är spännande, för den är fylld av äventyr och action. Många av planetens olika platser är sagolikt vackra. Phendrana Drifts snöiga område är som att komma in i ett magiskt kylskåp fyllt av vackra iskristaller, tempel och snö så långt som ögat kan se. En av spelhistoriens bästa spelmelodier är verkligen fylld av vintriga inslag och den är fortfarande lika frisk som den var när det kom i början av 2000-talet till underskattade Gamecube. Sagolikt vackert – men dödligt!
12. Ice Age Alley – Donkey Kong Country.
Hela området i den fjärde världen, Gorilla Glacier, är ett enda stort snöområde fyllt av farliga stup och halkiga miljöer. Men det är Ice Age Alley som sticker ut mest. Den börjar med ett rejält snöoväder i den snötäta skogen och de isiga klipporna för att sedan avta. Den är rätt lik Snow Barrel Blast, men jag tycker att denna bana är något häftigare för att man kan missa hemligheter i den täta snöstormen. Att ett SNES kunde få ut en så realistisk snöstorm redan i mitten av 1990-talet är helt otroligt.
13. Shadow Moses Island – Metal Gear Solid.
Alaska. Det är synonymt med vinter och iskallt klimat. Man kan bara föreställa sig att Solid Snake har det rätt tufft i det jobbiga väderförhållandet – och med den stora skara med soldater ifrån Foxhound som väntar för att sätta ett skott i pannan på den ikoniska hjälten. Det syns att det är kallt för man ser ångan ifrån den koldioxid som alla andas ur sig i de kalla korridorerna och utomhus. Svinkallt värre. Men förbannat häftigt och bra.
14. The Himalayas – Duck Tales.
Himalayabergen igen. Denna gång är det Joakim von Ankas tur att vandra omkring för att leta efter gömda skatter. Snön är så djup och mjuk att Joakim inte kan studsa på sin käpp, utan att sjunka i. Fina snötäckta miljöer och sura bergsgetter är dock ingen match för den snåle gubbankan. En fråga som förbryllar mig: Hur i helvete kan det leva spindlar i en stelfrusen isgrotta?
15. Forsaken Cainhurst Castle – Bloodborne.
Ett stort slott med frusna istappar på varje vrån, skrymslen och fasader, mitt ute i ingenstans. Cainhurst är enormt och man känner sig frusen. Det gör de livsfarliga fienderna också, som bara längtar att få sätta tänderna i ditt varma kött ifrån din kropp. Cainhurst är vackert och riktigt iskallt. Dess gotiska intryck får mig att tänka på greve Dracula lite grann. (Spola till runt 06.10 i klippet nedan)
Till slut skulle jag vilja ställa er ett par frågor. Vilka minnen har du med banor/områden ifrån tv-spelens värld? Tycker du om vinterbanor? Har du några favoriter själv? Skriv gärna i kommentarerna nedanför.
Jag vill inte riktigt släppa nyheten att Jason Voorhees ska få sitt första egna spel på nästan tjugo år riktigt än. Eller förresten, det vill jag faktiskt inte göra alls. Den nyhet som jag läste om för en dryg månad sen gör mig fortfarande riktigt glad.
Men säg mig, varför behövs ett spel om Friday The 13th och om Jason Voorhees? Räckte det inte med NES-versionen som kom ut för nästan tjugo år sen? Varför ska den här karaktären få så mycket uppmärksamhet? Det är frågor som kommer fram lite varstans, och det läser jag typ varje dag.
Hm. Väldigt intressant.
Jag tror det har med ens personliga intressen att göra. Kanske.
Alltså, Friday The 13th-filmerna är några av de mest framgångsrika filmserierna någonsin och klart en av skräckgenrens allra viktigaste. Pengarna liksom strömmade in när folk ville kuta in till biograferna för att se Jason brutalt döda kåta tonåringar på den vita duken. Det låter ju rätt hemskt när jag skriver detta, men sanningen är att folk vill se hemska saker. Jag menar, varför vill de se våldsamma filmer gjorda av till exempel Quentin Tarantino? Okej, det var en dålig jämförelse – Tarantinos filmer har en fördjupad story i sig. Fast de är rätt våldsamma.
Men Friday The 13th-filmerna var på 1980-talet något helt nytt, och de red på den framgångsrika skräckvågen som The Texas Chainsaw Massacre startade 1974. Det var en ny renässans likt de klassiska skräckikonerna Dracula, Frankensteins monster, Mumien, Varulven och deras högtid. På 1980-talet så var skräckikonerna Freddy Krueger, Michael Myers, Leatherface, Chucky, Pinhead och självklart Jason Voorhees. De blev sorts antihjältar allihop. Uppföljare haglade kors och tvärs. Ungefär som superhjältevågen idag.
Och det är inget fel i det.
Friday The 13th till NES. Snälla, spela inte detta. Det gör inte Jason rättvisa. Inte dig heller.
Friday The 13th till NES är ett dåligt spel men det har uppnått kultstatus. Det är en The Goonies II-kopia som går ut på att besegra Jason innan han dödar dig, dina vänner och de barn/tonåringar(?) som är hos Camp Crystal Lake. Men upplägget är riktigt surt. Man ska gå in varje stuga och tända eldar – okej? – för att sedan samla information och sen döda Jason och hans mammas svävande huvud. Svävande huvud? Nu får jag vibbar av Medusaskallarna ifrån Castlevania. Och hur tusan kunde LJN komma på att ha zombier i Friday The 13th? Taskig kontroll och en överdrivet hög svårighetsgrad gjorde Friday The 13th till NES näst intill ospelbart. Jag har inte ens nämnt den taskiga musiken. Det enda coola med det är att Jason har en lila overall och en neongrön hockeymask i detta spel.
Nej, skit i det taskiga NES-spelet och blicka framåt istället.
Filmlicensspel är inga lätta spel att spela. Man får så höga förhoppningar och mestadels blir det rent sagt pannkaka av alltihop. Undantagen är Goldeneye 007 och några spel som är baserade på Star Wars. Gremlins 2 till NES är också okej men det är grymt svårt.
Men varför finns filmlicensspel?
Simpelt. Precis som all annan merchandise (handelprodukter) när det gäller film. Att tjäna mer produkter på en given filmsuccé. Star Wars har tjänat miljarder på typ allt de har sålt. Marvel och Teenage Mutant Ninja Turtles också. Fast de är seriefigurer från början så det räknas egentligen inte. Men ändå. Jag ser inget problem i att de ser möjligheterna att sälja grejer som kommer ifrån sitt varumärke. Fanbaserna är otroligt höga när det gäller dessa märken.
Jag har snart spelat i 30 år och har sett många filmlicensspel. Vissa av dom har jag spelat. Allt från Mission: Impossible till Die Hard. Som sagt, många är skit men det finns några guldkorn som jag nämnde innan. Även om de flesta är rent sagt skräp så behövs dessa filmlicensspel. Jo, de behövs. Mer än vad man tror.
Nu återkommer jag till Jason. Friday The 13th har en enorm fanbase och Jason har blivit en ikon i slashergenren. Det räcker att se en kille i hockeymask för att man ska veta vem han är. Det är inte många karaktärer som kan skicka såna tydliga signaler genom att se på karaktären på vem hen är. Darth Vader och Gandalf är några som har lyckats med detta.
När Kickstarter-kampanjen hade nått sitt viktigaste mål så lanserade Gun Media en konceptbild av en av lägerledarna i Friday The 13th: The Game. Om man kan sin Friday The 13th-historia, så märker man att hon är klädd precis som Chris Higgins i Friday The 13th III.
Succén med Kickstarter-kampanjen har gett frukt. Friday The 13th: The Game har skrapat ihop imponerande 823.000 dollar i Kickstarter och målet var 700.000 dollar. Det blev några stretch goals nådda och visst är det lite synd att single player mode inte blev med. Eller?
Inom kort så ska Gun Media dra igång med en så kallad ”slacker backer”-kampanj där man fortfarande kan hjälpa och bidra till Friday The 13th: The Games utveckling. Då kan fler drömmål komma med i spelet. Jag hoppas personligen på offline mode med botar så man kan välja olika svårighetsgrader, och få äran att spela som Jasons mamma Pamela Voorhees. Hur långt kampanjen ska pågå är för tidigt att säga men om man får med mycket godis så kan det bli en äkta fest för Friday The 13th-fans.
Jag tycker att Friday The 13th: The Game behövs på många plan. Det huvudsakliga skälet till detta är att jag är ett äkta fan till filmserien. Jag la ut till och med pengar till Kickstarter-kampanjen så att mitt namn kommer att stå med i eftertexterna. Det är som att få vara med och planera en film i en filmserie som jag älskar. Totalt helgrymt. Men jag tror också på den intressanta idén där man spelar online i ett ”1 player vs 7 players”-läge. Vad Jason ska göra är ganska glasklart men jag är intresserad av vad lägerledarna ska göra. Ska de samarbeta? Är det ”everyone for themselves?” Hur lång tid har man på sig? Till exempel. Idén är väldigt briljant om jag får säga det själv, och det fick ju Sean S. Cunningham väldigt intresserad när Gun Media höll på med Summer Camp – innan det blev just Friday The 13th: The Game.
Jason är en hård fighter i Mortal Kombat X. Jag undrar inte om det hjälpte till med att han ska få sitt eget spel?
Jason Voorhees kom med i Mortal Kombat X tidigt i år och jag undrar inte om hans närvaro gjorde den möjlighet att han skulle få sitt första egna spel på två decennier. Det tåls att tänka på.
Hur man än tycker om Jason Voorhees, så behövs han. Han behövs i vår popkultur och det går inte att ta bort honom. Han har satt prägel på oss redan för 30 år sen. Han har influerat så otroligt mycket, till och med i tv-spelens värld. Ser man Trevor Phillips kuta på gatorna med hockeymask på sig i Grand Theft Auto V så vet man att Jason är såpass välkänd. Eller när Edgar använder motorsågen i Final Fantasy VI så har han också hockeymask på sig. (Myten om Jason använder motorsåg dock är tarvlig för det har han inte gjort i filmerna) Splatterhouses huvudkaraktär liknar Jason väldigt mycket.
Det finns två saker som Gun Media måste tänka på när det gäller utvecklingen av spelet. Det ena är att spelet måste vara bra och vara ett spel som låter en komma tillbaka att spela flera gånger. Men det andra är faktiskt lika viktigt – kanske viktigare – det är få till den där rätta känslan ifrån filmerna. Många filmlicensspel har misslyckats med båda parter, särskilt känslan. Det vill inte Gun Media göra, så det är därför de tog till Kickstarter för att de vill lyssna på fansen. Med Tom Savini bakom effekterna, Harry Manfredini som musikskapare och Kane Hodder som Jason så är det så här långt riktigt lovande. Så jag är faktiskt inte så värst orolig. Inte än i alla fall.
En video som visats på Youtube där spelet är i Pre-Alphautveckling ser faktiskt bra ut fast det är ganska mörkt. Men kom ihåg, det är i pre-alpha och mycket kan komma till att ändras under det kommande året.
Sen har jag inte så värst mycket mer att tillägga, mer än att jag vill verkligen se och spela det nya spelet med Jason. Jag tycker definitivt att det behövs. Att äntligen få radera bort minnena ifrån det dåliga NES-spelet (och det minst lika dåliga Commodore 64-spelet) och ta del i ett spel som känns att få vara med i filmerna. Det här kommer att bli en äkta fest för Friday The 13th-fans – som jag. Förhoppningsvis lockar Friday The 13th: The Game till sig mer folk än så.
En sak är väldigt säkert: Vi kommer att se mycket av Jason Voorhees de närmaste åren. (Yeay!)
Camp Crystal Lake väntar!
Stockholm, tidigt 1990-tal. Jag gick i mellanstadiet och min klass skulle åka till huvudstaden på en klassresa. Vi var där i några dagar. Höjdpunkterna var när vi gick in i Sveriges Television och kollade in hur det var där. Där fick vi se Martin Timell med fötterna på sitt skrivbord och man fick se hur det var hos en meteorologs studio. En klasskompis skämtade och frågade John Pohlman om vad det blir för väder – det skämtet skickade hon till ”Jag Mötte Lassie”. Tro det eller ej, det är faktiskt sant.
Nåväl, jag lägger skolresan åt sidan men en sak kan jag nämna.
I en butik i Stockholm köpte jag två spel. Robocop och Mega Man 2. Jag gillade det första Mega Man och var nyfiken på del två. När jag kom hem efter Stockhomsresan och skulle spela dagen efter tyckte jag att det var ballt att se Mega Man högt upp på ett skyskrapstak. Man fick nu välja mellan åtta Robot Masters istället för tidigare sex stycken. Bubble Man. Air Man. Quick Man. Heat Man. Wood Man. Metal Man. Flash Man. Crash Man. Vilka badasses! Jag valde Bubble Mans bana först och förälskade mig i spelet direkt. Capcom hade redan då överträffat sig själva och skapat en otroligt fantasifull och stenhård uppföljare. Jättelika robotmarulkar som spottade ut radioaktiva räkor (inte punkgruppen) och krabbor som föll ifrån ett av Bubble Mans vattenfall i banans slut. Åh, vad jag älskar den banan. Bubble Man själv är inte en svår boss men han är så jävla cool att han är min personliga favorit bland Robot Masters.
Precis som i föregångaren, ska man välja Robot Masters i rätt ordning för man ska dänga en Robot Master med en annans vapen. Det är rätt lätt att lista ut att man kan använda Heat Mans Atomic Fire eller Metal Mans Metal Blades för att göra livet surt för Wood Man. Men däremot att klura ut – innan internets tid – att man ska använda Flash Mans energislukande Time Stopper för att halvera den skitsnabba Quick Mans energi är något helt annorlunda. Smart tänkt av Capcom, måste jag säga efter dryga 20 år senare.
Mega Man 2 är inte lika svårt som dess föregångare, och det är tack vare två saker. Det ena är det praktiska lösenordssystemet. Det var kul att skriva ned lösenordet för att fortsätta vid ett senare tillfälle. Det andra skälet är att Capcom drog ned svårighetsgraden ett litet snäpp. Men Mega Man 2 är ändå rättvist svårt, och Quick Mans bana kräver nerver av stål om man ska ta sig förbi hans farliga senapsgula strålar. Heat Mans bana kan vara svår i slutet om man inte har Item 2 – jetsläden.
Man kunde få tre olika Items utav tre Robot Masters. Item 1 är en plattform som går sakta uppåt i luften. Item 2 är jetsläden som får Mega Man att åka framåt. Perfekt om man vill ta sig förbi farliga taggfällor eller just Heat Mans banas slutparti. Item 3 är en sorts hiss som fäster sig på väggen och går antingen ner eller upp. En annan nyhet som förändrade hela spelserien var E-Tanks. I Mega Man 2 kunde The Blue Bomber ha upp till fyra stycken och en tank kan fylla på all energi tillbaks. Praktiskt i svåra bosstrider.
Capcom hade inte bara åtta asgrymma Robot Masters. Alla fiender i spelet var minst sagt fantasifulla. Stora blå hundar som agerar likt eldkastare, robotar med propeller som drog i ett gräsklipparsnöre för att ladda upp för en rejäl tackling, en jättelik drake och återkomsten av Guts Man som stridsvagn. Här sparade inte Capcom på krutet!
Mega Man 2 är på alla sätt och vis det allra bästa spelet med den blå hjälten. Capcom gjorde inte bara en kanonbra uppföljare, utan också ett stilrent spel och en ikonisk titel som alla retrospelare – nej, fel av mig – alla spelare kan kalla bäst. De åtta Robot Masters är fortfarande helgrymma. Den vackra 8-bitsgrafiken som präglar alla Mega Man-spelen till NES är i mitt tycke allra snyggast i del två. Musiken är ännu bättre. Här finns flera av spelhistoriens allra bästa melodier. Dr Wily Stage 1, titelmusiken, Bubble Mans bana, Heat Mans bana, Quick Mans bana – alla har säkert någon favorit bland dessa. Jag älskar dom alla. Sen är det bara jag, men jag gillar att Capcom behöll ljudeffekterna när Mega Man skjuter ifrån originalet.
När det gäller alla spelen i Mega Man-serien så är det fortfarande inget som har överträffat tvåan. Det är nog bara originalet, Mega Man 3 och Mega Man 9 som är i närheten men inte nära nog. Capcom hade något på spåret när de gjorde första Mega Man, som är ett asgrymt spel. Annars hade jag inte haft med det i listan. Men de gjorde det omöjliga. En uppföljare som ingen hade ens hade föreställt att det skulle bli ännu bättre men också förändra vår syn på speluppföljare för alltid. En äkta spelhjälte hade fått sin plats bland de allra största.
Den Stockholmsresan var verkligen värt det.
Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:
9. Mega Man 2.
19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.
20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.
21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.
23. Castlevania II – Simon’s Quest.
24. Paper Mario – The Thousand Year Door.
28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.
29. Castlevania – Symphony Of The Night.
36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.
40. The Walking Dead Season 1 & 2.
42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.
46. Resident Evil HD Remastered.
48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.
50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.
52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.
54. Castlevania III – Dracula’s Curse.
55. Zelda II – The Adventure Of Link.
60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.
62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.
64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.
67. Mario & Luigi – Partners In Time.
71. Wonder Boy In Monster Land.
75. Resident Evil 3 – Nemesis.
76. Donkey Kong Country Returns.
78. Super Smash Bros For Wii U.
79. Pac-Man Championship Edition DX+.
81. Castlevania: Rondo Of Blood.
85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.
88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.
90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.
Det här är det fjärde NES-spelet jag har spelat. De tre första var Super Mario Bros, Cobra Triangle och The Goonies II. Sen kom det hem ett spel med ett silverfodral och med en ängel med pil och båge på dess omslag. Kid Icarus hette spelet. Man spelar med ängeln Pit som har hamnat i underjorden. Hans mål är att samla tre heliga skatter som kan hjälpa honom att rädda gudinnan Palutena ifrån den onda Medusa. Det finns fyra världar som Pit måste ta sig igenom för att nå sitt slutmål: Underjorden, ytan, molnvärlden och ängelriket ovan molnen. Det fösta som man ska göra är att klättra uppför en massa plattformar ifrån underjorden. Jag skulle kunna kalla Kid Icarus för ett plattformsspel men det tänker jag inte göra. För mig är Kid Icarus ett tvättäkta äventyrspel med lite shooterinslag. För att vara en ängel så är Pit tyvärr kass på att flyga. Istället måste han hoppa från plattform till plattform och klättra uppför underjorden för att ta sig till dess fjärde bana som gör Kid Icarus till ett annorlunda spel. Var fjärde bana i de tre första världarna är labyrinter och likt ett annat spel som också har ett silverfodral; Metroid, ska Pit leta sig igenom rum till rum för att hitta en ond boss som vaktar ett av de tre heliga skatterna.
Jag har haft jättekul med Kid Icarus. Men jag har också svurit som bara den i många tillfällen. Ibland missar man ett hopp eller hoppar för tidigt och ramlar ner i avgrunden. I underjorden och i molnvärlden så går det bara uppåt och bilden flyttar sig uppåt ju längre Pit tar sig. Men det går inte att klättra ner igen få då dör man. Vissa plattformar är ”porösa” att Pit kan hoppa igenom dom. Pit kan ducka och förflytta sig i ett duckande läge, och det gör man när man trycker ner på styrkontrollen. Men när Pit kommer till en ”porös” plattform så sjunker han under den. Livsfarligt om det är ett stup under. Gissa om detta har hänt mig många gånger? Aaargh.
På tal om att dö, en gång i den första labyrinten (bana 1-4) så tänkte jag ta död på mig för att jag hade kasst med energi. Jag fann ett rum med gul lava och jag tänkte att jag skulle ta död på Pit för att det ändå var lönlöst. Jag tänkte bestämt på den gula syran ifrån Metroid när jag såg den gula lavan. När jag slängde mig i så fick man energi istället. Plötsligt tändes det ett hopp och jag kunde ta mig till Cerberos utan problem och dessutom dänga skiten ur hundfan. Detta är ett av mina starkaste spelminnen någonsin.
Pit har en livsmätare och när han stöter ihop med fiende eller blir träffad av en projektil så sjunker den. När den har nått noll så ramlar han ned och säger ”I’m Finished!” Vissa fiender ger mer skada än andra – och ett exempel är dessa förbannade liemän som skriker som grisar när de får syn på Pit. De ropar på fyra små liemän som förföljer en och de ger extrem skada. Bara om Pit skjuter alla fyra så blir det som normalt igen. Musiken när de kommer är fruktansvärt irriterande men är på samma gång klassiskt.
Det finns många dörrar som Pit kan gå in i. Det kan vara butiker, träningsrum där Pit slåss mot stora spegelrutor eller jättenäsor, eller ett rum där de finns massor av krukor med frågetecken i. En kruka kostar fem hjärtan (pengar) att skjuta sönder. Det här är ett hasardspel där man måste skjuta rätt krukor i rätt ordning. Gör man fel och skjuter på fel kruka och får fram en retsam lieman så tar den ifrån dig allt du har skjutit fram. Men blir den sist får du en bra belöning! Bäst vore om man fick ett kreditkort som man kunde använda i svarta marknaden. Just det rummet är fruktansvärt svårt att få till rätt men det är å andra sidan kul. Dom där jättenäsorna ger förresten rätt mycket stryk om man blir träffad av dom, så gå inte in till dom om man har dåligt med energi.
I underjorden och i molnvärlden, som jag nämnde tidigare, så går bilden uppåt. Men på ytan går den åt höger. Fienderna är annorlunda i varje värld och är givetvis starkare än den föregående. Därför är det bra att få starkare pilar. Men det tog lång tid för mig att fatta att man kunde få det. Jag har nämligen klarat av Kid Icarus en gång utan att ha uppgraderat en enda pil. Hur man får starkare pilar? Jo, om man får tillräckligt med ihopsamlad poäng. Man går in i ett rum som man tror är tomt. Men det kan komma en skäggig gubbe som säger att han är glad att se en, och ger en en starkare pil – och en annan hårfärg på Pit som efterföljd.
De fantasifulla fienderna är också några jag kommer att komma ihåg med Kid Icarus. De röda ögonen som flyger i underjorden och deras ”bröder” som jag faktiskt kommer ihåg att de heter Mick, som är Rolling Stones-tungor som flyger omkring i ytan. De förbannade tjuvarna i ytan stjäl alla bonusvapen som man har kämpat för att få tag på. När de snor ifrån en så säljer de stöldgodsen på svarta marknaden och dessutom svindyrt. Labyrinternas fiender är tuffa, men det är Eggplant Wizards som är de farligaste. De slänger äggplantor på en och när man blir träffad kan man inte skjuta. Man måste leta efter ett sjukhus i labyrinten för att ta bort äggplantan. men det är lättare sagt än gjort.
Jag gillar den underbara pixelgrafiken fast den har åldrats en del. Men musiken, den är tidlös. Underjordtemat är klassiskt, men jag vill också hylla ytans och molnrikets musikstycken – och givetvis labyrinternas soundtrack. Det är fascinerande att ett NES kan bidra med så enastående musik. Kontrollen är fortfarande bra men som sagt, det är väldigt lätt att trycka ner på fel tillfälle!
Kid Icarus är ett väldigt beroendeframkallande klassiskt NES-spel och det här är ett spel som har fått mig intresserad av grekisk mytologi. Utan det här spelet har jag inte kunnat veta vilka Medusa, Cerberos, Pandora och Hydra är för några. Jag nämnde i The Battle Of Olympus att det finns två spel om grekisk mytologi som är verkligen jättebra. The Battle Of Olympus är det ena, och Kid Icarus är det andra.
Kid Icarus är inte ett perfekt spel men det har gett mig så många minnen. Det är egentligen dess brister som också är dess styrka. Att få dänga Medusa och låsa upp olika ”slut” gjorde så att jag vill fortsätta med själva spelet. Det är ett spel som fortfarande är lika svårt och magnifikt som det var i slutet av 1980-talet. Om jag ska vara lite petig, så kom faktiskt den allra bästa versionen av Kid Icarus ut till Nintendo 3DS för några år sen. Bakgrunderna är jättevackra men det är spelmekaniken som är förbättrad. Om man håller in skjutknappen så skjuter Pit pilar hela tiden. Perfekt om man ska skjuta tuffare fiender – som de där jävla liemännen.
När jag spelar Kid Icarus idag är det precis som att sitta i sitt gamla rum som pojke och ryckas med i den retrodoftande grekiska mytologin. Att få ta sig förbi den snorhala 1-2 är fortfarande en bragd för mig. Att få varar en ängel är sannerligen en himmelsk upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig.
Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:
10. Kid Icarus.
19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.
20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.
21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.
23. Castlevania II – Simon’s Quest.
24. Paper Mario – The Thousand Year Door.
28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.
29. Castlevania – Symphony Of The Night.
36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.
40. The Walking Dead Season 1 & 2.
42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.
46. Resident Evil HD Remastered.
48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.
50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.
52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.
54. Castlevania III – Dracula’s Curse.
55. Zelda II – The Adventure Of Link.
60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.
62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.
64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.
67. Mario & Luigi – Partners In Time.
71. Wonder Boy In Monster Land.
75. Resident Evil 3 – Nemesis.
76. Donkey Kong Country Returns.
78. Super Smash Bros For Wii U.
79. Pac-Man Championship Edition DX+.
81. Castlevania: Rondo Of Blood.
85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.
88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.
90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.
Åh, vad jag längtade att få spela Marios tredje plattformsäventyr. Vi lyckades att få tag på en japansk konverter och den japanska utgåvan av Super Mario Bros 3 till NES och direkt tyckte jag så mycket om spelet. Jag visste ju redan hur man styrde och hoppade med Mario så det var inget problem. Det är bra att Nintendo inte ändrade på det vinnande konceptet ifrån första Super Mario Bros. Men så finns ju det där magiska med Super Mario Bros 3 som gör det så himla fantastiskt. Mario har fått nya powerups, som när han tar ett löv så förvandlas Mario till Raccoon Mario. Denna tvättbjörns-rörmokare kan slå till fienderna med sin svans, till och med Spinys och Pirahna Plants. Men om Mario tar rejäl sats så kan han flyga med hjälp av svansen. Detta var helt nytt och banbrytande för plattformshistorien. Sen så finns det powerups som vitt jag vet endast finns i Super Mario Bros 3. Groddräkten var helt enastående att simma med men var inte så värst bra på land. Hammardräkten gjorde så att Mario kunde kasta hammare och skydda sig själv mot eldkulor. Kuribos sko var så stor att Mario kunde få plats i den – och denna häftiga sko gjorde så att Mario äntligen kunde hoppa på Spinys. Alltså, det var så häftigt att förvandla sig till dessa knasiga saker. För första gången i Mario-historien så fanns det 8 olika världskartor (9 om man räknar med warp zone-världen) och de har härliga landskap. Man kan se en eller ett par Hammer Bros som kutade omkring. Det kändes så levande på något sätt när buskarna dansade i takt med musiken. Super Mario Bros 3’s musik är bland det mest klassiska som finns. Många melodier kommer åter igen i spel som Super Mario Galaxy och Paper Mario – The Thousand Year Door. Precis som tidigare och fortfarande helt enastående, så har Nintendo lyckats med en genial bandesign. Varje hoppavstånd, varje fiende som är placerad på en perfekt plats, varje hinder som står i vägen – de har tänkt på allt i minsta detalj. Många saker kom i Super Mario Bros 3 som skulle för evigt stanna i Marios universum, som Boos som jagade en när man vände ryggen mot den. Bowser och hans sju ungar kidnappade prinsessan och förvandlade de sju olika rikenas kungar till djur, och varje gång man ska kämpa mot ett av barnen så fick Mario ta sig igenom ett coolt flygande skepp med kanoner och svåra hopp. Super Mario Bros 3 har nästan allt som gör det till ett mästerligt spel. Eller ja, det är ett mästerligt spel. Det enda som jag egentligen önskar att Super Mario Bros 3 skulle ha, är batteriminne likt Legend Of Zelda. Jag vill ju spela igenom alla magiska och fysiskt krävande banor. Jag vill hitta alla gömda vita svamphus i Mushroom Kingdom. Jag vill bara ha kul, och det har jag varje gång jag spelar det här episka mästerverket.
Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:
15. Super Mario Bros 3.
19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.
20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.
21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.
23. Castlevania II – Simon’s Quest.
24. Paper Mario – The Thousand Year Door.
28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.
29. Castlevania – Symphony Of The Night.
36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.
40. The Walking Dead Season 1 & 2.
42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.
46. Resident Evil HD Remastered.
48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.
50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.
52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.
54. Castlevania III – Dracula’s Curse.
55. Zelda II – The Adventure Of Link.
60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.
62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.
64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.
67. Mario & Luigi – Partners In Time.
71. Wonder Boy In Monster Land.
75. Resident Evil 3 – Nemesis.
76. Donkey Kong Country Returns.
78. Super Smash Bros For Wii U.
79. Pac-Man Championship Edition DX+.
81. Castlevania: Rondo Of Blood.
85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.
88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.
90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.
Det spelar ingen roll hur tekniskt fulländat Castlevania – Symphony Of The Night är. Det spelar ingen roll hur mycket härlig arkadaction Castlevania och Castlevania III – Dracula’s Curse har. De spelar ingen roll hur jävla bra soundtrack Castlevania – Rondo Of Blood har. För om jag skulle välja det ultimata Castlevania-spelet så är det Castlevania II – Simon’s Quest. Det andra spelet till NES är för många det svarta fåret i den älskade vampyrjägarserien men jag ser en hel del potential i den här klassikern. Jag har alltid sett Simon’s Quest som det mest mystiska och mytomspunna spelet av dom alla, och att vandra omkring i det förbannelsedrabbade Transsylvanien med Simon Belmont väcker många barndomsminnen till liv. Jag har alltid funderat på egna teorier när det gällde att leta efter Draculas fem kroppsdelar och det heliga korset. På den tiden fanns ju inget internet så det var bara ut och hitta svaren helt själv. Det tog mig en evighet att hitta Rover Mansion, där Draculas onda hjärta befann sig. Eller att hitta vägen till Brahm’s Mansion där Draculas öga fanns. Det finns många falska råd ifrån byborna som kan vilseleda Simon men om man kollar noga så kan man hitta sanningen. Det finns gott om klassiska monster i Castlevania II – Simon’s Quest. Skelett, varulvar, slemproppar (kanske inte rätt ord i det här fallet), mumier, målsökande ögon och medusaskallar. När Simon piskar ihjäl en fiende får han antingen små hjärtan, halva stora hjärtan eller hela stora hjärtan. I första Castlevania användes hjärtan som sidovapenskraft. Men i Simon’s Quest används hjärtan som pengar. Se till att köpa den vita kristallen och vigvattnet fort. Gärna också en bättre piska i någon av de byar som har livrädda bybor. Det som är unikt med det här spelet är att det är ett rollspel. När Simon har samlat tillräckligt med hjärtan ökas hans livsenergi. Men det beror också på vilken del av Transsylvanien han är i. Simon’s Quest var banbrytande med en annan sak. Tiden spelar en stor roll här, och det påverkar spelet mycket mer än vad man kan tro. Utan förvarning så kommer den klassiska texten ”What A Horrible Night To Have A Curse”. När den otäcka natten kommer får bakgrunden en mörkblå/svart ton och plötsligt blir fienderna dubbelt så starka. Har man inte en stark piska så kan det här bli en lång natt. Den underbara gotiska grafiken ifrån originalet är fortfarande väldigt vacker att se på, faktiskt så gillar jag bakgrunderna mer i Simon’s Quest. Texturen och färgerna är riktigt härliga att se på. Det finns några få musikspår i Simon’s Quest men vilka klassiker de är. Bloody Tears kom här och den är alltid förtjusande att höra på även om den är bättre i Super Castlevania IV och i Rondo Of Blood. Herrgårdarnas musikspår Dwellings Of Doom är adrenalinhöjande. Titelmusiken är skitläskig och sätter en helt annan ton än vad man skulle tro om en uppföljare till ett arkadactionspel. När Simon når sitt slutmål, till ruinerna av slottet Castlevania är det en speciell stund som jag aldrig glömmer. Till tonerna av det spännande Within These Castle Walls så känner man att man ska möta en riktigt förbannad Dracula. När Simon slänger i de fem kroppsdelarna så kommer den episka striden och Dracula är inte nådig. Eller tja, det beror på vilken strategi man använder sig av. Men det är den stunden som när Simon återvänder till slottet som han härjade i första spelet som känns väldigt speciellt. Att komma tillbaks till ett mardrömslikt slott. Castlevania II – Simon’s Quest må inte vara det mest felfria spelet i serien men det är ändå spelet med mest känsla och rätt stil. Därför anser jag att det är det bästa Castlevania-spelet av dom alla.
Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:
23. Castlevania II – Simon’s Quest.
24. Paper Mario – The Thousand Year Door.
28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.
29. Castlevania – Symphony Of The Night.
36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.
40. The Walking Dead Season 1 & 2.
42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.
46. Resident Evil HD Remastered.
48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.
50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.
52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.
54. Castlevania III – Dracula’s Curse.
55. Zelda II – The Adventure Of Link.
60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.
62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.
64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.
67. Mario & Luigi – Partners In Time.
71. Wonder Boy In Monster Land.
75. Resident Evil 3 – Nemesis.
76. Donkey Kong Country Returns.
78. Super Smash Bros For Wii U.
79. Pac-Man Championship Edition DX+.
81. Castlevania: Rondo Of Blood.
85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.
88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.
90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.
Det mest berömda tv-spelet någonsin behöver ingen introduktion. Vi vet alla vad Super Mario Bros är för sorts spel. Däremot kan jag berätta varför jag har med det här spelet i min lista. Som många andra antar jag, så är Super Mario Bros det första spelet jag spelade till NES och jag tyckte om det omedelbart. Jag hade spelat The Great Giana Sisters innan men jag märkte direkt att Super Mario Bros var originalet och att det var ett mer komplett plattformsspel. Den perfekta kontrollen gör så att det är jättelätt att styra Mario eller Luigi, och om man råkar hoppa för tidigt eller springa rakt ner i ett stup, så skyll inte på kontrollen – för det är ens eget fel. Allt handlar om reaktionsförmågan. Super Mario Bros firar 30 år i år och fortfarande är det förbannat kul att spela, tack vare att Nintendo och Shigeru Miyamoto skapade 32 geniala plattformsbanor som satte en standard. De placerade ut fienderna på exakt rätta platser, och om du skulle hoppa fel och krocka med en röd Koopa Troopa så är det uträknat. Redan för 30 år sedan så var Nintendo noggranna med att skapa ett perfekt och banbrytande spel. Den simpla 8-bitsgrafiken ser många som konst idag – även jag gör det. Dess visuella stil är fortfarande jättecoolt. Musiken är minst lika häftigt än idag. Alla kan nynna på övervärldstemat, eller hur? Ljudeffekterna är också ren och skär spelhistoria – om man hör ljudet när Mario får en powerup eller ett extraliv känner man igen det direkt. Super Mario Bros är ett klassiskt exempel på ett spel som man kan spela hur många gånger som helst och tycka att det är rättvist utmanande. Även om man kan banorna i ryggmärgen så är det lätt att göra misstag. Men vad gör det om man lyckas huggas ned bron som får Bowser att hamna i lavan – och man möter en Toad som säger ”Thank you Mario! But our princess is in another castle!” Stilrent. Super Mario Bros har en lång rad uppföljare och många kopior, men man ska aldrig glömma bort vart rötterna kommer ifrån. Det är en äkta tv-spelsklassiker i världsklass.
Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:
30. Super Mario Bros.
36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.
40. The Walking Dead Season 1 & 2.
42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.
46. Resident Evil HD Remastered.
48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.
50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.
52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.
54. Castlevania III – Dracula’s Curse.
55. Zelda II – The Adventure Of Link.
60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.
62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.
64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.
67. Mario & Luigi – Partners In Time.
71. Wonder Boy In Monster Land.
75. Resident Evil 3 – Nemesis.
76. Donkey Kong Country Returns.
78. Super Smash Bros For Wii U.
79. Pac-Man Championship Edition DX+.
81. Castlevania: Rondo Of Blood.
85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.
88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.
90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.
Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe 