Jerrys Årskrönika 2015. Med årets spel, filmer och musik. (uppdaterat)

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

År 2015 har snart kommit fram till dess slut och det har hänt rätt mycket. I alla fall när det gäller den kulturella biten. I det här inlägget går jag igenom hur jag har upplevt det kulturella. Jag kommer att i slutet av inlägget att utse årets bästa filmer, bästa tv-spel och det bästa i musikalisk väg. Men jag passar även på att kasta en känga eller två åt saker som jag har stört mig på eller blivit besviken på under årets gång.

Tv-spel:

Jag har spelat mycket mer spel i år, jämfört med 2014. Både nya som gamla.
Det började med ett återbesök hos herrgården utanför Raccoon City i Resident Evil HD Remastered. Den bästa versionen av det klassiska spelet har blivit ännu bättre, mycket tack vare den förbättrade kontrollen.
Många spel från det förflutna som jag har missat på grund av olika skäl har jag lyckats greppa tag i. Rouge Legacy bjöd på mycket klassisk riddaraction och en hel del svordomar. Ungefär som Dark Souls II gjorde förra året.
På tal om det, så spelade jag årets svåraste och mest hårdkokta spel: Bloodborne. Det är precis så brutalt och svordomsframkallande som jag (delvis) hade hoppats på. Men jag tycker att Bloodborne har ett snabbare tempo och är mycket stabilare än Dark Souls II. Yarnham är en ondskefull plats och jag älskar det.

Bloodborne. Det svåraste spelet i år är också det spel som fascinerat mig allra mest. Hårdkokt monsterjakt som känns majestätiskt att spela.

Åter till de spel från det förflutna som jag har tidigare har missat. Ett spel som jag har varit nyfiken på hur länge som helst, var The Binding Of Isaac. Jag beslutade mig för att ladda ner The Binding Of Isaac: Rebirth och genast blev jag fäst vid det. Jag tror att jag har spelat minst 70 speltimmar men ändå blir jag lika överraskad varje gång. Fast det är ju sjukt svårt. Möjligtvis är The Binding Of Isaac: Rebirth det spel jag har spelat mest i år. Jo, det är det nog.
Jag har varit väldigt skeptisk till Uncharted-spelen länge på grund av att jag tyckte att spelen fick lite väl mycket överhypande och hyllningar. Men efter att ha sett trailern till Uncharted 4, funderade jag på att spela de tre första spelen. Lyckligtvis tog jag tag i Uncharted: The Nathan Drake Collection och jag tyckte väldigt mycket om den samlingen. En äkta matiné-samling med härliga äventyr med en häftig huvudkaraktär vid namn Nathan Drake. Så fel jag kan ha ibland.

I slutet av året kunde jag ladda ner både Castlevania: Aria Of Sorrow och Axelay, två klassiker från Konami som jag inte hunnit spela tidigare. Nu har jag äntligen tagit tag i dessa klassiker och jag älskar dom båda. Konami var bättre förr. Mer om det lite senare.

Jag spelade under försommaren det efterlängtade Batman: Arkham Knight och självklart är det en riktigt bra uppföljare med tunga inslag. Att styra Batmobile var riktigt coolt men ibland var spelet lite väl beroende av bilen. Annars, en riktig solid speltitel värdigt den mörke riddaren. Mark Hamill som Jokern är fortfarande awesome.

Jag blev riktigt peppad för Axiom Verge, för dess starka Metroid-stil. Det kändes otroligt häftigt att spela det först. Den visuella stilen och 8-bitsnostalgin var på topp. Forskaren Traces underliga resa i en märklig science fiction-värld känns riktigt mystiskt att spela men sen händer det något som lämnar en bitter eftersmak. Axiom Verge känns väldigt tomt på vissa ställen och det saknar struktur. Nu vill jag inte klanka för mycket på spelet, för det är ett otroligt bra jobb av Tom Happ som själv har gjort spelet. Dock måste jag tyvärr säga att Axiom Verge är årets spelbesvikelse.

Årets skandal är tveklöst hur Konami behandlat Hideo Kojima. Först lades det efterlängtade Silent Hills ned, sen togs Kojimas namn bort ifrån marknadsförningen av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Inte nog med det, när spelet vann ett pris under Game Awards så fick inte Kojima ens vara med på plats för att ta emot priset. Vad som ligger bakom alltihop med Konami/Kojima-gate vet vi inte men en sak är säkert. Det ligger en hund begraven och det är troligtvis inte en vacker syn. Det värsta är att Silent Hills fick ta en stor smäll och nu är det dött och begravet. Som Konamis legendariska historik.

På tal om Kojima, så är årets mest smaklösa design helt klart hans underliga vision när det gäller karaktären Quiet i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Gubbsjuka i minsta detalj. Vedervärdigt. Jag har inte spelat det femte spelet i hans Metal Gear Solid-serie, men jag vill göra det en dag. Fast jag kan inte låta bli att rynka på näsan åt hur Kojima framställt Quiet. Det finns till och med en samlarfigur med ”verklighetstrogna” bröst som man kan klämma på. Men snälla, för i helvete.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hideo Kojimas design för Quiet. Den minimala klädseln och det gubbsjuka sättet som hon porträtteras är otroligt smaklöst och onödigt.

Det finns två spel som har överraskat mig totalt i år. Det ena var ett spel som av ren slump skaffade vis PS Plus (gratis), och det heter Rocket League. Det är ett fotbollsspel men man styr radiostyrda bilar. Ett enkelt koncept resulterade i ett riktigt underhållande spel. Stora banor med metallgaller runtomkring som man kan åka på gör det hela lite coolare. Rocket League är det roligaste sportspelet jag har spelat sedan R.C. Pro Am till NES. (Mario Kart-spelen inte inräknat eftersom jag tycker att det är en egen genre)

Den andra överraskningen är Until Dawn. För det första så fick jag fick det i present av en underbar person, helt oväntat! Men det som är riktigt häftigt med Until Dawn är att Supermassive Games lyckats göra det bästa survival horror-spelet på länge. De har gjort ett supersnyggt och stämningsfullt spel med väl tajmade skrämseleffekter. Om du tycker att karaktärer i slasherfilmer likt Friday The 13th är totalt blåsta i huvudet, testa att vara en sån själv i Until Dawn. Dina valmöjligheter påverkar spelets handling och det gör Until Dawn värt att spela mer än en gång!

Until Dawn lyckades med väldigt mycket. Det är läskigt, mörkt, spännande och det är praktiskt taget genialt. Det bästa survival horror-spelet på länge, och det tåls att spelas om flera gånger!

E3 blev en triumf för Sony. De utannonserade många otroliga speltitlar inför den närmaste framtiden. Final Fantasy VII Remake, Horizon: Zero Dawn, en efterlängtad gameplayvideo från The Last Guardian var några av mässans höjdpunkter. Den mest överraskande utannonseringen var Shenmue III, som kunde finansieras via Kickstarter. Kampanjen drog in en miljon dollar på en dryg timme, och det visar hur efterlängtat Shenmue III är. Det beräknas att komma ut i slutet av 2017.

Att skapa egna banor i ett Super Mario-spel har jag längtat efter i årtionden, och i Super Mario Maker var det äntligen möjligt. Det geniala är att det är så lätt att begripa sig på och man kan spendera massor av timmar med skapandet av kluriga banor. Synd att Nintendo inte släppte det några år tidigare, när Wii U var en ny grej. Super Mario Maker passar Wii U perfekt.

(Uppdaterat 3/1 2016) I sommar fick jag testa ett MMORPG för första gången. Jag testade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn i en gratisperiod och jag älskade den värld, Gridania, som jag kutade omkring i. Med min skapade karaktär Evangeline Bluemoon fick jag känna på det här massiva rollspelets kapacitet och det kändes som att jag var i himmelriket. Jag och Anna ”Lania” spelade tillsammans ett par gånger och vi gjorde några roliga uppdrag ihop. Jag kommer säkert att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn igen någon gång men det lär inte bli än på ett tag. Men det är ett underbart minne ifrån den regniga sommaren 2015.

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis (min och Anna ”Lanias” karaktärer i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn ifrån sommaren 2015.

Musik:

Jag är inte så värst förtjust i tv-program som Så Mycket Bättre. Det, och liknande program med koncept som består av att ta ett gäng sisådär kända personer som inte har synts till på ett tag och placera dom i en avlägsen plats intresserar mig inte ett dugg. Men, ibland kan det faktiskt lysa en solstråle i ett urskrynklat tv-program. Det var riktigt smart av TV4 att ta med Miriam Bryant. Hennes sångröst och sina tolkningar av andras låtar är genialt. ”Allt Jag Behöver” är riktigt kanonbra, klart årets cover! Hon kommer att bli ännu större än det, tro mig.
För övrigt så har det varit Zara Larssons år. Hennes ”Lush Life” är en modern klassiker och med sina starka feministiska åsikter har Zara gjort mycket bra intryck. Klart årets artist.

The Beatles finns äntligen på Spotify! Hurra. Om jag inte har fel, så är det väl i år som AC/DC också tog plats hos den stora streamningsjätten? Hur som helst, att Beatles finns på Spotify är riktigt kul. Det är en av de största musikskatterna någonsin.

Top Cats modernism av rockabillyn fortsätter. De släppte ”Kick Down” tidigare i år och det känns riktigt fräscht. Jag tycker att det är modigt av Torsbykillarna att injicera nytt sound i en så simpel musikstil som rockabilly är. Höjdpunkterna av ”Kick Down” är ”Butterfly” och ”Hold Me Now”.

Top Cats vågar förnya en så gammal och simpel musikgenre som rockabilly är. Deras senaste album ”Kick Down” är årets bästa album enligt mig.

Måns Zelmerlöws dubbla seger i Schlager-SM och Eurovision med ”Heroes” var välförtjänt. Numret var riktigt snyggt och Måns expertis på scenen gjorde honom till en värdig vinnare. På tal om schlagern, så fanns årets sämsta låt alla kategorier med. Hur Samir & Viktors ”Groupie” ens tog sig till final är en av årets största gåtor. Det är en fruktansvärt usel låt. Jisses.

Vila i frid, Lemmy Kilmister. Den rätt så härjade Motörhead-frontfiguren har typ alltid varit med hela tiden, men nu är han borta. Det känns väldigt märkligt, eftersom han har varit med jättelänge och med mycket whiskeydrickande och rökande under årens gång så var han ändå där. Men inte nu längre. Lemmy avled den 28:e december, och han blev 70 år.

Film:

I år har många förebilder inom skräckfilm avlidit. Många av dessa var anledningen till att jag blev intresserad av rysare och thrillers, och ikoniska skräckfigurer. Wes Craven, mannen som skapade Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street och Ghostface i Scream-filmerna, förlorade kampen mot sin hjärncancer och avled den 30:e augusti. Betsy Palmer var mest känd som Pamela Voorhees i Friday The 13th – hon var Jason Voorhees mamma och var mördaren i den filmen. Hon avled den 29:e maj. Gunnar Hansen var den fasansfulle Leatherface i The Texas Chainsaw Massacre från 1974. Han gick bort 7:e november. Brooke McCarter, som spelade Paul i The Lost Boys, dog 22:a december.

Tyngsta förlusten, för skådespelare, filmskapare och filmhistorien, var Christopher Lee. Han gick bort den 7:e juni. Han har haft en enastående karriär som väldigt få skådespelare har haft. Frågan är om någon ens kommit upp i den nivå som Christopher Lee hade. Jag menar, hur många har fått äran att spela både Frankensteins monster och greve Dracula? Att spela en ikonisk James Bond-skurk vid namn Scaramanga? Att få arbeta med Tim Burton i många filmer? Sen får man inte glömma hans enastående rollprestation som Saruman i Härskarringen-filmerna och i Hobbit-trilogin. Och som greve Dooku i Star Wars: Episode II och III. Han har varit aktiv skådespelare i över 60 års tid och hanhar arbetat med många av filmhistoriens största. Han var även en krigshjälte i andra världskriget, och slutligen: Christopher Lee var sångare i ett heavy metal-band. Hur coolt var inte det?

Christopher Lee kommer alltid att vara en av historiens främsta skådespelare. Bond-skurk, greve Dracula, greve Dooku i Star Wars, Saruman i Härskarringen, Frankensteins monster, aktiv i många Tim Burton-filmer. Krigshjälte. Heavy metal-sångare.

Det har varit återkomstens år i filmvärlden. Michael Keaton gjorde comeback i Birdman, som vann 4 Oscars för bland annat bästa film. Jag har inte sett Birdman ännu, men ska försöka göra det inom kort.

När det gäller återkomster, så är det två filmer ifrån legendariska filmserier som är några av filmårets allra bästa. Mad Max: Fury Road är en storstilad comeback för en ikonisk hjälte som försöker överleva en tuff vardag i en ödelagd värld fyllt av sand, hetta och slaveri. Det är den bästa actionfilmen på åratal och den är så jävla snyggt gjord. Det är ett levande konstverk fylld av tuffa biljakter, sand som sprutar i ögonen och självklart explosioner. Vem fan bryr sig om att Mel Gibson inte är med? Det är så här en riktigt bra uppföljare ska se ut.

J.J. Abrams hade en tuff uppgift, att skapa en uppföljare till den älskade Star Wars-trilogin och vet ni vad? Han lyckades. Han tamejfan tusan lyckades! Star Wars: The Force Awakens är en renässans för den underbara rymdfantasy-sagan, och den känns så klassisk att jag gråter inombords. Nu vet jag hur de som såg de gamla filmerna på bio reagerade på den tiden, för jag blev som en tioåring igen med ögon stora som tallrikar. Det här är bara början på en underbar resa med Star Wars-sagans fortsättning och jag är så glad att jag har fått se den efterlängtade filmen. Kylo Ren är den mest fasansfulla filmskurken sedan Darth Vader. Adam Driver är helt perfekt som den onde karaktären. Den rullande droiden BB-8 är en charmig figur som är lätt att älska. Jag gillar hur J.J. Abrams lyckats framställa de nya karaktärerna såväl få oss att minnas de gamla. En fjäder i hans hatt för min del!

På tal om återkomster, så måste ni ju för tusan se Ash vs. Evil Dead. Den underbara skräckkomediserien är en utmärkt uppföljare till Evil Dead-trilogin, och Ash Williams är lika cool som vanligt.

Kvinnliga karaktärer på filmduken växer och blir starkare. Jag blev riktigt imponerad av Imperator Furiosas kamp mot mansdominerade diktaturen i Mad Max: Fury Road. Den stenhårde kämpen är så färgstark och så badass. Charlize Theron är en Oscarvinnande skådespelerska och har den tyngd bakom sig som krävs för att spela en så stark person som Furiosa är. En annan kvinnlig karaktär som jag blir mer och mer imponerad av är Rey i Star Wars: The Force Awakens. Hennes resa har bara börjat, men redan har hon vuxit till och blivit älskad av miljoner av fans därute. Med sin starka vilja och kämparglöd har hon blivit en karaktär att räkna med i framtiden. Daisy Ridley var relativt okänd tidigare men nu har hon blivit så omtyckt och ikonisk, precis som Carrie Fisher var med prinsessan Leia nästan 40 år tidigare i en Star Wars-film. Jag tror bestämt att Daisy Ridley är en skådespelerska att hålla ögonen på framöver. I sociala medier har hon redan varit utnämnd till Miss Universe och jag kan faktiskt se varför. Rey är en magnifik karaktär och hon lyfter upp en redan så fantastisk film som The Force Awakens är, till nya höjder.

Rey i Star Wars: The Force Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Det bästa av år 2015, och det mest efterlängtade år 2016.

Jag avslutar det här inlägget med några listor från året som har gått, med bland annat det bästa av det bästa.

Men jag vill samtidigt blicka framåt. Mot 2016. Vad ser jag mest fram emot nästa år? Kommer den första spinoff-filmen från Star Wars-sagan att leverera? Ska Dark Souls III bli lika episkt som deras föregångare? Ska jag äntligen spela Fallout 4, som jag har missat? Kommer det att komma nya överraskningar? En sak vet jag. Det kulturella växer för varje år som går, och jag är glad att man får ta del av dess utveckling.

Nu kör vi!

• Årets spelpodcast: Par I Pixlar.
• Årets podcast: Johan Och Ida.
• Årets bästa artist: Zara Larsson.
• Årets bästa låt: Lush Life – Zara Larsson.
• Årets sämsta låt: Groupie – Samir & Viktor.
• Årets album: Kick Down – Top Cats.
• Årets ögonblick: Mitt möte med Yaya Han i Comic-Con. Det glömmer jag aldrig. Någonsin.
• Årets manliga filmkaraktär: Kylo Ren – Star Wars: The Force Awakens. Så ond. Så farlig. Så jävla bra.
• Årets kvinnliga filmkaraktär: Delad plats mellan Imperator Furiosa (Mad Max: Fury Road) och Rey. (Star Wars: The Force Awakens) Så starka kvinnliga karaktärer har jag inte sett på väldigt länge. Om ens i överhuvudtaget!
• Årets sämsta skådespelare: Adam Sandler. Kan han inte bara lägga av någon gång?
• Årets spelsida: Svenska IGN. Hög kvalité med enastående skribenter.
• Årets samarbete: När jag och Anna ”Lania” spelade Final Fantasy XIV: A Realm Realm ihop.
• Årets genombrott: Daisy Ridley. Debuten som Rey i Star Wars: The Force Awakens är bara början.
• Årets dumhuvud: Konami. Deras behandling av Kojima är en sak, men att lägga ned Silent Hills var droppen som fick bägaren att rinna över.
• Årets cover: Allt Jag Behöver – Miriam Bryant.
• Årets tv-serie: Ash vs. Evil Dead.
• Årets WTF: När Bryce Dallas Howard springer fort i högklackat i Jurassic World.
• Årets remake (spel): Resident Evil HD Remastered.
• Årets besvikelse (spel): Axiom Verge.
• Årets DLC i tv-spel: Ryu från Street Fighter, Cloud från Final Fantasy VII och Bayonetta i Super Smash Bros. Holy shit! Multiplicerat med tre! 
• Årets besvikelse (film): Spectre.
• Årets manliga spelkaraktär: Jag är lite tråkig nu, men jag säger Mario i Super Mario Maker. Inte sedan i början av 1990-talet har han varit så här bra.
• Årets kvinnliga spelkaraktär: Sam – Until Dawn. Hon och många andra är många jag faktiskt brydde mig om i spelet.

 

• Årets bästa filmer 2015:

1. Star Wars: The Force Awakens. Den sjunde delen i Star Wars-sagan har allt som man älskar i original-trilogin och det som prequel-trilogin saknar. En film med mycket praktiska effekter, en solid story och massor av karaktärer att älska – både nya som gamla bekanta. Rey, spelad av Daisy Ridley, kommer att vara lika älskad som prinsessan Leia är idag. Årets bästa film är en bättre film än vad jag kunnat tro. Star Wars: The Force Awakens är en av 2000-talets allra bästa filmer och är ett måste.
2. Mad Max: Fury Road. Den fjärde filmen om Mad Max äventyr i den ödelagda världen är en konstnärlig explosion. Det är full gas från början till slut. Lägg till en enastående Charlize Theron som den feministiska frihetskämpen Imperator Furiosa och man får en av de bästa actionrullarna på väldigt länge.
3. Jurassic World. Det var ett tag sedan man fick se dinosaurier i den legendariska parken, och den fjärde filmen är så jävla snygg och spännande. Den klart bästa uppföljaren i Jurassic Park-serien med en ny, riktigt skitfarlig dinosaurie bjöd på sommarens största popcornsrulle.
4. Inside Out. En film som handlar om hur de olika känslorna styr en inifrån är en snilleblixt av Pixar och Disney. Vad jag inte hade förväntat mig var att den är så otroligt rolig och så full av känslosamma ögonblick.
5. Spectre. Den fjärde James Bond-filmen med Daniel Craig är en bra rulle, men samtidigt är det årets besvikelse. Om resten av filmen kunde haft samma klass som första halvan så skulle Spectre vara i samma klass som Skyfall. Men jag gillar Christoph Waltz som filmens stora skurk. Inledningsscenen i Mexico City är sjukt snyggt filmad.

Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens. Det höll inte bara måttet, men är också en av 2000-talets allra bästa filmer.

• Filmer att se fram emot 2016:

1. I Saw The Light. Filmen om Hank Williams liv är för ett absolut måste, för att han är min absoluta favoritartist någonsin. Tom Hiddleston (Loki i The Avengers) ser verkligen ut som Hank Williams i trailern. När filmen har premiär i Sverige vet jag inte än, men jag hoppas att den kommer hit.
2. Rouge One: A Star Wars Story. Första spinoff-filmen ifrån Star Wars-universumet gör mig rätt nervös på ett sätt men jag är ändå peppad inför denna. Kommer i december 2016.
3. Deadpool. Den uppkäftige superhjälten med sina egenskaper är naturligtvis ett måste. Deadpool är en pajas som retar gallfeber hos många och jag hoppas att den svarta humorn har en stark kärnpunkt i filmen. Kommer 12:e februari 2016.
4. The Hateful Eight. Quentin Tarantinos andra westernfilm på raken ser ut att vara en iskall rulle med hat och coola karaktärer. Ennio Morricone som gör musiken, Kurt Russell med asgrym mustasch och återkomsten av Jennifer Jason Leigh får mig att vilja längta efter januari redan nu. Eller förresten, januari kommer ju inom några dagar! The Hateful Eight kommer redan den 13:e januari.
5. Ghostbusters. Nya Ghostbusters, nu med kvinnliga spökjägare. Hur awesome kommer det inte att bli? Den tredje filmen om Ghostbusters kommer den 22:a juli.

I Saw The Light. Filmen om Hank Williams är den film jag ser mest fram emot att få se år 2016.

• Årets bästa spel 2015:

1. Bloodborne. Den spirituella uppföljaren till From Softwares Dark Souls-serie är mer än bara årets bästa spel. Med sitt snabba tempo, brutala svårighetsgrad och den fantastiska upptäckarglädjen är jägarens farliga äventyr i Yarnham ett måste för alla som älskar tv-spel. Bloodborne är riktigt stort och räkna med stentuffa strider mot de skräckinjagande bossarna. Det är gotiskt, skitigt, farligt och våldsamt. Men helt enkelt fantastiskt.
2. Super Mario Maker. Det här spelet har jag väntat på i över 20 års tid. Äntligen kan man göra sina egna banor i Super Mario Bros! Och Super Mario Bros 3. Super Mario World och New Super Mario Bros U likaså! Lagom till Super Mario Bros 30-årsjubileum har Nintendo gett oss verktygen och låter oss skapa de banor som vi har fantiserat om i årtionden. Det har aldrig varit så här kul att skapa något eget tidigare.
3. Until Dawn. Som en blixt från klar himmel kom det bästa survival horror-spelet på länge. Det riktigt stämningsfulla skräckspelet är riktigt välgjort och att försöka hålla så många av spelets karaktärer vid liv är en riktig utmaning. Valmöjligheterna ger Until Dawn inte bara ett djup, men också förmågan att kunna spelas om flera gånger.
4. Star Wars: Battlefront. Ett riktigt beroendeframkallande multiplayerspel i Star Wars magiska universum med Battlefields spelmotor är sjukt underhållande. Det är klart årets vackraste spel och det är så jävla coolt att köra Walker Assault på Hoth.
5. Rocket League. Det behövs bara en simpel idé för att skapa ett genialt spel. Korsningen mellan fotboll och radiobilar resulterar till det bästa sportspelet sedan R.C. Pro-Am. Galet underhållande!

Årets bästa spel 2015 är Bloodborne. Ett riktigt stort spel med episka miljöer och fighter mot bossar utan dess like. Svårighetsgraden är så tuff att man svär mer än vad Eddie Murphy gjorde på sin högtidsperiod – men fan vad bra det här är.

• Spel som jag har missat år 2015 som jag kan tänka mig att spela 2016:

1. Fallout 4. Det här kommer isåfall bli mitt första möte med den omtyckta spelserien, och det är något med den postapokalyptiska världen som är så fascinerande.
2. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Trots allt sludigt som Kojima gjort med Quiet, så kan jag inte låta det femte storspelet om Snake passera förbi. Jag måste testa detta.
3. Tales Of Zesteria. Jag provade detta lite grann i årets Comic-Con och det verkar riktigt mysigt. Jag tyckte om Tales Of Xillia och tror faktiskt att det här kan vara bättre.
4. Rise Of The Tomb Raider. Uppföljaren till mästerverket har jag suktat efter länge, men eftersom jag inte kommer att skaffa en Xbox One så får jag vänta på PS4-versionen.
5. Mortal Kombat X. Inget går emot ett gammalt hederligt slagsmål där blodet skvätter, och varför skulle Mortal Kombat X vara sämre? Gästinhopp av Jason Voorhees, Predator, Alienmonstret och Leatherface gör detta ännu mer intressant för min del.

Ett av årets mest efterlängtade spel för många var Fallout 4. Det ser riktigt blytungt och massivt ut, och jag är garanterat säker på att jag kommer att hinna besöka denna postapokalyptiska värld nästa år.

• Spel att se fram emot år 2016:

1. Friday The 13th – The Game. Jag har väntat i 20 år på att Jason Voorhees ska få ett eget spel, och det här multiplayerspelet kan förhoppningsvis radera minnet ifrån det hemska NES-spelet en gång för alla. Jag förväntar mig inte GOTY 2016, men ett spel värdigt den legendariska skräckfilmsfiguren.
2. Dark Souls III. Nå, ska From Software släppa ett tredje triumfspel, tredje året på raken? Det återstår att se, men jag håller givetvis tummarna. Praise The Sun!
3. Legend Of Zelda for Wii U. Nintendo borde väl för tusan släppa det hett efterlängtade Zelda-spelet till Wii U år 2016? Vad kommer att hända i det här spelet? Vem vet?
4. Ni No Kuni II – Revenant Kingdom. Boom! Utannonseringen av en uppföljare till det älskade Ni No Kuni var inte bara oväntad, men också riktigt awesome. Om det kommer 2016 så kommer jag definitivt att förboka det. Det kan du skriva upp.
5. Uncharted 4 – A Thief’s End. Det förmodade sista spelet med Nathan Drake ser riktigt fantastiskt ut, och blir det lika bra som de andra tre spelen så kommer det här att vara en modern klassiker.

Jason Voorhees återkomst till spelkonsoler får mig att lista Friday The 13th – The Game till nästa års mest efterlängtade spel.

Likt sand i ett timglas, så rinner de sista sandkornen ner för det årsglas som kallas för 2015. Jag har haft ett bra kulturår och det har varit en del bra filmer, spel och musikaliska upplevelser. Innan jag vänder på bladet till år 2016, så vill jag passa på att tacka er alla som har följt min blogg under året och att nästa år kommer att bli ännu bättre. Framtiden är nära och jag vill önska er allihop ett riktigt gott nytt 2016!

Vad har varit bäst för er år 2015? Vad ser ni fram emot år 2016? Skriv gärna i kommentarerna nedan.

(Uppdaterat 3/1 2016) Kolla gärna in Annas årskrönika för rollspelåret 2015.