Recension: Tales Of Xillia.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Tales Of Xillia tillhör rollspelen Tales Of-serien, och är ett renodlat RPG med inslag av lite beat em up.

Spelet handlar om den mystiska Milla, en ”beskyddare av människor och andar”, som här tagit form av en 20-årig ung kvinna och hennes uppdrag att förstöra ett farligt vapen som absorberar folks mana. Vem ligger bakom och varför tas folks mana ifrån dom? Milla får oväntat med sig den unge skoleleven Jude med sig på sitt uppdrag, och han har lovat att hjälpa Milla för att världen behöver andar. Det är ett uppdrag fyllt av faror, vänskap, tillit, svek och grymhet. Men framför allt är Tales Of Xillia riktigt stort. Man kan i början välja mellan Jude och Milla, för att uppleva äventyret från den enes ögon och sedan den andre om man vill spela om spelet.

Från början märks det att Tales Of Xillia inte är ett RPG jag är van med. Jag får trycka en massa på knappar för att slå med svärd eller att skydda mig, likt ett fightingspel. Det gör striderna lite unika. En annan intressant sak med striderna är att den person man styr kan länka ihop med en annan av sitt partis medlemmar och samarbeta. Man kan till och med använda specialattacker, ”artes”, och ibland slå ihop till en gemensam och starkare attack. Det ger striderna lite extra krydda. Jag gillar det mycket. Men ibland blir själva striderna lite väl enformiga, i synnerligt när man ska hålla på att träna och gå upp i nivå.

Ännu mer intressant är spelets olika uppgraderingssystem. Varför skrev jag olika system? Jo, för det finns två olika uppgraderingar.

När man går upp i nivå, så får man Lillium Orbs. Med dessa så kan man uppgradera sin karaktär ytterligare. Systemet är som ett spindelnät som man ska fylla i linjerna med de olika färgkloten som finns på hela nätet. Man får mer HP, TP, styrka, försvar, magikraft och så vidare. Får man ihop som en kvadrat så får man en ny skill. Det kan vara allt från en ny arte till att höja något inom sig procentuellt. Det är ett väldigt lätt system när man väl spelar spelet – så ursäkta om min förklaring låter underlig. Ni kommer nog att förstå när ni spelar spelet.

Man kan handla nya vapen, kläder, accessoarer, items och mat under spelets gång. Från början finns det inte så mycket att välja mellan, men här kommer det som gör nästa uppgraderingssystem genialt. Under Tales Of Xillias gång kan man samla på smågrejer, till exempel trä, skalbaggsben, ägg, odjursbajs(?!) och plantor. Med dessa kan man uppgradera butikerna. Vad innebär detta? Jo, när en butik går upp i nivå, presenteras nya objekt i butiken. Nya vapen, utrustning och så vidare. Dessutom kan man få extrapris på befintliga saker i butiken. Praktiskt? Ja, det är det. Och roligt.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är hon inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Spelet börjar riktigt bra och jag tycker att huvudkaraktärerna är riktigt fascinerande. Röstskådespeleriet och personligheterna, och gemenskapen är något av det bästa jag sett på länge. Det är totalt sju huvudpersoner som alla har sin egen historia att berätta under spelets gång. Förutom Milla och Jude, får man träffa följande hjältar: Alvin – en legosoldat som har en räv bakom örat men också egna motiv. Leia – Judes vän och en riktig hetpanna. Med sin stav är hon en farlig slagskämpe. Rowen – en äldre betjänt som också är en legendarisk stridsstrateg. Elize och dockan Teepo – den tolvåriga unga flickan är väldigt blyg och har bara den uppkäftiga dockan Teepo som enda vän. Men hon har också enormt starka magikrafter. Jag tycker om alla huvudkaraktärerna och det är ett gott tecken – för man har med sig dom under det långa äventyret.

Under spelets gång kan man trycka på select för att starta små dialoger – skits (uttalas som det stavas, inte som i ordet avföring) – och de är fyllda med mycket intressant information. Man kan även följa ett sidouppdrag med vissa skits. Många av dessa skits får mig att skratta – det är allt från hackande på Teepo, till Millas oerfarenhet som människa. Om man har glömt bort något man tittat på kan man alltid kolla på skits igen i menyn.

Tales Of Xillia är otroligt vackert. Storslagna vyer, mysiga städer som påminner mig Studio Ghibli-byar. Det är slående att spelet är så rent och inte så skitigt. På ytan. Som jag nämnde tidigare, så börjar spelet riktigt starkt och håller i sig rätt länge. Storyn är intressant och man vill följa dessa karaktärer under äventyrets gång. Men storyn blir svagare ju närmare man kommer till slutet. Det blir lite repetitivt och jag blir lite osäker på vem som är spelets riktiga bad guy. (nej, jag tänker inte spoila något) Eftersom det tog mig runt 40 speltimmar att klara av spelet så hade jag önskat att storyn kunde hållit i sig hela vägen, tillsammans med mer varierande strider. Men spelet avslutas vackert. Det kan jag säga, fast inte mer än så.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga – men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Soundtracket är väldigt fint att lyssna på och det bidrar mycket tillsammans med den vackra grafiken. Ett extra plus till introduktionfilmens sång för den visar vad som är med Tales Of Xillia. Det räcker faktiskt för att få mig fängslad och intresserad.

Tre plus:

• Sju underbara huvudkaraktärer som man lätt kan älska. Alla är så starka individer och det är en ära att få följa med dom under äventyrets gång.
• Uppgraderingssystemen är briljanta. Att utveckla butikerna och sina egna personliga styrkor är riktigt roligt.
• Värmande grafik som nästan är i bästa Studio Ghibli-stil.

Tre minus:

• Tales Of Xillia börjar starkt men dess story avtar ju närmare slutet man kommer och känns som en lightdryck.
• Fienderna i striderna blir tjatiga i längden, särskilt om man ska öva och gå upp i nivå.
• Soundtracket är vackert, men ibland blir jag trött på stridsmusiken.

Slutsats:

Tales Of Xillia är ett underbart RPG med en intressant story och så är det mycket kul. Det är tack vare den stora styrka som de sju huvudkaraktärerna har som gör så att spelet verkligen känns riktigt bra. Det spelet tappar i storys gång vinner det på dess hjärta. Jag kan lätt rekommendera detta till er som gillar RPG och som vill kolla in ett charmigt äventyr. Det är vackert och kärleksfullt. Inte helt perfekt, men det är definitivt värt resan.

Betyg: En svag fyra av fem.

Tales Of Xillia finns till Playstation 3.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Teckning (Polychromos): Tales Of Xillia-hjältarna.

Första teckningen år 2014 är färdig! Eftersom jag spelar Namco‘s roliga RPG Tales Of Xillia, blev jag inspirerad att teckna någon från själva spelet. Men jag fann en bild jag ville gärna göra en fanart utav. Det fick bli alla sex protagonisterna, plus Teepo, från Tales Of Xillia.

Jag visste att den här bilden skulle bli en rejäl utmaning. Jag har inte tecknat så många karaktärer på en bild tidigare, inte så detaljerade i alla fall. Frågan var hur jag skulle göra, hur jag skulle börja.
Magkänslan sa till mig att jag skulle börja med den blyga Elize, så det gjorde jag. Polychromospennorna är verkligen bra att blanda ihop olika nyanser av färger med. De har varit bra hjälp.
Efter Elize, fortsatte jag med den starke och pratglada Leia. Hon och Elize hade så mycket detaljer, och det blev många timmars arbete bakom varje karaktär. Tur att jag älskar detaljer. Det är som att lägga pussel.
Jag blev inte riktigt helt nöjd med Leias högerarms lutning, men annars blev damerna riktigt bra tyckte jag.
Den unge killen Jude blev härnäst, men jag funderade på att teckna legosoldaten Alvin och den lättklädda Milla samtidigt. Jag visste att jag var tvungen att hoppa fram och tillbaks mellan de tre för det var ett rejält trassel att reda upp. Judes högerarm blev lite för lång och hade fel placering men jag orkade inte ta bort så mycket av det hårda jobb jag gjort. Milla blev riktigt lyckad tyckte jag. Rowen fick inte riktigt helt plats för de andra tog så stor yta. Jag flyttade honom lite närmare Leia än vad han egentligen skulle vara. Ända fick inte hela han plats. Till slut gjorde jag den uppkäftiga dockan Teepo. Han var faktiskt en av de svåraste att teckna på grund av formen. Jag fyllde i linjer med svart tuschpenna.
I helhet hade jag riktigt kul när jag tecknade den här bilden! Så mycket detaljer och ljuvliga färger. Året har börjat bra teckningsmässigt. Hoppas ni gillar den!