Recension: Spectre.

Christoph Waltz som skurkorganisationen Spectres ledare – han övertygar som vanligt.

Då var det dags igen för James Bond att dra på sig sin smoking och bege sig ut på uppdrag.
Jag vill inte gå in så värst mycket in på storyn för den är väldigt viktig, men jag kan nämna ett par saker.

Spectre börjar i Mexico City, där Bond letar efter en speciell person. Det är De Dödas Dag-festivalen och alla är utklädda i snygga mexikanska skelettdräkter. När han har gjort det som han ska göra – i en helvetes snygg och kraftfull actionscen med en helikopter – öppnas en ny väg för Bond i jakt på sanningen.

James Bond vill leta efter källan till allt ont som grubblat honom i de tre föregående filmerna. De tre föregående filmerna Casino Royale, Quantum Of Solace och Skyfall har alla olika riktningar som James Bond har tagit. Det är inte nödvändigt att se dom innan man har sett Spectre. Men – det är en rejäl fördel. För min del var det som att spika upp en tavla och varje spik representerar en James Bond med Daniel Craig. Den sista spiken är Spectre.

Sam Mendes som regisserade mästerliga Skyfall har också regisserat Spectre. Det börjar fantastiskt bra. Den första halvan av Spectre håller samma höga klass som föregående film. Kameratagningarna är riktigt snygga och fotot är utsökt. Begravningsscenen är gudomligt perfekt filmat, Mexico City i filmens början är det också.
So far, so good.

Mystiken tätnar och James Bond får reda på en hemlig organisation vid namn Spectre har en ondskefull plan. Men det är deras ledare som fångar Bonds intresse – och vice versa. Jag väljer i recensionen inte att nämna hans namn, men jag kan berätta att han spelas av professionella Christoph Waltz. Tvåfaldigt Oscarsbelönade Waltz visar än en gång att han är en fantastisk skådespelare med talets gåva.

Scenografin och fotot är i världsklass. Håll ett öga på den imponerande öppningsscenen i Mexico City.

För nostalgiska Bond-älskare är Spectre äkta ögongodis. Ni vet väl att den klassiska skurkorganisationen ifrån Sean Connerys tid hette just Spectre? Så det är en härlig återkomst.
Jag har uppfattat Daniel Craigs filmer som helt självständiga och följer inte den klassiska Bond-mallen. Men det gör Spectre. Särskilt ifrån mittenpartiet och andra halvan av filmen. På gott och ont.
Det är som vanligt att Bond sliter av sig sin smoking och sina kalsonger för att begå älskog. Jahopp.

När Bond möter Madeleine Swann, (Leá Seydoux) en nyckelkaraktär och filmens Bond-brud, så är det då Spectre börjar sakta glida ifrån det starka Skyfall-fästet och komma tillbaks till det mer ytliga stuket.
Det är inte dåligt för det är fortfarande välgjort. Men det känns som filmen får en annan karaktär och det bekymrar mig lite. Slutscenen är riktigt utdraget. Jag tänkte om när filmen skulle ta slut för ärligt talat blev det väldigt segt. Trots det klarar sig Spectre bra. Det är en bra Bond-film och Craig levererar igen som agent 007.

En guldstjärna till Ben Whishaw som har vuxit i rollen som Q. Jag gillar scenerna med honom och Craig för de är full av humor. De lyckas dessutom att driva med äldre Bond-filmer och jag tycker att det är briljant. Q har en lite större roll i Spectre än tidigare och det är bara bra.

Jag nämnde att filmen tappar fästet efter mötet med Madeleine Swann. Det är lite orättvist, för hon är en bra karaktär och man får uppleva intressanta scener. Biljakter och slagsmål på tåg bjuds det på och koreografin är bra. Men – sista halvan känns som att det har förhastats i handlingen och jag hänger inte riktigt med.

Det finns en scen i filmen som jag hade hoppats på att få se mer av. Jag vill inte gå in mer på detaljer, men Bond hittar en VHS-kassett och lägger undan den. Det är synd att han inte tittade på den.

Tre plus:
1. Första halvan av Spectre är mästerlig. Tyngden ifrån Skyfall består.
2. Skådespeleriet är fantastiskt. Craig är bra som Bond, Seydoux är en klassisk Bond-brud men det är Christoph Waltz som äger filmen som Spectres ledare. Hatten av för Ben Whishaw som Q.
3. Fotot, scenografin och ljussättning är riktigt läckra.

Tre minus:
1. Den andra halvan av Spectre håller inte höga klass som den första. Det rusas fram i handlingen då.
2. Spectre är lite för lång. Vissa scener kunde ha skärpts till lite, kanske till och med klippts bort.
3. Slutet av Spectre är väldigt svagt i jämförelse med resten av filmen.

Ralph Fiennes har tagit över rollen som agent 007’s chef M. Jag gillar Fiennes i denna roll. Han var bra i föregående filmer och han är här en övertygande M.

Slutsats:
Spectre är en mycket bra Bond-film, särskilt första halvan. En mer ofokuserad andra halva och ett svagt slut drar tyvärr ner betyget. Dock så vågar jag säga att Spectre är sevärd, den knyter ihop säcken med Craigs tre föregående filmer. Den är fruktansvärt snyggt gjord, det är massvis med action och det är definitivt en äkta upplevelse för Bond-älskare. Christoph Waltz är precis så bra som jag hade hoppats på. Något som jag har tänkt på förresten: Hans skurkkaraktär är riktigt vass men hade tyvärr den otur att våga ta över skurkmanteln efter Silva från Skyfall. Silva spelades av otroliga Javier Bardem och även om Waltz är helt enastående så var Bardem något vassare.
Spectre levererar trots dess brister. Den hamnar inte i det ologiska fack som Quantum Of Solace är i. Man kan säga att Daniel Craig har gjort 75% bra Bond-filmer!
Betyget är svårast. Om hela filmen hade varit i klass som första halvan så skulle jag lätt sätta en stark fyra av fem. Kanske en femma. Men det kommer inte att bli så. Någonstans mellan  tre och fyra får det bli. Gränsen är hårfin men jag beslutade mig för att ge den en stark trea.

Tips: Se Casino Royale, Quantum Of Solace (ja, tyvärr) och Skyfall innan,  om du vill få ut den maximala upplevelsen från Spectre.

Betyg: En stark trea av fem.

Ben Whishaw som Q är ett genialt val. Han var bra redan i Skyfall men här är han till och med bättre. Hans scener med James Bond är riktigt underhållande.