År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

d3f7a2382bafc0653d61e95c5f73a521

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Annonser

Mina åsikter om årets Comic-Con i Stockholm.

Jag vaknar upp på söndagsmorgonen, med en liten suck faktiskt. Det är alltså redan söndag i den nästan veckolånga visiten i huvudstaden, ända sen min ankomst i onsdags har jag promenerat omkring bland mycket människor.
Läs mer

Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie?

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad.

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

Jerrys Årskrönika 2015. Med årets spel, filmer och musik. (uppdaterat)

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

År 2015 har snart kommit fram till dess slut och det har hänt rätt mycket. I alla fall när det gäller den kulturella biten. I det här inlägget går jag igenom hur jag har upplevt det kulturella. Jag kommer att i slutet av inlägget att utse årets bästa filmer, bästa tv-spel och det bästa i musikalisk väg. Men jag passar även på att kasta en känga eller två åt saker som jag har stört mig på eller blivit besviken på under årets gång.

Tv-spel:

Jag har spelat mycket mer spel i år, jämfört med 2014. Både nya som gamla.
Det började med ett återbesök hos herrgården utanför Raccoon City i Resident Evil HD Remastered. Den bästa versionen av det klassiska spelet har blivit ännu bättre, mycket tack vare den förbättrade kontrollen.
Många spel från det förflutna som jag har missat på grund av olika skäl har jag lyckats greppa tag i. Rouge Legacy bjöd på mycket klassisk riddaraction och en hel del svordomar. Ungefär som Dark Souls II gjorde förra året.
På tal om det, så spelade jag årets svåraste och mest hårdkokta spel: Bloodborne. Det är precis så brutalt och svordomsframkallande som jag (delvis) hade hoppats på. Men jag tycker att Bloodborne har ett snabbare tempo och är mycket stabilare än Dark Souls II. Yarnham är en ondskefull plats och jag älskar det.

Bloodborne.

Bloodborne. Det svåraste spelet i år är också det spel som fascinerat mig allra mest. Hårdkokt monsterjakt som känns majestätiskt att spela.

Åter till de spel från det förflutna som jag har tidigare har missat. Ett spel som jag har varit nyfiken på hur länge som helst, var The Binding Of Isaac. Jag beslutade mig för att ladda ner The Binding Of Isaac: Rebirth och genast blev jag fäst vid det. Jag tror att jag har spelat minst 70 speltimmar men ändå blir jag lika överraskad varje gång. Fast det är ju sjukt svårt. Möjligtvis är The Binding Of Isaac: Rebirth det spel jag har spelat mest i år. Jo, det är det nog.
Jag har varit väldigt skeptisk till Uncharted-spelen länge på grund av att jag tyckte att spelen fick lite väl mycket överhypande och hyllningar. Men efter att ha sett trailern till Uncharted 4, funderade jag på att spela de tre första spelen. Lyckligtvis tog jag tag i Uncharted: The Nathan Drake Collection och jag tyckte väldigt mycket om den samlingen. En äkta matiné-samling med härliga äventyr med en häftig huvudkaraktär vid namn Nathan Drake. Så fel jag kan ha ibland.

I slutet av året kunde jag ladda ner både Castlevania: Aria Of Sorrow och Axelay, två klassiker från Konami som jag inte hunnit spela tidigare. Nu har jag äntligen tagit tag i dessa klassiker och jag älskar dom båda. Konami var bättre förr. Mer om det lite senare.

Jag spelade under försommaren det efterlängtade Batman: Arkham Knight och självklart är det en riktigt bra uppföljare med tunga inslag. Att styra Batmobile var riktigt coolt men ibland var spelet lite väl beroende av bilen. Annars, en riktig solid speltitel värdigt den mörke riddaren. Mark Hamill som Jokern är fortfarande awesome.

Jag blev riktigt peppad för Axiom Verge, för dess starka Metroid-stil. Det kändes otroligt häftigt att spela det först. Den visuella stilen och 8-bitsnostalgin var på topp. Forskaren Traces underliga resa i en märklig science fiction-värld känns riktigt mystiskt att spela men sen händer det något som lämnar en bitter eftersmak. Axiom Verge känns väldigt tomt på vissa ställen och det saknar struktur. Nu vill jag inte klanka för mycket på spelet, för det är ett otroligt bra jobb av Tom Happ som själv har gjort spelet. Dock måste jag tyvärr säga att Axiom Verge är årets spelbesvikelse.

Årets skandal är tveklöst hur Konami behandlat Hideo Kojima. Först lades det efterlängtade Silent Hills ned, sen togs Kojimas namn bort ifrån marknadsförningen av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Inte nog med det, när spelet vann ett pris under Game Awards så fick inte Kojima ens vara med på plats för att ta emot priset. Vad som ligger bakom alltihop med Konami/Kojima-gate vet vi inte men en sak är säkert. Det ligger en hund begraven och det är troligtvis inte en vacker syn. Det värsta är att Silent Hills fick ta en stor smäll och nu är det dött och begravet. Som Konamis legendariska historik.

På tal om Kojima, så är årets mest smaklösa design helt klart hans underliga vision när det gäller karaktären Quiet i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Gubbsjuka i minsta detalj. Vedervärdigt. Jag har inte spelat det femte spelet i hans Metal Gear Solid-serie, men jag vill göra det en dag. Fast jag kan inte låta bli att rynka på näsan åt hur Kojima framställt Quiet. Det finns till och med en samlarfigur med ”verklighetstrogna” bröst som man kan klämma på. Men snälla, för i helvete.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hiedo Kojimas design för Quiet.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hideo Kojimas design för Quiet. Den minimala klädseln och det gubbsjuka sättet som hon porträtteras är otroligt smaklöst och onödigt.

Det finns två spel som har överraskat mig totalt i år. Det ena var ett spel som av ren slump skaffade vis PS Plus (gratis), och det heter Rocket League. Det är ett fotbollsspel men man styr radiostyrda bilar. Ett enkelt koncept resulterade i ett riktigt underhållande spel. Stora banor med metallgaller runtomkring som man kan åka på gör det hela lite coolare. Rocket League är det roligaste sportspelet jag har spelat sedan R.C. Pro Am till NES. (Mario Kart-spelen inte inräknat eftersom jag tycker att det är en egen genre)

Den andra överraskningen är Until Dawn. För det första så fick jag fick det i present av en underbar person, helt oväntat! Men det som är riktigt häftigt med Until Dawn är att Supermassive Games lyckats göra det bästa survival horror-spelet på länge. De har gjort ett supersnyggt och stämningsfullt spel med väl tajmade skrämseleffekter. Om du tycker att karaktärer i slasherfilmer likt Friday The 13th är totalt blåsta i huvudet, testa att vara en sån själv i Until Dawn. Dina valmöjligheter påverkar spelets handling och det gör Until Dawn värt att spela mer än en gång!

Until Dawn

Until Dawn lyckades med väldigt mycket. Det är läskigt, mörkt, spännande och det är praktiskt taget genialt. Det bästa survival horror-spelet på länge, och det tåls att spelas om flera gånger!

E3 blev en triumf för Sony. De utannonserade många otroliga speltitlar inför den närmaste framtiden. Final Fantasy VII Remake, Horizon: Zero Dawn, en efterlängtad gameplayvideo från The Last Guardian var några av mässans höjdpunkter. Den mest överraskande utannonseringen var Shenmue III, som kunde finansieras via Kickstarter. Kampanjen drog in en miljon dollar på en dryg timme, och det visar hur efterlängtat Shenmue III är. Det beräknas att komma ut i slutet av 2017.

Att skapa egna banor i ett Super Mario-spel har jag längtat efter i årtionden, och i Super Mario Maker var det äntligen möjligt. Det geniala är att det är så lätt att begripa sig på och man kan spendera massor av timmar med skapandet av kluriga banor. Synd att Nintendo inte släppte det några år tidigare, när Wii U var en ny grej. Super Mario Maker passar Wii U perfekt.

(Uppdaterat 3/1 2016) I sommar fick jag testa ett MMORPG för första gången. Jag testade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn i en gratisperiod och jag älskade den värld, Gridania, som jag kutade omkring i. Med min skapade karaktär Evangeline Bluemoon fick jag känna på det här massiva rollspelets kapacitet och det kändes som att jag var i himmelriket. Jag och Anna ”Lania” spelade tillsammans ett par gånger och vi gjorde några roliga uppdrag ihop. Jag kommer säkert att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn igen någon gång men det lär inte bli än på ett tag. Men det är ett underbart minne ifrån den regniga sommaren 2015.

Evangeline Bluemoon och Noctim Mrorot

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis (min och Anna ”Lanias” karaktärer i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn ifrån sommaren 2015.

Musik:

Jag är inte så värst förtjust i tv-program som Så Mycket Bättre. Det, och liknande program med koncept som består av att ta ett gäng sisådär kända personer som inte har synts till på ett tag och placera dom i en avlägsen plats intresserar mig inte ett dugg. Men, ibland kan det faktiskt lysa en solstråle i ett urskrynklat tv-program. Det var riktigt smart av TV4 att ta med Miriam Bryant. Hennes sångröst och sina tolkningar av andras låtar är genialt. ”Allt Jag Behöver” är riktigt kanonbra, klart årets cover! Hon kommer att bli ännu större än det, tro mig.
För övrigt så har det varit Zara Larssons år. Hennes ”Lush Life” är en modern klassiker och med sina starka feministiska åsikter har Zara gjort mycket bra intryck. Klart årets artist.

The Beatles finns äntligen på Spotify! Hurra. Om jag inte har fel, så är det väl i år som AC/DC också tog plats hos den stora streamningsjätten? Hur som helst, att Beatles finns på Spotify är riktigt kul. Det är en av de största musikskatterna någonsin.

Top Cats modernism av rockabillyn fortsätter. De släppte ”Kick Down” tidigare i år och det känns riktigt fräscht. Jag tycker att det är modigt av Torsbykillarna att injicera nytt sound i en så simpel musikstil som rockabilly är. Höjdpunkterna av ”Kick Down” är ”Butterfly” och ”Hold Me Now”.

Top Cats

Top Cats vågar förnya en så gammal och simpel musikgenre som rockabilly är. Deras senaste album ”Kick Down” är årets bästa album enligt mig.

Måns Zelmerlöws dubbla seger i Schlager-SM och Eurovision med ”Heroes” var välförtjänt. Numret var riktigt snyggt och Måns expertis på scenen gjorde honom till en värdig vinnare. På tal om schlagern, så fanns årets sämsta låt alla kategorier med. Hur Samir & ViktorsGroupie” ens tog sig till final är en av årets största gåtor. Det är en fruktansvärt usel låt. Jisses.

Vila i frid, Lemmy Kilmister. Den rätt så härjade Motörhead-frontfiguren har typ alltid varit med hela tiden, men nu är han borta. Det känns väldigt märkligt, eftersom han har varit med jättelänge och med mycket whiskeydrickande och rökande under årens gång så var han ändå där. Men inte nu längre. Lemmy avled den 28:e december, och han blev 70 år.

Film:

I år har många förebilder inom skräckfilm avlidit. Många av dessa var anledningen till att jag blev intresserad av rysare och thrillers, och ikoniska skräckfigurer. Wes Craven, mannen som skapade Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street och Ghostface i Scream-filmerna, förlorade kampen mot sin hjärncancer och avled den 30:e augusti. Betsy Palmer var mest känd som Pamela Voorhees i Friday The 13th – hon var Jason Voorhees mamma och var mördaren i den filmen. Hon avled den 29:e maj. Gunnar Hansen var den fasansfulle Leatherface i The Texas Chainsaw Massacre från 1974. Han gick bort 7:e november. Brooke McCarter, som spelade Paul i The Lost Boys, dog 22:a december.

Tyngsta förlusten, för skådespelare, filmskapare och filmhistorien, var Christopher Lee. Han gick bort den 7:e juni. Han har haft en enastående karriär som väldigt få skådespelare har haft. Frågan är om någon ens kommit upp i den nivå som Christopher Lee hade. Jag menar, hur många har fått äran att spela både Frankensteins monster och greve Dracula? Att spela en ikonisk James Bond-skurk vid namn Scaramanga? Att få arbeta med Tim Burton i många filmer? Sen får man inte glömma hans enastående rollprestation som Saruman i Härskarringen-filmerna och i Hobbit-trilogin. Och som greve Dooku i Star Wars: Episode II och III. Han har varit aktiv skådespelare i över 60 års tid och hanhar arbetat med många av filmhistoriens största. Han var även en krigshjälte i andra världskriget, och slutligen: Christopher Lee var sångare i ett heavy metal-band. Hur coolt var inte det?

Christopher Lee

Christopher Lee kommer alltid att vara en av historiens främsta skådespelare. Bond-skurk, greve Dracula, greve Dooku i Star Wars, Saruman i Härskarringen, Frankensteins monster, aktiv i många Tim Burton-filmer. Krigshjälte. Heavy metal-sångare.

Det har varit återkomstens år i filmvärlden. Michael Keaton gjorde comeback i Birdman, som vann 4 Oscars för bland annat bästa film. Jag har inte sett Birdman ännu, men ska försöka göra det inom kort.

När det gäller återkomster, så är det två filmer ifrån legendariska filmserier som är några av filmårets allra bästa. Mad Max: Fury Road är en storstilad comeback för en ikonisk hjälte som försöker överleva en tuff vardag i en ödelagd värld fyllt av sand, hetta och slaveri. Det är den bästa actionfilmen på åratal och den är så jävla snyggt gjord. Det är ett levande konstverk fylld av tuffa biljakter, sand som sprutar i ögonen och självklart explosioner. Vem fan bryr sig om att Mel Gibson inte är med? Det är så här en riktigt bra uppföljare ska se ut.

J.J. Abrams hade en tuff uppgift, att skapa en uppföljare till den älskade Star Wars-trilogin och vet ni vad? Han lyckades. Han tamejfan tusan lyckades! Star Wars: The Force Awakens är en renässans för den underbara rymdfantasy-sagan, och den känns så klassisk att jag gråter inombords. Nu vet jag hur de som såg de gamla filmerna på bio reagerade på den tiden, för jag blev som en tioåring igen med ögon stora som tallrikar. Det här är bara början på en underbar resa med Star Wars-sagans fortsättning och jag är så glad att jag har fått se den efterlängtade filmen. Kylo Ren är den mest fasansfulla filmskurken sedan Darth Vader. Adam Driver är helt perfekt som den onde karaktären. Den rullande droiden BB-8 är en charmig figur som är lätt att älska. Jag gillar hur J.J. Abrams lyckats framställa de nya karaktärerna såväl få oss att minnas de gamla. En fjäder i hans hatt för min del!

På tal om återkomster, så måste ni ju för tusan se Ash vs. Evil Dead. Den underbara skräckkomediserien är en utmärkt uppföljare till Evil Dead-trilogin, och Ash Williams är lika cool som vanligt.

Kvinnliga karaktärer på filmduken växer och blir starkare. Jag blev riktigt imponerad av Imperator Furiosas kamp mot mansdominerade diktaturen i Mad Max: Fury Road. Den stenhårde kämpen är så färgstark och så badass. Charlize Theron är en Oscarvinnande skådespelerska och har den tyngd bakom sig som krävs för att spela en så stark person som Furiosa är. En annan kvinnlig karaktär som jag blir mer och mer imponerad av är Rey i Star Wars: The Force Awakens. Hennes resa har bara börjat, men redan har hon vuxit till och blivit älskad av miljoner av fans därute. Med sin starka vilja och kämparglöd har hon blivit en karaktär att räkna med i framtiden. Daisy Ridley var relativt okänd tidigare men nu har hon blivit så omtyckt och ikonisk, precis som Carrie Fisher var med prinsessan Leia nästan 40 år tidigare i en Star Wars-film. Jag tror bestämt att Daisy Ridley är en skådespelerska att hålla ögonen på framöver. I sociala medier har hon redan varit utnämnd till Miss Universe och jag kan faktiskt se varför. Rey är en magnifik karaktär och hon lyfter upp en redan så fantastisk film som The Force Awakens är, till nya höjder.

Rey i Star Wars Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Rey i Star Wars: The Force Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Det bästa av år 2015, och det mest efterlängtade år 2016.

Jag avslutar det här inlägget med några listor från året som har gått, med bland annat det bästa av det bästa.

Men jag vill samtidigt blicka framåt. Mot 2016. Vad ser jag mest fram emot nästa år? Kommer den första spinoff-filmen från Star Wars-sagan att leverera? Ska Dark Souls III bli lika episkt som deras föregångare? Ska jag äntligen spela Fallout 4, som jag har missat? Kommer det att komma nya överraskningar? En sak vet jag. Det kulturella växer för varje år som går, och jag är glad att man får ta del av dess utveckling.

Nu kör vi!

  • Årets spelpodcast: Par I Pixlar.
  • Årets podcast: Johan Och Ida.
  • Årets bästa artist: Zara Larsson.
  • Årets bästa låt: Lush Life – Zara Larsson.
  • Årets sämsta låt: Groupie – Samir & Viktor.
  • Årets album: Kick Down – Top Cats.
  • Årets ögonblick: Mitt möte med Yaya Han i Comic-Con. Det glömmer jag aldrig. Någonsin.
  • Årets manliga filmkaraktär: Kylo Ren – Star Wars: The Force Awakens. Så ond. Så farlig. Så jävla bra.
  • Årets kvinnliga filmkaraktär: Delad plats mellan Imperator Furiosa (Mad Max: Fury Road) och Rey. (Star Wars: The Force Awakens) Så starka kvinnliga karaktärer har jag inte sett på väldigt länge. Om ens i överhuvudtaget!
  • Årets sämsta skådespelare: Adam Sandler. Kan han inte bara lägga av någon gång?
  • Årets spelsida: Svenska IGN. Hög kvalité med enastående skribenter.
  • Årets samarbete: När jag och Anna ”Lania” spelade Final Fantasy XIV: A Realm Realm ihop.
  • Årets genombrott: Daisy Ridley. Debuten som Rey i Star Wars: The Force Awakens är bara början.
  • Årets dumhuvud: Konami. Deras behandling av Kojima är en sak, men att lägga ned Silent Hills var droppen som fick bägaren att rinna över.
  • Årets cover: Allt Jag Behöver – Miriam Bryant.
  • Årets tv-serie: Ash vs. Evil Dead.
  • Årets WTF: När Bryce Dallas Howard springer fort i högklackat i Jurassic World.
  • Årets remake (spel): Resident Evil HD Remastered.
  • Årets besvikelse (spel): Axiom Verge.
  • Årets DLC i tv-spel: Ryu från Street Fighter, Cloud från Final Fantasy VII och Bayonetta i Super Smash Bros. Holy shit! Multiplicerat med tre! 
  • Årets besvikelse (film): Spectre.
  • Årets manliga spelkaraktär: Jag är lite tråkig nu, men jag säger Mario i Super Mario Maker. Inte sedan i början av 1990-talet har han varit så här bra.
  • Årets kvinnliga spelkaraktär: Sam – Until Dawn. Hon och många andra är många jag faktiskt brydde mig om i spelet.

 

  • Årets bästa filmer 2015:
  1. Star Wars: The Force Awakens. Den sjunde delen i Star Wars-sagan har allt som man älskar i original-trilogin och det som prequel-trilogin saknar. En film med mycket praktiska effekter, en solid story och massor av karaktärer att älska – både nya som gamla bekanta. Rey, spelad av Daisy Ridley, kommer att vara lika älskad som prinsessan Leia är idag. Årets bästa film är en bättre film än vad jag kunnat tro. Star Wars: The Force Awakens är en av 2000-talets allra bästa filmer och är ett måste.
  2. Mad Max: Fury Road. Den fjärde filmen om Mad Max äventyr i den ödelagda världen är en konstnärlig explosion. Det är full gas från början till slut. Lägg till en enastående Charlize Theron som den feministiska frihetskämpen Imperator Furiosa och man får en av de bästa actionrullarna på väldigt länge.
  3. Jurassic World. Det var ett tag sedan man fick se dinosaurier i den legendariska parken, och den fjärde filmen är så jävla snygg och spännande. Den klart bästa uppföljaren i Jurassic Park-serien med en ny, riktigt skitfarlig dinosaurie bjöd på sommarens största popcornsrulle.
  4. Inside Out. En film som handlar om hur de olika känslorna styr en inifrån är en snilleblixt av Pixar och Disney. Vad jag inte hade förväntat mig var att den är så otroligt rolig och så full av känslosamma ögonblick.
  5. Spectre. Den fjärde James Bond-filmen med Daniel Craig är en bra rulle, men samtidigt är det årets besvikelse. Om resten av filmen kunde haft samma klass som första halvan så skulle Spectre vara i samma klass som Skyfall. Men jag gillar Christoph Waltz som filmens stora skurk. Inledningsscenen i Mexico City är sjukt snyggt filmad.
Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens.

Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens. Det höll inte bara måttet, men är också en av 2000-talets allra bästa filmer.

  • Filmer att se fram emot 2016:
  1. I Saw The Light. Filmen om Hank Williams liv är för ett absolut måste, för att han är min absoluta favoritartist någonsin. Tom Hiddleston (Loki i The Avengers) ser verkligen ut som Hank Williams i trailern. När filmen har premiär i Sverige vet jag inte än, men jag hoppas att den kommer hit.
  2. Rouge One: A Star Wars Story. Första spinoff-filmen ifrån Star Wars-universumet gör mig rätt nervös på ett sätt men jag är ändå peppad inför denna. Kommer i december 2016.
  3. Deadpool. Den uppkäftige superhjälten med sina egenskaper är naturligtvis ett måste. Deadpool är en pajas som retar gallfeber hos många och jag hoppas att den svarta humorn har en stark kärnpunkt i filmen. Kommer 12:e februari 2016.
  4. The Hateful Eight. Quentin Tarantinos andra westernfilm på raken ser ut att vara en iskall rulle med hat och coola karaktärer. Ennio Morricone som gör musiken, Kurt Russell med asgrym mustasch och återkomsten av Jennifer Jason Leigh får mig att vilja längta efter januari redan nu. Eller förresten, januari kommer ju inom några dagar! The Hateful Eight kommer redan den 13:e januari.
  5. Ghostbusters. Nya Ghostbusters, nu med kvinnliga spökjägare. Hur awesome kommer det inte att bli? Den tredje filmen om Ghostbusters kommer den 22:a juli.
I Saw The Light.

I Saw The Light. Filmen om Hank Williams är den film jag ser mest fram emot att få se år 2016.

  • Årets bästa spel 2015:
  1. Bloodborne. Den spirituella uppföljaren till From Softwares Dark Souls-serie är mer än bara årets bästa spel. Med sitt snabba tempo, brutala svårighetsgrad och den fantastiska upptäckarglädjen är jägarens farliga äventyr i Yarnham ett måste för alla som älskar tv-spel. Bloodborne är riktigt stort och räkna med stentuffa strider mot de skräckinjagande bossarna. Det är gotiskt, skitigt, farligt och våldsamt. Men helt enkelt fantastiskt.
  2. Super Mario Maker. Det här spelet har jag väntat på i över 20 års tid. Äntligen kan man göra sina egna banor i Super Mario Bros! Och Super Mario Bros 3. Super Mario World och New Super Mario Bros U likaså! Lagom till Super Mario Bros 30-årsjubileum har Nintendo gett oss verktygen och låter oss skapa de banor som vi har fantiserat om i årtionden. Det har aldrig varit så här kul att skapa något eget tidigare.
  3. Until Dawn. Som en blixt från klar himmel kom det bästa survival horror-spelet på länge. Det riktigt stämningsfulla skräckspelet är riktigt välgjort och att försöka hålla så många av spelets karaktärer vid liv är en riktig utmaning. Valmöjligheterna ger Until Dawn inte bara ett djup, men också förmågan att kunna spelas om flera gånger.
  4. Star Wars: Battlefront. Ett riktigt beroendeframkallande multiplayerspel i Star Wars magiska universum med Battlefields spelmotor är sjukt underhållande. Det är klart årets vackraste spel och det är så jävla coolt att köra Walker AssaultHoth.
  5. Rocket League. Det behövs bara en simpel idé för att skapa ett genialt spel. Korsningen mellan fotboll och radiobilar resulterar till det bästa sportspelet sedan R.C. Pro-Am. Galet underhållande!
Bloodborne

Årets bästa spel 2015 är Bloodborne. Ett riktigt stort spel med episka miljöer och fighter mot bossar utan dess like. Svårighetsgraden är så tuff att man svär mer än vad Eddie Murphy gjorde på sin högtidsperiod – men fan vad bra det här är.

  • Spel som jag har missat år 2015 som jag kan tänka mig att spela 2016:
  1. Fallout 4. Det här kommer isåfall bli mitt första möte med den omtyckta spelserien, och det är något med den postapokalyptiska världen som är så fascinerande.
  2. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Trots allt sludigt som Kojima gjort med Quiet, så kan jag inte låta det femte storspelet om Snake passera förbi. Jag måste testa detta.
  3. Tales Of Zesteria. Jag provade detta lite grann i årets Comic-Con och det verkar riktigt mysigt. Jag tyckte om Tales Of Xillia och tror faktiskt att det här kan vara bättre.
  4. Rise Of The Tomb Raider. Uppföljaren till mästerverket har jag suktat efter länge, men eftersom jag inte kommer att skaffa en Xbox One så får jag vänta på PS4-versionen.
  5. Mortal Kombat X. Inget går emot ett gammalt hederligt slagsmål där blodet skvätter, och varför skulle Mortal Kombat X vara sämre? Gästinhopp av Jason Voorhees, Predator, Alienmonstret och Leatherface gör detta ännu mer intressant för min del.
Ett av årets mest

Ett av årets mest efterlängtade spel för många var Fallout 4. Det ser riktigt blytungt och massivt ut, och jag är garanterat säker på att jag kommer att hinna besöka denna postapokalyptiska värld nästa år.

  • Spel att se fram emot år 2016:
  1. Friday The 13th – The Game. Jag har väntat i 20 år på att Jason Voorhees ska få ett eget spel, och det här multiplayerspelet kan förhoppningsvis radera minnet ifrån det hemska NES-spelet en gång för alla. Jag förväntar mig inte GOTY 2016, men ett spel värdigt den legendariska skräckfilmsfiguren.
  2. Dark Souls III. Nå, ska From Software släppa ett tredje triumfspel, tredje året på raken? Det återstår att se, men jag håller givetvis tummarna. Praise The Sun!
  3. Legend Of Zelda for Wii U. Nintendo borde väl för tusan släppa det hett efterlängtade Zelda-spelet till Wii U år 2016? Vad kommer att hända i det här spelet? Vem vet?
  4. Ni No Kuni II – Revenant Kingdom. Boom! Utannonseringen av en uppföljare till det älskade Ni No Kuni var inte bara oväntad, men också riktigt awesome. Om det kommer 2016 så kommer jag definitivt att förboka det. Det kan du skriva upp.
  5. Uncharted 4 – A Thief’s End. Det förmodade sista spelet med Nathan Drake ser riktigt fantastiskt ut, och blir det lika bra som de andra tre spelen så kommer det här att vara en modern klassiker.
nvbn

Jason Voorhees återkomst till spelkonsoler får mig att lista Friday The 13th – The Game till nästa års mest efterlängtade spel.

Likt sand i ett timglas, så rinner de sista sandkornen ner för det årsglas som kallas för 2015. Jag har haft ett bra kulturår och det har varit en del bra filmer, spel och musikaliska upplevelser. Innan jag vänder på bladet till år 2016, så vill jag passa på att tacka er alla som har följt min blogg under året och att nästa år kommer att bli ännu bättre. Framtiden är nära och jag vill önska er allihop ett riktigt gott nytt 2016!

Vad har varit bäst för er år 2015? Vad ser ni fram emot år 2016? Skriv gärna i kommentarerna nedan.

(Uppdaterat 3/1 2016) Kolla gärna in Annas årskrönika för rollspelåret 2015.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 20: Conan O’Brien / Clueless Gamer.

The Conan Gallery // Siren Studios Orange, Los Angeles, CA

Conan O’Brien har varit programledare för sin egna talkshow i många år nu. Ända sedan David Letterman trappade ned ifrån tronen så är det starka personligheter som till exempel O’Brien som ställer de intressanta frågorna till kändisar. Med en stor portion humor förstås.

Conan O’Brien är jävligt rolig. Han är väldigt sarkastisk och är riktigt snabbtänkt. Den långe programledaren (1,93 m lång) driver gärna med sig själv i sina skämt.

Men något som jag tycker är riktigt imponerande av Conan O’Brien är att han vågar testa kommande tv-spel och redan för ett par år sedan testade han Grand Theft Auto V i Clueless Gamer. Det klippet är en klassiker som kommer att vara tidlös i åratal.

I år har han briljerat med sin kvicka humor och jävelskap i Clueless Gamer. Han har hunnit testa spel som Mortal Kombat X, The Witcher 3 och Fallout 4. Jag tror inte att jag har sett så underhållande förhandstittar på kommande storspel. Hans sarkasm fungerar riktigt bra i dessa skitroliga förhandstittar, och det blir en hel del blunders när han spelar.

Att en känd talkshoware tar tag och testar nya spel och dessutom bjuder på en stor portion humor kan inte vara något annat än awesome.

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

15. Gun Media.

16. Beyond Meat.

17. Sam Raimi och Bruce Campbell.

18. Emmylou Harris.

19. Marcus Myhr.

20. Conan O’Brien.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 17: Sam Raimi och Bruce Campbell.

image

Sam Raimis Evil Dead-trilogi är hyllat som några av de bästa skräckfilmerna. Konceptet med onda demoner som tar över folks kroppar, blod, splatter, slapstick och Bruce Campbell i högform som Ash Williams var minst sagt lyckat. Främst Evil Dead II är en av de allra roligaste skräckfilmerna och för min del en av de allra bästa.

Gissa om jag blev eld och lågor när det skulle komma en tv-serie som fortsätter där filmerna slutade? Inte remaken dock, som är mer som en mörk, brutal skräckfilm. Jag pratar om de tre mer underhållande skräckkomedierna. Den nya tv-serien, Ash vs. Evil Dead, är för mig den roligaste och mest coola tv-serien på riktigt länge. Den sjukt roliga humorn och splattereffekterna är som jag vill ha det. Ash Williams må vara en äldre gubbe men han är fortfarande totalt badass. Bruce Campbell still got it, som man säger.

Sam Raimi gjorde ett genialt drag här, för jag tycker att Ash vs. Evil Dead är en perfekt fortsättning av de legendariska filmerna.

Ash kamp mot Deadites och ondskan är inte bara det han ska oroa sig för. Samtidigt är polisen och en mystisk kvinna spelad av Lucy Lawless hack i häl på honom. Men vad gör det när han har laddat sin Boomstick och tankat sin motorsåg? Groovy!

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

15. Gun Media.

16. Beyond Meat.

17. Sam Raimi och Bruce Campbell.

Är censur bra eller dåligt?

Vad är egentligen censur för ord?
För mig är det ett ord som betyder att förbjuda ett visst innehåll i något väsentligt, som kultur.

För många är ordet censur något som många föraktar. Censuren tar bort nån form av detalj i något man tycker om.

När jag såg Friday The 13th för första gången blev jag så otroligt besviken på att den var så grymt censurerad. Att ta bort något ifrån filmens innehåll förstör ju den. Många av Friday The 13th’s mordscener blev hårt klippta eller helt borttagna, till exempel Kevin Bacons dödsscen. Detta var innan Sverige gick med i EU, för sen släpptes filmen oklippt. En skräckfilm ska vara oklippt, anser jag. The Texas Chainsaw Massacre blev en rejäl hackkyckling när en stor kritikerkår såg rött i och med videovåldet på 1980-talet.

Våldet som inträffar i hemska händelser som skolmorden i Columbine, Breiviks dödskjutningar på Utöya eller bland de senaste skolmassakerna som till exempel i Umpqua där en galning dödade nio personer. Vad de flesta har gemensamt förutom att mördarna är/var rena dårar, är att media och politiker gärna skyller på spel, musik och film. Vilket är idiotiskt. Ska man isåfall införa censur/förbud mot kultur för att hindra dårar att begå mord?
Det låter helt vansinnigt. Det är inte i kulturen som problemet ligger. Det är mördarnas psykos som är problemet.

Censur är en svår sak. Redan nämnda ovan så är det till och med korkat. Men det är inte alltid så. Censur ska absolut finnas. Det gäller att använda det rätt.

När det gäller kvinnliga karkatärer i Japan så är de oftast lättklädda. Men Xenoblade Chronicles X får en sorts makeover när det kommer i väst. Karaktären  Lin, som är minderårig, (13 år i Japan och 15 år i USA) har i den japanska versionen bikini medans i amerikanska versionen bär hon mer kläder på sig.

När det gäller kvinnliga karkatärer i Japan så är de oftast lättklädda. Men Xenoblade Chronicles X får en sorts makeover när det kommer till oss i väst. Karaktären Lin, som är minderårig, (13 år i Japan och 15 år i USA) har i den japanska versionen bikini medans i amerikanska versionen bär hon mer kläder på sig.

En del censur är för mig helt förståeligt. Xenoblade Chronicles X versioner i USA och Europa kommer att ha en sak borttaget ifrån den japanska versionen. En sorts bröststorlekseditor slopas bort härborta och jag håller fullständigt med Nintendos beslut. Sen förbjuder Nintendo också karaktären Lins bikinis. Hon är 13 år i Japan, medans i väst är hon 15 år. Det är ett spel, javisst. Men någonstans måste man ju dra gränsen, och det är klokt att få på henne mer kläder. Men vart kom de galna idéerna ifrån? Och nyligen fick jag också reda på att Dead Or Alive Xtreme 3 inte kommer till Europa och USA på grund av jämställdhetsdebatten, antar jag. Men det gör mig ingenting, för Dead Or Alive-serien (främst volleybollspelen) har en väldigt underlig syn på kvinnor.

Censur kan användas till något bra.

Men censur kan väcka en hel del ilska, särskilt hos de som inte vill ha något ändrat.
Det mest omtalade censurbeslutet i Sverige är när Disney tog bort den svarta dockan ifrån Tomtens Verkstad – som är en del av julafton för svenskar. SVT fick en hel del skit när det klippta avsnittet visades för första gången.
Inte bara den svarta dockan togs bort. Den blonda dockan och gubben i rullstol (han var judisk) togs även de bort.
Folket blev rasande.
”Om ni tar bort dockan så är ni rasister!” ”Nu är svensk tradition förstörd!” ”Bojkotta SVT!”
Än en gång: Det är Disney själva som har tagit bort dessa karaktärer.

Men då är frågan: Varför togs dessa figurer bort?

Jo, för Tomtens Verkstad är från en tid då fördomar var inte lika uppmärksammat som idag. Det som är intressant är att det är fler serier som har tagit bort *”blackfaces” men inte har uppmärksammats på samma sätt.

Hur många gånger har inte katten Tom sprängts så att hans ansikte liknar en svart människa med överdrivet ritade läppar och har papiljotter? Han är inte den ende som råkat ut för detta. Tecknarna har använt ”blackfaces” som en sorts hån mot de svarta, trots att slaveriet upphörde långt tidigare. De svarta var fortfarande mindre värda än de vita. Tecknade serier som Tom & Jerry, Droopy och vissa andra Tex Avery-serier hade helt fel syn på folk då. Men så tyckte folk inte vid det tillfället. Det var som en helt vanlig vardag för dom.

Skrämmande. Jag får fler grå hårstrån när jag tänker på det.

Den omtalade scenen i Tomtens Verkstad ifrån Kalle Anka och hans vänner säger God Jul är numera borttaget, men orsakar fortfarande debatt.

Den omtalade scenen i Tomtens Verkstad ifrån Kalle Anka och hans vänner säger God Jul är numera borttagen, men orsakar fortfarande debatt.

Men blir det mer rasism om den svarta dockan förbjuds då? Det beror nog på hur man ser på det – eller reagerar.
Disneys avsikt är helt begripligt. De vill ta bort den hemska synen på folk som är annorlunda som präglade gamla syner för vi ser folk på ett annat sätt år 2015, än vad de gjorde 1935.

Jag tycker att det är skitbra men jag önskar att Disney tog bort hela sketchen och moderniserade den helt och hållet. Det är inte länge kvar tills Tomtens Verkstad är 100 år gammal, så varför ska vi hålla fast vid den?
Varför kallar vi det för svensk tradition? Det är ju för tusan inte svenskt ens.

*Blackface is a form of theatrical makeup used by performers to represent a black person. The practice gained popularity during the 19th century and contributed to the proliferation of stereotypes such as the ”happy-go-lucky darky on the plantation” or the ”dandified coon”. In 1848, blackface minstrel shows were an American national art of the time, translating formal art such as opera into popular terms for a general audience. Early in the 20th century, blackface branched off from the minstrel show and became a form in its own right, until it ended in the United States with the U.S. Civil Rights Movement of the 1960s.

Blackface was an important performance tradition in the American theater for roughly 100 years beginning around 1830. It quickly became popular elsewhere, particularly so in Britain, where the tradition lasted longer than in the US, occurring on primetime TV, most famously in The Black and White Minstrel Show (which ended in 1978) and in Are You Being Served?‍ ’​s Christmas specials in 1976 and finally in 1981. In both the United States and Britain, blackface was most commonly used in the minstrel performance tradition, which it both predated and outlasted. White blackface performers in the past used burnt cork and later greasepaint or shoe polish to blacken their skin and exaggerate their lips, often wearing woolly wigs, gloves, tailcoats, or ragged clothes to complete the transformation. Later, black artists also performed in blackface.

Stereotypes embodied in the stock characters of blackface minstrels not only played a significant role in cementing and proliferating racist images, attitudes, and perceptions worldwide, but also in popularizing black culture. In some quarters, the caricatures that were the legacy of blackface persist to the present day and are a cause of ongoing controversy. Another view is that ”blackface is a form of cross-dressing in which one puts on the insignias of a sex, class, or race that stands in binary opposition to one’s own.”

By the mid-20th century, changing attitudes about race and racism effectively ended the prominence of blackface makeup used in performance in the U.S. and elsewhere. It remains in relatively limited use as a theatrical device and is more commonly used today as social commentary or satire. Perhaps the most enduring effect of blackface is the precedent it established in the introduction of African-American culture to an international audience, albeit through a distorted lens. Blackface’s groundbreaking appropriation, exploitation, and assimilation of African-American culture—as well as the inter-ethnic artistic collaborations that stemmed from it—were but a prologue to the lucrative packaging, marketing, and dissemination of African-American cultural expression and its myriad derivative forms in today’s world popular culture. – Wikipedia.

Varför ska våld behållas i en skräckfilm medans en docka i en julsketch ska tas bort? Det där är en knivig fråga att svara på.
Så här tycker och tror jag:

Våld i film, tv-serier och tv-spel har blivit en del av ens vardag. Hur någon påverkats kan bara bero på sig själv. En sansad person vet att våldet i filmer är ren fiktion och att man helt enkelt inte gör så i det verkliga livet. Så enkelt är det.
Det går givetvis att göra filmer/serier/spel utan våld. Skapare tar till nya sätt att visa upp sin del av kulturen.

Men vi lever i en tid där vi håller på att låsa in det förtryck som förpestat ens vardag under de närmaste hundra åren. Kvinnor är på väg uppåt, homosexuella har samlat kraft för att göra sin röst hörd. Hudfärg ska inte vara ett hinder för att lyckas. Inte heller religion.

hjk

Musse Pigg i en blackface-utklädnad. Vid denna tidpunkt så var det normalt att de svarta porträtterades så här, trots att slaveriet upphörde tidigare. Nu är såna här scener borttagna ifrån Disney själva.

Sen är det en annan sak som jag har tänkt på. Skillnaden mellan en skräckfilm och en tecknad serie ifrån Disney är åldersgränsen. Tv-spel har ju PEGI-märkningar och de talar om vilken rekommenderad åldersgräns spelet har. Våldsamma filmer har 15-årsgräns. Så här långt är det begripligt. Det borde ni förstå? Filmbolagen klipper bort de scener som anses vara alldeles för grova för biografen, men det är inte lika hård klippning på våldsscenerna som det var för över 30 år sen. Men hur är det med tecknade serier för barn då?

Just det. Dessa är inriktade mot barn, som håller på att lära sig något under deras uppväxt. Om de ska lära sig att fördomar är okej – så är det ju något som är fel. Jag tycker att det inte är alls bra att barn lär sig att svarta är ”en nivå lägre än de vita” i de gamla serierna, hur kvinnor behandlades då, och att asiater var personer med överdrivet stora tänder och pratade ”tjing-tjong”.

Förstår ni vart jag är på väg?

Barn lär sig jättemycket. Mycket mer än vad man tror. Vad som är märkbart är att de lär sig vissa saker för att ”jamen så gör mina kompisar bara för att deras föräldrar gör/gjorde så”. Det tåls att tänka på. Det förflutna kan lära barn mycket. På gott och ont.
Det beror också på vart man bor, om samhället har djupa rötter i fördomarna. Om det bara gick att rycka upp rötterna och bränna bort dom så vore det fantastiskt. Men rötterna är stora, grova och taggiga. Vi är på god väg att rycka upp rötterna men vi har mycket kvar att göra.

Det får mig att tänka på den eviga debatten om ”negerbollens överlevnad”. Folk säger att de har alltid har sagt det ordet sedan de var små. Och sen motfrågan ”varför säger man vitlök?” Det är det mest långsökta jag har hört. Folk är så jävla vrånga, det gör att jag blir irriterad. Det är skillnad på orden vit och (ursäkta mig) neger.
”Ja, men negro betyder svart på latin”. Det fattar jag väl. Men det är hur ordet ”neger” har använts som gör mig ganska gubbgrinig. Det har använts i kränkande syften och det har till och med gått så långt att man inte märkt något. Förutom de svarta. De har fått ta emot skiten hur länge som helst och det är dags att sätta stopp för kränkningarna.
Jag vill inte lära mina barn att man ska kalla folk med annan hudfärg för hemska saker. Det är viktigt att vi lär barn att folk är olika och ser olika ut. Det är inte svårt. Men ändå är det ju just svårt. För hatet lurar i krokarna. Jag vill lära mina barn att folk är olika och har olika drömmar, intressen och hur folk ser ut. Att det är okej.

Något annat som förbjuds i tecknade serier är rökning. Det var en helt annan syn på rökning då.

Något annat som förbjuds i tecknade serier är rökning. Det var en helt annan syn på rökning då.

Därför tillhör inte den animerade, gammelmossiga tecknade förnedringen nutiden. Inte heller saker som ansågs vara coolt på den tiden. Rökning i tecknade serier förbjuds mer och mer. Tecknat kan vara lärorikt – att lära barn röka är inte lärorikt.
Disney till exempel klipper bort rökning i deras gamla serier, för det är inte enligt deras policy idag.
Det är helt rätt.

Man ska införa censur om det som förbjuds leder till att någon/några blir sårade eller om att det inte känns rätt.
Men censur bör också undvikas om det som censureras inte gör någon skada.
Det är klurigt, det här.

En sak är säkert.
Censur kan riva upp många känslor – oavsett det vill eller ej.
Vad tror du? Hur ska censur användas? När är det okej? När är censur fel?

Jerrys 30 favorittv-serier genom tiderna. Plats 1: The Addams Family.

The-Addams-Family

The Addams Family är den mest charmiga serie som någonsin har gjorts. Den här familjen som tycker att skräck och andra otäckheter är som en helt vanlig vardag för dom. Jag gillar den svartvita stilen faktiskt för den ger The Addams Family en sorts noir-känsla. Familjen är helknasig men samtidigt mycket älskvärd. Farbror Fester som alltid lyckas tända en glödlampa när han stoppar den i munnen. Gomez Addams med sin fascination för tågkrascher. Den store Lurch som med mörka röst säger ”You Rang?” Och den där handen, Thing, som dyker upp här och där i olika lådor och träd(!). Hur kan man inte älska dessa karaktärer? De är sig själva och så annorlunda – för min del på ett bra sätt. Den här är egentligen en lättsam komedi och den har kopierats en hel del gånger så The Addams Family är inte läskigt. Snarare tvärtom. Men det är så underhållande och nostalgiskt att jag ler när jag ser lejonet gå baklänges jättefort på trappan till ovanvåningen. Faktiskt så är The Addams Family en av de stora anledningarna till mitt intresse för skräckfilm. Och varför skulle jag inte placera The Addams Family, som har ett såpass stort inflytande på mig, på första plats? Jag valde den för det är den bästa tv-serie som har gjorts, för den levererar precis det jag vill ha. Underhållning och ikoniska figurer som man lätt kommer ihåg. Signaturmelodin borde ju vem som helst känna igen.

Jerrys 30 favorittv-serier genom tiderna:

1. The Addams Family.

2. The Simpsons.

3. The Walking Dead.

4. House.

5. Game Of Thrones.

6. Sherlock.

7. The A-Team.

8. M*A*S*H.

9. The Big Bang Theory.

10. Våra Värsta År.

11. Pang I Bygget.

12. True Detective.

13. Sex And The City.

14. Arkiv X.

15. Knight Rider.

16. South Park.

17. Criminal Minds.

18. Seinfeld.

19. Angne Och Svullo.

20. Mythbusters.

21. Byhåla.

22. True Blood.

23. Family Guy.

24. Beverly Hills 90210.

25. Nile City 105.6.

26. Alf.

27. Blacklist.

28. Law & Order – Special Victims Unit.

29. Dallas.

30. Penny Dreadful.